ett sätt att slippa besvikelser

Det är inte ens en vecka kvar nu. I år har jag inte ens bett människor dyka upp, ses någonstans eller på annat vis fira. Förra årets #fail gör fortfarande ont. Svinet som lovade livet jag drömde om lovade också något alldeles extra bara för mig på min 30-årsdag. Hade han inte lovat hade jag planerat min dag annorlunda men, med anledning av det lät jag vännernas firande vänta till dagen efter.

När dagen väl kom fick jag ett besked under eftermiddagen att svinet bestämt sig för ("var tvungen" trots att han enl. utsago alltid är den som bestämmer själv när han var tvungen och inte) att arbeta resten av dygnet och helgen. Men givetvis skulle det kompenseras senare. Jag behöver väl knappast nämna att det aldrig hände. Så min stora dag ägnade jag åt ingenting här hemma i soffan, som om den liksom jag var helt betydelselös på alla sätt.

Jag orkar inte med fler besvikelser. Jag orkar verkligen inte. Det ser bara ut som jag överlever ändå, reser mig och borstar av sanden för att sedan gå vidare som om ingenting har hänt. Men det är just det jag inte orkar längre, att ingenting har hänt.

Så tidigare omtalad önskan kvarstår, men mer orkar jag inte önska. Mer orkar jag inte ens hoppas på längre.

jag går min egen väg

Igår var det IDOL-hysteri på twitter. Åtminstone kändes det så då flertalet av de jag har i mitt flöde twittrade om det. Glada tillrop, sura kommentarer över juryn och en massa annat som jag tror de som gör programmet skulle ha intresse av att läsa. För mig var det totalt ointressant. Jag följer inte IDOL. Då jag yttrade det blev jag snabbt förklarad IDOL-hatare, vilket fortfarande förvånar mig samtidigt som jag fascineras över hur snabba människor är att döma andra att vara antingen för eller emot utifrån små korta kommentarer som får plats på 140 tecken.

För egen del handlar det om att jag inte är intresserad. Jag tycker programmet, idén och fenomenet i sig är ointressant. Har aldrig förstått hysterin som skapats kring det. Visst det ger något att prata om i fikarummet på jobbet. Men på den tiden då jag hade ett jobb, ett fikarum och arbetskamrater var jag hellre tyst och funderade på det som var viktigt för mig när de drog igång IDOL-pratet eller vilken annan dokusåpa det nu var som slaviskt skulle följas.

Igår kväll fastnade jag istället på SVT2 där K special hade ett program om Juliette Binoche rullande. I min högst personliga tillvaro är hon intressant, någon jag ser upp till. En människa som fascinerar mig, som jag beundrar och som jag lite i smyg ibland önskar att jag fick chansen att lära känna. Första gången jag såg henne var när jag var 12 år. Sent en kväll när familjen gått och lagt sig, hemma i den lilla byn i småland, smög jag upp och satt mig i vardagsrummet och tyst, tyst lät jag "Varats olidliga lätthet" rulla i videon.

Kan kanske anses lite väl snuskig för en 12-åring, men för mig då var hela filmen vacker. Hon var otroligt vacker, berättelsen i sig var på något udda vis vacker och någonstans i allt det är blev jag säkert en liten del av vad jag är idag. Programmet igår kändes alldeles sådär som jag förväntar mig att Juliette ska vara, enkel, klok, ärlig och hur trött, sliten, gammal hon än må börja bli är hon ändå vacker. Jag uppfattar henne framför allt som en kvinna som går sin egen väg. Jag beundrar hennes syn på livet, åldrandet och individens förmåga, så som det beskrevs i programmet. Oavsett vad som trycker på från samhället, omgivningen, ideal så är den egna vägen det viktigaste.

