Idag är en grå dag.

Idag är en grå dag. Himlen är blå, ljuset ger sig till känna. De vita molntussarna ter sig som vänliga, lekfulla, bomullstussar som inte vill något annat än att smekande. ömsint vandra förbi.

Idag är en grå dag. Jag hade en del saker jag skulle behövt göra, några jag ville göra och andra som hade varit nyttigt om jag hunnit med. Det kommer inte att hända. Inget av det. Det finns inget som driver mig, inte ens jag själv.

Idag är en grå dag. Så vad kan möjligen vara bättre än att luta örat mot ljudvågorna och låta sig förföras av David Gray. Åtminstone är inte minnena från första gången jag hörde honom lika grå som dagen idag. Även om det var i en grå stad, i ett grått land där vädret sällan är annat än grått.

Idag är en grå dag.

lite som tuggummi i cerebrala cortex

Han klättrar omkring i mitt medvetande, viskar lite i bakgrunden nu när jag som mest behöver fokusera, får mig att rodna, kittlar lite i maggropen, får mig att sitta och le lite i smyg. Allt det där gör han när vi inte har någon direkt kontakt med varandra. Jag får inte läsa in för mycket i det här. Jag får inte börja ge mig ut på långa äventyr i luftstadens rike. Jag får inte bygga nya luftslott.

Men det är lite svårt att låta bli. På samma sätt som det är svårt att inte tänka på honom, nu när jag som mest behöver tänka på annat.
Det är ändå skönt att jag inte måste låta bli att tycka om.

en annan typ av sorg

Jag är egentligen inte så mycket för att följa riktlinjer ifråga om vad som är veckans ämne eller annat sånt där som viskar trend lite i smyg. Men det där med sorg naglade sig ändå fast kring mig som en våt ylletröja. Kanske just för att sorg är så mångfasetterat och därför svårt på fler sätt än många orkar hantera.

Visst skulle jag kunna berätta om sorgen efter min yngre syster som togs ifrån oss. Om flickan vars kvarlevor jag satt med i famnen och grät över när jag var 11 år. Begravning och hur jag som Kristina berättar var helt oförstående till den skämtsamma lätta stämningen som rådde efteråt, när alla satt och betedde sig som om inget svårt hade hänt.

Visst skulle jag kunna berätta om andra människor i mitt liv som funnits nära och gått bort, eller sorgen över vänner som valt att sluta vara vänner. Men jag tänkte hoppa det helt. För jag kan inte riktigt se på något av det med enbart sorg. Istället finns så mycket tacksamhet, ibland över mer men ibland också över det lilla. För min syster, som inte ens blev två dygn gammal, hyser jag en enorm tacksamhet för att jag fick möta henne, för det hon hade att visa mig. Utan henne hade jag inte haft så mycket av de värderingar jag har idag. Utan henne hade jag inte sett så mycket av det jag ser omkring mig. Istället för att fastna i den sorgen har jag i de stunderna valt tacksamheten.

Därmed inte sagt att jag är utan sorg. Med den möjligheten jag fick att se världen omkring mig startade också en livssorg. Inte för livet i sig, men för alla de dagarna jag bara låter passera utan att omfamna det liv jag har. Det är alltså inte galna upptåg, spännande möten med människor, uppdrag som leder till ökat självinsikt, kärlek till omvärlden som jag sörjer. Att fastna för mycket i "vad andra ska tycka och tänka" är sådant som gör att man på ett sätt lite grann struntar i att leva. Oavsett vad andra tycker och tänker utgår mitt liv ifrån mig och det är jag själv som till slut ska vara nöjd med det liv jag har levt.

Däremot finns det många dagar däremellan när jag bara existerar, när jag väljer att INTE följa stundens ingivelse även om den har kraft nog att slå omkull mig. Samtidigt är jag ytterst medveten om att jag måste vara min innersta drivkraft i de situationerna, ingen kommer göra det åt mig. Ingen kan fylla mina dagar med liv utan mitt aktiva deltagande och min kosmiska tillåtelse. Det är de gångerna när jag bara observerar vardagen utifrån som jag sörjer.

Det är när jag fyller mitt liv med dagar, istället för att fylla mina dagar med liv, som jag har sorg.

jag är inte bitter, inte det minsta

Missförstå mig rätt någon gång också. Jag är faktiskt inte det även om jag får det slängt efter mig ibland. Däremot är jag trött, ledsen, vilse, gråtfärdig och menalt utmattad, ibland även frustrerad och många gånger vet jag att det säkerligen vore så mycket lättare att bara ge upp. Lägga sig ner och sluta försöka, tyna bort, blunda och se omvärlden så sakta försvinna.

