Det gäller att gräva på rätt ställe!

Det kan ju vara bra att gräva på rätt ställe, åtminstone när man begraver någon. Det jag inte begriper och det som mest av allt förvånar mig i situationen är hur det har kunnat gå till. Det borde rimtligtvis ha uppmärksammats vid själva begravningen.

Jag är förvisso ingen begravningsexpert, har bara varit med på tre begravningar vad jag själv kan minnas. Men i samtliga tre fall har processen varit densamma och det har inte varit fråga om att alla skett i samma församling. Det har börjat med en ceremoni i kyrkan, följt av en liten promenad ut till gravplatsen där kistan sänkts ned och familjen, släkten och vännerna tagit ett sista farväl. Efterföljande kaffe och annat känns mindre viktigt att nämna, men just det där att man faktiskt stått vid platsen där kroppen begravs.

Om det dessutom är en familjegrav kan man ju kanske tänka sig att det funnits orsak att besöka den flera gånger innan den nu givna situationen för att hedra tidigare avlidna familjemedlemmar. Det borde i sig innebära att man redan vet var den ligger, och då direkt vet om man står vid fel ställe och vet om kistan är nedsänkt i fel grav.

Sen kan väl tyckas vettigt att kyrkoförvaltningen kollar en extra gång så att även namnet på familjegraven stämmer och inte bara gravplatsnumret, men det framgår såklart inte om de olika familjerna hade samma namn. Men just det där att inte slarva, inte låta gravplatsnummer bli en rutin som kan råka gå fel är något jag tycker är så viktigt ur ett etiskt perspektiv.

Å andra sidan kanske de har lite annorlunda begravningsceremonier i Göteborg, vad vet jag.

"Han ska heta Helfabrikat"

"Det var det första ordet jag slog upp i ordlistan och det verkar väl passande om något, så det får sonen heta."

För så var det ju det där med namn än en gång. Är det verkligen så farligt att heta något som faktiskt är ett egennamn, ett substantiv enligt alla konstens regler? Är det inte hur barn uppfostras som faktiskt är det avgörande i deras identitet och synen de har på sig själva och omgivningen?

Föräldrarna har fått avslag, dottern får inte heta Änglalik och det är då för väl det! Det är illa nog, tycker jag själv att bekanta har döpt sina döttrar efter karaktärer i Star Wars och Sagan om Ringen, jag ryser bara av att veta om det. Sen finns det det könsneutrala fallet med barnet som heter Pop för att ingen ska kunna avgöra om det är en pojke eller flicka. Undrar om barnet själv någonsin får kännas vid sin könstillhörighet. Samtliga fall gör mig mer och mer övertygad om att det behövs en licens likt körkort för att få skaffa barn överhuvudtaget. Visst det sista fallet kan vara intressant sett ur ett genusperspektiv, men har de verkligen tänkt två gånger på hur barnet påverkas i det hela?

Visst är det lätt för mig att säga, jag har ju inga egna barn. Det må vara sant, men den dagen det händer kommer mina tellningar få lära sig att de är speciella för de individer de faktiskt är, inte p.g.a. vad de heter för att verka märkvärdiga inför sin omgivning. För visst kan väl barn få känna sig värda något, få känna att de är speciella som individer, även om de heter Agnes, Björn, Johanna, Lillian, Markus, Jonas eller Kim? Vill de sen trots det byta namn till något eget, exklusivt och märkvärdigt, får de göra det själva när de fyllt 18.

Men storebror Helfabrikat och lillasyster Nyrealism är väl innovativt och spännande så det förslår. Tycker inte du också det?

Är ditt namn tillräckligt spännande?

Det där med namn är ju lite spännande, för visst är det så att man måste heta något som sticker ut, som avviker och märks för att man ska kunna vara "någon". Tydligen verkar det ha blivit trendigt att byta efternamn lite hipp som happ nu också, tillräckligt mycket trend för att jag ska ha slutat fundera på det. Det fanns en period när jag var yngre då jag övervägde det, mest för att jag inte trivdes med mitt efternamn. Dessutom börjar det på samma ljud som förnamnet slutar vilket inte riktigt funkar i den språkliga melodin. Men så bestämde jag mig för att det jag inte ÄR mitt namn, det må vara en del av mig men inte mer än så. Den som i första hand dömer mig för mitt namn snarare än ser mig som den individ jag är har inte mycket i min närhet att göra.

Samtidigt finns det ju en baksida på det där. En hel del byter till vanliga, alldagliga, svenska efternamn helt enkelt för att undgå de fördomar och den diskriminering de annars möts av. Att det ens ska behövas är både tragiskt och allvarligt. Så hur kommer framtiden se ut? Kan det möjligen bli så att barnen till de av oss som fötts och vuxit upp med traditionellt svenska efternamn får heta märkvärdighetsvarianter som hälften av befolkningen inte kan vare sig stava till eller uttala. Medan barnen till de som immigirerat vid en eller annan tidpunkt och fört med sig ett utländskt namn är de som istället för våra traditionella svenska efternamn vidare i sin strävan att passa in.

Visst skulle det vara lite underligt? Åtminstone tills dess att vi har vant oss.