ett ljus i mitt mörker

Idag tänder vi ljus för dem som inte längre finns med oss. Och saknaden blir väldigt påtaglig.

Så skrivs det på twitter och det är just vad jag gör ikväll. Tänder ljus. Det här importerade helgdagsfirandet som jag sett höra hemma i USA, Irland och England (kanske på fler ställen) förstår jag mig inte på och ger jag inte heller någon plats för i Sverige. När jag är i något av länderna där det är en gammal tradition är det en annan sak. Hos mig, när jag är i Sverige, är det inte en tradition så istället tänder jag ljus.

Ikväll tänder jag ljus för de som inte längre finns kvar i mitt liv. För de som inte har en möjlighet att komma tillbaka.

Ikväll tänder jag ljus för de mor- och farföräldrar som jag aldrig mer får möta, aldrig mer kan ringa till och aldrig mer kan krama om.

Ikväll tänder jag ljus för en flicka vars hjärta inte slog mer än ett dygn innan det gav upp. Vars hjärtfel var så svårt att behandla att läkarna där hon föddes inte hade resurserna och när det väl upptäcktes var resan dit där resurserna fanns för lång för att hon skulle överleva.

Ikväll tänder jag ljus för den flickan som, om det funnits tid, om det funnits resurser, idag kunda ha varit 20 år och kanske hade varit ute och rest runt i världen, kanske hade fått sitt första riktiga jobb, kanske hade haft hela livet framför sig.

Ikväll tänder jag ljus för den flickan som kunde ha varit världens underbaraste tjej med syskon som älskar henne över allt annat, som kunde ha tagit studenten för inte så länge sen, som kunde ha varit lik mig och som kunde ha suttit här i soffan med mig och fnittrat över någon grabb hon kärat ner sig i.

Så blev det inte.

Ikväll tänder jag ett ljus för min syster. Flickan som föddes för lite drygt 20 år sedan. Flickan som levde ett dygn och vars kropp jag höll i min famn timmar efter att hon tagit sitt sista andetag.

Ikväll tänder jag mitt ljus för dig, älskade Josefin.

föräldrarkurs vore kanske bättre än samhällets björntjänster

Det kanske är bra att jag inte är förälder ändå. Just för att när jag ser sånna här saker blir jag mer ilsk och irriterad än tycker det är ett bra tillvägagångsätt för att skydda dagens ungdom, eller vilken lam ursäkt det nu är som används. Samma sak gäller frågestunderna i TV4s nyhetsmorgon där föräldrar ringer och frågar om minsta lilla utvecklingsfas de inte känner igen hos sitt barn. Läs en bok om barns utveckling (om du nu inte har någon koll) och använd sunt förnuft för helvete!

I artikeln jag först pekade på skrivs det om oroliga föräldrar, som om det vore synd om dem. Mycket skulle säkert gå att få ordning på tidigt om föräldrar hade någon sund livsinställning som de faktiskt kunde förmedla till sina barn. Vad sägs om "Använd huvudet!"

Men alltså, pratar inte föräldrar med sina barn? Ser de inte att de har en hel del att göra med barnens och ungdomarnas inställning till och värderingar kring i stort sett allt de möter i samhället. Förstår de verkligen inte att det faktiskt därmed inte bara går att skyffla över allt på omgivningen!

Människor som skaffar barn utan att faktiskt inse ansvaret som följer med det skrämmer mig. Visst, samhället kan säkert hjälpa till med mycket men genom den här sortens åtgärder tycker jag samhället faktiskt skickar fel signaler. Jag kan lova dig, samhället valde inte att skaffa dina barn! Det gjorde DU! Ta ditt ansvar!

Det kanske inte vore så dumt med licens för barnavlande ändå. En liten kurs i barns utvecklingsfaser, en del praktiska moment och framförallt ansvarstagande - och därtill direkt sterilisering för de som inte klarar slutprovet!

det är inget förutsättningslöst samhälle vi lever i, även om vi kanske vill tro det..

Jag tycker riktigt illa om när folk förutsätter att det är på ett visst sätt, inte utifrån att de har frågat, undersökt saker och ting eller på något annat sätt samlat kunskap i hur situationen ser ut, men ändå förutsätter utifrån vad de inte har den blekaste aning om.

Det stör mig att någon förutsätter..

