lite kroppsfixerade tankar

Ibland blir jag rädd när jag ser vilken enorm inverkan kroppsfixering har på människor. Plastikkirurgerna började sändas i någon av TV4-kanalerna härom veckan och samtidigt som jag emellanåt undrade om alla deltagare verkligen hade alla bestick i lådan blev jag illa berörd och ledsen. Det senare för att barn deltog och var utsatt för den inverkan kroppsfixeringen har på människor.

Jag har så svårt att förstå hur föräldrar, vuxna människor, viker sig för den allmänna fixerade bilden av vad som är normalt, vackert, avvikande osv. så till den grad att de utsätter barn för kosmetisk kirurgi. Pojken i programmet hade lätt utstående öron, och ”ville själv” utföra ingreppet för att han blev retad i skolan. Barnen blir retade i skolan för allt möjligt, det som hade behövts hade snarare varit en trygg förälder och långa samtal om det som händer, inte en hint om att det egentligen ÄR fel på dig och det GÅR att rätta till. När läkaren började trycka öronen närmare skallen för att i spegeln visa hur det kunde se ut tyckte pojken själv att han såg ut som en flicka. Samtidigt förstår jag att det är svårt att förvänta sig att föräldrar är förnuftiga och sunt tänkande människor när man ser hur många vuxna det ändå är som tar till plastikkirurgi för att duga till.

Själv är jag inte så där perfekt utformad som kroppsidealet i samhället ständigt propagerar att man ska vara. Till att börja med är jag för kort. Med mina 155 cm räknas jag knappt som en fullvuxen människa för klädtillverkare och annat som påverkar modet och stramar åt det påhittade kroppsidealet. Skulle jag följa idealet med den längd jag har (alltså passa i de kläder som är längdmässigt anpassade till mig) skulle jag behöva gå ner sisådär 15-20 kilo och därmed satsa på ett liv med anorexia. Inte så att jag är speciellt tjock. När jag någon enstaka gång konstaterar att jag behöver tappa några kilo (vilket sällan är fråga om mer än 3-4 kilo) får jag mest sura miner från människor som absolut menar att jag har en snedvriden kroppsyn och inte alls är så tjock som jag tror osv.

Jag kan säga direkt att när de enstaka gångerna dyker upp handlar det inte om att jag tror mig vara tjock, trånar efter någon modellkropp, eller på annat sätt har dåligt samvete över att ha ätit sånt som samhällsidealet anser vara ”dålig mat” som man MÅSTE må dåligt över att ha stoppat i sig. Jag har ALDRIG efter att ha tryckt i mig en hel pizza själv uttryckt ”Nä usch, nu måste jag ut och springa för att bli av med det här!” Har aldrig och kommer aldrig. Äter jag pizza, så är det för att jag tycker det är gott, var sugen på det just då och antagligen var väldigt hungrig.

Behovet av viktnedgång ibland handlar om att jag nått gränsen för vad den storlek jag har i mina kläder kan hantera. Jag är student. Jag har inte råd att köpa en ny garderob varenda gång vikten rör på sig 3-4 kilo åt något håll. Det är helt enkelt en praktiskt, ekonomisk fråga och har inget med snedvriden kroppsyn att göra.

Visst skulle det vara häftigt att ha en välsvarvad kropp som hela omvärlden åtrår och är avundsjuk på, men samtidigt skulle jag nog tröttna på det häftiga i det ganska snabbt. Jag föredrar helt enkelt att trivas med mig som jag är, lägga mer fokus på den betydligt mer intressanta och dynamiska relationen till andra människor.

Av nyfikenhet ställde jag en fråga på twitter och bad människor tala om vad (om något) på sin kropp de skulle vilja ändra på om de inte behövde ta hänsyn till kostnader, ingreppets omfattning och annat som annars kan hindra en. Några svar var fantasifulla och drog mer åt superhjälteegenskaper, andra var fullt nöjda med vad de hade precis som det var och några där emellan hade någon liten förändring de skulle kunna tänka sig. På det stora hela verkade de flesta av de jag väljer att spendera tid med (via webben och/eller vardagsverkligheten) ha en sund inställning till sin kropp.

