Panic Light - snart i en Beta nära dig

Jag vill flytta. Någon väckte tanken redan i somras och den har grott sen dess. Jag vill att det ska räcka med newyn.se för att komma till mig. Det skulle det dessutom kunna göra, om jag bara kunde trolla. Jag kan inte trolla. Senaste jag trollade något alls på nätet var 2001. Då satt jag hemma och trollade med Homesite 1.2 (någon som minns den?). Inte för att den var fenomenal på koder utan för att koderna jag skrev blev färgglada när de var rätt vilket gjorde de lättare att urskilja från själva texten.

Nu har jag laddat ner Wordpress. Samtidigt som jag gjorde det inser jag att jag behöver ta in på hotell, "get a room", alltså hyra in mig någonstans och lägga sakerna jag vill visa upp för världen. För alla geeks är det där en självklarhet, själv har jag missat så många steg i utvecklingen att jag inte tänkt på det hur självklart det än månne vara. Dags att leta upp något lämpligt alltså. Panic Light 1.2 sätter igång.

Nåja, under tiden jag letar kan jag försöka bestämma mig för hur jag vill att det jag visar för världen ska se ut också. Jag är medveten om att allt det här är busenkelt, och framför allt självklart, för den som redan är insatt och redan vet hur man gör. Jag har inte en susning. Som det ser ut här är en kompromiss mellan viljan att skriva och bristen på bättre vetande ifråga om layout. Panic Light 1.3 är igång.

Under en lång tid önskar jag att jag kunnat trolla in bakgrunden från min twittersida även på bloggen, använda färgskalan och bli lite mer unison. Samtidigt blir jag, efter att ha bläddrat igenom drygt 40 sidor av Wordpress Themes lätt tveksam. Det jag vet att jag vill ha är tre kolumner, en för texterna, en för mina länkar, arkiv och vad som nu hör till och en för länkar till resten av världen. Att ställa en fast bild på högkant äter säkert upp lite för mycket utrymme. Å andra sidan vet jag inte om jag har någon bild i rätt format som jag vill använda istället. Photoshop ligger i datorn som inte längre vill vakna till liv. Paint gör inga underverk. Panic Light 1.4 har inletts.

Jag vet dessutom att jag har en hel värld full av människor som gärna hjälper mig. Problemet är att jag inte ens vet vilka frågor jag ska ställa. Ransakar jag mig ytterligare kanske det t.o.m. är så att det här inte är ett heltidsprojekt jag kan ta mig tid åt att lösa just nu. Det finns annat som ger mig en attack av Panic Light 2.0 innan det ens har startat. Så flytta får bli en annan dag.

[PANIC-KNAPPEN ÄR LÅNAD PÅ HTTP://PREPAREDNESSPRO.FILES.WORDPRESS.COM]

att inte våga

Mia skriver om det som gör så ont. Det gör verkligen ont, rakt igenom själen. Samtidigt som jag läser, blir tårögd, ser att det är som hon säger (jag har verkligen inga ord som kan trösta) så beundrar jag henne. Jag beundrar henne för modet. Jag beundrar alla andra som kämpar med sina drömmar om familj, just för att de vågar försöka. Mia berör mig. Jag ser hennes styrka, jag ser hennes försök. Jag beundrar, innerligt.

Samtidigt inser jag att det är där min förlamande spik mellan kotorna i ryggraden sitter. Det är modet som sviker. Så till den grad att jag aldrig fullt ut någonsin vågat försöka. Jag har varit bra på att leta ursäkter men jag har sedan 1999 (och det som hände då) aldrig vågat utsätta mig risken att bli gravid, aldrig vågat drömma om att någon faktiskt vill skapa en familj med MIG av alla världens människor och agerat utifrån det. Jag har aldrig varit i närheten av att gifta mig heller. Aldrig varit sådär nära inpå något verkligt att jag faktiskt kunnat tro att det kan hända. Visst kan någon i min omgivning peka på ett halvhjärtat försök till familjeliv, men det fanns ingen drivkraft i det. Jag var inte modigare då än nu.

Det hjälper inte att människor omkring mig säger "Du är ung fortfarande, du hinner!". Det hjälper verkligen inte. Så länge modet inte finns så spelar det ingen roll hur mycket tid jag har. När dagen kommer då jag vågar, är det inte säkert att tiden är på min sida. Om det någonsin händer.

