alternativ shoppingterapi önskas

Ibland önskar jag det fanns shoppingterapi för sånna som jag. Alltså inte kvinnor som shoppar så till den grad att kreditkorten glöder och sedan ber lite tyst i smyg att någon annan ska ta räkningen när den kommer. Inte heller att själva shoppingen i sig skulle vara terapi för något annat i livet som är alldeles för jobbigt att hantera. Jag syftade snarare på terapi för oss som får panik och någon grad av ångest redan vid tanken på shopping.

För mig personligen är den ångestfyllda delen starkast när det kommer till kläder. Jag har, och vet dessutom om det, ingen känsla för stil, mode och vad som passar/inte passar vilket i sig ger mig en lätt panik redan där. Samtidigt får jag kanske skylla mig själv, då det där var saker som inte alls intresserade mig när jag var yngre. Jag läser inte ens blaskor som riktar in sig på mode och allt vad det nu är i form av ytpolering man ska tycka är så himla viktigt. Men oavsett det så utgör det i dagsläget ett problem (om än banalt kan tyckas för många).

Om jag inser att det finns ett plagg jag skulle behöva kommer jag garanterat på fler kreativa lösningar för att undvika att slippa behöva ge mig ut i klädbutiksdjungel och försöka hitta det. Visar det sig att jag till slut ändå inte kan undvika det sker hela shoppingsprocessen under väldigt plågsamma former. Bekanta som varit med mig för att shoppa ute på Barkarby Outlet har fått stå ut med att jag storgråtandes rusat ur butiken (innan jag ens hunnit gå ett helt varv för att se vad de har), sätter mig på en bänk utanför och snörvlar och hulkar för att få luft medan tårarna sprutar och snoret rinner.

Skulle jag mot all förmodan någon gång hitta något jag vill ha och för stunden dessutom har råd med räcker det med en lite för lång kö till kassan för att jag ska ha en rekordsnabb överläggning med mig själv och konstatera att jag verkligen INTE BEHÖVER det här plagget för att sedan hänga tillbaka det och skynda därifrån. Så istället för att vara glad över ett lyckat köp försöker jag intala mig att jag är nöjd med att inte ha spenderat pengar.

Ett försök har varit postorder, vilket i sig inte är lika ångestladdat förrän kläderna kommer hem. Då är det oftast bara att inse att modellerna antagligen är 2 dm längre och väger ett flertal kilo mindre än jag. Sen är hela returprocessen mer än jag orkar med, vilket i slutändan gör att det inte blir så mycket shopping där heller, oavsett om det gäller kläder eller män som jag nämnt tidigare.

Min senaste räddning var väninnans garderobsrensning då jag inte bara kom därifrån med en hel kasse (för mig) nya kläder utan även ett litet hopp om att hennes klädsmak och still skulle smitta av sig så pass att jag kände mig trygg i att våga mig ut och shoppa något nytt som passade in med resten. Men icke!

Allt det där jobbiga är kvar. Det börjar redan på morgonen i paniken över att inte vara säker på att det jag tar på mig åtminstone ser OK ut. Att i ett sånt läge fundera på mer shopping är lite som att skriva under sin egen dödsdom och välja avrättningsmetod. Så visst är det med beundran och faktiskt också lite uppblandad avundsjuka (jag vet att det är ett fult ord men just för att jag vet att jag inte har den förmågan själv) jag ser på andras prat om sin senaste lyckade shopping.

Det där med att handla män på postorder.

Igår yppade jag ett önskemål på twitter om att kunna handla sambo via postorder. Någon föreslog Jula, jag kontrade med RealDoll och jag fick någonstans känslan av att det som utlästes ur min originalönskan var ett rop efter sex. För visst är det väl det enda jag och de flesta svenskar tänker på, i synnerhet när det gäller interaktion med andra.

Just igår var det inte alls det jag önskade. Att handla sambo på postorder handlade om en önskan att komma hem till en tillvaro där det finns någon som väntar på en. Någon som jag kan krypa nära intill i soffan till 22-nyheterna. Inte så mycket för att kolla på nyheter, inte för att slita av varandra kläderna för ännu ett sexmaraton, utan helt enkelt för att bara känna av närheten, landa i tillvaron och må bra av tryggheten.

