Dags att ge John Blund sparken!

Sömnproblemen är tillbaka. Nocturnekontot är i obalans och jag har inte längre kontroll över mina insättningar, inte på något sätt. För det är ju så, ett konto där man behöver sätta in sömn regelbundet för att köpa sig vaken tid. Jag behöver X antal timmars sömn för att fungera. Någon enstaka gång kan jag klara mig på hälften utan problem, men det förutsätter att jag fått de där timmarna varje natt, regelbundet. När jag som nu istället legat på X-3 en längre tid finns det ingen buffert kvar. Inget att ta av. Inga marginaler att spela på.

På det här kommer dessutom stress. När jag går och lägger mig är det förvisso för att jag är trött men när jag väl landat med örat mot kudden sätter stressen igång. Jag måste nämligen somna inom Y antal minuter för att få mina X timmar och X-1,5 är det mesta felmarginal jag kan hantera och fortfarande ta mig ur sängen i dagsläget. När jag passerat det med råge, legat i sängen tillräckligt länge och stressat över att inte somna, vet att det redan är kört... Först då är utmattningen så stor att kroppen har kraft nog att ta över. Problemet blir istället att jag inte vaknar när jag måste.

När jag väl somnat finns det ingen suck att jag vaknat förrän kroppen nått så nära X timmars återhämtning att den är nöjd. Finns inte på kartan. Har aldrig funnits. Redan som barn hände det att jag sov bort ett helt dygn och när jag väl kom upp var det återigen mörkt och dags att gå och lägga sig. Senaste sex åren har jag också haft dagar när sömnen tagit över helt. Visst jag har vaknat till, konstaterat var jag är, enbart för att känna att det inte gått att hålla sig vaken.

Det här kommer inte hålla den här gången heller. Idag stängde jag av tre alarm i sömnen, slog på TVn för att bli uppskrämd av nyheterna och sov vidare. Det håller redan på att ha konsekvenser. Förödande konsekvenser i livet som redan är rörigt nog och inte riktigt fungerar. Vi får se hur länge jag står ut, mäktar vidare, den här gången.

Kaffe

Så länge jag kan minnas har jag slarvat bort mina kaffemuggar. Jag började mitt kaffesörplande som 9-åring och beteendet har väl hängt med ungefär lika länge. Inte så att jag aldrig sett av de igen, men just i samband med att ha hällt upp nytt kaffe.

Jag tar med mig muggen, ställer den ifrån mig då jag hittar tusen andra saker att göra och glömmer för en stund bort allt som har med kaffe att göra. När jag väl inser att jag nog egentligen höll på att dricka kaffe börjar skattjakten. De flesta muggar hittas i en bokhylla, på ett fönsterbräde, något litet bord eller i mer sällsynta fall på diskbänken i köket. I samtliga fall är kaffet iskallt och får sig en munter resa ner i vasken.

De mer svårlösta fallen är då jag hittar kaffemuggen på diskbänken och dessutom tom. Det skulle alltså rent logiskt innebära att jag druckit upp kaffet och ställt ifrån mig muggen där den borde vara för att få följa med i nästa omgång disk. Men när gjorde jag det? Var det verkligen jag som drack upp kaffet? Var det någon som såg att jag gjorde det?!

På tal om det! Var ställde jag kaffet?

Varför inte räkna får..

Sömnproblem har säkert alla haft någon gång i mer eller mindre omfattning. Mina har varierat men funnits, mycket p.g.a. stress, oro och annat oknytt som inte behöver tas upp i detalj. Något som varit en hjälpande hand, eller snarare boven i dramat, i processen med att inte sova är och har sedan länge varit datorn och internet. För visst är det så att när man väl parkerat vid tangentbordet rusar tiden iväg. Det där man bara skulle kolla tar lite extra tid, det svaras på lite nytt här och var och vips har det gått betydligt fler timmar än man egentligen hade tänkt sig.

I dagskvoten av surfande fann jag en artikel hos DN med den muntra rubriken "Behandling på internet hjälper mot sömnlöshet". Min första tanke utifrån mitt tidigare konstaterande är att det måste vara som att bota en alkoholist med hjälp av sprit. Jag skummar igenom artikeln och ser att det handlar om KBT, att bryta ovanor och dåliga beteendemönster, detta genom ett program som sägs ska efterlikna behandlingen som annars skulle ske ansikte mot ansikte med en terapeut. Det konstateras senare också att orsaken till att så många behandlingar lyckas har att göra med deltagarnas motivation och i många fall utbildningsnivå.