"Being deeply loved by someone gives you strength; loving someone deeply gives you courage." - Lao Tze

när tekniken sätter gränser

Februari 1999 skrev jag min första dagbok på nätet. Då var det inte tal om snygga bloggverktyg och annat lullull. Det som fanns att tillgå var grundläggande html. Säkert också lite mer avancerade saker än så men jag höll mig till grunderna. En nackdel av det idag är att en sån sida inte har de funktioner bloggar numera har. Det funkar inte att med en knapptryckning exportera innehållet och sedan importera det på ett valt utrymme. Det blir inte så att allt faller in i kalendern på just de dagar den skrivna texten motsvarar. Som användare snarare än vara initierad i något geekformat är det en begränsning.

Ytterligare en del finns, dock inte så mycket på nätet längre. Istället ligger den och ruvar i en bärbar dator som inte längre vill starta. Samma problem där. Det är inte en användarvänlig process att kittla igång den eller kirurgiskt länsa hårddisken på vad information den hade.

Kontot där texterna ligger är sedan länge eliminerat, dock ligger texterna kvar. Sidan finns som ett spöke från förr. Jag tror andra delar av livet tog över mitt i. Jag ser spår av fyra olika utformningar när jag harvar runt ibland ruinerna. Oavsett hur det en gång såg ut är det ändå orden jag hade önskat att jag kunde bära fram, lägga till sina nya småsyskon av inlägg och ord.

Men om jag visste hur, hade det redan varit gjort. På samma sätt som om jag visste hur, och hade koll på processerna bakom, så hade den här texten funnits på en ny adress.

En bild från spöksidan;

"Allt är inte alltid som det verkar, och jag är inte alltid den du tror..."

en annan typ av sorg

Jag är egentligen inte så mycket för att följa riktlinjer ifråga om vad som är veckans ämne eller annat sånt där som viskar trend lite i smyg. Men det där med sorg naglade sig ändå fast kring mig som en våt ylletröja. Kanske just för att sorg är så mångfasetterat och därför svårt på fler sätt än många orkar hantera.

Visst skulle jag kunna berätta om sorgen efter min yngre syster som togs ifrån oss. Om flickan vars kvarlevor jag satt med i famnen och grät över när jag var 11 år. Begravning och hur jag som Kristina berättar var helt oförstående till den skämtsamma lätta stämningen som rådde efteråt, när alla satt och betedde sig som om inget svårt hade hänt.

Visst skulle jag kunna berätta om andra människor i mitt liv som funnits nära och gått bort, eller sorgen över vänner som valt att sluta vara vänner. Men jag tänkte hoppa det helt. För jag kan inte riktigt se på något av det med enbart sorg. Istället finns så mycket tacksamhet, ibland över mer men ibland också över det lilla. För min syster, som inte ens blev två dygn gammal, hyser jag en enorm tacksamhet för att jag fick möta henne, för det hon hade att visa mig. Utan henne hade jag inte haft så mycket av de värderingar jag har idag. Utan henne hade jag inte sett så mycket av det jag ser omkring mig. Istället för att fastna i den sorgen har jag i de stunderna valt tacksamheten.

Därmed inte sagt att jag är utan sorg. Med den möjligheten jag fick att se världen omkring mig startade också en livssorg. Inte för livet i sig, men för alla de dagarna jag bara låter passera utan att omfamna det liv jag har. Det är alltså inte galna upptåg, spännande möten med människor, uppdrag som leder till ökat självinsikt, kärlek till omvärlden som jag sörjer. Att fastna för mycket i "vad andra ska tycka och tänka" är sådant som gör att man på ett sätt lite grann struntar i att leva. Oavsett vad andra tycker och tänker utgår mitt liv ifrån mig och det är jag själv som till slut ska vara nöjd med det liv jag har levt.

Däremot finns det många dagar däremellan när jag bara existerar, när jag väljer att INTE följa stundens ingivelse även om den har kraft nog att slå omkull mig. Samtidigt är jag ytterst medveten om att jag måste vara min innersta drivkraft i de situationerna, ingen kommer göra det åt mig. Ingen kan fylla mina dagar med liv utan mitt aktiva deltagande och min kosmiska tillåtelse. Det är de gångerna när jag bara observerar vardagen utifrån som jag sörjer.