Tänk så skönt det skulle vara om fler resonerade som Philip. Om det kunde smitta av sig på de som försöker påverka oss med reklam och snedvridna kroppsideal.

inte vad jag brukar lyssna på, men texten har en poäng - något vi kanske behöver påminna den yngre generationen om...

alternativ shoppingterapi önskas

Ibland önskar jag det fanns shoppingterapi för sånna som jag. Alltså inte kvinnor som shoppar så till den grad att kreditkorten glöder och sedan ber lite tyst i smyg att någon annan ska ta räkningen när den kommer. Inte heller att själva shoppingen i sig skulle vara terapi för något annat i livet som är alldeles för jobbigt att hantera. Jag syftade snarare på terapi för oss som får panik och någon grad av ångest redan vid tanken på shopping.

För mig personligen är den ångestfyllda delen starkast när det kommer till kläder. Jag har, och vet dessutom om det, ingen känsla för stil, mode och vad som passar/inte passar vilket i sig ger mig en lätt panik redan där. Samtidigt får jag kanske skylla mig själv, då det där var saker som inte alls intresserade mig när jag var yngre. Jag läser inte ens blaskor som riktar in sig på mode och allt vad det nu är i form av ytpolering man ska tycka är så himla viktigt. Men oavsett det så utgör det i dagsläget ett problem (om än banalt kan tyckas för många).

Om jag inser att det finns ett plagg jag skulle behöva kommer jag garanterat på fler kreativa lösningar för att undvika att slippa behöva ge mig ut i klädbutiksdjungel och försöka hitta det. Visar det sig att jag till slut ändå inte kan undvika det sker hela shoppingsprocessen under väldigt plågsamma former. Bekanta som varit med mig för att shoppa ute på Barkarby Outlet har fått stå ut med att jag storgråtandes rusat ur butiken (innan jag ens hunnit gå ett helt varv för att se vad de har), sätter mig på en bänk utanför och snörvlar och hulkar för att få luft medan tårarna sprutar och snoret rinner.

Skulle jag mot all förmodan någon gång hitta något jag vill ha och för stunden dessutom har råd med räcker det med en lite för lång kö till kassan för att jag ska ha en rekordsnabb överläggning med mig själv och konstatera att jag verkligen INTE BEHÖVER det här plagget för att sedan hänga tillbaka det och skynda därifrån. Så istället för att vara glad över ett lyckat köp försöker jag intala mig att jag är nöjd med att inte ha spenderat pengar.

Ett försök har varit postorder, vilket i sig inte är lika ångestladdat förrän kläderna kommer hem. Då är det oftast bara att inse att modellerna antagligen är 2 dm längre och väger ett flertal kilo mindre än jag. Sen är hela returprocessen mer än jag orkar med, vilket i slutändan gör att det inte blir så mycket shopping där heller, oavsett om det gäller kläder eller män som jag nämnt tidigare.

Min senaste räddning var väninnans garderobsrensning då jag inte bara kom därifrån med en hel kasse (för mig) nya kläder utan även ett litet hopp om att hennes klädsmak och still skulle smitta av sig så pass att jag kände mig trygg i att våga mig ut och shoppa något nytt som passade in med resten. Men icke!

Allt det där jobbiga är kvar. Det börjar redan på morgonen i paniken över att inte vara säker på att det jag tar på mig åtminstone ser OK ut. Att i ett sånt läge fundera på mer shopping är lite som att skriva under sin egen dödsdom och välja avrättningsmetod. Så visst är det med beundran och faktiskt också lite uppblandad avundsjuka (jag vet att det är ett fult ord men just för att jag vet att jag inte har den förmågan själv) jag ser på andras prat om sin senaste lyckade shopping.

man ska inte begränsa sig för mycket

Jag är säkert inte den enda som har sett dem. De där människorna som går och håller varandra i handen på stan, ser äckligt lyckliga ut och fullkomligen dränker varandra i kärleksfulla blickar! Ibland undrar jag om jag är den enda som sätt hur fula många av de är. Inte så att den han är snygg och hon är ful eller tvärtom, utan sinsemellan är det ganska jämt skägg. Båda ser ut som stryk.

