På gränsen till verkligheten

Även om det börjar bli mindre vanligt upplever jag fortfarande situationer med människor som gör enorma skillnader på internet och verklighet. Som glömmer bort att livet är flerdimensionellt och inte riktigt går att förpacka i den fysiska tillvaron vi kan känna med handen eller lägga kinden mot. Livet har inte de riktlinjerna. Människor däremot har det ibland för sig själv och för hur de dömer andra.

Att påstå att någon som använder internet mer än 5 timmar i veckan inte har något liv skulle vara ungefär som att påstå att den som inte har en egen segelbåt och två bilar inte har något liv. För inte kan väl människor anse att de lever om de inte har det där. Inte kan det väl vara så att människor lever i verkligheten om de ägnar mer tid åt internet än så, undantaget de som jobbar med det. Är det verkligen så svårt att se att internet är fullt av riktiga människor? Jag tror faktiskt man måste förstå att det ÄR just riktiga människor bakom alla texter och konstiga namn som figurerar på internet för att kunna ta det till sig. Visst det finns påhittade figurer och rollspelsmiljöer bland mycket annat, men de figurerna har knappast hittat på sig själva.

Jag har en klick människor omkring mig, några som känner mig sedan jag var tonåring, några som lärt känna mig senare och en del ganska nya vänner, som lever MED internet. Inte tack vare, och inte trots att, utan med. Internet är en del av tillvaron, inte hela tillvaron utan en del, ungefär som att borsta tänderna morgon och kväll, tvätta kläder när det behövs och ringa hem till släkten för att se att de också mår bra.

Vad det möjligen har ersatt i tillvaron är en del telefonsamtal, men trots det har inte kontakten med vännerna som bor långt bort minskat, snarare tvärtom. Det har även ersatt en del springande på krogen som ändå för det mesta feltolkas. (Feltolkningen ligger oftast i att jag går ut bland människor för att kommunicera och umgås, inte för att hitta någon att visa mig naken för senare under kvällen. Tydligen får man bara gå på krogen för att ragga i det här landet. Annorlunda i t.ex. Irland.)

Istället har det ersatts av uppsamlingar på krog, fik och annat med människor man redan vet att man tycker om att prata och säkerligen också umgås med. På så vis är internet ett skönt komplement till andra kontaktverktyg i verkligheten. Bara det att slippa börja en utekväll med en intervju för att se om människan man satt sig i sällskap med är intressant nog att fortsätta prata med. Istället kan man fortsätta där man redan var över nätet, fråga hur dagen har varit, om mötet gick bra, få lyssna på det hen helst vill berätta om just idag.

Baksidan är väl kanske att många gör skillnad på människan de möter på internet och samma människa när de möts på torget. Egentligen borde fler göra större skillnad på sin egen ihopfantiserade bild av hur andra är och istället bara se, lyssna och bemöta det de har framför sig.

Internet är i allra högsta grad verkligt och t.ex. jag är i allra högsta grad precis som jag är. Dock kan det vara svårt att förstå om man inte känt mig sedan tiden före 1998 eller träffat mig tillräckligt mycket utan en dator. Om man inte kunnat se, lyssna och bemöta utan istället fantiserat fritt och förväntar sig att jag ska forma mig efter den bilden.

Jag är inte mindre jag bara för att jag har ett tangentbord under fingrarna, eller tvärtom. Mina troll i tillvaron försvinner inte för att jag har ytterligare en dimension att jobba med. Min verklighet ser egentligen inte annorlunda ut från tiden före internet, mina svårigheter är inte annorlunda. Jag kan inte trolla bort det som är svårt genom en dator, jag kan inte ens låtsas.

Igår var ett exempel på en härlig dag när fler dimensioner av verkligheten kom lite närmare varandra. Jag mötte Sjumilakliv, Gustav kom förbi och berättade om sin dag på TV4 och på väg till något annat landade även Mattias Boström en kort stund. Hade det här varit möjligt utan internet och den verklighet som ändå rör sig där? Säkerligen. Men mer troligt är att det inte hade gjort det.

Ikväll finns det dessutom möjlighet att möta fler underbart verkliga människor på Underbara Bar och det kommer bli spännande att se vem som dyker upp.

inte ens en liten krokodiltår

Nu gråter alla världens kvinnor. Eller njae nästan alla. Jag lyckas inte ens klämma fram en krokodiltår. Men så är det också vid ytterst få tillfällen som döden har fått mig att gråta. Jag klämmer hellre fram lite tårar i helt andra situationer.