Det är när jag fyller mitt liv med dagar, istället för att fylla mina dagar med liv, som jag har sorg.

te den det berör

Kejsaren av Kina tycker inte om te och det gör nog inte newyn heller. Åtminstone inte om det heter Lapsang Souchong (varför var det ingen som varnade mig?!). Det blev uppenbart i lördags då jag innan tentan bestämde mig för att ha en lugn morgon med te eftersom jag glömt köpa hem kaffe. Det blev ett abrupt uppvaknande och tentan lär ha gått därefter.

Även om jag inte är störtförtjust i te så finns det många andra som är det. För en del är det oerhört viktigt med sorter, varianter, hur det dricks och inte. För andra hör det till vardagen men är ack så svårt att vara utan.

Jag minns hantverkarna som var och skruvade lite i lägenheten mitt emot då jag bodde i Irland. Någon av dagarna fick jag för mig att fråga om han vill ha en kopp te och bara det var som att elda på ett helt fyrverkeri. Det gnistrade och glimrade i ögonen på'n som om det vore julafton och te togs tacksamt emot. Dagen efter ringde han på, hade kollegan med sig, och undrade lite försynt om de kunde tänkas få en kopp te.

Men nog om det. Vad jag egentligen vill säga var att för de som tycker om te och inte redan har hittat den här ljuvliga bloggen är det hög tid att masa sig dit. En riktig tefantast bygger den med omsorg, och tar dessutom underbara bilder.

Själv tänker jag hålla mig till hallonkräm även i fortsättningen och kanske någon enstaka rabarbergräddblandning en murrig höstdag.

vem är ouppnåelig för dig?

Visst är det lite roligt ändå hur vi gör skillnad på människor och människor. Kom inte och säg något annat. Det är lite grann som att vara starstruck men kanske inte alltid av de mest uppenbara orsakerna. Samtidigt handlar det oftast om att vi upplever andra att finnas i en annan dimension, på ett högre steg än oss själva i omvärldstrappan och därmed blir det nästan ouppnåeliga. För min del blir det lite skrämmande och jag hinner ofta tänka; "Varför skulle han/hon överhuvudtaget vilja prata med mig? Jag som är så liten och obetydlig i jämförelse."

Jag märker också att det sällan finns någon logik i vilka människor som fastnar i respektive skikt. Jag kan ta några tydliga exempel i som finns i min medvetandesfär genom sociala media. Där finns en hel rad med människor jag ser upp till, skräms av och beundrar på ett respektfullt avstånd, för inte ska väl jag komma och tränga mig på där.

I samma sfär finns där också de jag tycker om. De som jag av olika orsaker ser ur ett, för mig, närmare perspektiv och därmed inte är lika rädd för att röra mig nära. Det senare handlar kanske egentligen om att jag känner människorna från andra ställen, har sett mer av dem på flera sätt runt om i verkligheten och har i något format lyckats skapa en personligare relation till dem.

Så samtidigt som Christina Olsson, Sofia Mirjamsdotter, Joakim Jardenberg, John Mellqvist, Ulrika Good och Karin Friberg känns som supermänniskor vars respekt jag å ena sidan känner att jag nog aldrig riktigt kommer att förtjäna. Så har jag på andra handen Niclas Strandh, Iwanca Hansson, Mark Comerford, Sjumilakliv och Troed som jag utan djupare betänkligheter skulle krama om bara för att jag tycker de är underbara människor och kramar är - typ det jag gör..

Mer pengar till Childhood

Uppdrag barn 2.0 är ute och man kan läsa sig till att upp till 200'000:- kommer Vattenfall att skänka till World Childhood Foundation. Vaddå upp till? Snålänningsmentaliteten känns uppenbar.

Att de sedan bakat in det i ett skal av fluffig kampanjmentalitet där vi som rör oss runt på nätet påverkar exakt hur mycket det blir är väl något jag egentligen rynkar på näsan åt. Det verkar vara ett milt sätt att lägga ifrån sig ansvaret och möjligen slippa donera så mycket som man sagt sig vara beredd att göra.