Det vore säkert en enkel väg ut, men den funkar inte. Jag kan inte. Jag har något i mig som gör att jag verkligen inte förmår att göra just det. Så istället mal jag på, som en sengångare, långsamt och utan vare sig riktning eller mål men i a f framåt. Jag är fullt medveten om mina behov, men jag ser inte redskapen jag behöver för att tillgodose.

Så enkelt är det. Jag är verkligen inte bitter, bara mentalt utmattad - själsligt dränerad.

Ikväll blir det sova tidigt. Imorgon är tentan jag hade mardrömmar om inatt.

ett tyst litet eko från förr

Det kanske hör till vanligheterna att man slänger gamla skriv- och ritblock när de är fullklottrade. Jag har alltid haft svårt för det. Helt enkelt för att mina block oftast innehåller lite mer än vad de egentligen var avsedda för. Någon tanke, någon känsla, något som jag har burit med mig men inte kunnat berätta har fastnat där, i ord. Ibland i bilder, men oftast i ord. Så har det alltid varit.

Ett ritblock jag köpte i Cork 2004 bar följande sida med sig.

Mannen ifråga är sedan länge avvecklad och bortglömd, jag saknar honom inte ens. Jag minns vad han hette men namnet betyder inget längre. Det som fortfarande betyder något när jag läser är det jag ser av mig själv, revan i mig som skapades då. Spåret av vem jag var då och samtidigt vem jag egentligen innerst inne alltid är.

Kanske är det därför det är så svårt att kasta bort.

varje liten droppe regn..

I morse när jag skulle iväg regnade det. Då jag hade drygt tjugo minuters promenad att se fram emot slet jag med mig ett paraply och slog upp i det i samma stund jag hann utanför porten. Visst, det regnade men det vräkte inte ner.

Då jag hunnit två kvarter hade jag fångat upp minnet från Irland, alla gånger jag gått den där promenaden mellan hem och pojkens förskola i ösregn, utan paraply, och tänkt "Vad spelar det för roll, det är ju ändå bara vatten. Finns värre saker att haka upp sig på här i livet." Med det färskt i minnet slog jag ihop mitt paraply igen, slängde det över axeln och promenerade vidare med glittrande ögon och ett leende på läpparna.

Efter lektionen hade regnet tilltagit ytterligare och jag var ändå lite glad att jag tagit med mitt ljusblå, blommiga paraflax [nr. 3/18] för att slippa se ut som en dränkt katt när jag kom hem. Men istället för att skynda hem tog jag en lugn promenad i det härliga vädret, handlade lite på vägen. Mysfaktor 12 av 10. Kom hem dyngsur en dryg timme senare. Men vad gör det. Kläder torkar. Jag tar en värmande dusch och fortsätter trivas med dagen. Regn har sin charm. Det finns värre saker att haka upp sig på än lite vatten.


Så på tal om regn och en del googlande efter något passande att knyta an till var det här lite gulligt. Vem ser ut att tycka det är mest pinsamt?

Så skönt att O-ljudet är borta..

Jag lyckades få ordning på det. Ljudet lämnade min dator i mitten på juni och då hade jag varken tid eller ork att leta efter det. Sedan dess har jag levt med alternativa lösningar för den musik som normalt pryder min vardag. Det har varit i form av iPod Shuffle, iPod Nano, gamla CD-skivor i DVD-spelaren med ljud strömmande ur TVn och en och annan FM-kanal i mobilen. Det var en lättnad att äntligen ha hittat rätt inställning och återknyta bekantskapen med iTunes och till viss mån även YouTube (Spotify har jag än så länge aldrig ens hälsat på och än mindre bekantat mig med).

I den återfunna sinnesron som musiken ändå ger faller sig tankarna lättare på plats och bildar de strömlinjeformade funderingarna jag trivs med. Efter att ha klättrat på lite länkar och läst Erik Laaksos ord "Människor har inte rötter, de har fötter." börjar funderingarna gå till mina egna fötter, mitt eget liv och vart det har fört mig under de 30 år som hittills passerat. Det finns en del flyttande och en och annan resa i bagaget, och även i de stora beskrivningarna som omvärlden oftast får höra finns det små delar, minnen, människor, situationer som jag håller närmast hjärtat.

Ett spår av Tenacious D fångas upp av iTunes och jag återvänder till den lilla husfesten i Ballincollig, vid Carrigrohane Rd, väster om Cork i Irland. Det var ungefär tre veckor efter att jag landat på ön 2004 och en av mina nya arbetskamrater bjöd hem några av oss till fest.