När jag konstaterat det brukar jag undra om det är så att kärleken verkligen är blind och i många fall menar jag TVÄRBLIND eller om dessa människor helt enkelt bara har insett sina begränsningar. Än roligare är det att höra dessa människor försvara sitt val. Många gånger med kommentarer som "Han är snäll i alla fall" eller liknande som i stora drag tyder på att "jag har insett mina begränsningar".

Dagar som idag när jag kommer hem och inser att håret står åt alla håll, fluffet i midjehöjd känns lite fluffigare än vanligt och sminket står kvar i badrumsskåpet alldeles bortglömt, finns det säkert flera som skulle vilja skrika; "Men va fan! Du är väl inte så jävla snygg du heller!"

Jag håller i och för sig med om det, tillfullo! Men något så trivialt hindrar mig å andra sidan inte från att vara kräsen. Det hindrar mig definitivt inte från att låta bli att förlika mig med någon som bara nästan är vad jag söker. Nästan räcker inte. Eller som pappa så klokt sagt vid flera tillfällen "Nästan finns inte, endera så är det si eller så är det inte så - men det kan inte vara NÄSTAN".

I den här situationen är det extra känsligt. För här handlar det om frågan; "Hur ska jag kunna vara tillfreds med mig själv och nöjd med att ha accepterat något som egentligen inte är vad jag vill ha?" Det är lite som att ha bestämt sig för att äta trerätters på lyxrestaurang till middag men sedan istället välja att vara nöjd med en sunkig pizza från sluskpizzerian nere på hörnet.

För inte så länge sedan kom någon dragandes med en av världens urgamla floskler och menade lite klämkäckt att "Sikta mot stjärnorna så landar du ibland molnen!" och det är nog den taktiken jag tänker hålla mig till.

För så är det, jag är varken snygg eller begränsad! Så till det att jag möter någon som lever upp till gränslösheten får det helt enkelt gå bra på egen hand. Dags att köpa nya batterier!

Jag tänker inte sitta här och låtsas..

Det finns så oerhört mycket funderingar kring beteenden och bekräftelsebehov just nu. På ett sätt är det fascinerande att se hur människor som exkluderar och inte involverar alla i samtalen, som är så totalt ointresserade av att höra något annat än sin egen röst, ändå skriker högt och blir förolämpade om någon av deras åskådare riktar sin strålkastare av uppmärksamhet åt något annat håll. Samtidigt tycker jag det är rakt igenom tragiskt.

Mer detaljer än så tänker jag inte gå in på, i alla fall inte just nu. Mina strålkastare med uppmärksamhetsglimmer behövs bättre på annat håll idag. Grälet som skulle uppstå av detaljerna skulle helt enkelt vara en fråga om resursslöseri, åtminstone för mig.

Minns du Parker Lewis?

Stockholm sprudlar idag. Pride har satt igång och med det verkar folk (läs; äldre män med konstig brytning) tro att det är OK att ragga upp vem som helst ute på gatan, fr a i närheten av Kulturhuset.

Dagens inbokningar är avklarade, jag lyckades dessutom ta mig igenom stan utan onödiga inköp. Mat kan väl aldrig ses som onödigt, även om en del produkter kanske tycks onödigt dyrt enligt vissa. Fine, jag må hända studerar, men jag tänker inte leva på nudlar bara därför.

Väl hemma slår jag igång sällskapet (TVn) och bläddrar igenom utbudet. Fastnar på Barnkanalen. De visar Parker Lewis och det i sig kan inte annat än generera en flashback. Parker Lewis var trolltufft och något av det bättre som presenterades i TV-rutan då jag var tolv. Men nu när jag ser det, kan jag inte annat än undra. Tycker ungarna verkligen om det idag? Det är ju närmare tjugo år sedan det var nytt och häftigt, så är det i dagsläget inte bara föråldrat och aningens pinsamt. Vilka tilltalar det idag, sjuåringarna?

