Det sociala rummet begränsas av människan

Vi pratade lite om det under en alldeles ljuvligt trevlig middag igår. Jag har tänkt ytterligare lite på det idag. När jag dessutom läser "Hur social vill du vara?" ser jag hur det bara är en sida av myntet. Den andra är fortfarande i trakterna av skolgården och mentaliteten där. För visst minns de flesta av oss tiden på skolgården, vilka som alltid valdes först under gymnastikens lagsporter, vilka som egentligen aldrig valdes och vem som inkluderades och vem som inte fick vara med. Visst finns det de ibland oss som gärna ville vara sociala men aldrig valdes. Den som har läst Jonas Gardells Jenny (och en del av hans andra böcker) vet vad jag pratar om.

Sociala media skulle kunna vara så mycket mer. Det skulle kunna vara möjligheter att knyta kontakter man aldrig annars skulle kunnat nå, eller drömma om. Det skulle kunn vara chansen att möta andra så som de är. Det skulle kunna vara möjligheten att följa människor som delar några av ens tankar eller intressen just bara därför. För att de intresserar en personligen. Det skulle kunna vara möjligt, utan att man behöver ta med sig rädslan för att hamna utanför om man väljer att följa fel människa.

Visst går det och visst händer det. Men i väldigt stor utsträckning händer också det som redan hänt så många gånger på alla landets skolgårdar, på alldeles för många arbetsplatser och i alldeles för många små samhällen runt om i Sverige. Det skapas små reservat i den stora ankdammen. Det skapas det som i många fall kallas bubblor där reglerna är glasklara, du har inget här att göra om inte högsta hönset i hierarkin (kanske rent utav moralhäxan) godkänt dig. Klubben för inbördes beundran är solid. I sociala medier har den dessutom ännu ett utrymme att tydligt tala om vem som är med och vem som inte är välkommen.

Det är inte längre intressant vad du har att tillföra, vem du är, det viktigaste är än en gång vem du känner, vem som har godkänt dig som människa. Varför jag tycker så illa om det är inte alls för att jag är avundsjuk på gemenskap eller det vackra i det. Jag tycker helt enkelt illa om sättet det exkluderar människor, fryser ut och i sig bara är ännu en form av mobbing. Jag som trodde det var något man växte ifrån när man blev vuxen.

För oss som flyttat ifrån skolgårdarna, småsamhällena och trångsyntheten är det i sig ett litet bakslag. Möjligheterna med sociala media grusas av samma gamla visa från förr. Samtidigt är det kanske här vi får tänka om, vi som orkade se lite längre, än en gång kanske behöver göra just det. Se lite längre. Inse att människor blir inget annat än vad de redan är, oavsett vad för verktyg du sätter i händerna på dem.

lite varstans bor en moralhäxa

Visst har du mött henne någonstans där ute. Hon har koll på allt. Har tusen järn i elden. Hon går på gym minst tre gånger i veckan. Hon äter inga transfetter. Hon använder alltid kondom. Hon går aldrig ut osminkad. Hon organiserar allt i sitt liv från veckans meny, arbetskamraternas åsikter om senaste IDOL-avsnittet, barnens aktiviteter till när maken går på toaletten. Åtminstone kan man misstänka det sista när man ser resten av hennes företagsamhet.

Hon är så gott som alltid politiskt korrekt, tycker precis rätt saker om precis allt oavsett om det är svältande barn i Afrika eller om det är fråga om vilken version av Kalles Kaviar man ska ha på frukostmackorna och rynkar på näsan åt den som avviker det minsta lilla från hennes synsätt. Den som inte tycker som hon är helt enkelt dum i huvudet.

Hon är extremt noga med att sortera ut människor som enligt henne inte hör till gruppen och på ett sinnrikt sätt se till att de förstår att de inte hör till, utan att på något icke-PK sätt behöva säga eller visa det. Oftast är hon den centrala punkten i alla grupper hon deltar i, de som ses som "vänner" och står henne nära är de som dansar efter hennes pipa oavsett hur falskt hon spelar. Visst har ni mött henne?

