annat att tänka på

Visst finns det en hel del ämnen som ligger i luften och tankar att skriva, men det får bli mindre av det den här veckan. Just nu behöver jag tänka mer på andra saker, som de här under.

Visst är det lite spännande.

dags att bekämpa lite rättvisor

Slarvar man bort gymnasietiden kan det hända att man får ta igen delar av det på komvux. Under min tid på komvux läste jag bl a en kurs i svenska som bland sina uppgifter hade med att skriva en akademisk uppsats och sedan skulle vi dessutom opponera på varandras skriverier. Kan konstatera att 80% av oss hade ingen koll på vare sig första eller andra momentet, men utan att ha koll på det kan jag ändå tycka det är viktigt att ha koll på språket och vad ord har för innebörd.

En av de uppsatser jag fick i min hand handlade om feminism och hur kvinnor i olika generationer definierar det. Jag kan inte påstå att jag själv är feminist, mest för att jag inte riktigt har koll på vad som faktiskt ingår i definitionen. Dock är jag helt övertygad om att en sak jag läste på flera ställen i den här uppsatsen INTE ligger i linje med vare sig feminism eller någon form av jämställdhetsfrågor. Det stod nämligen att feminismen handlade om att bekämpa rättvisorna i samhället.

Ursäkta men så här jävla rättvist vill vi inte ha det! Eller? Då jag tog upp felaktigheten i det här när det tillfället gavs blev författaren av uppsatsen rakt igenom tvärsur och vägrade lyssna på vad det var jag faktiskt sa. För visst är det väl så att man bekämpar orättvisor och kämpar FÖR rättvisor? Jag insåg där någonstans att hon tyckte bekämpa var ett ord med mycket tyngd och slagkraft och därför valde att använda det. Att hon sedan inte hade den minsta koll på vad det egentligen innebar spelade visst ingen roll.

Jag är inte alltid språkmässigt perfekt själv, men visst är jag helt och hållet för slagkraftiga ord och uttryck som verkligen framhäver en poäng. Men det får gärna vara RÄTT poäng i sammanhanget!

Var tog tiden vägen?

Sommaren är slut. Åtminstone tolkar jag det så då de börjat samla in stadens Alvedoncyklar. Min sommar har i stort varit ett slöseri, även om delar av den har varit riktigt ljuvlig. Jag lämnade åtminstone länet tre gånger sedan maj. Vilket i sig givit en total frånvaro från hemmet på strax under fjorton dagar, men bättre det än inget resande alls.

Imorgon börjar det. Jag är mer än måttligt nervös av flera orsaker än jag i dagsläget vågar skriva ut här. Personliga funderingar kring diverse olika saker anser normen uppenbarligen att man ska hålla för sig själv. Nu, frukost!

Vad kostade din självkänsla?

Så sitter jag här och bläddrar på bokus och adlibris för att hitta de vettigaste priserna på i vart fall delar av den litteratur jag behöver i höst. Programmet börjar på måndag och det kan väl vara trevligt om böckerna åtminstone är på väg när det drar igång på allvar. Samtidigt känns det sådär att slänga mer studiemedel på litteratur än vad som känns nödvändigt.

Vid sidan om den långa listan över kurslitteratur intalar jag mig att någon pocket med lättare läsning kan vara skönt att ha som paus från studierna (inte så att jag har en stad full av människor som skriker efter att få umgås med mig ändå) och efter en stunds bläddrande från en pocket till en annan har jag lyckats snöa in mig på en uppsjö av böcker om självkänsla.

Mia Törnbloms titlar Självkänsla nu! och Mera självkänsla skriker ikapp med andra alster som Självkänsla på djupet : en terapi för att reparera negativa självbilder av Marta Cullberg Weston, Bygg upp din självkänsla av Karen Katafiasz, Självkänsla för prinsar och prinsessor av Gunnar Fjällskog och Se mig: om självkänsla och jakten på bekräftelse av Emma Pihl. I högen finns också möjligheten till CD och arbetsbok under banderollen SJÄLVKÄNSLA : Till dig som vill känna dig mer värdefull, konceptet kostar bara 340 spänn. 340 spänn för självkänsla? Jo men det kan det väl vara värt. Tanken på att någon ens skulle tro att det är så enkelt får mig att rysa.