Kanske är det bara jag som börjar känna mig gammal. Kan det vara dags för en kris snart?

Jag vill lämna in fötterna på lagning.

Nu när fåfängan fått lite större utrymme i tillvaron har jag än en gång (säkert sjuttioelfte gången i ordningen men vem räknar) bestämt mig för att komma i form. Inte för att jag är direkt tjock eller så utan helt enkelt för att jag ÄR ohälsosam i mitt nuvarande tillstånd. Jag röker förvisso inte, har aldrig lärt mig hur man gör, men jag dricker en del alkohol emellanåt och äter dåligt. När jag väl äter något är det oftare extremt ohälsosamt än tvärtom. Med en oförklarad anemi i grunden är det dessutom något som brukar märkas, jag orkar sällan något alls. Dags att rycka upp sig med andra ord.

Jag inser någonstans också att för att kunna klara det här behöver jag vara snäll mot de delar av min kropp som får utstå de mesta av påfrestningarna, vilket jag i dagsläget inte är. Mina små fötter. Ett par ypperliga trettiosjuor som idag torteras med högklackat, förhårdnader, blåsor, sår och allmänt misshandlas där nere på sin bottenplacering i hierarkin. Nu när jag dessutom läst och redan visste om att fina fötter går längre så borde jag nog göra något åt saken. Men vem vågar jag utsätta för de här hemska ursäkterna till fötter? Att jag tycker det är pinsamt att visa upp deras miserabla tillstånd är tillräcklig orsak att låta bli och istället fortsätta plåga de i tysthet.

Mänsklig lera

Jag skulle egentligen ha skrivit den här texten redan i förrgår, men då hade den kort och gott blivit en kort redogörelse för dagen. Innan jag somnade igår och lagom till det att jag vaknade i morse hade aktiviteten som sådan fått fler dimensioner och jag fann mig själv i en situation där jag kan applicera den på fler delar av mitt liv.

I tisdags gick dagsutflykten förbi Etelhems krukmakeri. Där nöjde vi oss inte med att på allt fint de producerar där, och inte heller med att se på alla fina alster andra besökare lyckats ta fram där, utan vi valde att också själva testa. Jag kan konstatera att det ser betydligt lättare ut än vad det faktiskt är, eller så är det just så enkelt som det ser ut men först när man väl lärt sig hur det ska göras. Dreja kan väl vem som helst tycker en del. Jag hade aldrig testat det tidigare. Svårigheterna jag upplevde var att hålla leran centrerad och samtidigt uppmuntra den att anta en ny form efter eget önskemål. Att forcera fram en ny form visade sig ett ödesdigret. Resultatet blev bara kladd och en lerklump som vägrade sitta kvar på drejskivan.

Det andra försöket gick aningens bättre men det i sig berodde snarare på ett mer försiktigt närmande och ett större tålamod till den egna attityden. En lägre hastighet på drejskivan och ett mjukare handslag gjorde en avsevärd skillnad. Det lugnare sinnet kändes som den rätta centreringspunkten att använda i bemötandet av både leran och uppgiften som sådan. Istället för kladd och kaos övergick det hela till att bli en mer meditativ upplevelse och något jag absolut kan tänka mig att göra flera gånger, trots naglarna.

Innan jag somnade såg jag det här ur perspektivet människor i världen, hur vi ser på varandra och oss själva och svårigheterna där emellan. Alla de små skålar, vaser och krukor i torkhyllorna som tidigare besökare producerad tittades på med ögon fyllda av förundran. Jag såg hur vackra saker de lyckats åstadkomma och jag såg det genom filtret i ögonen som säger mig att de haft samma grundförutsättningar som jag. De har aldrig gjort det här tidigare.