Jag brukar roa mig med att identifiera henne i de flesta grupper jag får insyn i. Att säga att jag hatar henne skulle vara att ge henne mer creds än hon förtjänar. Jag är inte tillräckligt intresserad för att engagera mig med så starka känslouttryck. Jag brukar sällan ödsla tid på att störa mig på henne även om jag tycker hon är sorglig i sitt sätt att vara. Det finns dock en enda sak som gör henne fullständigt olidlig att ha med att göra. Inte så att hon är sorglig i sitt sätt att vara ifråga om hur hon hanterar sig själv.

Det är snarare så att hon är sorglig (och direkt obehaglig) i sitt sätt att likt en väckelsepredikant, sektledare eller vad fanatiker som helst, envist trycker på sin moral, sina värderingar och sitt sätt att vara på hela sin omgivning. För nåde den som inte tycker som hon! Nåde den som inte äter det hon anser är rätt att äta, eller tittar på det hon anser är intressant att se på TV. Nåde den som inte...! Den som inte efter bästa förmåga tar till sig hennes sätt, anpassar sig till hennes falska toner och gör allt för att bli en kopia av henne, den personen har enligt henne inget människovärde! Och de nyligen omsminkade lopporna som följer henne tar efter, även det.

Bara den punkten gör henne sorglig på riktigt. I övrigt låter jag henne gärna vara precis som hon är.

här är ditt liv på 140 tkn

Under veckan som gått har jag fått lära mig helt nya saker om twitter. Mycket av det är så sorgligt att man inte kan annat än skratta åt det och resten, det som verkligen får en att gråta, skickar mig återkommande signaler att det är hög tid att skriva den där bloggposten om ankdammar, den som funnits i periferien sedan i somras. Den som förtydligar fenomenet som man inte alltid ser när man är upptagen med att vara/försöka vara den största ankan i dammen och dessutom har tappat grepp om vad som verkligen spelar roll i livet.

För det är nämligen så, twitter inom Sverige är en ankdamm. Förvisso uppdelad i mindre pölar där olika högsta höns råder och domderar spelet, men ändå inte större än vilken virtuell ankdamm som helst. På många håll finns en hel del underbara deltagare och allt är inte problematiskt. Problematiken uppstår först när det börjar presenteras ankdammsregler som godtyckligt bestämts av någon men som överhuvudtaget inte nämns förrän samma någon anser att det finns de som avviker, som inte håller sig till reglerna - som f ö inte offentliggjorts.

Att dessutom tro att man verkligen känner någon, kan börja ställa diagnoser på folk (varför man nu öht ska ge andra diagnoser vet jag inte) och har full koll på hur en annnan människa är utifrån 140 tecken x 2000 tweets borde vara varningslampa nog. Ett läge när det är dags att vakna en smula och ifrågasätta vad man håller på med.

Men mer om det senare. Istället för att förundras över hur människor jämför, vems framfart som är acceptabelt och inte, hur man avgör vem som har fått sina följare på "rätt" sätt eller inte, vilka som räknas och inte, tänker jag ägna en stund åt att lära mig historia. Den andra dumburken visar något om den tiden när Preussen fortfarande ansågs mäktigt och den stora fienden hette Frankrike.

Mobiltelefonen är min fiende.

Speciellt om mornarna, då hatar jag den. Kroppen anser att det är alldeles för tidigt när telefonen sätter igång. Den skriker, kvittrar, ringer i klockorna värre än en domedagspräst, allt för att jag ska vakna och uppmärksamma dess existens. I det läget håller jag fortfarande med kroppen och trycker till telefonen. Inte nu! Inte än! Sen! Om en stund! Så håller vi på, länge. Varje morgon då jag behöver ta mig ur sängen tidigt.

Då jag för ett tag sedan märkte att tiden verkligen drog iväg i det här, var det bara att konstatera att 9-minutersintervaller är alldeles för mycket. Alltså ställer jag numera alarm på tre olika tider, vilket innebär att i samarbete med varandra är intervallerna inte mer än 3-6 minuter. Snooze är ett gift!