"Om åldrandet vore accepterat skulle det knappt märkas." ~ Juliette Binoche

För mig är det också så. Den egna vägen är viktigast. Sen måste inte alltid den egna vägen vara precis tvärtemot vad alla andra gör, radikala steg åt sidan från andra människors vägar. När jag var yngre tänkte jag att nu när så många människor genom så lång tid har gått på den här planeten borde det inte finnas någon plats kvar där ingen har gått. Vart jag än går kommer jag alltid kliva i någon annans fotspår.

Den viktigaste lärdomen för mig i den insikten var att förstå själv att när jag går efter dig handlar det inte om att jag ständigt vill gå i dina fotspår, utan att jag vill gå där just då. När jag sedan viker av åt ett annat håll är det inte för att göra mig fri från dina fotspår eller hävda något i protest mot dig, utan det handlar bara om att det är just där jag vill - just då.

För mig handlar inte "min egen väg" om att vara för eller emot, med strömmen eller mot strömmen, på ena eller andra sidan. Det handlar inte ens om att gå där ingen annan har gått förrut. Det handlar helt enkelt om att förstå varför jag är där jag är, väljer det jag väljer och går där jag går just då. Att jag följer det som väcker min nyfikenhet och mitt intresse oavsett hur många (eller få) andra som delar det intresset eller den frågan med mig.

Du behöver inte förstå varför jag går där jag går. Det räcker att jag gör det.

[BILDEN AV JULIETTE BINOCHE LÅNADE JAG AV HTTP://JUSTFORTRAIN.FILES.WORDPRESS.COM ]

att inte våga

Mia skriver om det som gör så ont. Det gör verkligen ont, rakt igenom själen. Samtidigt som jag läser, blir tårögd, ser att det är som hon säger (jag har verkligen inga ord som kan trösta) så beundrar jag henne. Jag beundrar henne för modet. Jag beundrar alla andra som kämpar med sina drömmar om familj, just för att de vågar försöka. Mia berör mig. Jag ser hennes styrka, jag ser hennes försök. Jag beundrar, innerligt.

Samtidigt inser jag att det är där min förlamande spik mellan kotorna i ryggraden sitter. Det är modet som sviker. Så till den grad att jag aldrig fullt ut någonsin vågat försöka. Jag har varit bra på att leta ursäkter men jag har sedan 1999 (och det som hände då) aldrig vågat utsätta mig risken att bli gravid, aldrig vågat drömma om att någon faktiskt vill skapa en familj med MIG av alla världens människor och agerat utifrån det. Jag har aldrig varit i närheten av att gifta mig heller. Aldrig varit sådär nära inpå något verkligt att jag faktiskt kunnat tro att det kan hända. Visst kan någon i min omgivning peka på ett halvhjärtat försök till familjeliv, men det fanns ingen drivkraft i det. Jag var inte modigare då än nu.

Det hjälper inte att människor omkring mig säger "Du är ung fortfarande, du hinner!". Det hjälper verkligen inte. Så länge modet inte finns så spelar det ingen roll hur mycket tid jag har. När dagen kommer då jag vågar, är det inte säkert att tiden är på min sida. Om det någonsin händer.

"Being deeply loved by someone gives you strength; loving someone deeply gives you courage." - Lao Tze

På gränsen till verkligheten

Även om det börjar bli mindre vanligt upplever jag fortfarande situationer med människor som gör enorma skillnader på internet och verklighet. Som glömmer bort att livet är flerdimensionellt och inte riktigt går att förpacka i den fysiska tillvaron vi kan känna med handen eller lägga kinden mot. Livet har inte de riktlinjerna. Människor däremot har det ibland för sig själv och för hur de dömer andra.

Att påstå att någon som använder internet mer än 5 timmar i veckan inte har något liv skulle vara ungefär som att påstå att den som inte har en egen segelbåt och två bilar inte har något liv. För inte kan väl människor anse att de lever om de inte har det där. Inte kan det väl vara så att människor lever i verkligheten om de ägnar mer tid åt internet än så, undantaget de som jobbar med det. Är det verkligen så svårt att se att internet är fullt av riktiga människor? Jag tror faktiskt man måste förstå att det ÄR just riktiga människor bakom alla texter och konstiga namn som figurerar på internet för att kunna ta det till sig. Visst det finns påhittade figurer och rollspelsmiljöer bland mycket annat, men de figurerna har knappast hittat på sig själva.