När jag väl satt mig vid drejskivan själv, med min av någon annan centrerade lerklump, hade jag redan där bytt filter och såg mina händer med ögon fyllda av krav på vad jag allra minst måste åstadkomma med det jag hade framför mig. Jag behövde allra minst åstadkomma något som matchade det jag redan sett. Mina högt ställda krav på mig själv. Min rädsla över andras syn på mig och det jag åstadkommit om det inte var tillräckligt kvalitativt. Det var i samband med det allt bara blev lervällig och klumpen i sig lossnade från drejskivan. Jag såg också framför mig hur centrerade alla andra måste ha lyckats vara för att åstadkomma det de gjort, inte bara med lerklumpen men också med sina liv. Hur de behöver balansera och finna punkten där de är centrerade i sig själva för att upprätthålla den bild som jag, och säkert många andra ser, av dem ute i verkligheten.

Vid andra försöket valde jag att glömma bort omgivningen, strunta i kraven och fokusera på det lilla och enkla. Jag fokuserade istället på att hålla lerklumpen (och även mig själv) centrerad. Min omgivning förflyttades successivt längre och längre ut i perfierien och det enda som fanns kvar centralt i medvetandet var jag och lerklumpen. Den där lerklumpen som så sakteliga började ändra form och se ut som något annat, något centrerat och något ganska tilltalande. Att det sedan inte var helt jämt, helt rakt eller helt perfekt gjorde inte så mycket. Det var helt enkelt inte så pjåkigt som det var, och tillräckligt behagligt i sin form för att andra säkert också skulle kunna förundras och fascineras även över det jag åstadkommit. Jag som aldrig umgåtts med en drejskiva tidigare.

Inre vs. yttre

Vad är egentligen viktigast? Hur mycket kan vi egentligen tänka oss att försaka det ena till förmån för det andra? I mitt eget sökande efter någon att dela vardagen, livet och möjligen skapa familj med har jag ofta framhävt, och gör fortfarande, att inre kvalitéer är viktigast. Varför? De är helt enkelt de svåraste att korrigera i efterhand. För att vara lite krass, fördomsfull och vad annat som kan tänkas passa in så är yttre skönhet något som går att fixa så länge man har råd med det. Det inre är däremot betydligt svårare att efterkonstruera.

Nyligen bytte jag tankar med en man som levde upp till den inre skönheten, charmen och det som ändå känns viktigt i livet. Samtidigt kändes det som han tyckte att jag levde upp till det han sökte i just den kategorin. Det som sedan kändes mer tveksamt var hans uttryck i fråga om att kvinnor som är överspacklade osv. ändå visar att de bryr sig om sitt yttre också, man borde inte behöva välja antingen eller. Han kanske har rätt, man behöver nog inte välja antingen eller. Frågan är bara var man drar gränsen om vad som är tillräckligt när det gäller det yttre, är det vid ett vårdat yttre med bra hygien eller är det vid plastikkirurgi?

Jag är ännu inte säker på var han drar gränsen, kanske får jag aldrig veta, men jag vet å andra sidan var jag drar min. Min gräns går där kassan skriker i vånda och talar om att jag endera har mer räkningar att betala eller faktiskt behöver äta något nästkommande tre veckor för att inte tuppa av. Under dagen som just passerade spenderade jag inte mindre än 21% av min månadsinkomst på mitt yttre. Jag köpte kanske inte upp en hel arsenal utan bara några produkter jag hade slut på, men resten gick till direkta skönhetsbehandlingar. Det är ganska krasst när man lever på gränsen till existensminimum (tror jag lever en bit under den egentligen, har inte kollat) att fokusera så mycket på det yttre när det finns annat som en tänkade människa troligen skulle anse viktigare. Det som egentligen gjorde ont var nog mannens antydningar om att jag inte brydde mig om mitt yttre, just för att jag inte talade högt om det. Bara för att man inte basunerar ut exakt mängd smink, antirynkkrämer, vaxsessioner, manikyrer man använder sig av när man fokuserar lite mer på att söka efter en TÄNKANDE människa så betyder det väl ändå inte per automatik att man skiter i allt sånt? Kanske i din, och möjligen hans värld men inte i min!

Vart är världen på väg?