.. att bara för att jag inte öppet och detaljrikt redovisat för relationer, umgänge med män, kan presentera en partner och X antal barn, så måste det vara så att jag är ute efter varenda man som går i ett par skor. I vilket sammanhang? Tja, något så enkelt som att tacka ja till att ta en öl i solen med ett sällskap som redan består av minst två deltagare där den ena råkar vara man, antagligen också upptagen sådan. För inte fan kan jag väl som kvinna sitta i solen och uppskatta en öl i sällskap av andra utan vidare baktankar?! Enda gången det är ok, är tydligen om man är gift och därmed har basunerat ut sitt ointresse för vad det nu är som folk tror man primärt är ute efter.

.. att jag antas vara förälder utifrån att jag (på ett uteställe där människor umgås) emellanåt tittar åt en av mina närmsta vänners barnvagn där det sitter en liten och sover. När det sedan rör på sig i vagnen och barnets far, som jag suttit och pratat med en stund, är den som reser sig och går dit medan jag själv ägnar mig åt resterande sällskap anses jag vara en dålig mor. Detta är så klart inget som uttalas men märktes tydligt på den kvinna som surt påtalade att barnet vaknat, vilket var i samma ögonblick som faderskapet reagerade och tog hand om situationen. Tydligen är detta tillräcklig grund för att försöka stirra sönder mig med arga leken resten av kvällen. Bara att hon står där i en dryg timme och skickar onda blickar åt mitt håll (nästan så att man kan höra de helvetesramsor hon tänker) får mig att tycka riktigt illa om folk som förutsätter och dömer utifrån det de int har en aning om.

.. att mina medmänniskor förutsätter att jag som boende i huvudstaden har ett SL-kort i jackfickan 24-7 och därmed kan hoppa på/av vilken buss eller vilket transportmedel som helst för att vi "inte orkar gå" hela den där vägen, som oftast inte är mer än 3 kvarter. Jag åker sällan kollektivt, jag rör mig sällan längre än dit fötterna bär mig, vilket ändå kan vara en ganska bra bit.

.. att bara för att jag uttrycker en önskan om att umgås, så innebär det automatiskt (iaf för den som lyssnar) att det handlar om en intim, fysisk aktivitet. Bara för att jag inte talar högt om vem jag visar mig naken för, när eller under vilka överenskommelser så innebär det faktiskt inte att det inte händer. Att jag sedan faktiskt vill umgås med människor jag tycker är intressanta att PRATA med, och ägna tid åt i former som innebär allt annat än det som förutsätts av omvärlden verkar vara något som inte uppfattas. Tydligen kan man inte göra så utan att, som redan förutsatts i första läget, ha en inrutad väl utannonserad relation som ger signalen av ett egentligt ointresse för andra människor, åtminstone på det sättet som utgör ett hot. Hot för vad vet jag inte riktigt, men det finns väl de som förutsätter att jag faktiskt är så begränsande och vet allt sånt.

Det som ändå stör mig mest är att det jag upplever, det jag märker av att andra förutsätter om mig utan att ha den blekaste aning, utan ens visa det minsta intresse i att ta reda på grundfakta men gärna förutsätter och dömer leder till något jag inte uppskattar det minsta.

Det leder till att JAG förutsätter att människor omkring mig är fullkomliga IDIOTER och det är något jag verkligen inte vill förutsätta.

bättre än ajfååån?!!

Alla tjatar om iPhone. Nästa gång jag ska köpa en ny telefon ska jag istället köpa en sån här! Den är hopplöst egen i sin klass och appropå det kan man fråga sig i vilken klass, eller kanske årskurs (vad kör de för system nuförtiden) det är lämpligt för barn att gå runt med egna telefoner. För att det inte är ett dugg lämpligt för 4-åringar borde väl inte vara en nyhet. Kvinnan som ifrågasatte varför i hela friden man lämnar barn i den åldern utan tillsyn är något på spåren. Jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad, men visst har hon en poäng!

När jag tittar närmare på den något leksaksinspirerade telefonen konstaterar jag hur extremt heteronormativ den är i sin utformning! Hallå! Allvarligt talat, en mamma-knapp och en pappa-knapp? Visst, Göran Hägglund skulle säkert tycka den vore en bra pryl bara för att den håller sig till normen, men den där lilla detaljen är tillräcklig för att jag ska vilja kräkas över den istället.

