te den det berör

Kejsaren av Kina tycker inte om te och det gör nog inte newyn heller. Åtminstone inte om det heter Lapsang Souchong (varför var det ingen som varnade mig?!). Det blev uppenbart i lördags då jag innan tentan bestämde mig för att ha en lugn morgon med te eftersom jag glömt köpa hem kaffe. Det blev ett abrupt uppvaknande och tentan lär ha gått därefter.

Även om jag inte är störtförtjust i te så finns det många andra som är det. För en del är det oerhört viktigt med sorter, varianter, hur det dricks och inte. För andra hör det till vardagen men är ack så svårt att vara utan.

Jag minns hantverkarna som var och skruvade lite i lägenheten mitt emot då jag bodde i Irland. Någon av dagarna fick jag för mig att fråga om han vill ha en kopp te och bara det var som att elda på ett helt fyrverkeri. Det gnistrade och glimrade i ögonen på'n som om det vore julafton och te togs tacksamt emot. Dagen efter ringde han på, hade kollegan med sig, och undrade lite försynt om de kunde tänkas få en kopp te.

Men nog om det. Vad jag egentligen vill säga var att för de som tycker om te och inte redan har hittat den här ljuvliga bloggen är det hög tid att masa sig dit. En riktig tefantast bygger den med omsorg, och tar dessutom underbara bilder.

Själv tänker jag hålla mig till hallonkräm även i fortsättningen och kanske någon enstaka rabarbergräddblandning en murrig höstdag.

Upp och hoppa!

Idag önskar jag att jag hade vaknat vid 7 och klivit upp istället för att vända på kudden och somna om. Kanske börjat med en rask promenad runt stadsdelen innan frukost. Men om jag nu inte var tillräckligt pigg för det så åtminstone slå igång kaffebryggaren, kliva in i duschen och ta sig igenom efterföljande morgonrutin före frukost.

En lagom skål med hallonkräm och mjölk, ett glas juice, knäckemackor och kaffe hade gjort sig ypperligt bra till en lagom skvalig radiokanal och möjligen någon form av papperstryckt media att bläddra i. Det hade varit en rätt så hygglig start på dagen. En sån där start jag skulle kunna tänka mig att leva med flera gånger om.

Nu blev den inte så. I vanlig ordning blev den inte överhuvudtaget. Jag har tappat bort alla vardagliga rutiner, vilket jag börjat notera är mer stressande än rofyllt. Helt plötsligt har hela dagen tappat bort sig och färdriktningen är ungefär lika överskådlig som en skock myror över utspilld läsk.

Men kanske kan den bli imorgon.

Vardagstristess med guldkant

Den tråkiga vardagen blir alltid lättare när man har något att se fram emot. Ibland är det rent utav så att man kan bistå sig själv nya utmaningar i väntans tider helt enkelt för att göra det hela lite mer spännande. Veckans uppdrag är att inte spendera något på mat utan använda de resurser som redan finns hemma. Förberedde lunch för tre dagar framöver innan helgen var slut och då det inte finns så många hungerskänslor om kvällarna funkar det bra med hallonkräm eller havrekuddar. Blir att göra mer matlådor imorgon. Funderar nästan på att införskaffa fler platsburkar i just den där lagom lilla storleken för att få större variation på luncherna under arbetsveckorna. Kanske lite senare, först måste det bli en vana. Eller kanske bara hitta ett nytt jobb, långt härifrån. Det skulle va härligt, speciellt eftersom jag vill vara närmare honom.

Appropå det där med vanor. Någon smartkeps har sagt att det tar 20 dagar/gånger att skapa en vana respektive bryta en vana. Frågan är bara hur många 'vanor/ovanor' man kan dra på sig samtidigt och om man kanske måste ha samma tidsintervall på alla för att ingen ska gå osökt förbi och försvinna ut genom fönstret innan den är etablerad. Den som lever får se.