Jag tycker inte vi ska låta det bli så, att de donerar mindre än det. Visst måste vi göra något aktivt av det och visst innebär det, som Kjellberg säger här, lite reklam för vattenfall. Men för egen del tänker jag ändå inte byta till Vattenfall i samband med det här, samtidigt som jag verkligen tycker det är viktigt att WCF får så mycket stöd det bara går.

Så jag säger bara; Häng på!

Med många små medel kan vi se till att donationen inte blir mindre än 200'000:-

En flicka som är stark

Mimikry hade jag nog aldrig hittat om inte Niclas hade skrivit om och länkat upp de i sitt inlägg här. Efter lite vidare lyssnande är "En flicka som är stark" en favorit. När jag nu dessutom hittat någon som på ett bra sätt lyckas få texten att smälta samman med delar ur ett av mina absoluta favoritspel blir den bara än bättre. Det ska väl också nämnas att jag spelar inte TV-spel i någon större utsträckning, däremot var Final Fantasy något jag gärna tittade på under tiden dåvarande sambo spelade, många bättre än TV-underhållning.

En liten bön

Jag borde stressa mer idag, istället fann jag min "dagbok på nätet" från 1999 i ett hörn där ingen (som inte vet exakt adress) någonsin letar. Där i fann jag en bön för alla de som stressar. Jag minns att jag då fick den via mail, sökte en källa nu men hittar inte någon. Dock verkar den finnas på de flesta välsorterade humorsidor idag, så håll till godo.

A prayer for the stressed!

"Grant me the serenity to accept the things I cannot change,
the coruage to change things I cannot accept,
and the wisdom to hide the bodies of those people
I had to kill today because they pissed me off.

And also, help me to be careful of those toes I step on today
as they may be connected to the ass that I may have to kiss tomorrow.

Help me to always give 100% at work…
12% on Monday
23% on Tuesday
40% on Wednesday
20% on Thursday
5% on Fridays

And help me to remember..
When I'm having a really bad day,
and it seems that people are trying to piss me off,
that it takes 42 muscles to frown and
only 4 to extend my middle finger and tell them to bite me!

Amen"

Tänka sig att twitter kunde vara så rörigt (eller kanske rörande)..

Det har gått över en månad nu. En vän som lever med sociala media i sin direkta närhet föreslog någon gång i juni att jag borde testa att twittra. Direkt ifrågasatte jag meningen med det hela. Fanns det någon poäng med det, hade jag någon som helst nytta av det, var det inte bara yrkesverksamma människor som använde det och varför skulle någon där ta notis om min närvaro. Jag testade.

I samband med att jag reggade mig accepterade jag möjligheten att det kunde vara totalt meningslöst, men visst kunde jag väl åtminstone titta på det. Så många community, IM-varianter och annat som jag testat så kunde jag väl lika gärna testa det här också. Någonstans där omkring så fastnade jag.

Jag hittade ingen direkt mening, men det var lite roligt. Det gav dessutom en motivation att börja skriva lite mer än 140 tecken i stöten igen. Så jag letade upp en av de gamla bloggarna jag hade testkört i tysthet för många år sedan och blåste liv i den. Hur det har gått med den har ni säkert upptäckt. Men jag inser samtidigt nu när jag skriver att jag inte riktigt kommer närmare svaren på mina tidigare ifrågasättanden. Eller är det kanske det jag gör.

Mina grundläggande ifrågasättanden har alltid varit; Varför skulle någon bry sig om att läsa det jag skriver? Vem tycker det är intressant överhuvudtaget? Med tiden känns det mer och mer som svaren på de frågorna är irrelvanta, helt enkelt för att det är fel frågor. Det är inte där mitt fokus ligger. Det är inte där mitt fokus någonsin har legat, jag har aldrig tillåtit det. Visst finns det en del av mig som tvingar mig att skriva, men det handlar om en vilja att just skriva och den sidan har å andra sidan alltid funnits oavsett om någon läser. Så kommer det alltid vara.