Är det någon enda gång bara tal om sex finns det redan alternativ så det räcker och blir över, tråkiga som få men klart villiga och alltid redo! Inte undra på att det känns mer motiverat att låta bli helt och hållet.

Den där jakten på trygghet kommer jag skriva mer om en annan dag, när jag orkar. Nu är det dags att göra sig redo för dagens studier.

Inre vs. yttre

Vad är egentligen viktigast? Hur mycket kan vi egentligen tänka oss att försaka det ena till förmån för det andra? I mitt eget sökande efter någon att dela vardagen, livet och möjligen skapa familj med har jag ofta framhävt, och gör fortfarande, att inre kvalitéer är viktigast. Varför? De är helt enkelt de svåraste att korrigera i efterhand. För att vara lite krass, fördomsfull och vad annat som kan tänkas passa in så är yttre skönhet något som går att fixa så länge man har råd med det. Det inre är däremot betydligt svårare att efterkonstruera.

Nyligen bytte jag tankar med en man som levde upp till den inre skönheten, charmen och det som ändå känns viktigt i livet. Samtidigt kändes det som han tyckte att jag levde upp till det han sökte i just den kategorin. Det som sedan kändes mer tveksamt var hans uttryck i fråga om att kvinnor som är överspacklade osv. ändå visar att de bryr sig om sitt yttre också, man borde inte behöva välja antingen eller. Han kanske har rätt, man behöver nog inte välja antingen eller. Frågan är bara var man drar gränsen om vad som är tillräckligt när det gäller det yttre, är det vid ett vårdat yttre med bra hygien eller är det vid plastikkirurgi?

Jag är ännu inte säker på var han drar gränsen, kanske får jag aldrig veta, men jag vet å andra sidan var jag drar min. Min gräns går där kassan skriker i vånda och talar om att jag endera har mer räkningar att betala eller faktiskt behöver äta något nästkommande tre veckor för att inte tuppa av. Under dagen som just passerade spenderade jag inte mindre än 21% av min månadsinkomst på mitt yttre. Jag köpte kanske inte upp en hel arsenal utan bara några produkter jag hade slut på, men resten gick till direkta skönhetsbehandlingar. Det är ganska krasst när man lever på gränsen till existensminimum (tror jag lever en bit under den egentligen, har inte kollat) att fokusera så mycket på det yttre när det finns annat som en tänkade människa troligen skulle anse viktigare. Det som egentligen gjorde ont var nog mannens antydningar om att jag inte brydde mig om mitt yttre, just för att jag inte talade högt om det. Bara för att man inte basunerar ut exakt mängd smink, antirynkkrämer, vaxsessioner, manikyrer man använder sig av när man fokuserar lite mer på att söka efter en TÄNKANDE människa så betyder det väl ändå inte per automatik att man skiter i allt sånt? Kanske i din, och möjligen hans värld men inte i min!

En vacker dag, när jag blir stor..

För några veckor sedan tog jag en del av min sparsmakade budget och inhandlade en kostym. Jag hittade först en blus jag hade kunnat känna mig kvinnlig i men tyvärr fanns den inte i rätt storlek, så det fick bli en 'nästan lika rätt' variant som ändå passade kostymen.

Sent en eftermiddag klädde jag ut mig till vuxen och gick på det då viktigaste mötet jag kunde tänka mig ha haft i mitt liv. På ytan såg jag först ut att kunna ha passat in i sällskapet, men efter en stund märkte jag hur kostymen bara blev större och större omkring mig. Det kändes som något jag sett i en film. Lite grann som en pojke i 7-årsåldern i en vuxen mans kostym. Enda skillnad må hända var att det nu istället var en blyg liten flicka med en önskan om flätor och knästrumpor (som hon i verkliga livet aldrig fått ha när hon var liten) som satt där.

Det var bara att inse att jag behöver träna på att vara vuxen i mindre sammanhang innan jag kliver in och fungerar ibland jättarna. Det är trots allt ett ganska stort steg från flätor och flanellpyjamas med Nalle Puh-motiv till affärskvinna med stram frisyr och en hållning som indikerar ett visst ägande av auktoritet.

Kostymen är vacker och finns kvar. Det är den absolut första jag någonsin ägt. Tänk hur länge man faktiskt kan klara sig utan en kavaj. Jag kommer att växa i den här, förr eller senare. Jag kommer att vara precis den jag är och vill vara i den. Bara inte just nu.

Kanske en annan gång..