Idag ids jag inte ens leta upp något att länka och hänvisa till, jag är mest trött på världen omkring mig. Ju äldre jag blir desto oftare stöter jag på de där egenskaperna hos andra som jag inte tycker om, aldrig har uppskattat och redan i tonåren tagit avstånd ifrån för egen del. Människor är egoistiska, småsinta, avundsjuka, missunnsamma och framför allt lömska jävlar. Nä, ALLA är inte så! Det kan du väl inte säga! sitter säkert någon och skriker nu. Visst, alla är inte så men det täcker i mångt och mycket den stora majoriteten. Det verkar numera handla om att vara så elak som möjligt. Det verkar finnas någon enorm njutning i att göra andra människor illa, gå över lik för att få som man själv vill och finns det inga lik så ser man till att leja soldater och peka ut offer att skörda längs vägen så att man har något att trampa på.

Jag kan inte på något vis förmå mig att förstå den mentaliteten. Egoism till en viss del, ja. Men på hur stor bekostnad av andra egentligen? Har det sunda förnuftet helt försvunnit? Finns det inga gränser längre? Det ter sig inte så om man tittar på samhället idag. Många gånger slutar det inte ens där, utan missunnsamheten tar vid när den egna vinningen inte blir som de tänkt sig; "Får inte jag så ska fan ingen annan heller få!" Det verkar bli en allt vanligare inställning. Får inte jag njuta så ska jag åtminstone njuta av nöjet att förstöra för alla andra och se till at de plågas och mår sämre än jag.

De av oss som inte tänker så? De av oss som faktiskt kan unna någon annan lycka även om vi inte personligen är delaktiga i den, vart har vi tagit vägen? De människor som kan göra något för någon i all välmening, för visst skänker det en glädje inombords att faktiskt se någon annan må bra. Åtminstone gör det fortfarande det för mig. Visst är vi få, och kanske håller vi oss i bakgrunden och tysta av en väldigt enkel anledning. Syns vi så är det vi som får lida, vi som blir de där liken att gå över.. Helt enkelt för att vi inte tror på vare sig hämnd eller njutning genom att se andra lida.

Diverse tankebollar..

Det blir inget sammanhängande alls här ikväll. Hjärnan verkar inte ha fått rikig kontakt med medvetandecentralen, vet bara inte varför. Kanske behöver sova lite mer, kanske behöver våga leva lite mer eller kanske bara behöver bli osynlig för omvärlden.

Stod ut med ett personalmöte efter stängning ikväll men protesterade högljutt inför det nya kontraktet. Mertid må hända går för sig, men att lite fult försöka skala av 20kr per timme och hoppas att man inte upptäcker det är fulare än jag accepterar. Blir det ingen ordning på det så får de helt enkelt leta upp ny personal och CSN får göra en ny bedömning än en gång.

Imorgon får alla eventuella utflykter göras till fots. SL-kortet hade sin sista dag idag och jag tycker det verkar korkat att köpa ett nytt bara för att ha ett, kan ta det om en knapp vecka när det behövs igen istället. Jag borde nog se till att klippa mig förresten, och antagligen färga håret också. Har fortfarande svårt att lita på frisörer i den här stan, den senaste fick mig att se ut som en mespropp. Snacka om att inte vara det minsta lyhörd för kundens önskemål eller personlighet. Det var iofs 3½ år sen, men en del ränder går aldrig ur.

Det skulle dessutom vara skönt att se lite riktigt folk igen snart, men oddsen att det kommer hända känns obefintlig. Enda gången någon verkar det minsta öppen till att ses är om de doftar en möjlighet till sex i det hela. Jag kan inte låta bli att vara trött på den sortens människor som tänker med kuken. Nog för att sex tar upp den största delen av folkets tankeverksamhet (den som försöker påstå något annat ljuger) men det finns ändå en del andra element som kan vara bra att fokusera på FÖRST! Sån't där som får människor att känna sig omtyckta för vad de är..