Av det här drar jag två snabba slutsatser. Människor med adekvat utbildning och genuint hög motivation behöver egentligen inte det här programmet för att ändra sitt beteende. För att det här skulle ha den minsta möjlighet att fungera på mig skulle programmet behöva vara av sådan karaktär att det stänger ner datorn klockan 22.00 och under alla omständigheter vägrar starta den igen före 07.30.

Men för helvete!!

Nu ligger de där på köksbänken, än en gång. Sen i lördags har de blivit bruna i skalet och börjar närma sig stadiet oätbara. Jag känner av en lätt irritation när jag ser det. Jag visste redan när jag var och handlade att jag inte skulle äta upp dem. Men så tänkte jag att jag nog kanske kunde tänka mig det ändå. Jag skulle inte ha köpt dem överhuvudtaget. Jag äter inte bananer. Jag tycker inte ens om bananer. Det vet jag redan. Det vet min omgivning också. I undantagsfall, sisådär en gång var tredje år, vill jag ha bananer på knäckebröd eller i yoghurt. Det är ett tag kvar till dess. Lik förbannat köper jag skiten! Aktivt slöseri till ingen som helst nytta vilket mest gör mig förbannad på mig själv. Å andra sidan är den här ovanan inte det minsta ny, den har pågått sen 2000, men då var det inte fråga om bananer.

Jag kom på mig själv idag och insåg sambandet. När jag än en gång stod och plockade i fruktdisken på Hemköp borta vid Skanstull, slog det mig ungefär som om en hord elefanter sprungit över mig likt ett lämmeltåg. Jag hade överhuvudtaget inget i fruktdisken att göra, det var Västerbottenpaj jag ville ha när jag gick in i butiken. Men ändå, plockandes i fruktdisken och vid åsynen av berget med honungsmeloner slog det mig. Bananerna var från början en honungsmelon.

Den där jävla honungsmelonen, som det till slut hette. Ett av mina små irriterande, förvisso något som gick att överleva men ändock irriterande, inslag i tillvaron. Ända sedan jag flyttade in hos dåvarande sambon vid nyår 2000 fram till separationen i november 2003 flyttade det även in en honungsmelon i vårt kylskåp. Skulle någon fråga varför kunde svaret säkert bli en axelryckning följt av konstaterandet att "honungsmelon är gott". Han gick med på att argumentet höll i ungefär 2 månader. Dock var det aldrig så att den där melonen någonsin åts upp. Istället låg den parkerad i kylskåpet som något gammalt årgångsvin, till det att den nog var så rutten på insidan att det inte var värt att chansa. Då slängdes den. Vid nästa månatliga storshopping av mat fick en ny fin honungsmelon följa med hem. Sådär höll det på, månad efter månad, år efter år. Visst fördes det en och annan diskussion under tiden om huruvida det faktiskt behövdes en honungsmelon när både han och jag redan visste att den aldrig skulle bli uppäten. Han lät mig vinna, åtminstone under perioderna efter de två gångerna då jag faktiskt skar upp melonhelvetet och serverade det till något annat ätbart.

Däremellan önskar han säkert att han tagit i från tårna och vrålat; "Men för helvete! Kan du sluta köpa den där jävla melonen!!" I tysthet önskade nog jag också att han hade gjort det. Då hade jag sluppit köpa fanskapet, bära hem det, se det ligga där på hyllan och flina varenda gång jag öppnade kylskåpet.

Nu, snart sex år efter att vi flyttat isär, är det istället bananer! Samma beteende, jag känner igen känslan, jag vill inte ens ha de där jävla bananerna. Ändå envisas jag med att köpa skiten! Så visste vore den en lättnad om jag någon enda gång, just när jag står där och plockar i fruktdisken, har någon jag vet bryr sig om mig i närheten som i den stunden greppar tag om min handled och ryter åt mig; "Men för helvete!! Kan du SLUTA köpa bananer nån jävla gång!!"

Hamstrar du också?

Varför är det så svårt att slänga saker? Sån’t där som man ändå inte använder, ändå aldrig ser eller ens letar efter för att man knappt minns att man har det. Saker som inte fyller någon funktion överhuvudtaget, varför är det så svårt att kasta när det inte finns något som talar för att behålla dem? Ett litet minne? En halv idé om vart prylen kom ifrån eller varför den hamnade just här till att börja med? Det verkar alldeles för lätt att behålla saker som inte gör något annat än tar plats och samlar damm. Vet bara inte hur jag ska lösa detta. Lägga allt som heter ’behåll’ i en kartong och resten i svarta sopsäckar kanske kan vara en idé. Butikschefen var ändå snäll och skickade med lite sopsäckar för att jag skulle komma igång, så varför inte.

