Det gäller att gräva på rätt ställe!

Det kan ju vara bra att gräva på rätt ställe, åtminstone när man begraver någon. Det jag inte begriper och det som mest av allt förvånar mig i situationen är hur det har kunnat gå till. Det borde rimtligtvis ha uppmärksammats vid själva begravningen.

Jag är förvisso ingen begravningsexpert, har bara varit med på tre begravningar vad jag själv kan minnas. Men i samtliga tre fall har processen varit densamma och det har inte varit fråga om att alla skett i samma församling. Det har börjat med en ceremoni i kyrkan, följt av en liten promenad ut till gravplatsen där kistan sänkts ned och familjen, släkten och vännerna tagit ett sista farväl. Efterföljande kaffe och annat känns mindre viktigt att nämna, men just det där att man faktiskt stått vid platsen där kroppen begravs.

Om det dessutom är en familjegrav kan man ju kanske tänka sig att det funnits orsak att besöka den flera gånger innan den nu givna situationen för att hedra tidigare avlidna familjemedlemmar. Det borde i sig innebära att man redan vet var den ligger, och då direkt vet om man står vid fel ställe och vet om kistan är nedsänkt i fel grav.

Sen kan väl tyckas vettigt att kyrkoförvaltningen kollar en extra gång så att även namnet på familjegraven stämmer och inte bara gravplatsnumret, men det framgår såklart inte om de olika familjerna hade samma namn. Men just det där att inte slarva, inte låta gravplatsnummer bli en rutin som kan råka gå fel är något jag tycker är så viktigt ur ett etiskt perspektiv.

Å andra sidan kanske de har lite annorlunda begravningsceremonier i Göteborg, vad vet jag.

pausfågel

Jag är fortfarande inte tillbaka i gängorna efter helgen som gick. Texter är påbörjade men långt ifrån klara så tills dess får ni stå ut med en pausfågel.

eller varför inte ett par till...

Upp och hoppa!

Idag önskar jag att jag hade vaknat vid 7 och klivit upp istället för att vända på kudden och somna om. Kanske börjat med en rask promenad runt stadsdelen innan frukost. Men om jag nu inte var tillräckligt pigg för det så åtminstone slå igång kaffebryggaren, kliva in i duschen och ta sig igenom efterföljande morgonrutin före frukost.

En lagom skål med hallonkräm och mjölk, ett glas juice, knäckemackor och kaffe hade gjort sig ypperligt bra till en lagom skvalig radiokanal och möjligen någon form av papperstryckt media att bläddra i. Det hade varit en rätt så hygglig start på dagen. En sån där start jag skulle kunna tänka mig att leva med flera gånger om.

Nu blev den inte så. I vanlig ordning blev den inte överhuvudtaget. Jag har tappat bort alla vardagliga rutiner, vilket jag börjat notera är mer stressande än rofyllt. Helt plötsligt har hela dagen tappat bort sig och färdriktningen är ungefär lika överskådlig som en skock myror över utspilld läsk.

Men kanske kan den bli imorgon.

Antagen!

Nu i dagarna är det tid för första antagningen till höstens studier på högskola och universitet. Jag hade en plan redan förra hösten som jag då satte i verket alldeles försent, helt enkelt för att jag inte förstått den accepterade - men för mig fullkomligt ologiska - turordningen vid ansökan, så istället fick jag se till att sätta planen i verket i år.

Jag minns att mamma ringde i april och var måttligt stressad över att jag inte skulle hinna söka i tid. Detta då jag månaden tidigare lite lätt presenterat min framtidsvision för mina föräldrar, mest för att jag ville att de skulle sluta stressa mig om mitt liv. Jag har en plan. Detta informerade jag också moderskapet om då hon stressade i april. Vid det laget hade min ansökan redan funnits i systemet sedan en månad tillbaka.

Ikväll passade jag på att logga in på studera.nu för att se hur långt deras processer hunnit. Efter en liten omväg lyckades jag logga in på mitt konto och det är med skräckblandad förtjusning jag konstaterar att jag blivit antagen till mitt förstaval. Mitt högskoleprov visade sig tillräckligt! Jag blev antagen!

Orsaken till de kluvna reaktionerna bottnar delvis i att jag i mars inte var säker på vilken utbildningsplats jag ville ha som första alternativ, den som var närmast kontra den som verkade ha bäst rykte i fråga om anställning efter utbildning. Samtidigt bestämde jag mig då för att ryktet verkade vara marginellt och avståndet mellan hemmet och skolan fick därför ha en större betydelse. Därutöver handlar en del av kluvenheten i den där förbaskade självkänslan som är så söndertrasad att jag knappt vill kännas vid den alls i dess nuvarande tillstånd. Ytterligare något att ta itu med så snart som möjligt, och det ska gudarna veta att jag jobbar med dagligen.