Mönster

Beslutsfattar-Tess (d.v.s. den inre drivkraften som till slut sparkar mig i baken så att jag kommer igång) har börjat ta över min tillvaro. Kanske låter konstigt men för mig är hon välkommen. Hur jag upplevs av andra och hur jag vill upplevas av andra är så vitt skilda begrepp att det inte ens är roligt längre. Mina försök att synkronisera bilderna har inte heller varit framgångsrika, snarare tvärtom. Det har blivit dags att byta strategi. Detta gjordes i och för sig redan för ett par veckor sedan. Tess tog beslutet att skala bort en stor del av 'andra' för att minska trycket utifrån. Med färre människor vars intryck behöver analyseras ges mer tid åt att bearbeta och stärka grunden. Hon var dessutom smart nog att skära bort en infekterad sektor, något som verkligen behövdes just nu. Idag har hon skurit igen, huruvida det är bra eller dåligt får vi se framöver. Bäst just nu verkar vara att inte tänka mer på det utan istället fokusera på de små 'delmålen' som stundar inom kort. Ett betygsgrundande prov är inget att ta så lätt på och med mindre än 30 timmar kvar tills startpunkten är det dags att lägga band på sig och lägga om energin där den gör mest nytta.

I övrigt rör sig funderingen runt mönster, viljan/önskan att passa in, avsaknaden av ständigt återkommande mönster som kan signalera till andra. Bara små saker som gör det enklare för omvärlden att 'ta till sig' och inte avfärda. Visst är det egentligen det stora hela som måste justeras och jämkas för att passa in i mallen. Jag är inte redo för den sammanslagningen än, finns inget Tess kan uttrycka för att få mig att gå i den riktning. Däremot har små, kanske för andra totalt obetydliga, ting fått visa vägen till mönster och rutinbildande bekvämligheter. Du undrar säkert vad jag menar. Bara enkla saker som att en parfym kommer får styra i fortsättningen, samma schampoo kommer att få finnas i duschen (inget mer flackande bland olika tillverkare osv.) Hyllan av alla sorter och varianter av hudvårdsprodukter har länsats och nu ersatts av två flaskor, de kanske får sällskap i framtiden men då efter inrådan av hudvårdsterapeuten..
Utrensningen av 'använder aldrig' och 'passar inte in i tillvaron' pågår fortfarande för fullt. Fram tills nu trodde jag dock bara att det gällde mina fysiska 37 kvm. Det verkar som jag har haft fel, Tess vill att jag ransakar och rensar mer än så..

En vacker dag, när jag blir stor..

För några veckor sedan tog jag en del av min sparsmakade budget och inhandlade en kostym. Jag hittade först en blus jag hade kunnat känna mig kvinnlig i men tyvärr fanns den inte i rätt storlek, så det fick bli en 'nästan lika rätt' variant som ändå passade kostymen.

Sent en eftermiddag klädde jag ut mig till vuxen och gick på det då viktigaste mötet jag kunde tänka mig ha haft i mitt liv. På ytan såg jag först ut att kunna ha passat in i sällskapet, men efter en stund märkte jag hur kostymen bara blev större och större omkring mig. Det kändes som något jag sett i en film. Lite grann som en pojke i 7-årsåldern i en vuxen mans kostym. Enda skillnad må hända var att det nu istället var en blyg liten flicka med en önskan om flätor och knästrumpor (som hon i verkliga livet aldrig fått ha när hon var liten) som satt där.

Det var bara att inse att jag behöver träna på att vara vuxen i mindre sammanhang innan jag kliver in och fungerar ibland jättarna. Det är trots allt ett ganska stort steg från flätor och flanellpyjamas med Nalle Puh-motiv till affärskvinna med stram frisyr och en hållning som indikerar ett visst ägande av auktoritet.

Kostymen är vacker och finns kvar. Det är den absolut första jag någonsin ägt. Tänk hur länge man faktiskt kan klara sig utan en kavaj. Jag kommer att växa i den här, förr eller senare. Jag kommer att vara precis den jag är och vill vara i den. Bara inte just nu.

Kanske en annan gång..