Jag pustar ut och finner en inre ro samtidigt som jag känner ironins ljuva slag i magen när jag till sist hittar Petra Medes Mer självkänsla än du kan hantera! i den redan för långa listan av "facit för trasiga människor". Det är skönt med parodier. Jag har förvisso inte läst den men det är skönt att inte behöva vara ensam om tanken "Va fan! Tror du verkligen en jävla bok ska fixa allt och ge dig självkänsla? Om den verkligen GÖR det är du dummare än tåget!"

Jag väljer istället att ta ett något mer medvetet beslut, det var lättsmält underhållning jag var ute efter, inte en snabbkurs i självbedrägeri. Kleopatras kam dyker ner i kundvagnen innan jag avslutar min beställning. Jag minns att jag tyckte om Caipirinha med döden så Maria Ernestam får helt enkelt en ny chans att imponera på mig.

Självkänslan? Vilken dag som helst nu..

En liten bön

Jag borde stressa mer idag, istället fann jag min "dagbok på nätet" från 1999 i ett hörn där ingen (som inte vet exakt adress) någonsin letar. Där i fann jag en bön för alla de som stressar. Jag minns att jag då fick den via mail, sökte en källa nu men hittar inte någon. Dock verkar den finnas på de flesta välsorterade humorsidor idag, så håll till godo.

A prayer for the stressed!

"Grant me the serenity to accept the things I cannot change,
the coruage to change things I cannot accept,
and the wisdom to hide the bodies of those people
I had to kill today because they pissed me off.

And also, help me to be careful of those toes I step on today
as they may be connected to the ass that I may have to kiss tomorrow.

Help me to always give 100% at work…
12% on Monday
23% on Tuesday
40% on Wednesday
20% on Thursday
5% on Fridays

And help me to remember..
When I'm having a really bad day,
and it seems that people are trying to piss me off,
that it takes 42 muscles to frown and
only 4 to extend my middle finger and tell them to bite me!

Amen"

"Inte idag, jag måste skriva"

Visst är det sant på sitt vis, jag måste skriva. Det är så jag valt att lägga upp min sommar. Samtidigt kan jag konstatera att jag använt mig av just den kommentaren mer än nödvändigt mycket den här sommaren. Idag måste jag förvisso ta mig an räkningarna, och kanske lösa ut mig ur Unionen till förmån för Vårdförbundet nu när verkligheten kommer att se ut som den gör. I övrigt så måste jag skriva och visst är det en ursäkt som funkar, så jag slipper tala om att modet sviker, att jag inte vågar..

Visst hade jag hellre funnits där ute, med resten av människorna, men jag måste skriva.

Antagen!

Nu i dagarna är det tid för första antagningen till höstens studier på högskola och universitet. Jag hade en plan redan förra hösten som jag då satte i verket alldeles försent, helt enkelt för att jag inte förstått den accepterade - men för mig fullkomligt ologiska - turordningen vid ansökan, så istället fick jag se till att sätta planen i verket i år.

Jag minns att mamma ringde i april och var måttligt stressad över att jag inte skulle hinna söka i tid. Detta då jag månaden tidigare lite lätt presenterat min framtidsvision för mina föräldrar, mest för att jag ville att de skulle sluta stressa mig om mitt liv. Jag har en plan. Detta informerade jag också moderskapet om då hon stressade i april. Vid det laget hade min ansökan redan funnits i systemet sedan en månad tillbaka.

Ikväll passade jag på att logga in på studera.nu för att se hur långt deras processer hunnit. Efter en liten omväg lyckades jag logga in på mitt konto och det är med skräckblandad förtjusning jag konstaterar att jag blivit antagen till mitt förstaval. Mitt högskoleprov visade sig tillräckligt! Jag blev antagen!