Får hoppas att min SE håller ett bra tag till. Som student står inte iPhone särdeles högt på listan över tänkbara och acceptabla utgifter. Sen är väl inte rosa min favoritfärg direkt.

Minns du Parker Lewis?

Stockholm sprudlar idag. Pride har satt igång och med det verkar folk (läs; äldre män med konstig brytning) tro att det är OK att ragga upp vem som helst ute på gatan, fr a i närheten av Kulturhuset.

Dagens inbokningar är avklarade, jag lyckades dessutom ta mig igenom stan utan onödiga inköp. Mat kan väl aldrig ses som onödigt, även om en del produkter kanske tycks onödigt dyrt enligt vissa. Fine, jag må hända studerar, men jag tänker inte leva på nudlar bara därför.

Väl hemma slår jag igång sällskapet (TVn) och bläddrar igenom utbudet. Fastnar på Barnkanalen. De visar Parker Lewis och det i sig kan inte annat än generera en flashback. Parker Lewis var trolltufft och något av det bättre som presenterades i TV-rutan då jag var tolv. Men nu när jag ser det, kan jag inte annat än undra. Tycker ungarna verkligen om det idag? Det är ju närmare tjugo år sedan det var nytt och häftigt, så är det i dagsläget inte bara föråldrat och aningens pinsamt. Vilka tilltalar det idag, sjuåringarna?

Kanske är det bara jag som börjar känna mig gammal. Kan det vara dags för en kris snart?

"Han ska heta Helfabrikat"

"Det var det första ordet jag slog upp i ordlistan och det verkar väl passande om något, så det får sonen heta."

För så var det ju det där med namn än en gång. Är det verkligen så farligt att heta något som faktiskt är ett egennamn, ett substantiv enligt alla konstens regler? Är det inte hur barn uppfostras som faktiskt är det avgörande i deras identitet och synen de har på sig själva och omgivningen?

Föräldrarna har fått avslag, dottern får inte heta Änglalik och det är då för väl det! Det är illa nog, tycker jag själv att bekanta har döpt sina döttrar efter karaktärer i Star Wars och Sagan om Ringen, jag ryser bara av att veta om det. Sen finns det det könsneutrala fallet med barnet som heter Pop för att ingen ska kunna avgöra om det är en pojke eller flicka. Undrar om barnet själv någonsin får kännas vid sin könstillhörighet. Samtliga fall gör mig mer och mer övertygad om att det behövs en licens likt körkort för att få skaffa barn överhuvudtaget. Visst det sista fallet kan vara intressant sett ur ett genusperspektiv, men har de verkligen tänkt två gånger på hur barnet påverkas i det hela?

Visst är det lätt för mig att säga, jag har ju inga egna barn. Det må vara sant, men den dagen det händer kommer mina tellningar få lära sig att de är speciella för de individer de faktiskt är, inte p.g.a. vad de heter för att verka märkvärdiga inför sin omgivning. För visst kan väl barn få känna sig värda något, få känna att de är speciella som individer, även om de heter Agnes, Björn, Johanna, Lillian, Markus, Jonas eller Kim? Vill de sen trots det byta namn till något eget, exklusivt och märkvärdigt, får de göra det själva när de fyllt 18.

Men storebror Helfabrikat och lillasyster Nyrealism är väl innovativt och spännande så det förslår. Tycker inte du också det?

Bakom mina solglasögon

Jag känner mig en smula isolerad fastän det inte ens gått ett dygn. Det enda jag kan gömma mig är kurslitteraturen. Kanske är det bra på sitt sätt. Solen skiner, Gotland är varmt, här ute är mest åker och öde. Väl på plats insåg jag att jag glömde solglasögonen hemma. Fyraåringen ryckte på axlarna och sa "Då får du väl åka hem och hämta dom då." Jag förklarade ingående varför det inte var så lätt. Enkel resa från dörr till dörr skulle innebära ungefär sex timmar, så att resa tolv timmar för ett par solglasögon skulle vara så länge att jag i så fall skulle välja att stanna hemma. För ett kort ögonblick lät det som en tillräcklig orsak att åka hem, ett par kvarglömda solglasögon.