Idag tog det 1½ timme att ta sig ur sängen. En å en halv JÄVLA timme! Jag hatar det! Mobilen hatar mig, speciellt vid den tiden på dygnet. Det innebär att jag får stressa för att inte bli sen. Jag hatar att stressa, tänker inte stressa. Det innebär att jag får prioritera bort en del annat ur morgonrutinerna istället. Tröttsamt! Jag behöver en ny lösning, någon som drar av mig täcket, varsamt knuffar mig ur sängen och påtalar att det ÄR dags att kliva upp.

Så finns det någon som vill extraknäcka som mobiltelefon?

när vem är viktigare än vad

Jag har ännu inte riktigt fått grepp om grundinställningen bakom, orsakerna till den eller hur det egentligen ens är logiskt, men konstaterat ÄR det. Egentligen är det inte ens något nytt, fenomenet (om det ens är ett fenomen) har funnits länge. Jag stötte själv på det på en tidigare arbetsplats då alla mina arbetseffektiviserande förslag bara var bra förslag när de kom från någon annan.

När det gäller smaklöst, meningslöst dravel är det ungefär samma sak. I mina ögon blir det inte mer eller mindre smaklöst beroende på vem det kommer ifrån, smaklöst är fortfarande alltid smaklöst. Men tydligen är det inte så, det finns nyanser där också. Det handlar helt och hållet om vem som yttrar sig snarare än vad som yttras.

Att det sen blir ett jävla kackel när någon som av en eller annan anledning inte anses vara rätt person att yttra sig gör det på fel ställe har Niclas redan konstaterat, ett flertal gånger.

Och som någon så vänligt (i ett, för egen vinning, utbildande syfte) försökte banka in i skallen på mig "Så länge du håller det på DIN sida och plaskar runt där är det ok, men sen när du yttrar dig i samma rum som andra.."

A ja, vi får väl se hur länge det här är OK

Jag tänker inte sitta här och låtsas..

Det finns så oerhört mycket funderingar kring beteenden och bekräftelsebehov just nu. På ett sätt är det fascinerande att se hur människor som exkluderar och inte involverar alla i samtalen, som är så totalt ointresserade av att höra något annat än sin egen röst, ändå skriker högt och blir förolämpade om någon av deras åskådare riktar sin strålkastare av uppmärksamhet åt något annat håll. Samtidigt tycker jag det är rakt igenom tragiskt.

Mer detaljer än så tänker jag inte gå in på, i alla fall inte just nu. Mina strålkastare med uppmärksamhetsglimmer behövs bättre på annat håll idag. Grälet som skulle uppstå av detaljerna skulle helt enkelt vara en fråga om resursslöseri, åtminstone för mig.

ett litet snitt ur verkligheten

(och en orsak till att ensamheten ändå är så lätt att välja, tack och lov är den tiden förbi)

han ringer.

- Hej, det var XXXX. Vad gör du?

- Hej du. M kom precis så jag ska ta bilen och åka till IKEA.

kort tystnad, (mina närmaste är inte heteronormativa och det vet han om, alltså dömer han även mig efter samma fördomsfulla form han lever i)

- Ska någon av dom där karlarna med eller ska hon med?

- M lämnade av maken vid Heron City på vägen hit och hon ska iväg på en inbokad fika så det är JAG som ska åka till IKEA och handla det där klädskåpet. Det har jag redan talat om!

- Mmm, jag satt in pengar åt dig, och så satt jag in så att du kan få det hemkört sådär som vi gjorde sist. Så du inte behöver ta med nån av hennes karlar.

jag svär inombords, både över hans uppenbara markering av att äga mig, köpa mina möbler som jag redan budgeterat för på egen hand, och därtill kontrollera vem jag överhuvudtaget umgås och samtalar med..

- Förresten hon är där sa du, får jag prata med henne! Jag vill säga Hej!

- Skulle inte tro det. Så länge jag inte sett skymten av vare sig dina bekantskaper eller ditt hem så finns det ingen anledning för dig att ha någon direkt kontakt med mina vänner. Hur som helst så tänkte jag åka nu.

- Men, du fixar väl hemkörning där borta.

- Nej, jag tänkte lasta in det i bilen. Det är ju därför jag tar det NU, för att jag har TILLGÅNG till en bil där det får PLATS, så..