Jag har en klick människor omkring mig, några som känner mig sedan jag var tonåring, några som lärt känna mig senare och en del ganska nya vänner, som lever MED internet. Inte tack vare, och inte trots att, utan med. Internet är en del av tillvaron, inte hela tillvaron utan en del, ungefär som att borsta tänderna morgon och kväll, tvätta kläder när det behövs och ringa hem till släkten för att se att de också mår bra.

Vad det möjligen har ersatt i tillvaron är en del telefonsamtal, men trots det har inte kontakten med vännerna som bor långt bort minskat, snarare tvärtom. Det har även ersatt en del springande på krogen som ändå för det mesta feltolkas. (Feltolkningen ligger oftast i att jag går ut bland människor för att kommunicera och umgås, inte för att hitta någon att visa mig naken för senare under kvällen. Tydligen får man bara gå på krogen för att ragga i det här landet. Annorlunda i t.ex. Irland.)

Istället har det ersatts av uppsamlingar på krog, fik och annat med människor man redan vet att man tycker om att prata och säkerligen också umgås med. På så vis är internet ett skönt komplement till andra kontaktverktyg i verkligheten. Bara det att slippa börja en utekväll med en intervju för att se om människan man satt sig i sällskap med är intressant nog att fortsätta prata med. Istället kan man fortsätta där man redan var över nätet, fråga hur dagen har varit, om mötet gick bra, få lyssna på det hen helst vill berätta om just idag.

Baksidan är väl kanske att många gör skillnad på människan de möter på internet och samma människa när de möts på torget. Egentligen borde fler göra större skillnad på sin egen ihopfantiserade bild av hur andra är och istället bara se, lyssna och bemöta det de har framför sig.

Internet är i allra högsta grad verkligt och t.ex. jag är i allra högsta grad precis som jag är. Dock kan det vara svårt att förstå om man inte känt mig sedan tiden före 1998 eller träffat mig tillräckligt mycket utan en dator. Om man inte kunnat se, lyssna och bemöta utan istället fantiserat fritt och förväntar sig att jag ska forma mig efter den bilden.

Jag är inte mindre jag bara för att jag har ett tangentbord under fingrarna, eller tvärtom. Mina troll i tillvaron försvinner inte för att jag har ytterligare en dimension att jobba med. Min verklighet ser egentligen inte annorlunda ut från tiden före internet, mina svårigheter är inte annorlunda. Jag kan inte trolla bort det som är svårt genom en dator, jag kan inte ens låtsas.

Igår var ett exempel på en härlig dag när fler dimensioner av verkligheten kom lite närmare varandra. Jag mötte Sjumilakliv, Gustav kom förbi och berättade om sin dag på TV4 och på väg till något annat landade även Mattias Boström en kort stund. Hade det här varit möjligt utan internet och den verklighet som ändå rör sig där? Säkerligen. Men mer troligt är att det inte hade gjort det.

Ikväll finns det dessutom möjlighet att möta fler underbart verkliga människor på Underbara Bar och det kommer bli spännande att se vem som dyker upp.

tisdagsreflektioner

Det här är lite av mina ganska vanliga vardagsfunderingar..

Om ett glas faller i golvet kommer det gå sönder. Det är en sanning de flesta godtyckligt håller med om utan att det blir något bråk. Om glaset faller i golvet och faktiskt fortfarande är helt går det egentligen emot den där sanningen vi alldeles nyss slog fast, men vi lyckas ändå acceptera det för det är ju också sant. Glas MÅSTE INTE gå sönder när de faller i golvet även om vi menar att det är sant att de allt som oftast gör det. För visst finns det inga regler som inte har undantag.