Värdinnans pojkvän och hans kamrater turas om med gitarren, och någon som vill få damerna att rodna, tar sig ton och sjunger Tenacious D's "Fuck her gently". Det fungerar, minst tre av flickorna i rummet rodnar, dock är jag lite för svensk för att lyckas med det. Istället sitter jag där tyst, sneglar lite förstulet på den av grabbarna jag finner mest intressant, spännande och attraktiv. En nonchalant byggd man, silvergrått kort hår, varma ögon och ett pojkaktigt leende.

Kvällen går, festen blir sådär som fester brukar. Människor blir mer eller mindre berusade, en del röker något som jag inte ens bryr mig om att fråga vad det är, jag vet redan och jag är inte intresserad av det. En kontakt med tidigare nämnt span uppstår vid pianot som står i köket. Vi hittar noterna till Abbas "Fernando" i en bok som ligger där. Mitt försiktiga klinkande för att hitta tonerna kompletteras med hans färdigheter i att faktiskt spela instrument. Vi sjunger lite av den, jag fyller i det jag minns av de svenska orden. Emellanåt hittar jag på vad som helst som låter passande, han har ju ändå inte en aning. Energierna sprakar i luften.

Det visar sig att han är jämngammal med mig, kanske t.o.m. året yngre, trots hårfärgen. Energierna sprakar. Vinet är uppdrucket. Kvar inom räckhåll finns bara spännande, fuktiga, åtråvärda läppar. Jag testar gränserna. Det slår gnistor och jag tänker i tysthet att det är då för väl att alla andra sitter i vardagsrummet.

Resten av minnena är dimmiga, och vore de inte det hade jag behövt censurera. Jag vaknar nästa morgon i huset. Jag for aldrig hem. Frukosten genomfördes med största försiktighet och respektfullt planterad obekvämlighet. En snabb kyss utanför innan jag tog taxin hem och ett kort löfte om att vi skulle höras var slutet på den romansen. Veckan efter flyttade han till London.

Idag minns jag inte ens vad han heter. Jag minns bara hettan, spänningen och spelandet på min svaghet för gråhåriga män. Skulle jag kunnat uppleva situationen igen hade jag inte gjort något annorlunda. Om jag hade fått chansen att älska honom en dag och aldrig någonsin igen så hade jag nog tagit den, och som nu, bevarat det som ett vackert minne.

Barndomsminnen är bra??

Minnesfragment dyker upp ibland, lite som om någon råkat koppla fel och man kommer åt något som inte var ämnat att återses. Eller så var det kanske dags att spela upp den filmen igen så här många år senare. Det här bubblade upp till ytan igår när jag duschade. För ett ögonblick var jag där igen. Ensam, utelåst och utan vetskap om huruvida jag skulle få komma in igen.

November igen. Det är så kallt här ute. Så kallt. Nattlinnet som slutar strax nedanför knäna är så tunt, och det drar in kyla underifrån. Jag står här barfota, eller står gör jag inte. Jag trampar frenetiskt där jag står. Jag har inga skor på mig, inga strumpor. Verandratrappen är så kall under mina små fötter. Det har varit frostnätter så länge nu, den här kvällen är inget undantag. Jag skriker inte heller, det gör för ont att dra ner så kall luft i lungorna. Däremot så står jag här och huttrar hulkar mig, försöker att inte gråta, försöker att inte låta. Frosten har redan bitit tag i gräsmattan, det ser t.o.m. ut att ha kommit lite snö på den. Tårarna rinner ner för kinderna och fryser lika fort. Jag är fyra år gammal. Ensam. Ute. Frusen. Livrädd. Dörren framför mig är låst. Jag får inte komma in. Jag sträcker mig än en gång efter dörrhandtaget och trycker ner det i ett försök att öppna. Jag vet redan att det inte kommer att gå. Det finns ingen magisk fé som glittrat förbi och gjort dörren olåst. Det finns bara mamma, men inte där för att skydda mig. Hon låste. Hon lyfte ut mig armen, släppte ner mig på trappan, slog igen dörren.. och låste. Varför? För att jag är den odrägliaste, jävla unge som finns. Jag är inte tillräckligt kuvad, jag följer inte alla råd som en robot, jag finns. Det är fyra år sedan jag förstörde allt. Jag finns. Jag försöker sluta gråta, de frusna tårarna gör så ont. Jag vet inte ens om jag får komma in igen. Kanske, kanske om jag försöker att vara osynlig. Flyter med och hoppas att hon inte märker mig. Kanske.

Ord, ord och mera ord..

