en annan typ av sorg

Jag är egentligen inte så mycket för att följa riktlinjer ifråga om vad som är veckans ämne eller annat sånt där som viskar trend lite i smyg. Men det där med sorg naglade sig ändå fast kring mig som en våt ylletröja. Kanske just för att sorg är så mångfasetterat och därför svårt på fler sätt än många orkar hantera.

Visst skulle jag kunna berätta om sorgen efter min yngre syster som togs ifrån oss. Om flickan vars kvarlevor jag satt med i famnen och grät över när jag var 11 år. Begravning och hur jag som Kristina berättar var helt oförstående till den skämtsamma lätta stämningen som rådde efteråt, när alla satt och betedde sig som om inget svårt hade hänt.

Visst skulle jag kunna berätta om andra människor i mitt liv som funnits nära och gått bort, eller sorgen över vänner som valt att sluta vara vänner. Men jag tänkte hoppa det helt. För jag kan inte riktigt se på något av det med enbart sorg. Istället finns så mycket tacksamhet, ibland över mer men ibland också över det lilla. För min syster, som inte ens blev två dygn gammal, hyser jag en enorm tacksamhet för att jag fick möta henne, för det hon hade att visa mig. Utan henne hade jag inte haft så mycket av de värderingar jag har idag. Utan henne hade jag inte sett så mycket av det jag ser omkring mig. Istället för att fastna i den sorgen har jag i de stunderna valt tacksamheten.

Därmed inte sagt att jag är utan sorg. Med den möjligheten jag fick att se världen omkring mig startade också en livssorg. Inte för livet i sig, men för alla de dagarna jag bara låter passera utan att omfamna det liv jag har. Det är alltså inte galna upptåg, spännande möten med människor, uppdrag som leder till ökat självinsikt, kärlek till omvärlden som jag sörjer. Att fastna för mycket i "vad andra ska tycka och tänka" är sådant som gör att man på ett sätt lite grann struntar i att leva. Oavsett vad andra tycker och tänker utgår mitt liv ifrån mig och det är jag själv som till slut ska vara nöjd med det liv jag har levt.

Däremot finns det många dagar däremellan när jag bara existerar, när jag väljer att INTE följa stundens ingivelse även om den har kraft nog att slå omkull mig. Samtidigt är jag ytterst medveten om att jag måste vara min innersta drivkraft i de situationerna, ingen kommer göra det åt mig. Ingen kan fylla mina dagar med liv utan mitt aktiva deltagande och min kosmiska tillåtelse. Det är de gångerna när jag bara observerar vardagen utifrån som jag sörjer.

Det är när jag fyller mitt liv med dagar, istället för att fylla mina dagar med liv, som jag har sorg.

inte ens en liten krokodiltår

Nu gråter alla världens kvinnor. Eller njae nästan alla. Jag lyckas inte ens klämma fram en krokodiltår. Men så är det också vid ytterst få tillfällen som döden har fått mig att gråta. Jag klämmer hellre fram lite tårar i helt andra situationer.

Den här gången gråter kvinnorna för Patrick Swayze. Jag läste om det på twitter, på samma sätt som jag fick första rapporterna om Michael Jacksons bortgång på just twitter. Men jag tror samtidigt inte att det kommer bli samma hysteri och liv den här gången. Inte direkt så att det kommer säljas biljetter till hans begravning. Kanske för att vi redan kände till cancern, kanske för att han inte var lika "stor" på samma sätt. Kanske också för att jag ser hysterivågen det alltid blir tal om så fort en "stjärna" dör. Kanske för att det finns fler som jag, som inte sådär totalt charmades av honom.

För visst var det väl Dirty Dancing som skulle charma oss totalt. Jag såg den första gången drygt tio år efter alla andra och undrade även då vad det var som var så märkvärdigt. Sen var det kanske Ghost och det halvporriga lerkladdandet. Funkade inte heller. Det som var värt att se och minnas var väl kanske Nord och Syd, men den var lite för tråkig för att jag ens ska minnas.

Mitt eget och allra tydligaste minne av just Patrick Swayze är i en roll som pervers, solarieorange amerikan i filmen Keeping Mum. En roll där han inte bara lär prästfrun att spela golf, utan försöker sig på att spela fia med knuff med henne också. Parallellt med det ligger han i buskarna utanför prästgården och flåsar och filmar prästdottern då hon ovetande i sitt rum frigör sig från vad plagg hon haft på sig. En ytterst slemmig roll som jag fann ypperligt passade för just honom - varför vet jag inte riktigt.