Om vi istället byter ut glaset mot en människa och själva fallet mot tankar och åsikter blir det genast mycket mer spännande. Så länge människan har åsikter som stämmer överens med de vi anser vara rätt så är allt sant. När det sen visar sig att samma människa faktiskt kan se saker på andra sätt, speciellt sätt som vi själva har svårt att ta till oss, hantera eller hålla med om så är det inte längre sant. Då är det inte undantag som bekräftar regeln. Då glömmer vi gärna bort att det finns lika många subjektiva sanningar som det finns människor. Istället bestämmer vi oss för att den människan är en lögnare.

En lögn blir inte mindre lögn för att en kollektiv enhet ställer sig bakom den och ser allt i samma dunkla belysning. En subjektiv sanning blir inte mer sann för att den har fler röster än de som inte ser den i samma ljus. Det som är mest fascinerande är ändå människors behov av att blåsa upp mygg till ohanterbara dimensioner samtidigt som de försöker skyla över sina egna elefanter.

Så när jag någon gång ibland konstaterar att det vore principiellt bättre om människor hade intressantare egna liv, så handlar inte det om den kollektiva massans sanningar om VAD som är ett intressant liv. Det handlar helt enkelt om att människor borde ha en tillvaro de själva trivs i och därmed mindre tid över att vara elaka och rent ut sagt jävliga mot andra. Vicki skrev orden häromdan och det vore kanske bra om fler reflekterade över och "hade självdistansen nog att inse att jag inte var livsviktig hela tiden för alla andra.".

Jag vet när vem är viktig för mig även om jag väljer att inte tala om för resten av världen när de inte är det. Jag har inte tid med den sortens negativ detaljupplysning till människor som av samma sköna kvinna beskrivs så här. Jag har helt enkelt annat att göra.

säg, har du rakat din humla?

Det var en humlig öl vi drack. I och med den konstaterade vi igår att vi båda läst om det. Mysteriet med humlan är löst. Humlor är helt enkelt extremt håriga getingar. Det vi däremot fortfarande undrar är HUR i hela friden var det någon som, först nu dessutom, kom på det? Har någon rakat en stackars humla, plockat varje litet hårstrå med pincett. Var det kanske så enkelt att någon djurvän råkade hitta en som fastnat i en vaxklump och en del av "pälsen" satt kvar när hen hjälpt det lilla krypet att komma loss? Samtalet kring detta blev galet urspårat och, utöver den något överförfriskade värmlänningen på jakt efter nya vänner, var orsak till kvällens skrattattack. Bra magträning. Tack!

Charlie Persson var för övrigt lysande på scen och givetvis har jag en djävul på axeln.

lite som tuggummi i cerebrala cortex

Han klättrar omkring i mitt medvetande, viskar lite i bakgrunden nu när jag som mest behöver fokusera, får mig att rodna, kittlar lite i maggropen, får mig att sitta och le lite i smyg. Allt det där gör han när vi inte har någon direkt kontakt med varandra. Jag får inte läsa in för mycket i det här. Jag får inte börja ge mig ut på långa äventyr i luftstadens rike. Jag får inte bygga nya luftslott.

Men det är lite svårt att låta bli. På samma sätt som det är svårt att inte tänka på honom, nu när jag som mest behöver tänka på annat.
Det är ändå skönt att jag inte måste låta bli att tycka om.

Wizard's First Rule

People are stupid; given proper motivation, almost anyone will believe almost anything. Because people are stupid, they will believe a lie because they want to believe it's true, or because they are afraid it might be true. People’s heads are full of knowledge, facts, and beliefs, and most of it is false, yet they think it all true. People are stupid; they can only rarely tell the difference between a lie and the truth, and yet they are confident they can, and so are all the easier to fool.

