händig man sökes

För någon vecka sen kom ett brev från Com Hem, som jag ett tag struntade i då de har lärt sig skicka e-fakturor och jag därmed gissade att det var reklam. När jag väl öppnade det fick jag ett fint litet meddelande som sa;

"Den 3 november kommer Com Hem att avveckla abonnemanget Analog-tv Bs i din fastighet. Det innebär att ditt nuvarande tv-abonnemang upphör från denna tidpunkt. Bla ba bla bla"

Så kom ett fint erbjudande med dubbelt så mycket kanaler för samma pengar och ännu mer kanaler som underförstått skulle kosta ytterligare om tre månader. Orka! Så mycket tittar jag inte på TV. Den står förvisso på och håller mig sällskap en del, men är inte tillräckligt intressant för att jag ska behöva ha trettiosjutton kanaler. Tog ett varv på Com Hems hemsida för att se vad som fanns att välja på och beställde till slut ett nytt paket (likt det jag beställt någon gång för en massa år sedan och bara fortsatt på) med TV/Bredband/Telefoni för en del mindre pengar än de jag betalar idag! Bra deal för student med taskig ekonomi alltså.

Nu har avin kommit! Boxen ligger och väntar på att bli hämtad. Kortet som ska sitta i den ligger på skrivbordet och jag vågar inte gå och hämta den. Det tekniska krånglet (som antagligen bara handlar om att sätta i några sladdar, hatar sladdar, får mig att dra mig undan. En händig man vore på sin plats. Fixa mina sladdar, justera mina kanaler och sedan när han ändå är här kunde han justera min sneda garderobsdörr och skruva upp lite hyllor. Efter det skulle det inte vara otänkbart att över en flaska vin se över frökens lite mer privata kanaler, justera tongångarna en smula och resten bör säkerligen censureras. Det vore något det.

Men var finns han, någon som vet?

Jag hade hellre blivit våldtagen av George Bush!

Det är först när man haft en sociopat (eller om han möjligen ändå är psykopat, jag är fortfarande inte säker) riktigt nära inpå som man själv förstår hur svårt det är att ta sig därifrån.

Mitt senaste försök till en relation, som jag till en början hoppades skulle vara den där relationen som leder till familj, trygghet och prinsessaktigt lycklig tvåsamhet i alla sina dagar visade sig ganska snabbt därefter vara med en sådan. Sedan brakade helvetet löst, vilket jag tidigare skrivit några rader om här. Det lilla jag läst om karaktärsdrag för en psykopat/sociopat kunde ha stått på hans CV. Utöver det verkar han dessutom vara en välspunnen mytoman, dock inte helt fläckfri då jag flertalet gånger kom på honom med att vara på väg att försäga sig.

Att gå igenom hela händelseförloppet är inget som intresserar någon, inte ens mig men jag vet att jag innan det här flera gånger ifrågasatte varför kvinnor/män/den undertryckta i en relation ändå fanns kvar i den när kränkningarna tog fart. I mitt fall handlade det om kränkningar i mitt eget hem. Att bli kallad "jävla hora" och "något som går att hämta i dussintal på prostitutionsstråken inne i stan" av orsaker som inte ens förföll sig logiska var några av de bitarna som verkligen kränkte mig. Orsaken kunde vara att jag ett till två år innan vi överhuvudtaget lärde känna varandra hade besvarat någon på ett forum på nätet i en fråga som hade en sexuell anspelning. Han satt alltså och scannade nätet efter ställen jag varit och eventuellt fortfarande var inloggad på, lusläste ALLT jag skrivit som fanns kvar att tillgå, för att sedan kunna använda det mot mig. Just för att kunna kalla mig "dum i huvet", "jävla luder" och på alla sätt ha som mål att avskala mig från min kvinnlighet och självkänsla när det passade honom, vilket i stort var varenda gång vi sågs och han blev kvar här över natten.

Vi var bara här, vilket i dagsläget har övertygat mig om att ALLT han berättat om sig själv är lögner rakt igenom. Det var här, i mitt eget hem, jag inte fick känna av att jag hade något som helst grundläggande värde som människa. Varför sparkade jag inte bara ut honom? Rädsla. Utifrån lögnerna om vem han var, vad han gjorde och vilken information han hade tillgång till, fanns en rädsla. En riktig rädsla för vad han skulle göra, inte mot mig men mot mina närmaste, om han blev riktigt jävla arg eller upprörd. Med tanke på hur han reagerade mot mig över irrelevanta småsaker som inte hade något med honom att göra så fanns det en grund till rädslan. Så här med facit i handen kan jag konstatera att hade jag kunnat välja så hade jag hellre blivit våldtagen och rövknullad av George Bush än att ha utsatt mig för den här människan.