Men även om jag inte har något att gråta över just idag, tänker jag inte vara mer elak ändå. Utan mest konstatera att vi inte har samma grund att stå på, vi härleder inte människor unisont till vissa sammanhang vilket gör att vi bryr oss olika mycket. Så det jag ser från min horisont och det jag främst tänker när jag hör det här är att jag hoppas att hans (och familjens) lidande de senaste 20 månaderna inte varit alltför svårt och alltför outhärdligt. Vila i frid, Patrick.

[BILDEN LÅNADES FRÅN WWW.PEOPLE.COM]

Det gäller att gräva på rätt ställe!

Det kan ju vara bra att gräva på rätt ställe, åtminstone när man begraver någon. Det jag inte begriper och det som mest av allt förvånar mig i situationen är hur det har kunnat gå till. Det borde rimtligtvis ha uppmärksammats vid själva begravningen.

Jag är förvisso ingen begravningsexpert, har bara varit med på tre begravningar vad jag själv kan minnas. Men i samtliga tre fall har processen varit densamma och det har inte varit fråga om att alla skett i samma församling. Det har börjat med en ceremoni i kyrkan, följt av en liten promenad ut till gravplatsen där kistan sänkts ned och familjen, släkten och vännerna tagit ett sista farväl. Efterföljande kaffe och annat känns mindre viktigt att nämna, men just det där att man faktiskt stått vid platsen där kroppen begravs.

Om det dessutom är en familjegrav kan man ju kanske tänka sig att det funnits orsak att besöka den flera gånger innan den nu givna situationen för att hedra tidigare avlidna familjemedlemmar. Det borde i sig innebära att man redan vet var den ligger, och då direkt vet om man står vid fel ställe och vet om kistan är nedsänkt i fel grav.

Sen kan väl tyckas vettigt att kyrkoförvaltningen kollar en extra gång så att även namnet på familjegraven stämmer och inte bara gravplatsnumret, men det framgår såklart inte om de olika familjerna hade samma namn. Men just det där att inte slarva, inte låta gravplatsnummer bli en rutin som kan råka gå fel är något jag tycker är så viktigt ur ett etiskt perspektiv.

Å andra sidan kanske de har lite annorlunda begravningsceremonier i Göteborg, vad vet jag.

Begrav mer folk i TV!!

"SVT sänder gudstjänster, varför inte en begravning?" Så skriver Johan Croneman på DN idag.

Nåja, varför inte dra saken till sin spets då och sända fru Johanssons begravning, och var och varannan gemene mans också för att avdramatisera det lite till. Eller det kanske inte är sådär tilltalande när media inte har varit inblandad i deras liv tidigare.

Att ens försöka påstå att det här skulle vara ett anständighetskrav att sända just den här begravningen i TV är inte mer än sandlådefasoner. Uppenbarligen visar frågeställningen (i skrivandets stund) att 72% av läsarna inte alls tyckte att det här hade i TV att göra. Det säger väl en hel del bara det. För egen del kan jag inte annat än misstänka att familjen, trots sorgearbete och allt det där, ändå är lika kåta på att synas i media som de flesta andra av släktet medelsvenssons i dagens samhälle. Orsak till en sån tanke? Det fanns flera exempel på det av grannar/bybor redan vid skallgångstillfället, så varför skulle familjen i sig vara annorlunda?

En tjej i tonåren som var med vid skallgången, fick kameran i nyllet och mikrofonen uppkörd i näsan såg mer ut att njuta av det än verkade direkt angelägen om att faktiskt vara där för att finna flickan. Nog för att orden hon sa var något i stil med "Jo, men man måste ju visa att man bry sig lite åtminstone." men det jag läste av kroppsspråket sade snarare "Om jag får synas i TV så är väl det här en väg jag får ta för att hamna där."

Men nog om det nu, det börjar gå lite för långt ifrån grundtanken. Så om vi nu redan har visat EN begravning i TV på en egentligen okänd person, så är det väl lika bra att SVT fortsätter - om inte annat så åtminstone för att hålla god min - och hädanefter visar fler begravningar på människor som vi annars aldrig hade hört talas om.