Det som istället känns relevant för mig är människorna jag möter över nätet, tankarna, funderingarna, berättelserna. Energierna de ger ifrån sig och på vilka sätt de berör mig. I mina första trevande försök att få ordning på twitter kom Niclas närmare, utöver det gav han ljus åt mitt mer långrandiga skrivande här och såg till att fler hittar det. Samtidigt är det inte det, utan hans skrivande, våra samtal som berör mig mest. Jag är glad över att få finnas i hans närhet.

På liknande sätt är jag glad över att få vara delaktig i Ulrikas liv. Hennes funderingar och formuleringar får mig alltid på ett så sprudlande humör. Även när hon berättar om sina gråtattackare lyckas hon beröra så till den grad att jag bara vill följa med vidare, lyssna på det hon har hört, se det hon har sett. Underbara Per som jag fått känslan av också "ser" på många sätt som jag gör, det finns så mycket att känna igen, både i det som är svårt och samtidigt allt som får en att le.

Jag inser att det här kommer kunna bli ett kilometerinlägg om jag ska gå igenom alla människor och alla bloggar som berör, som gör mig alldeles varm inombords och som får mig att ständigt vilja återvända, vilja möta människorna igen. Det finns så många. Jag har dessutom funnit många av dem via twitter. Visst är det underbart att ett litet tweet som svar på någons kluriga kommentar kan få en fortsättning som leder vidare till stadier där det nästan börjar kännas som att man känner lite av/med människorna bakom. Att följa LordFredruk och förlossningsderbyt var ännu ett litet exempel på något som verkligen kändes i hjärterötterna. Samtalet med Elvira om destinationskorrektheten på pendeltåget lika så. Jag tycker så oerhört mycket om att tillåtas bli nyfiken, krypa in under skinnet på i tweets, följa med i tillhörande bloggarna och bara känna med, känna mer och låta mig beröras.

Det kanske inte är så sociala media är tänkt att användas men det är så jag använder de nu. För att låta mig beröras. Så fortsätt beröra mig, det finns så många fler jag vill återkomma till..

Kontrollera gärna alla andra - men fan inte mig!

Så verkar resonemanget ligga hos de där FRA-motståndarna, nu när annat integritetstänkande kommer på tal. Det som slår mig idag är inte artikeln i sig utan den tillhörande frågan till SvDs läsare och resultatet, där majoriteten är för att skolor ska få ta fingeravtryck på eleverna för att.. Ja, varför egentligen? För att bestämma vem som får äta i matsalen? För att se vem som hade tagit i bollen som gick genom rutan till lärarrummet? Eller bara för att förenkla övervakningen av elevernas privatliv överlag? Jag kan mycket väl tänka mig att många av de som tycker detta är och skulle vara OK är exakt samma människor som skriker högt när det gäller FRA-lagen. Det skulle inte förvåna mig det minsta om det är de som bloggar ur sig hela sin livshistoria oavsett om någon tycker det är intressant att läsa eller inte, som skriker högst över hur deras integritet kommer bli kränkt för att det finns en grupp som under sina spaningar efter hot faktiskt kan se vilka beteendemönster människor har i sitt surfande. Jag läste artikeln hos DN om sociogram, hur lite meddelande som faktiskt är av intresse att läsa, och hur det i första hand är trafikerande som är av intresse. När man ser hur mycket människor ändå lämnar ut av sig själva och sitt privatliv i sina bloggar kan jag inte förmå mig att tycka att den där FRA-lagen är så hemsk ändå. Jaha, "so what" om någon ser att jag surfat in på DN fyra gånger idag, kollat in ett forum för dönickar två gånger, besökt ett flertal onlinebutiker, surfat efter vägbeskrivningar till någon gammal kyrka och sedan loggat in på min bank. Om det inte ens är av tillräckligt underhållsvärde för att jag faktiskt ska bry mig om att blogga om det, då jag verkligen inte tror att andra vill läsa sådant vardagsdravel, så kan jag inte tänka mig att FRA finner det speciellt intressant att övervaka heller. Är det dessutom inte det minsta integritetskränkande att ha fingeravtryck samlade på skolors samtliga elever så lär det väl knappast vara integritetskränkande att titta på gamla cookies som följer ett mönster och därmed klassas som ointressant och inte det minsta hotfullt. Har hela befolkningen drabbats av kollektivt hjärnsläpp på senare tid?