Den här gången gråter kvinnorna för Patrick Swayze. Jag läste om det på twitter, på samma sätt som jag fick första rapporterna om Michael Jacksons bortgång på just twitter. Men jag tror samtidigt inte att det kommer bli samma hysteri och liv den här gången. Inte direkt så att det kommer säljas biljetter till hans begravning. Kanske för att vi redan kände till cancern, kanske för att han inte var lika "stor" på samma sätt. Kanske också för att jag ser hysterivågen det alltid blir tal om så fort en "stjärna" dör. Kanske för att det finns fler som jag, som inte sådär totalt charmades av honom.

För visst var det väl Dirty Dancing som skulle charma oss totalt. Jag såg den första gången drygt tio år efter alla andra och undrade även då vad det var som var så märkvärdigt. Sen var det kanske Ghost och det halvporriga lerkladdandet. Funkade inte heller. Det som var värt att se och minnas var väl kanske Nord och Syd, men den var lite för tråkig för att jag ens ska minnas.

Mitt eget och allra tydligaste minne av just Patrick Swayze är i en roll som pervers, solarieorange amerikan i filmen Keeping Mum. En roll där han inte bara lär prästfrun att spela golf, utan försöker sig på att spela fia med knuff med henne också. Parallellt med det ligger han i buskarna utanför prästgården och flåsar och filmar prästdottern då hon ovetande i sitt rum frigör sig från vad plagg hon haft på sig. En ytterst slemmig roll som jag fann ypperligt passade för just honom - varför vet jag inte riktigt.

Men även om jag inte har något att gråta över just idag, tänker jag inte vara mer elak ändå. Utan mest konstatera att vi inte har samma grund att stå på, vi härleder inte människor unisont till vissa sammanhang vilket gör att vi bryr oss olika mycket. Så det jag ser från min horisont och det jag främst tänker när jag hör det här är att jag hoppas att hans (och familjens) lidande de senaste 20 månaderna inte varit alltför svårt och alltför outhärdligt. Vila i frid, Patrick.

[BILDEN LÅNADES FRÅN WWW.PEOPLE.COM]

man ska inte begränsa sig för mycket

Jag är säkert inte den enda som har sett dem. De där människorna som går och håller varandra i handen på stan, ser äckligt lyckliga ut och fullkomligen dränker varandra i kärleksfulla blickar! Ibland undrar jag om jag är den enda som sätt hur fula många av de är. Inte så att den han är snygg och hon är ful eller tvärtom, utan sinsemellan är det ganska jämt skägg. Båda ser ut som stryk.

När jag konstaterat det brukar jag undra om det är så att kärleken verkligen är blind och i många fall menar jag TVÄRBLIND eller om dessa människor helt enkelt bara har insett sina begränsningar. Än roligare är det att höra dessa människor försvara sitt val. Många gånger med kommentarer som "Han är snäll i alla fall" eller liknande som i stora drag tyder på att "jag har insett mina begränsningar".

Dagar som idag när jag kommer hem och inser att håret står åt alla håll, fluffet i midjehöjd känns lite fluffigare än vanligt och sminket står kvar i badrumsskåpet alldeles bortglömt, finns det säkert flera som skulle vilja skrika; "Men va fan! Du är väl inte så jävla snygg du heller!"

Jag håller i och för sig med om det, tillfullo! Men något så trivialt hindrar mig å andra sidan inte från att vara kräsen. Det hindrar mig definitivt inte från att låta bli att förlika mig med någon som bara nästan är vad jag söker. Nästan räcker inte. Eller som pappa så klokt sagt vid flera tillfällen "Nästan finns inte, endera så är det si eller så är det inte så - men det kan inte vara NÄSTAN".

I den här situationen är det extra känsligt. För här handlar det om frågan; "Hur ska jag kunna vara tillfreds med mig själv och nöjd med att ha accepterat något som egentligen inte är vad jag vill ha?" Det är lite som att ha bestämt sig för att äta trerätters på lyxrestaurang till middag men sedan istället välja att vara nöjd med en sunkig pizza från sluskpizzerian nere på hörnet.

För inte så länge sedan kom någon dragandes med en av världens urgamla floskler och menade lite klämkäckt att "Sikta mot stjärnorna så landar du ibland molnen!" och det är nog den taktiken jag tänker hålla mig till.