- Hur ska du få upp det i lägenheten då! Du tar väl med nån av dom där jävla kar..

- Men för helvete! Jag kan knuffa kartonghelvetet från vagnen IN i bagaget, samma höjd!, och när jag kommer hit kan det ligga i bilen till hon kommer tillbaka och sen kan vi HJÄLPAS ÅT och bära upp skiten! Nu tänkte jag faktiskt ÅKA!

- Ja, men gör som jag har sagt nu! Jag älskar dig! Puss

(ytterligare en sån där maktmissbrukarkommentar, älskar - vet han överhuvudtaget vad det innebär)

- Mmm, puss.

jag lägger på, byter några lugnande ord med M, kramar om henne innan hon beger sig iväg på sin inbokade fika. Sedan packar jag in mig och hennes andra man i bilen och vi rör oss mot IKEA och en underbar dag tillsammans.

Någon dag ska jag starta en egen sekt..

Jag ville egentligen skriva om sociala media, men orden vill sig inte riktigt. Formuleringarna sätter sig inte där jag vill och istället surfas det på nyhetssidor. När jag springer förbi "Scientologer ljuger" undrar jag lite för mig själv varför det på något vis är en nyhet. De är väl som vilken annan sekt som helst och fångar upp människor som är lätta att manipulera?

Året var 1997, jag var 18 och Au Pair i Dun Laoghaire, då de försökte fånga upp mig. På min lediga dag hade jag tagit bussen in till Dublin och strosade runt där, tittade lite i butiker, fikade någonstans, bara söp in atmosfären och uppmärksammade vad som fanns i min omgivning. På Abbey Street, möttes jag av en ganska ung man som frågade om jag hade en stund över, om han fick störa mig en smula. Leenden växlades och istället för att skyndsamt rusa vidare valde jag att lyssna på vad han hade att säga.

Det visade sig att han inte hade så mycket att säga just där och då, men jag erbjöds svara på några frågor för att få en profil över min personlighet presenterad för mig. "Några frågor" visade sig vara närmare 200 frågor med olika nivåer av stämmer/stämmer inte som svarsalternativ om jag minns rätt, det tog en dryg timme att svara på. Efteråt en stunds analys av svaren satte han sig med mig och talade om hur jag mådde, hur jag upplevde mig själv och hur jag uppfattade att min omgivning upplevde mig. Visade ett fint diagram med kurvor som förklarade det han just berättat. (Självklart fanns det en bottennotering där i resultaten, något att påverka, trycka lite extra på och manipulera utifrån.)

Detta fortsatte sedan med en uppmålad drömbild över hur jag skulle kunna ha det istället, hur jag skulle kunna må bättre, trivas med livet betydligt bättre, få vackrare hy, tjäna stora pengar, bo i drömvillan med den perfekta familjen, ja listan var oändlig.

Efter alla vackra visioner presenterades jag för en 20 minuter lång hjärntvättarfilm med bland annat Jon Travolta, Tom Cruise och en hel del fler höjdare som talade varmt om Scientologerna. Under 98% av filmen satt jag och funderade på om någon skulle upptäcka om jag smet ut därifrån, kände mig nästan en smula tillfångatagen. Avslutningsvis följde också en uppmaning att köpa deras bok "Dianetics", vilket jag inte gjorde. Au Pair och lägga 7 pund på en bok var inte riktigt vad som föreföll sig logiskt för mig där och då. Tydligen var jag inte ens lättpåverkad i den åldern. När jag sedan gick förbi lokalerna igen tre veckor senare var de borta. Fanns ingenting som antydde att de ens funnits där.

Många år senare har jag ändå införskaffat boken. Jag är vetgirig, jag vill se hur andra tolkar världen. Därför läser jag ibland saker som förefaller sig ologiskt för andra. Inte för att helt gå in i det själv och bli totalentusiast, utan för att se ytterligare ett perspektiv. Just den här boken verkar dock ha en väldig effekt på människor, jag har fortfarande inte orkat ta mig tid att läsa den. Men bara att ha den med ibland folk framkallar spännande reaktioner.