Orsaken till de kluvna reaktionerna bottnar delvis i att jag i mars inte var säker på vilken utbildningsplats jag ville ha som första alternativ, den som var närmast kontra den som verkade ha bäst rykte i fråga om anställning efter utbildning. Samtidigt bestämde jag mig då för att ryktet verkade vara marginellt och avståndet mellan hemmet och skolan fick därför ha en större betydelse. Därutöver handlar en del av kluvenheten i den där förbaskade självkänslan som är så söndertrasad att jag knappt vill kännas vid den alls i dess nuvarande tillstånd. Ytterligare något att ta itu med så snart som möjligt, och det ska gudarna veta att jag jobbar med dagligen.

I det stora hela kommer att accepterande av studieplatsen innebära en ordentlig omställning i vardagen då jag vet att min nuvarande livsstil inte kan hantera tre års studier, åtminstone inte av den karaktären. Jag behöver få vara frisk, jag behöver få känna mig motiverad och jag behöver få trivas i tillvaron. Jag behöver helt enkelt må bra för att kunna bli bra i det jag ämnar utbilda mig till. Det känns samtidigt skönt att det just nu dyker upp människor omkring mig som verkar beredda att stötta och coacha där det behövs.

Samtidigt känns det fortfarande lite läskigt. Jag blev antagen! Ska jag verkligen tacka ja?

Bakom mina solglasögon

Jag känner mig en smula isolerad fastän det inte ens gått ett dygn. Det enda jag kan gömma mig är kurslitteraturen. Kanske är det bra på sitt sätt. Solen skiner, Gotland är varmt, här ute är mest åker och öde. Väl på plats insåg jag att jag glömde solglasögonen hemma. Fyraåringen ryckte på axlarna och sa "Då får du väl åka hem och hämta dom då." Jag förklarade ingående varför det inte var så lätt. Enkel resa från dörr till dörr skulle innebära ungefär sex timmar, så att resa tolv timmar för ett par solglasögon skulle vara så länge att jag i så fall skulle välja att stanna hemma. För ett kort ögonblick lät det som en tillräcklig orsak att åka hem, ett par kvarglömda solglasögon.

Mina orsaker att vilja vara där snarare än här är av en helt annan karaktär. Jag kan inte riktigt släppa honom med tanken, även om det nog är det enda sättet jag kommer ha fått möta honom på. När jag någon enstaka gång vet vad jag är nyfiken på, och det tidigare flaggats med grönt ljus, varför ska jag då sitta och vänta? Att jag samtidigt är rädd, slår knut på mig själv, säger de där dumma sakerna som bara rädslan skulle få för sig att häva ur sig, det gör mig inte mindre nyfiken. Men visst, när rädslan sagt sitt så är det gröna ljuset borta, även om ingen satt upp en stoppskylt på väl synlig plats. Så det är kanske lika bra att jag är där jag är, med kurslitteraturen och familjen som verkar ha försvunnit någonstans utan att säga något. De dyker förhoppningsvis upp igen framåt matdags, vilket jag hoppas är snart. Jag börjar bli hungrig.

328 kronor mer i månaden

Så kommer det se ut om jag fortsätter studera nästa år. Åtminstone om man ser till den här artikeln. Som om det vore värt det. I dagsläget äter hyran upp 56% av mina pengar från CSN. Ska vi dessutom köpa huset och vi är så superoptimistiska som ingen kan vara i dessa tider, låtsas att även jag får ett lån av banken och kan köpa, så kommer boendekostnaden efter det, och efter CSNs höjda studiemedel äta upp ca 67% av mina pengar. Det kanske är dags att se sig om efter ett jobb ändå, trots att det kan innebära stängda dörrar i framtiden vad gäller att utbilda sig. Kanske är det dags att sprätta iväg den där romanen snart ändå. Men bara kanske..