För så är det, jag är varken snygg eller begränsad! Så till det att jag möter någon som lever upp till gränslösheten får det helt enkelt gå bra på egen hand. Dags att köpa nya batterier!

när vem är viktigare än vad

Jag har ännu inte riktigt fått grepp om grundinställningen bakom, orsakerna till den eller hur det egentligen ens är logiskt, men konstaterat ÄR det. Egentligen är det inte ens något nytt, fenomenet (om det ens är ett fenomen) har funnits länge. Jag stötte själv på det på en tidigare arbetsplats då alla mina arbetseffektiviserande förslag bara var bra förslag när de kom från någon annan.

När det gäller smaklöst, meningslöst dravel är det ungefär samma sak. I mina ögon blir det inte mer eller mindre smaklöst beroende på vem det kommer ifrån, smaklöst är fortfarande alltid smaklöst. Men tydligen är det inte så, det finns nyanser där också. Det handlar helt och hållet om vem som yttrar sig snarare än vad som yttras.

Att det sen blir ett jävla kackel när någon som av en eller annan anledning inte anses vara rätt person att yttra sig gör det på fel ställe har Niclas redan konstaterat, ett flertal gånger.

Och som någon så vänligt (i ett, för egen vinning, utbildande syfte) försökte banka in i skallen på mig "Så länge du håller det på DIN sida och plaskar runt där är det ok, men sen när du yttrar dig i samma rum som andra.."

A ja, vi får väl se hur länge det här är OK

En sån där fika i IRL-format vore trevligt..

Nyduschad och någorlunda torr tar jag fram och drar på mig klänningen som är finare än jag. Den påminner mig om hur mycket jag saknar att umgås med människor. Helst vill jag bara gå ut någonstans och möta upp alla och envar, sitta ner och prata bort en stund, lyssna på vad de har att säga.

Jag inser att det är torsdag och bänknötarklubben på Halfway Inn kommer samlas i vanlig ordning. Jag skulle kunna gå dit och känna av gemenskapen, men då det var så uppenbart när jag ramlade förbi där förra veckan att min närvaro inte var önskvärd (den noterades i ungefär 23 sekunder) känns det inte som så mycket gemenskap att söka sig till. De noterade inte ens när jag gick därifrån. Hangaround är ungefär lika osmickrande att vara som groupie eller glamourbimbo.

Så istället tar jag av mig klänningen igen, hänger tillbaka den i garderoben och ställer om hjärnan för ännu en kväll i soffan. Där finns åtminstone fem kuddar att samtala med.

"Det viktigaste är att din DATOR inte blir ledsen"

Ibland tycker jag mig känna igen 2009 i det här. Kanske inte fullt så överdrivet i silverdräkter och lila frisyrer men utifrån den generella tanken. Har vi inte kommer lite närmare det här än vi kanske frivilligt skulle få för oss att erkänna? Förhoppningsvis har vi inte helt kopplat bort hjärnorna men med all påverkan och programmering utifrån om hur man ska göra sig och så, vad man ska välja för att vara den bästa människan man kan bli så är vi ändå farligt nära.

Men det kanske är som det sägs. Det är helt enkelt för krångligt att prata med hjärnor eller någon/något som saknar knappar och bildskärm..

Är du också heteronormativ monogamist?

Årets upplaga av Stockholm Pride är i antågan och än en gång ställs allt på sin spets. Än en gång upplever jag att det piskas åt höger och vänster för ett mer komplext ställningstagande än acceptans. Nu är det heteronormen som ska piskas tills vi alla skäms om vi inte är åtminstone lite bi eller homo. Varsågod! Piska på, jag blir inte ett dugg mindre hetero för det. Å andra sidan har jag aldrig haft en tanke på att piska dig för att du INTE är det, så varför ska du piska mig?

De som känner mig vet att min grundsyn handlar om att acceptera alla precis så som de är och vill vara. Inte så att jag behöver förstå varenda en eller för den sakens skull DELA deras ståndpunkt, men åtminstone respektera och acceptera den.

Detta innebär att jag har väldigt svårt för antingen/eller-mentaliteten. Antingen står du utanför heteronormen eller så är du ett med den (och just i de här kretsarna är du i så fall någon att rynka på näsan åt). Utifrån vad jag sett av just heteronormen så stannar den inte vid sexuell läggning och könstillhörighet utan rör sig vidare i det normativa tänkandet. Kärnfamilj anses vara normen, men jag ser väldigt lite i av den i samhället.