I det stora hela kommer att accepterande av studieplatsen innebära en ordentlig omställning i vardagen då jag vet att min nuvarande livsstil inte kan hantera tre års studier, åtminstone inte av den karaktären. Jag behöver få vara frisk, jag behöver få känna mig motiverad och jag behöver få trivas i tillvaron. Jag behöver helt enkelt må bra för att kunna bli bra i det jag ämnar utbilda mig till. Det känns samtidigt skönt att det just nu dyker upp människor omkring mig som verkar beredda att stötta och coacha där det behövs.

Samtidigt känns det fortfarande lite läskigt. Jag blev antagen! Ska jag verkligen tacka ja?

Mönster

Beslutsfattar-Tess (d.v.s. den inre drivkraften som till slut sparkar mig i baken så att jag kommer igång) har börjat ta över min tillvaro. Kanske låter konstigt men för mig är hon välkommen. Hur jag upplevs av andra och hur jag vill upplevas av andra är så vitt skilda begrepp att det inte ens är roligt längre. Mina försök att synkronisera bilderna har inte heller varit framgångsrika, snarare tvärtom. Det har blivit dags att byta strategi. Detta gjordes i och för sig redan för ett par veckor sedan. Tess tog beslutet att skala bort en stor del av 'andra' för att minska trycket utifrån. Med färre människor vars intryck behöver analyseras ges mer tid åt att bearbeta och stärka grunden. Hon var dessutom smart nog att skära bort en infekterad sektor, något som verkligen behövdes just nu. Idag har hon skurit igen, huruvida det är bra eller dåligt får vi se framöver. Bäst just nu verkar vara att inte tänka mer på det utan istället fokusera på de små 'delmålen' som stundar inom kort. Ett betygsgrundande prov är inget att ta så lätt på och med mindre än 30 timmar kvar tills startpunkten är det dags att lägga band på sig och lägga om energin där den gör mest nytta.

I övrigt rör sig funderingen runt mönster, viljan/önskan att passa in, avsaknaden av ständigt återkommande mönster som kan signalera till andra. Bara små saker som gör det enklare för omvärlden att 'ta till sig' och inte avfärda. Visst är det egentligen det stora hela som måste justeras och jämkas för att passa in i mallen. Jag är inte redo för den sammanslagningen än, finns inget Tess kan uttrycka för att få mig att gå i den riktning. Däremot har små, kanske för andra totalt obetydliga, ting fått visa vägen till mönster och rutinbildande bekvämligheter. Du undrar säkert vad jag menar. Bara enkla saker som att en parfym kommer får styra i fortsättningen, samma schampoo kommer att få finnas i duschen (inget mer flackande bland olika tillverkare osv.) Hyllan av alla sorter och varianter av hudvårdsprodukter har länsats och nu ersatts av två flaskor, de kanske får sällskap i framtiden men då efter inrådan av hudvårdsterapeuten..
Utrensningen av 'använder aldrig' och 'passar inte in i tillvaron' pågår fortfarande för fullt. Fram tills nu trodde jag dock bara att det gällde mina fysiska 37 kvm. Det verkar som jag har haft fel, Tess vill att jag ransakar och rensar mer än så..

Vardagstristess med guldkant

Den tråkiga vardagen blir alltid lättare när man har något att se fram emot. Ibland är det rent utav så att man kan bistå sig själv nya utmaningar i väntans tider helt enkelt för att göra det hela lite mer spännande. Veckans uppdrag är att inte spendera något på mat utan använda de resurser som redan finns hemma. Förberedde lunch för tre dagar framöver innan helgen var slut och då det inte finns så många hungerskänslor om kvällarna funkar det bra med hallonkräm eller havrekuddar. Blir att göra mer matlådor imorgon. Funderar nästan på att införskaffa fler platsburkar i just den där lagom lilla storleken för att få större variation på luncherna under arbetsveckorna. Kanske lite senare, först måste det bli en vana. Eller kanske bara hitta ett nytt jobb, långt härifrån. Det skulle va härligt, speciellt eftersom jag vill vara närmare honom.

Appropå det där med vanor. Någon smartkeps har sagt att det tar 20 dagar/gånger att skapa en vana respektive bryta en vana. Frågan är bara hur många 'vanor/ovanor' man kan dra på sig samtidigt och om man kanske måste ha samma tidsintervall på alla för att ingen ska gå osökt förbi och försvinna ut genom fönstret innan den är etablerad. Den som lever får se.