Det var först när jag bestämde mig för att det han berättat om sig själv, eftersom jag aldrig fick se någonting verklighetsförankrat att backa upp berättelserna med, som jag dessutom kunde ta mig därifrån. När det inte fanns mer än uppblåsta och samtidigt innehållslösa lögner. Lögner kan nämligen inte användas som utpressningsmedel, kontrollinstans på FRA-nivå eller på annat manipulativt sött om de inte är trovärdiga. Det är först när man av rädsla (eller önskan) tror på en lögn som den blir farlig.

Lögnen han använde sig mest av som maktverktyg och för att trycka ner mig var den om hans tidigare kvinna. Tydligen var hon en amerikansk fotomodell med sjukvårdsutbildning och tjugo år yngre än honom själv. Enligt påstådd utsago (för att vinna sympatier uppenbarligen) skulle hon ha gått bort två veckor innan bröllopet och då bärandes deras barn. Så visst, nu kommer väl någon snart och gapar och skriker och menar att det kanske ändå är sant, men om något så allvarligt är sant och om det inte är fråga om lögner - då skulle det väl inte varit så svårt att en enda gång under ett halvårs tid ha låtit mig följa med hem till honom? Alltså kan det inte ha varit mer än lögner. Eftersom hon dessutom enligt utsago var begravd var det ovanpå det även tabu att kritisera eller ens försöka påpeka att jag bara är mänsklig, och jämförelse med någon som på alla sätt är helgonförklarad inte är rättvist för någon levande människa.

Utöver det så var hans inställning ifråga om jämställdhet, kvinnosyn och allt annat något som hör hemma på 1800-talet. Kvinnor är tydligen något man äger. Barn är något man såklart ska ha men det är kvinnors sak att ta hand om det, alltjämt medan mannen kan fortsätta förnedra och trycka ner henne när hon inte lyder hans minsta vink.

Så varför skriver jag det här nu? Kanske för att jag behövde få det ur mig, men det kunde jag väl gjort för ett halvår sen eller om tre år. Att det kom nu handlade om att han gjort sin närvaro påtaglig igen. Inte för att jag har stenkoll på vem, vilka eller hur många som läser min blogg. Men tidigare idag hittade jag uppenbara tecken på att fanskapet läser här. Han sitter alltså fortfarande och försöker hålla koll på mig, kontrollera vad jag gör, och framför allt veta vem jag knullar med... (för det var det som störde honom mest, att jag faktiskt någon gång i mitt trettioåriga liv knullat med någon annan och jag borde fan ha vetat bättre som 30-årig kvinna än att ha gjort det jag gjorde när jag var 19, 23, 25 och 27...)

Han kanske skulle ta och skaffa sig ett eget jävla liv istället!

Själv tänker jag krypa ner i soffan och kolla på Stepford Wives

Det där med att handla män på postorder.

Igår yppade jag ett önskemål på twitter om att kunna handla sambo via postorder. Någon föreslog Jula, jag kontrade med RealDoll och jag fick någonstans känslan av att det som utlästes ur min originalönskan var ett rop efter sex. För visst är det väl det enda jag och de flesta svenskar tänker på, i synnerhet när det gäller interaktion med andra.

Just igår var det inte alls det jag önskade. Att handla sambo på postorder handlade om en önskan att komma hem till en tillvaro där det finns någon som väntar på en. Någon som jag kan krypa nära intill i soffan till 22-nyheterna. Inte så mycket för att kolla på nyheter, inte för att slita av varandra kläderna för ännu ett sexmaraton, utan helt enkelt för att bara känna av närheten, landa i tillvaron och må bra av tryggheten.

Är det någon enda gång bara tal om sex finns det redan alternativ så det räcker och blir över, tråkiga som få men klart villiga och alltid redo! Inte undra på att det känns mer motiverat att låta bli helt och hållet.

Den där jakten på trygghet kommer jag skriva mer om en annan dag, när jag orkar. Nu är det dags att göra sig redo för dagens studier.

om jag aldrig går ut, behöver jag inte ta onödiga risker för att ta mig hem på ett "säkert" sätt..

Jag tycker om irländska taxichaufförer.