I mina innersta krestar finns en hel del som enligt det heteronormativa tänkandet faller utanför, polyamorösa nätverk där barnfamiljer ingår, homosexuella, på flera eller andra sätt avvikande. Det som håller oss samman i allt det här är acceptansen och respekten för varandra och varandras val. Jag måste inte vara som de för att de ska acceptera och respektera mig. De måste inte vara som jag för att jag ska acceptera och respektera dem. Det handlar inte om att värdera eller döma andras val, det handlar om att uppskatta individerna.

Lite intressant i sammanhanget är ändå att jag ser ett "vi och dom"-tänkande hos mina vänners ytterligare vänner och bekanta när jag har förmånen att träffa dem. Vi möts, vi presenteras, allt är artigt och respektfullt. En viss nyfikenhet kan komma att uppstå och den håller i sig, åtminstone så länge som jag inte talar om att jag är monogamt heteronormativ. Ett utspel vid förra årets polypicknick, dit mina vänner valt att bjuda in mig just för att jag accepterar och respekterar, var ett lysande exempel på den bakvända trångsyntheten som ändå finns (men mer om det vid ett annat tillfälle).

Den trångsyntheten är å andra sidan något som ligger farligt nära att mata mina fördomstroll med att de som inte är heteronormativa inte är ett dugg bättre ifråga om acceptans än de som är det. Jag vill helst undvika fördomar, men det är bättre att acceptera att de finns än att förneka dem, på så vis går de åtminstone att förebygga. I den groende fördomen ligger ett korn som säger mig att polygamister (kanske inte just polyamorösa men de övriga) tror att det är fritt fram med allt och alla så länge de delar deras uppfattning. Så istället för att säga Nej (vilket tyvärr är ett ord som inte tas på allvar, också något jag tänker återkomma till) är det lättare för mig att använda heteronormativiteten som en försvarssköld. Det verkar nämligen fungera bättre att säga; "Jag är heteronormativt monogam." än att säga "Nej, jag är inte intresserad av dig!".

Mänsklig lera

Jag skulle egentligen ha skrivit den här texten redan i förrgår, men då hade den kort och gott blivit en kort redogörelse för dagen. Innan jag somnade igår och lagom till det att jag vaknade i morse hade aktiviteten som sådan fått fler dimensioner och jag fann mig själv i en situation där jag kan applicera den på fler delar av mitt liv.

I tisdags gick dagsutflykten förbi Etelhems krukmakeri. Där nöjde vi oss inte med att på allt fint de producerar där, och inte heller med att se på alla fina alster andra besökare lyckats ta fram där, utan vi valde att också själva testa. Jag kan konstatera att det ser betydligt lättare ut än vad det faktiskt är, eller så är det just så enkelt som det ser ut men först när man väl lärt sig hur det ska göras. Dreja kan väl vem som helst tycker en del. Jag hade aldrig testat det tidigare. Svårigheterna jag upplevde var att hålla leran centrerad och samtidigt uppmuntra den att anta en ny form efter eget önskemål. Att forcera fram en ny form visade sig ett ödesdigret. Resultatet blev bara kladd och en lerklump som vägrade sitta kvar på drejskivan.

Det andra försöket gick aningens bättre men det i sig berodde snarare på ett mer försiktigt närmande och ett större tålamod till den egna attityden. En lägre hastighet på drejskivan och ett mjukare handslag gjorde en avsevärd skillnad. Det lugnare sinnet kändes som den rätta centreringspunkten att använda i bemötandet av både leran och uppgiften som sådan. Istället för kladd och kaos övergick det hela till att bli en mer meditativ upplevelse och något jag absolut kan tänka mig att göra flera gånger, trots naglarna.

Innan jag somnade såg jag det här ur perspektivet människor i världen, hur vi ser på varandra och oss själva och svårigheterna där emellan. Alla de små skålar, vaser och krukor i torkhyllorna som tidigare besökare producerad tittades på med ögon fyllda av förundran. Jag såg hur vackra saker de lyckats åstadkomma och jag såg det genom filtret i ögonen som säger mig att de haft samma grundförutsättningar som jag. De har aldrig gjort det här tidigare.