Samtidigt kanske det bär emot att slänga just för att det påminner en om hur lätt det är att bli ratad, bortkastad och glömd. Det i sin tur behöver man å andra sidan inte slänga saker för att bli påmind om. Det räcker att avregistrera sig på ett enda ställe på nätet (även om man håller igång på 7-8 andra också) så märker man snart hur de människorna slutar prata med en på samtliga ställen där man kan bli nådd av dem. Att behöva vara den drivande kraften för samtliga moment av kontakt känns också sorgligt, inte så mycket för att jag har något emot att lägga energi på att kontakat de jag tycker om utan mer för att det får mig att undra varför det inte är ömsesidigt. Varför det inte kommer något enda litet eko därifrån om jag inte ropar först. Kanske för att det enda eko som egentligen kommer, även de första gångerna, är mitt eget?

Det finns förvisso några få livlinor kvar så jag känner mig inte helt bortglömd, men många av de jag trodde skulle finnas har försvunnit. Även en del av de jag hoppades skulle finnas visade sig vara bristfälliga i sitt innehåll jämfört med vad förpackningen utlovade. Enda fördelen jag sett än så länge med att nätet är tråkigt är att man börjar se sig om efter annat som kan roa och underhålla. Det tråkigare med det är att det mesta kostar pengar på ett eller annat sätt. Kanske borde blunda för den sidan och satsa på att bli underhållen ändå, för den egna mentala hälsans skull om inte annat. Borde nog rensa ur dåliga vanor också, när det nu egentligen var tal om att rensa och städa bort sån’t som inte behövs. Väntar på att katten ska hämta ’Sound’ så att jag slipper se den. Samtidigt inser jag så klart att jag måste tömma den på allt som går först, och för att kunna göra det måste jag ha gjort plats någon annanstans. Så det hela blev genast ett mycket större projekt. Kanske är lika bra att nätet är tråkigt ändå och att människor är så upptagna med sina egna liv som de är. Får jag bara fart på det här så kanske jag inte ens har tid att fundera på hur det verkligen känns att vara bortslängd.

Sömn

För första gången på över ett år känns det som om jag faktiskt kan somna i tid. Visst, det kanske inte har varit så fruktansvärt svårt att somna alla dessa nätter under hösten men det känns ju onekligen som om de inte räckt till, de får guldkornen av sömn som varit i tillvaron.

Till saken hör att jag haft sömnsvårigheten sedan oktober/november 2005, en ovana jag plockade upp hos ett numera ex. Tyvärr har båda varit svåra att bli kvitt till 100% och sorgligt nog ser det ut som att avslutet med exet kommer att komma fortare än att få rätsida på sömnen. Inte för att det ser ut att komma något ordentligt avslut med exet, han har fortfarande en hel del av mina saker som gisslan. Jag vet inte ens om jag ska tycka det är bra eller dåligt. Men efter att ha varit stressad över att aldrig ha kunnat somna i tid ska jag nu sova. 7 timmar utan uppehåll är något jag ser fram emot redan nu, så om en kvart torde jag vara 'borta'.

Vardagstristess med guldkant

Den tråkiga vardagen blir alltid lättare när man har något att se fram emot. Ibland är det rent utav så att man kan bistå sig själv nya utmaningar i väntans tider helt enkelt för att göra det hela lite mer spännande. Veckans uppdrag är att inte spendera något på mat utan använda de resurser som redan finns hemma. Förberedde lunch för tre dagar framöver innan helgen var slut och då det inte finns så många hungerskänslor om kvällarna funkar det bra med hallonkräm eller havrekuddar. Blir att göra mer matlådor imorgon. Funderar nästan på att införskaffa fler platsburkar i just den där lagom lilla storleken för att få större variation på luncherna under arbetsveckorna. Kanske lite senare, först måste det bli en vana. Eller kanske bara hitta ett nytt jobb, långt härifrån. Det skulle va härligt, speciellt eftersom jag vill vara närmare honom.

Appropå det där med vanor. Någon smartkeps har sagt att det tar 20 dagar/gånger att skapa en vana respektive bryta en vana. Frågan är bara hur många 'vanor/ovanor' man kan dra på sig samtidigt och om man kanske måste ha samma tidsintervall på alla för att ingen ska gå osökt förbi och försvinna ut genom fönstret innan den är etablerad. Den som lever får se.