Jag kanske ska bli elektriker ändå..

För många herrans år sedan klev en liten tjej på 155 cm in i lokalerna som tillhörde gymnasieskolans Elprogram och såg den världen framför sig. Fjorton år senare är hon varken elektriker eller utbildad till något annat av värde. Trakasserierna då fick henne att sluta, tappa suget på skolan helt och upptäcka världen på andra sätt istället. Efter det har livet blivit alltmera surt. Akademiska utbildningar tar tid och kostar pengar. Yrkesutbildningsalternativen har överhuvudtaget inte existerat på samma sätt som de gjorde då, när hon var 15 och började på gymnasiet.

Men visst ser det ut som regeringen har förstått vad det är som håller på att hända. Jag kan bara tycka att det var då fasen på tiden! Även om flickan från då kanske inte längre ser ett yrkesliv som elektriker framför sig utan är mer intresserad av samhällsstrukturen, att arbeta med frågor som rör flera människor än henne själv och de tre kunder som vill ha snygga strömbrytare i sina fastigheter ute på Lidingö, så är det skönt att politikerna har vaknat.

Det låg en skrämmande vision om framtiden här för bara några veckor sedan. Alla är kulturvetare, läkare, professorer osv. men ingen jävel vet hur man byter en lysrörsarmatur. En liten del av mig suktar efter att få bli elektriker ändå, så vem vet. En dag kanske det händer.

Mönster

Beslutsfattar-Tess (d.v.s. den inre drivkraften som till slut sparkar mig i baken så att jag kommer igång) har börjat ta över min tillvaro. Kanske låter konstigt men för mig är hon välkommen. Hur jag upplevs av andra och hur jag vill upplevas av andra är så vitt skilda begrepp att det inte ens är roligt längre. Mina försök att synkronisera bilderna har inte heller varit framgångsrika, snarare tvärtom. Det har blivit dags att byta strategi. Detta gjordes i och för sig redan för ett par veckor sedan. Tess tog beslutet att skala bort en stor del av 'andra' för att minska trycket utifrån. Med färre människor vars intryck behöver analyseras ges mer tid åt att bearbeta och stärka grunden. Hon var dessutom smart nog att skära bort en infekterad sektor, något som verkligen behövdes just nu. Idag har hon skurit igen, huruvida det är bra eller dåligt får vi se framöver. Bäst just nu verkar vara att inte tänka mer på det utan istället fokusera på de små 'delmålen' som stundar inom kort. Ett betygsgrundande prov är inget att ta så lätt på och med mindre än 30 timmar kvar tills startpunkten är det dags att lägga band på sig och lägga om energin där den gör mest nytta.

I övrigt rör sig funderingen runt mönster, viljan/önskan att passa in, avsaknaden av ständigt återkommande mönster som kan signalera till andra. Bara små saker som gör det enklare för omvärlden att 'ta till sig' och inte avfärda. Visst är det egentligen det stora hela som måste justeras och jämkas för att passa in i mallen. Jag är inte redo för den sammanslagningen än, finns inget Tess kan uttrycka för att få mig att gå i den riktning. Däremot har små, kanske för andra totalt obetydliga, ting fått visa vägen till mönster och rutinbildande bekvämligheter. Du undrar säkert vad jag menar. Bara enkla saker som att en parfym kommer får styra i fortsättningen, samma schampoo kommer att få finnas i duschen (inget mer flackande bland olika tillverkare osv.) Hyllan av alla sorter och varianter av hudvårdsprodukter har länsats och nu ersatts av två flaskor, de kanske får sällskap i framtiden men då efter inrådan av hudvårdsterapeuten..
Utrensningen av 'använder aldrig' och 'passar inte in i tillvaron' pågår fortfarande för fullt. Fram tills nu trodde jag dock bara att det gällde mina fysiska 37 kvm. Det verkar som jag har haft fel, Tess vill att jag ransakar och rensar mer än så..