Samma dag jag hämtat ut boken på postutlämningen landade jag med den i torsdagssällskapet på en av Söders pubar. Ibland vänner och bekanta fanns en kvinna som utmärkte sig. Hon såg den, hittade snabbt kopplingen till scientologerna och ifrågasatte varför jag överhuvudtaet hade den. Då jag enkelt förkunnade att "Jag tänkte läsa den och se vad det är för något." var hon snabb att deklarera att jag skulle bli totalt hjärntvättad av den. En kommentar som fick mig att ifrågasätta henne mer än bokens innehåll.

Endera kallade hon mig dum i huvudet och lättpåverkad eller så tror hon på fullaste allvar att det finns böcker med hjärntvättsgaranti. Jag tror varken eller så jag ignorerade resten av det samtalet, har i stort ignorerat henne sedan dess och kanske läser den där boken någon gång framöver, när jag orkar.


Så även om scientologer nu ljuger kan jag inte låta bli att undra ibland. Behöver de ens anstränga sig när de gör det med tanke på hur lättledda människor oftast verkar vara?

Kaffe

Så länge jag kan minnas har jag slarvat bort mina kaffemuggar. Jag började mitt kaffesörplande som 9-åring och beteendet har väl hängt med ungefär lika länge. Inte så att jag aldrig sett av de igen, men just i samband med att ha hällt upp nytt kaffe.

Jag tar med mig muggen, ställer den ifrån mig då jag hittar tusen andra saker att göra och glömmer för en stund bort allt som har med kaffe att göra. När jag väl inser att jag nog egentligen höll på att dricka kaffe börjar skattjakten. De flesta muggar hittas i en bokhylla, på ett fönsterbräde, något litet bord eller i mer sällsynta fall på diskbänken i köket. I samtliga fall är kaffet iskallt och får sig en munter resa ner i vasken.

De mer svårlösta fallen är då jag hittar kaffemuggen på diskbänken och dessutom tom. Det skulle alltså rent logiskt innebära att jag druckit upp kaffet och ställt ifrån mig muggen där den borde vara för att få följa med i nästa omgång disk. Men när gjorde jag det? Var det verkligen jag som drack upp kaffet? Var det någon som såg att jag gjorde det?!

På tal om det! Var ställde jag kaffet?

Varför inte räkna får..

Sömnproblem har säkert alla haft någon gång i mer eller mindre omfattning. Mina har varierat men funnits, mycket p.g.a. stress, oro och annat oknytt som inte behöver tas upp i detalj. Något som varit en hjälpande hand, eller snarare boven i dramat, i processen med att inte sova är och har sedan länge varit datorn och internet. För visst är det så att när man väl parkerat vid tangentbordet rusar tiden iväg. Det där man bara skulle kolla tar lite extra tid, det svaras på lite nytt här och var och vips har det gått betydligt fler timmar än man egentligen hade tänkt sig.

I dagskvoten av surfande fann jag en artikel hos DN med den muntra rubriken "Behandling på internet hjälper mot sömnlöshet". Min första tanke utifrån mitt tidigare konstaterande är att det måste vara som att bota en alkoholist med hjälp av sprit. Jag skummar igenom artikeln och ser att det handlar om KBT, att bryta ovanor och dåliga beteendemönster, detta genom ett program som sägs ska efterlikna behandlingen som annars skulle ske ansikte mot ansikte med en terapeut. Det konstateras senare också att orsaken till att så många behandlingar lyckas har att göra med deltagarnas motivation och i många fall utbildningsnivå.

Av det här drar jag två snabba slutsatser. Människor med adekvat utbildning och genuint hög motivation behöver egentligen inte det här programmet för att ändra sitt beteende. För att det här skulle ha den minsta möjlighet att fungera på mig skulle programmet behöva vara av sådan karaktär att det stänger ner datorn klockan 22.00 och under alla omständigheter vägrar starta den igen före 07.30.

Men för helvete!!