Mina orsaker att vilja vara där snarare än här är av en helt annan karaktär. Jag kan inte riktigt släppa honom med tanken, även om det nog är det enda sättet jag kommer ha fått möta honom på. När jag någon enstaka gång vet vad jag är nyfiken på, och det tidigare flaggats med grönt ljus, varför ska jag då sitta och vänta? Att jag samtidigt är rädd, slår knut på mig själv, säger de där dumma sakerna som bara rädslan skulle få för sig att häva ur sig, det gör mig inte mindre nyfiken. Men visst, när rädslan sagt sitt så är det gröna ljuset borta, även om ingen satt upp en stoppskylt på väl synlig plats. Så det är kanske lika bra att jag är där jag är, med kurslitteraturen och familjen som verkar ha försvunnit någonstans utan att säga något. De dyker förhoppningsvis upp igen framåt matdags, vilket jag hoppas är snart. Jag börjar bli hungrig.

Barn eller lön?

Den här sortens artiklar gör mig mest bara uppretad. Inte direkt för att de ljuger, utan snarare för att verkligheten de visar upp faktiskt ser ut just så. Det finns fortfarande många nackdelar med att vara kvinna, trots att vi inte längre lever på 1800-talet, men samtidigt verkar inte de som slåss för att balansera dessa verkligen ha koll på vad de slåss för. Det man ser mest av är något försök till omvänd maktfördelning som på något mirakulöst skulle balansera upp tidigare orättvisor. Som om det någonsin skulle hända, eller ens vara bra för den delen.

Jag kan bara ta en titt på den 'hönsgård' i form av styrelse jag befinner mig i just nu. Av sju styrelseledamöter är fem kvinnor och någon av damerna utbrast så sent som tidigare ikväll att "Ingen vill vara ordförande!" när det egentligen handlar om att hon inte fixar att se någon av de valda kvinnorna att ta den positionen. I hennes interna världsbild verkar det fortfarande behövas en auktoritär MAN för det uppdraget. Något som är både tråkigt och konservativt. Nåja, jag får se om jag orkar kräva min position i den auktoritära rollen. Det kan bli lite för tungt med kärringar som är så inskränkta i sig själva och sina roller att de inte ens ser när de motarbetar jämnställdhetsidealen. Morgondagen kanske ser ljusare ut, vem vet.

När är det tänkt att man ska skaffa barn?

Unionens medlemstidning Kollega 03/2008 har en artikel som gav upphov till eftertanke idag. Ser vi till hur verkligheten förhåller sig i arbetslivet så är nog svaret; "Aldrig!". Eller möjligen när som helst så länge man har någon annan som står för försörjningen och man inte behöver bekymra sig över att ha ett jobb som säkerhet för den egna överlevnaden. Visst har även jag en förståelse för att småföretagare som behöver expandera sin verksamhet och ta in ytterligare arbetskraft kanske inte ser det som idealiskt att ta in någon som, om man nu ska vara nitisk och se det ur ett riskperspektiv, löper risk att försvinna redan efter ett år för att påbörja en föräldraledighet. Men nog känns det oerhört påfrestande att känna sig särbehandlad som kvinna, i synnerhet vid nuvarande ålder och fortfarande utan barn. Det känns lite som om det förväntas att man ska explodera vilken dag som helst, bli tre gånger så stor och börja spruta ut ungar åt höger och vänster.

Själv har jag i dagsläget ändå inte rätt förutsättningar för att skaffa barn. Åtminstone inte enligt de normer jag själv vill se ska infinna sig i samband med ett så stort beslut. Alltså är risken långt ifrån stor att det överhuvudtaget blir några. Visst har jag tänkt tanken att det vore idealiskt att klämma ur sig ungar under studietiden. Det skulle å andra sidan kräva en högavlönad man i andra änden för att det ens skulle ha en tillstymmelse till chans att fungera någorlunda bra rent praktiskt. Det verkar ju onekligen lättare att låta bli helt, för när är det egentligen tänkt att det är ok att skaffa barn?

Barndomsminnen är bra??

Minnesfragment dyker upp ibland, lite som om någon råkat koppla fel och man kommer åt något som inte var ämnat att återses. Eller så var det kanske dags att spela upp den filmen igen så här många år senare. Det här bubblade upp till ytan igår när jag duschade. För ett ögonblick var jag där igen. Ensam, utelåst och utan vetskap om huruvida jag skulle få komma in igen.