Om några minuter är det dags för årets utmaning. När klockan väl slagit tolv är november här och 50'000 ord ska helst infinna sig i samma dokument och dessutom ha en story innan sista november nått sitt slut. Det känns lite tungt redan nu, borde kanske ta fram word, vänta med fingrarna på tangenterna och bara vräka ur sig alla tankar som dyker upp för att nå dagens 1667 och inte börja med att halka efter. Samtidigt finns det lite mer på måstelistan framöver och att gå och lägga sig känns som ett minst lika bra alternativ.

Har dessutom börjat släppa lite på spärrarna, vilket jag inte riktigt vet om det var bra eller inte. Lite känns svårt och mellanvägen är så balanserad att jag kommer ramla av innan jag ens nått de första stegen ut i verkligheten. Att av princip ha nekat till eventuella förslag har varit en enkel väg, inga bekymmer, inga samvetskval, inga tankar dagen efter som ifrågasatt om jag verkligen borde ha gjort som jag gjorde. Min vän har i och för sig rätt när han menar att det är att hårddra det lite väl mycket, samtidigt börjar jag undra om det inte är lika bra. De skruvar jag lossat på än så länge för att få ett nytt flöde av aromer verkar ha varit de bärande, och utan dem brister allt. Tankar, känslostormar, uttryck tar form på sätt och i situationer där jag annars kanske hade varit mer reserverad. Å ena sidan är det skönt att inte begränsa sig utan låta allt komma spontant, å andra sidan ger det inget bra resultat. Helt enkelt och främst för att världen runt omkring inte fungerar så, den är fortfarande reserverad. Var sak har sin tid och allt ska göras i en viss ordning, utifrån en dold lag om uppförande som jag fortfarande inte fått ta del av. Kanske bättre att dra åt skruvarna igen och istället fokusera på något enkelt.. som 50'000 ord.

Rädd att känna

Är det kanske dags för ett nytt uppvaknande ändå. Kan jag sluta vara rädd för världen omkring mig och de beslut jag måste stå för när jag väl tagit dem? Har länge fascinerats så mycket av människor som gjort och gör så mycke som de gör med sina liv. De har inte bara äktenskap, utan andra krossade drömmar och högvis av erfarenheter i bagaget. Själv sitter jag bara och drömmer om dem, fortfarande. När alla olika möjligheter till en gnutta historia serveras mig på silverfat sätter jag mig bara och stirrar på dem tills de försvinner ut i tomma intet. Konstigt att jag sen undrar hur alla andra lyckats få så många möjligheter och ta dem medans jag knappt lyckas med några alls. Eller? (att bli avbruten här hjälpte inte direkt när det gällde att få ordning på tankarna)

Jag vet inte ens vad det var jag ville komma fram till längre. Kanske bara att jag är en fegis, som inte vågar kliva av åskådarbänken och ta för mig av det som serveras. Antagligen är jag fortfarande fast i något vagt nät av ’tänk vad andra ska tycka om att du håller på som du gör’ istället för att göra som jag vill och skita i andra som jag så glatt förespråkar omvärlden till. Tack mamma för käpparna i hjulet, kanske är det dags att du inser att din dotter inte jobbar i någon klädaffärer utan säljer sexleksaker till alla pervon som vill ha dem. För visst är sånna människor inget annat än snuskhumrar, eller hur?!!

Allt det där känns lite som baklängesrevolutionen i Sverige. Fast i mindre skala och mer personligt då förstås, men nog förstör det som aldrig förr. Kommentarer jag får från andra i stil med ”Vet att du avskyr att få såna mess men jag kan inte låta bli: jag tänder på dig just därför att du är vaken, smart, intellektuell, vacker, erotisk.” talar inte bara om att jag nog duger gott som jag är men också att den som skriver är medveten om att jag har svårt att acceptera det. Är det inte dags att faktiskt acceptera det? Se om någon där ute faktiskt vill ha mina gropiga lår, min bulliga mage och de ärrprydda armarna? Jag tackade nej till en middag ikväll, helt enkelt för att jag inte vågade utsätta mig för att bli nobbad. Kan jag bestämma redan nu, alldeles för mig själv, att nästa gång jag får frågan (om den återkommer) så får jag inte säga nej? Kanske är det farligt att göra så..

Jag kan inte låta bli att undra om Tess verkligen tänker till alla gånger innan hon slår näven i bordet och beslutar åt mig. Resultatet än så länge har varit mer självdestruktivt än kreativt. Borde försöka ändra på det, och kanske var det så hon hade hoppats att det skulle bli. Det mesta känns som det går baklänges numera, medans andra växer sig modiga, öppna, ödmjuka och lugnare i sig själva med åren så känns det som jag är på väg åt andra hållet. Så inåtbunden, feg, misstänksam att jag inte längre är säker på vad det är jag försöker skydda mig ifrån. Mig själv kanske?