Nu ligger de där på köksbänken, än en gång. Sen i lördags har de blivit bruna i skalet och börjar närma sig stadiet oätbara. Jag känner av en lätt irritation när jag ser det. Jag visste redan när jag var och handlade att jag inte skulle äta upp dem. Men så tänkte jag att jag nog kanske kunde tänka mig det ändå. Jag skulle inte ha köpt dem överhuvudtaget. Jag äter inte bananer. Jag tycker inte ens om bananer. Det vet jag redan. Det vet min omgivning också. I undantagsfall, sisådär en gång var tredje år, vill jag ha bananer på knäckebröd eller i yoghurt. Det är ett tag kvar till dess. Lik förbannat köper jag skiten! Aktivt slöseri till ingen som helst nytta vilket mest gör mig förbannad på mig själv. Å andra sidan är den här ovanan inte det minsta ny, den har pågått sen 2000, men då var det inte fråga om bananer.

Jag kom på mig själv idag och insåg sambandet. När jag än en gång stod och plockade i fruktdisken på Hemköp borta vid Skanstull, slog det mig ungefär som om en hord elefanter sprungit över mig likt ett lämmeltåg. Jag hade överhuvudtaget inget i fruktdisken att göra, det var Västerbottenpaj jag ville ha när jag gick in i butiken. Men ändå, plockandes i fruktdisken och vid åsynen av berget med honungsmeloner slog det mig. Bananerna var från början en honungsmelon.

Den där jävla honungsmelonen, som det till slut hette. Ett av mina små irriterande, förvisso något som gick att överleva men ändock irriterande, inslag i tillvaron. Ända sedan jag flyttade in hos dåvarande sambon vid nyår 2000 fram till separationen i november 2003 flyttade det även in en honungsmelon i vårt kylskåp. Skulle någon fråga varför kunde svaret säkert bli en axelryckning följt av konstaterandet att "honungsmelon är gott". Han gick med på att argumentet höll i ungefär 2 månader. Dock var det aldrig så att den där melonen någonsin åts upp. Istället låg den parkerad i kylskåpet som något gammalt årgångsvin, till det att den nog var så rutten på insidan att det inte var värt att chansa. Då slängdes den. Vid nästa månatliga storshopping av mat fick en ny fin honungsmelon följa med hem. Sådär höll det på, månad efter månad, år efter år. Visst fördes det en och annan diskussion under tiden om huruvida det faktiskt behövdes en honungsmelon när både han och jag redan visste att den aldrig skulle bli uppäten. Han lät mig vinna, åtminstone under perioderna efter de två gångerna då jag faktiskt skar upp melonhelvetet och serverade det till något annat ätbart.

Däremellan önskar han säkert att han tagit i från tårna och vrålat; "Men för helvete! Kan du sluta köpa den där jävla melonen!!" I tysthet önskade nog jag också att han hade gjort det. Då hade jag sluppit köpa fanskapet, bära hem det, se det ligga där på hyllan och flina varenda gång jag öppnade kylskåpet.

Nu, snart sex år efter att vi flyttat isär, är det istället bananer! Samma beteende, jag känner igen känslan, jag vill inte ens ha de där jävla bananerna. Ändå envisas jag med att köpa skiten! Så visste vore den en lättnad om jag någon enda gång, just när jag står där och plockar i fruktdisken, har någon jag vet bryr sig om mig i närheten som i den stunden greppar tag om min handled och ryter åt mig; "Men för helvete!! Kan du SLUTA köpa bananer nån jävla gång!!"

Ingenting på nätet är på riktigt!

Jag behöver vakna fick jag höra. Kanske är det så. Eller så är det så att jag än en gång konstaterade att det första påståendet inte stämmer. Idioter finns det gott om på nätet och de är uppenbarligen på riktigt också. Människor som manipulerar människor har jag väldigt svårt för, fortfarande. Det är nog inget jag någonsin vill ta med en klackspark å andra sidan så det känns hyfsat bra att ha svårt för just den gruppen idioter.

Det gör bara lite extra ont att när jag för en gång skull valt att inte misstänka och såga längs fotknölarna, utan istället tro gott om någon eller några, så visar det sig vara just den typen av idioter. Klart jag blir ledsen som fan i det läget. Det hade väl du också blivit, eller? Sån't ska man säkert inte heller nämna så här eftersom det här inte heller kan vara på riktigt (det är ju på nätet, eller hur...) men jag blev riktigt ledsen, lite arg, mest frustrerad, nästan så att man känner sig utnyttjad och en del smutsig också. Man kanske kan gråta bort det helt och hållet? Räcker det med en helg tro..