~ Terry Goodkind

Vid den här tiden för ett år sen började jag för första gången närma mig drömmen jag alltid burit med mig. Jag började se horisonten. Jag svävade, hade fjärilar i magen, vågade börja se framåt. Mina drömmar blev mindre diffusa och kontrasterna i mina inre bilder blev allt tydligare. Det var inte vilken dröm som helst. Det var den drömmen. Den där innersta önskan jag burit med mig sedan jag var liten. Den livssituationen som, när jag läser andras upplevelser av deras motsvarighet till den, skulle vagga mig i glädje och lycka genom större delen av mitt liv.

Det var vid den här tiden för året jag var dum i huvudet. Jag anade det, men ville inte riktigt se det. Möjligheten att förverkliga drömmen tedde sig alldeles för påtaglig. Det var fram till i februari jag samlade bevis på min egen ointelligens. Min egen oförmåga att se vad som egentligen fanns. Det som fanns var lögner. Lögner som var väl anpassade till mina innersta önskningar och därmed ledde till att jag lät mig utnyttjas. Det gör ont att se. Det gör ont att veta att jag trots all försiktighet genom åren som gått tillät mig att vara så jävla dum i huvudet.

Det gör ont att släppa taget om drömmen. Samtidigt är det vad jag måste göra. Låta den gå, precis som jag låter människor jag bär i hjärtat gå. Jag har ingen rätt att hålla fast någon eller något. Istället försöker jag lura mig själv att tro att jag verkligen har nya mål. Delvis fungerar det, å andra sidan har jag emellanåt svårt att motivera mig att fortsätta. Kanske för att inget i livet har kunnat mäta sig med känslan den stora drömmen bar med sig. Att sätta upp mål när det mesta ter sig meningslöst är svårt.

Att dessutom vara medveten om hur lätt man kan lura sig själv gör det egentligen bara svårare att lura sig själv. Människor ser det de vill se. Det gör jag också uppenbarligen. Resultatet har blivit att jag inte längre vågar titta. Jag vet inte om jag orkar upptäcka att det jag ser, än en gång, egentligen bara är luft. Lögner färgade av mina drömmar. Jag vet inte hur jag skulle må av att behöva uppleva det igen. Även om jag för stunden tyckte det verkade äkta - tyckte att det såg så verkligt ut.

annat att tänka på

Visst finns det en hel del ämnen som ligger i luften och tankar att skriva, men det får bli mindre av det den här veckan. Just nu behöver jag tänka mer på andra saker, som de här under.

Visst är det lite spännande.

morgonstund är inget för mig

Jag skulle vilja ha en ny väckarklocka. Helst en sån där som kärvänligt viskar att det är dags att vakna och kliva upp, kysser mig i nacken och varsamt buffar mig ur sängen. Om den dessutom har förmåga att servera frukost är det helt klart en bonus. Det som väcker mig nu är fruktansvärt och i längden kommer det vara ohållbart. Men visst borde det väl gå att få tag på en sån jag just beskrev?

Jag fyller ju år hyfsat snart ändå, så det vore en ypperlig present utöver det jag redan önskat.

Mobiltelefonen är min fiende.

Speciellt om mornarna, då hatar jag den. Kroppen anser att det är alldeles för tidigt när telefonen sätter igång. Den skriker, kvittrar, ringer i klockorna värre än en domedagspräst, allt för att jag ska vakna och uppmärksamma dess existens. I det läget håller jag fortfarande med kroppen och trycker till telefonen. Inte nu! Inte än! Sen! Om en stund! Så håller vi på, länge. Varje morgon då jag behöver ta mig ur sängen tidigt.

Då jag för ett tag sedan märkte att tiden verkligen drog iväg i det här, var det bara att konstatera att 9-minutersintervaller är alldeles för mycket. Alltså ställer jag numera alarm på tre olika tider, vilket innebär att i samarbete med varandra är intervallerna inte mer än 3-6 minuter. Snooze är ett gift!