När jag väl satt mig vid drejskivan själv, med min av någon annan centrerade lerklump, hade jag redan där bytt filter och såg mina händer med ögon fyllda av krav på vad jag allra minst måste åstadkomma med det jag hade framför mig. Jag behövde allra minst åstadkomma något som matchade det jag redan sett. Mina högt ställda krav på mig själv. Min rädsla över andras syn på mig och det jag åstadkommit om det inte var tillräckligt kvalitativt. Det var i samband med det allt bara blev lervällig och klumpen i sig lossnade från drejskivan. Jag såg också framför mig hur centrerade alla andra måste ha lyckats vara för att åstadkomma det de gjort, inte bara med lerklumpen men också med sina liv. Hur de behöver balansera och finna punkten där de är centrerade i sig själva för att upprätthålla den bild som jag, och säkert många andra ser, av dem ute i verkligheten.

Vid andra försöket valde jag att glömma bort omgivningen, strunta i kraven och fokusera på det lilla och enkla. Jag fokuserade istället på att hålla lerklumpen (och även mig själv) centrerad. Min omgivning förflyttades successivt längre och längre ut i perfierien och det enda som fanns kvar centralt i medvetandet var jag och lerklumpen. Den där lerklumpen som så sakteliga började ändra form och se ut som något annat, något centrerat och något ganska tilltalande. Att det sedan inte var helt jämt, helt rakt eller helt perfekt gjorde inte så mycket. Det var helt enkelt inte så pjåkigt som det var, och tillräckligt behagligt i sin form för att andra säkert också skulle kunna förundras och fascineras även över det jag åstadkommit. Jag som aldrig umgåtts med en drejskiva tidigare.

Även små lampor skänker ljus ibland

Idag har merparten av min dag gått åt till att lyssna på TVs sammanfattningar från det demokratiska partikonventet i USA. Det är först på senare tid politik överhuvudtaget har intresserat mig. Kanske är det en åldersfråga ändå.

Jag ska väl erkänna att jag fortfarande är måttligt intresserad av vad som händer på andra sidan Atlanten men för första gången på många år tycker jag mig se något därifrån som kan ge något positivt. Det är sällan jag tycker så om något som är USA-relaterat. Men lite hopp i världsdepressionen och det globala mörkret kan inte vara fel, ens när det kommer därifrån. Hade jag varit amerikan hade han fått min röst, den där Obama.

Mer om våra egna interpellationer och pajkastningar, som jag finner större intresse i, någon annan dag.

Försvunnen i en snårskog av tid

"För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut,
ser man allt med lite andra ögon.
Man övar sig, och långsamt blir man bättre på att se
skillnad mellan sanningar och lögner."


Jag kan bara konstatera att de har försvunnit. Även de flesta av de som menade sig fortfarande finnas där. De som inte tålde sanningen när den sved och när de hade någon annan att luta sig på som substitut för en själv gjorde det lätt för sig att kasta bort en. Nu när substituten försvunnit är frågan om de egentligen tyckte det var så bra. Antagligen är det fortfarande frågan om att vara för egenkär för att tåla den sanning man fått presenterad tidigare och därmed förblir vänskaperna tillintetgjorde över struntsaker.

Visst skulle jag kunna ta smällen, IGEN, och plocka upp där det fortfarande gick att laga.. men jag vill inte. En del av mig vill inte, en annan säger att det kanske du borde ändå. Den delen som inte vill har underligt nog starkast inflytande i dagsläget. Kanske är det ålder, kanske är det ett förberedande för nästkommande rotuppryckning och smått plannerade flytt vidare igenom livet, men samtidigt är det bara att inse att det hela lämnar mig ensam.

Tills för ett tag sedan fanns ett litet hörn på nätet, där människor kände varandra eller åtminstone hade kommit dit via någon de kände som i sin tur kände de andra på stället. Tills för ett tag sen fanns en tillvaro där att finnas i, en tillvaro att småprata i och vara skämtsam med andra människor i. Det här var en plats som ändå hade en mening, hade fått del i rutinerna och var på väg att få mer utrymme. Istället för att bli en delad glädje slog den tillbaka med ett genuint ovälkomnande. De få som motargumenterade det fick nog se hur fel de haft, hur torra deras argument varit. Det fanns inget där att välkomna någon med, finns du inte redan i den glada färgklicken, i klubben för inbördes beundran då har du verkligen ingen plats där och ingen rätt att yttra dig heller, åtminstone inte utan att ha fråga minst fem människor om lov. En outhärdlig atmosfär i sanning, så varför älta den? Jag saknar inte alls atmosfären, men visst.. jag saknar någonstans att förspilla de där tre fyra extra inläggen där det finns ämnen att stöta och blöta och där det finns svar att få utan att det blir bortsvamlat i ett regn av obegripligheter. Med lite tur så hittar jag ett nytt, när jag väl lärt mig hur man letar.