Men visst, uppvaknanden är bra. Att återgå till att surt betrakta omvärlden och vara fullt medveten om att det varken finns snälla, seriösa eller vettiga människor där ute känns som mumma för... Jag vet inte ens vad. Jag står inte ens ut med mig själv i en så negativ atmosfär men varför inte göra det bästa av det. Nästa gång någon frågar efter ett nummer så kan han få ett "Far åt helvete!" tillbaka och den som vågar sig på att komma fram och kalla mig vacker kan få lomma vidare med ett blått öga. Varför stanna vid att gå runt och tro världen om ont när man kan ta det ett steg längre och slå tillbaka.

Den där 'mjuka' damen som var ute igårkväll, kramade om sina vänner och blev alldeles gråtmild över att ha en 1½ år gammal pojke i knät som bara satt där och trivdes, är lika bra att utrota. Finns väl ingen som vill ha henne ändå. Hon är säkert inte på rikigt.

Rädd att känna

Är det kanske dags för ett nytt uppvaknande ändå. Kan jag sluta vara rädd för världen omkring mig och de beslut jag måste stå för när jag väl tagit dem? Har länge fascinerats så mycket av människor som gjort och gör så mycke som de gör med sina liv. De har inte bara äktenskap, utan andra krossade drömmar och högvis av erfarenheter i bagaget. Själv sitter jag bara och drömmer om dem, fortfarande. När alla olika möjligheter till en gnutta historia serveras mig på silverfat sätter jag mig bara och stirrar på dem tills de försvinner ut i tomma intet. Konstigt att jag sen undrar hur alla andra lyckats få så många möjligheter och ta dem medans jag knappt lyckas med några alls. Eller? (att bli avbruten här hjälpte inte direkt när det gällde att få ordning på tankarna)

Jag vet inte ens vad det var jag ville komma fram till längre. Kanske bara att jag är en fegis, som inte vågar kliva av åskådarbänken och ta för mig av det som serveras. Antagligen är jag fortfarande fast i något vagt nät av ’tänk vad andra ska tycka om att du håller på som du gör’ istället för att göra som jag vill och skita i andra som jag så glatt förespråkar omvärlden till. Tack mamma för käpparna i hjulet, kanske är det dags att du inser att din dotter inte jobbar i någon klädaffärer utan säljer sexleksaker till alla pervon som vill ha dem. För visst är sånna människor inget annat än snuskhumrar, eller hur?!!

Allt det där känns lite som baklängesrevolutionen i Sverige. Fast i mindre skala och mer personligt då förstås, men nog förstör det som aldrig förr. Kommentarer jag får från andra i stil med ”Vet att du avskyr att få såna mess men jag kan inte låta bli: jag tänder på dig just därför att du är vaken, smart, intellektuell, vacker, erotisk.” talar inte bara om att jag nog duger gott som jag är men också att den som skriver är medveten om att jag har svårt att acceptera det. Är det inte dags att faktiskt acceptera det? Se om någon där ute faktiskt vill ha mina gropiga lår, min bulliga mage och de ärrprydda armarna? Jag tackade nej till en middag ikväll, helt enkelt för att jag inte vågade utsätta mig för att bli nobbad. Kan jag bestämma redan nu, alldeles för mig själv, att nästa gång jag får frågan (om den återkommer) så får jag inte säga nej? Kanske är det farligt att göra så..

Jag kan inte låta bli att undra om Tess verkligen tänker till alla gånger innan hon slår näven i bordet och beslutar åt mig. Resultatet än så länge har varit mer självdestruktivt än kreativt. Borde försöka ändra på det, och kanske var det så hon hade hoppats att det skulle bli. Det mesta känns som det går baklänges numera, medans andra växer sig modiga, öppna, ödmjuka och lugnare i sig själva med åren så känns det som jag är på väg åt andra hållet. Så inåtbunden, feg, misstänksam att jag inte längre är säker på vad det är jag försöker skydda mig ifrån. Mig själv kanske?