Idag tog det 1½ timme att ta sig ur sängen. En å en halv JÄVLA timme! Jag hatar det! Mobilen hatar mig, speciellt vid den tiden på dygnet. Det innebär att jag får stressa för att inte bli sen. Jag hatar att stressa, tänker inte stressa. Det innebär att jag får prioritera bort en del annat ur morgonrutinerna istället. Tröttsamt! Jag behöver en ny lösning, någon som drar av mig täcket, varsamt knuffar mig ur sängen och påtalar att det ÄR dags att kliva upp.

Så finns det någon som vill extraknäcka som mobiltelefon?

Plötsligt så händer det..

Plötsligt en dag sitter du där och stirrar på ditt bankkonto och undrar vad den där dryga miljonen gör på ditt konto, för inte var det där den skulle hamna. För ett kort ögonblick fantiserar du fritt och för ditt inre bokar du den där jorden-runt-resan med månadslånga uppehåll på varje destination. Givetvis är du resonlig, gör inget mer än att drömma om det en stund och ser sedan till att pengarna hamnar där de ska vara. Samtidigt tänker du att en bostadsrätt inte är en så dum början på en ny tillvaro trots allt, inte alls dum.

Plötsligt ligger du där i en hög på trottoaren, en solig eftermiddag i mitten av juni, och undrar vad som hände. När du reser dig upp för att borsta av dig gruset och skynda vidare i ditt fullbokade liv inser du att något inte stämmer. Du har blodsmak i munnen och dina framtänder är både avslagna och inslagna.

Plötsligt sitter du där med den nästan färdigskrapade lotten framför dig, du har redan fått upp två klöversymboler och har bara ett litet fält, en liten symbol, kvar att frilägga. Pulsen stiger, du blir lite extra skakig på handen och tankarna virvlar iväg, binder in allt det där du kan göra med ditt liv när du väl skrapat fram den tredje klövern. Du skrapar frenetiskt fram 50:- och känner besvikelsen skölja över dig när du inser att det var ännu en nitlott.

Plötsligt inser du att den där kollegan kanske var rätt så söt ändå, fastän ni jobbat ihop i åtta år redan och du aldrig mer än hälsat och kallpratat med honom tidigare. Du börjar tokflirta med honom och hoppas febrilt på att det ska leda till en liten spännande kontorsromans som mynnar ut i ett livslångt kärleksfyllt förhållande, barn, stor villa i de fina kvarteren och en rad underbara barnbarn på ålderns höst.

Plötsligt en dag sitter du där på en uteservering i sensommarsolen. Den svaga bristen fläktar i värmen, du känner dig aningens längtansfull men mest bara tillfreds i tillvaron. På andra sidan bordet sitter en nära vän och ler åt dig och ditt välmående i det tillståndet du just befinner dig i..


Tänk att mat kan vara så ljuvligt gott..

En sån där fika i IRL-format vore trevligt..

Nyduschad och någorlunda torr tar jag fram och drar på mig klänningen som är finare än jag. Den påminner mig om hur mycket jag saknar att umgås med människor. Helst vill jag bara gå ut någonstans och möta upp alla och envar, sitta ner och prata bort en stund, lyssna på vad de har att säga.

Jag inser att det är torsdag och bänknötarklubben på Halfway Inn kommer samlas i vanlig ordning. Jag skulle kunna gå dit och känna av gemenskapen, men då det var så uppenbart när jag ramlade förbi där förra veckan att min närvaro inte var önskvärd (den noterades i ungefär 23 sekunder) känns det inte som så mycket gemenskap att söka sig till. De noterade inte ens när jag gick därifrån. Hangaround är ungefär lika osmickrande att vara som groupie eller glamourbimbo.

Så istället tar jag av mig klänningen igen, hänger tillbaka den i garderoben och ställer om hjärnan för ännu en kväll i soffan. Där finns åtminstone fem kuddar att samtala med.

Den som söker han letar..