November igen. Det är så kallt här ute. Så kallt. Nattlinnet som slutar strax nedanför knäna är så tunt, och det drar in kyla underifrån. Jag står här barfota, eller står gör jag inte. Jag trampar frenetiskt där jag står. Jag har inga skor på mig, inga strumpor. Verandratrappen är så kall under mina små fötter. Det har varit frostnätter så länge nu, den här kvällen är inget undantag. Jag skriker inte heller, det gör för ont att dra ner så kall luft i lungorna. Däremot så står jag här och huttrar hulkar mig, försöker att inte gråta, försöker att inte låta. Frosten har redan bitit tag i gräsmattan, det ser t.o.m. ut att ha kommit lite snö på den. Tårarna rinner ner för kinderna och fryser lika fort. Jag är fyra år gammal. Ensam. Ute. Frusen. Livrädd. Dörren framför mig är låst. Jag får inte komma in. Jag sträcker mig än en gång efter dörrhandtaget och trycker ner det i ett försök att öppna. Jag vet redan att det inte kommer att gå. Det finns ingen magisk fé som glittrat förbi och gjort dörren olåst. Det finns bara mamma, men inte där för att skydda mig. Hon låste. Hon lyfte ut mig armen, släppte ner mig på trappan, slog igen dörren.. och låste. Varför? För att jag är den odrägliaste, jävla unge som finns. Jag är inte tillräckligt kuvad, jag följer inte alla råd som en robot, jag finns. Det är fyra år sedan jag förstörde allt. Jag finns. Jag försöker sluta gråta, de frusna tårarna gör så ont. Jag vet inte ens om jag får komma in igen. Kanske, kanske om jag försöker att vara osynlig. Flyter med och hoppas att hon inte märker mig. Kanske.

Var är alla pappakandidater?

Kanske är det en ålderskris som spökar med mig ikväll, eller så är det bara en stilla undran jag haft länge. Vart är alla de där förträfligt bra blivande papporna någonstans? För visst vill jag också ha barn, en egen familj att älska, även om jag kan ha verkat motsträvig till det hitentills. Det å andra sidan handlar nog mer om att jag har en bild om hur jag vill att min familj ska se ut. Med andra ord inte alls som den jag vuxit upp i, och samtidigt ligger mitt eget ideal kvar i den gamla kärnfamiljen. Jag vill att alla mina barn ska ha samma pappa, trist kanske men enkelt och utifrån det kaos jag själv upplevt vet jag att det ändå fanns en trygghet i att mina syskon var mina och inga som bodde lite hemma och lite någon annanstans osv.

Min viktigaste grundtanke vad gäller mina barn, och vad som än så länge hindrat mig från att faktiskt skaffa några, är inte så svår men kanske krävande? Först och främst är barn något man ska vara två om, tycker jag. Mina barn ska ha två föräldrar som älskar dem och som ALDRIG skulle utsätta dem för ens tanken på att de skulle vara oönskade. Man kan tycka att det är en självklarhet för varje förälder. Min egen barndom skvallrar om motsatsen, det är inte så självklart som det borde vara. Det finns barn som fått lära sig leva med vetskapen att världen hade varit bättre om de inte funnits.

Det svåra verkar vara att hitta killar som vill ha barn och faktiskt vara där resten av den tid det tar att fostra dem till vuxna 'egna' människor. Däremot finns det gott om idioter (har jag märkt) som gärna kan tänka sig att hjälpa till att göra barn, men sånna har jag inget för. Satt och diskuterade det här med barn med vänner ute på krogen i torsdags. Mitt i allt det här fanns det så klart en idiot som kunde infiltrera att han gärna ställde upp och kunde tänka sig att hjälpa till med den biten. När jag vänligt avspisade honom (på samma sätt som han fått nobben 2 veckor tidigare) kom den där dräpande kommentaren "Du vill alltså inte ha sex med mig?!" och bara det är ett lysande på den typen av män jag inte ens kan tänka mig finns med på listan över tänkbara pappakandidater.

Så varför är de så svåra att hitta? Är det för att de redan har löst det hela på annat håll, har minst två barn någonstans i världen och är inte längre nödvändigtvis så värst sugna på fler. Till saken hör nog också att jag inte ser det som idealiskt att börja familjebildandet vid 40, mest för de risker det för med sig rent biologiskt. Samtidigt verkar det inte finnas så mycket att göra åt läget..

Det får bli en barnlös framtid helt enkelt. Bara att finna sig i det och digga refrängen.