Nyligen mötte jag honom. Mannen jag bytt en del ord med på nätet. Mannen som i text, till viss del, fängslat mig. Mannen som trots våra olikheter i livsstil och umgänge delar mina tankar om mycket, då främst önskan om framtidens form.

En och annan bagatell höll på att resultera i att vi aldrig skulle komma att träffas. Men då jag anser att bagateller är det man verkligen ska se förbi för att istället fokusera på det som känns viktigt i ens liv såg jag till att åtminstone få träffa honom. För mig var det viktigt. Jag behövde få sätta en verklig person på identiteten jag lärt känna. Jag behövde få se hela bilden istället för att låta mina vildaste fantasier skapa en egen som ingen levande människa på något vis kan leva upp till i verkligheten.

Vi sågs i all enkelhet. En liten promenad, lugna gator, varvade tystnad med några få ord om ditten och datten. Några små frågor om vad som hänt sedan vi sist talades vid och hur det såg ut framöver. När jag berättade att jag blivit antagen till en tre år lång utbildning på heltid och att jag avsåg att fullfölja den såg jag framför mig, även om det bara var något han tänkte, hur han mentalt strök mig från sin lista över någon att möjligen skapa en framtid med.

Orsak? Mannen är några år äldre än jag, lever som en ungdom fortfarande, vill slå sig till ro och bli pappa. Det är något som framgått samtidigt som jag ibland i tysthet undrat om han verkligen är redo för det. Den tydligaste känslan var att 3 års ytterligare väntan på föräldrarskap inte ingick i hans plan, att den säkert kan ta honom lika lång tid till att hitta rätt och komma till skott må så vara. Jag är inte ens säker på att han kommer vänta till det att han har hittat rätt.

För min egen del är det inte ens svårt. Visst drömmer jag om familj, gränslös kärlek, barn som är lika odrägliga som jag själv var (nej då, jag var en ängel hela tiden) och den där tråkiga vardagen som de flesta suckar över. Men nyckelordet i mina drömmar är kärlek, vilket i sig är farligt och något man kan stirra sig blind på. För visst är det lätt att man blir så kär i kärleken att man väljer att inte se efter så noga vem man applicerar den på? Jag har lyckats, men jag har också lyckats vakna tidigt nog för att kunna lämna det. Det är så mycket lättare att vara efterklok.

Så visst hoppas jag att jag någon gång möter någon som blir lika förtrollad och fängslad av mig som jag blir av honom. Sen, när vi fastnat i varandras nät så kanske det kan vara så väl att resten av drömmen också får liv.

Jag hoppas också att det egentligen är så den här mannen också resonerar innerst inne. För om det bara är konceptet han söker och vill åt är jag inte säker på om vare sig han eller övriga som kommer ingå i det kommer att bli lyckliga. För hans egen lyckas skull önskar jag att han vore mindre fartblind. Jag hade lust att fråga honom; Hur tänkte du hitta kvinnan du älskar, när du inte ens ser på henne utan bara kollar om hon passar in i mallen?"

Inre vs. yttre

Vad är egentligen viktigast? Hur mycket kan vi egentligen tänka oss att försaka det ena till förmån för det andra? I mitt eget sökande efter någon att dela vardagen, livet och möjligen skapa familj med har jag ofta framhävt, och gör fortfarande, att inre kvalitéer är viktigast. Varför? De är helt enkelt de svåraste att korrigera i efterhand. För att vara lite krass, fördomsfull och vad annat som kan tänkas passa in så är yttre skönhet något som går att fixa så länge man har råd med det. Det inre är däremot betydligt svårare att efterkonstruera.

Nyligen bytte jag tankar med en man som levde upp till den inre skönheten, charmen och det som ändå känns viktigt i livet. Samtidigt kändes det som han tyckte att jag levde upp till det han sökte i just den kategorin. Det som sedan kändes mer tveksamt var hans uttryck i fråga om att kvinnor som är överspacklade osv. ändå visar att de bryr sig om sitt yttre också, man borde inte behöva välja antingen eller. Han kanske har rätt, man behöver nog inte välja antingen eller. Frågan är bara var man drar gränsen om vad som är tillräckligt när det gäller det yttre, är det vid ett vårdat yttre med bra hygien eller är det vid plastikkirurgi?

Jag är ännu inte säker på var han drar gränsen, kanske får jag aldrig veta, men jag vet å andra sidan var jag drar min. Min gräns går där kassan skriker i vånda och talar om att jag endera har mer räkningar att betala eller faktiskt behöver äta något nästkommande tre veckor för att inte tuppa av. Under dagen som just passerade spenderade jag inte mindre än 21% av min månadsinkomst på mitt yttre. Jag köpte kanske inte upp en hel arsenal utan bara några produkter jag hade slut på, men resten gick till direkta skönhetsbehandlingar. Det är ganska krasst när man lever på gränsen till existensminimum (tror jag lever en bit under den egentligen, har inte kollat) att fokusera så mycket på det yttre när det finns annat som en tänkade människa troligen skulle anse viktigare. Det som egentligen gjorde ont var nog mannens antydningar om att jag inte brydde mig om mitt yttre, just för att jag inte talade högt om det. Bara för att man inte basunerar ut exakt mängd smink, antirynkkrämer, vaxsessioner, manikyrer man använder sig av när man fokuserar lite mer på att söka efter en TÄNKANDE människa så betyder det väl ändå inte per automatik att man skiter i allt sånt? Kanske i din, och möjligen hans värld men inte i min!

Tomgång

Underligt hur alla orden bara försvinner ibland. Finns mängder med tankar kvar som bara vill bli formulerade och noterade, men just nu vet jag inte hur. Den stora bubblan där allt i normala fall far runt och studsar fram och tillbaka är tom. Det finns inga tankar att plocka ner och ge liv till.

Men det kanske är just vad det handlar om. Jag behöver förlika mig med tanken på att jag inte ska ge liv till något nytt, någonsin. Istället kan jag fundera på om jag ska ha den där grå färgen som heter Anis på väggarna, eller kanske Troll. När man ser hur de döpt de olika färgnyanserna går det inte att låta bli att undra hur mycket vederbörande på Alcro har rökt på innan det gjordes. Men å andra sidan, det är väl inget att fundera på något som antagligen är fullt normalt. Jag borde nog bara lära mig att ge mig hän till riktiga, destruktiva beteenden. Släppa taget och bli som alla andra, trasiga och med en destruktiv last att skylla på..

Vardagstristess med guldkant

Den tråkiga vardagen blir alltid lättare när man har något att se fram emot. Ibland är det rent utav så att man kan bistå sig själv nya utmaningar i väntans tider helt enkelt för att göra det hela lite mer spännande. Veckans uppdrag är att inte spendera något på mat utan använda de resurser som redan finns hemma. Förberedde lunch för tre dagar framöver innan helgen var slut och då det inte finns så många hungerskänslor om kvällarna funkar det bra med hallonkräm eller havrekuddar. Blir att göra mer matlådor imorgon. Funderar nästan på att införskaffa fler platsburkar i just den där lagom lilla storleken för att få större variation på luncherna under arbetsveckorna. Kanske lite senare, först måste det bli en vana. Eller kanske bara hitta ett nytt jobb, långt härifrån. Det skulle va härligt, speciellt eftersom jag vill vara närmare honom.

Appropå det där med vanor. Någon smartkeps har sagt att det tar 20 dagar/gånger att skapa en vana respektive bryta en vana. Frågan är bara hur många 'vanor/ovanor' man kan dra på sig samtidigt och om man kanske måste ha samma tidsintervall på alla för att ingen ska gå osökt förbi och försvinna ut genom fönstret innan den är etablerad. Den som lever får se.