Eller snarare, jag tycker om taxichaufförer i Irland.

Dels för att de i majoriteten av alla fall är irländare (tydligen inte lätt att lära sig hitta i de där städerna) men framför allt för att de tar sin yrkesroll på allvar. Skillnaden ligger kanske i att de inte tar samma hutlösa priser för att åka taxi som vi har här i Sverige. De flesta som kör taxi där borta har dessutom ett till heltidsjobb, men konstaterar att det inte räcker för att försörja familjen och ger sig därför in i taxisvängen. Jag skulle tro att familjen har en hel del influenser på deras grundinställning i yrkesutövandet.

Det känns och märks tydligt att de är måna om att deras kunder ska komma fram till sina destinationer på ett sätt där de känner sig säkra och trygga. Det SKA vara tryggare att ta en taxi än att gå hem, speciellt med de slumområden man kan råka passera osv. Huvudpoängen är densamma hur som helst.

Taxichaufförerna agerar som yrkesgrupp (även om en del är mer pratglada än andra) där borta unisont under mantrat "Du ska känna dig trygg när du åker med mig." vilket jag också gör. Det behöver inte divideras om att sitta bak, sitta fram, vad någon har på sig, var hon FÖR trevlig och pratsam osv.

Är hon dessutom som jag, under 160 cm kort, inte så värst muskulös och ser mest liten och hjälplös ut, så SKA hon känna sig trygg. Lite så att för ett ögonblick är det här taxichaufförens dotter som ska köras hem. Säg den som inte vill se sina barn komma hem tryggt och säkert. Där har jag inga som helst problem att vinka in en bil, vilken tid på dygnet som helst, för att snabbare och tryggare nå mitt mål.

Inte som i Sverige. Jag tror inte (iaf så vill jag inte tro) att taxichaufförernas ursprung har något med deras bristande beteende att göra. Men konstaterat är hur som helst att om hon nu är under 160 cm kort, inte så värst muskulös och ser mest liten och hjälplös ut, och åker taxi ensam så verkar det i sig ses som en tillräckligt invit för någon att bete sig som ett svin. Är det inte snett någonstans när det är säkrare att gå hem (med alla risker det för med sig) än att betala någon för att se till att man "säkert" ska komma hem?

Nattens resa med den tjeckiske föraren som än så länge arbetar åt Taxi Kurir hör till de som borde ha anmälts direkt. (Jag valde inte bil/bolag aktivt, jag vinkade in en bil på andra sidan Västerbron när jag insåg att jag inte hade energi nog att gå över den och alla kvarter hem efter det. Det sägs dessutom att en del kvarter jag hade behövt passera inte är speciellt säkra vid den tiden på dygnet. Speciellt inte för en kvinna i storleksordningen jag just beskrev som dessutom INTE är tränad i kampsport.) Dock var hon alldeles för skräckslagen och uppriven när hon väl tagit sig hem och idag har hon inte heller orkat. Äckelkänslorna är för stora än så länge.

Aldrig mer taxi, knappt ens med medhavt sällskap.

ett litet snitt ur verkligheten

(och en orsak till att ensamheten ändå är så lätt att välja, tack och lov är den tiden förbi)

han ringer.

- Hej, det var XXXX. Vad gör du?

- Hej du. M kom precis så jag ska ta bilen och åka till IKEA.

kort tystnad, (mina närmaste är inte heteronormativa och det vet han om, alltså dömer han även mig efter samma fördomsfulla form han lever i)

- Ska någon av dom där karlarna med eller ska hon med?

- M lämnade av maken vid Heron City på vägen hit och hon ska iväg på en inbokad fika så det är JAG som ska åka till IKEA och handla det där klädskåpet. Det har jag redan talat om!

- Mmm, jag satt in pengar åt dig, och så satt jag in så att du kan få det hemkört sådär som vi gjorde sist. Så du inte behöver ta med nån av hennes karlar.

jag svär inombords, både över hans uppenbara markering av att äga mig, köpa mina möbler som jag redan budgeterat för på egen hand, och därtill kontrollera vem jag överhuvudtaget umgås och samtalar med..

- Förresten hon är där sa du, får jag prata med henne! Jag vill säga Hej!

- Skulle inte tro det. Så länge jag inte sett skymten av vare sig dina bekantskaper eller ditt hem så finns det ingen anledning för dig att ha någon direkt kontakt med mina vänner. Hur som helst så tänkte jag åka nu.

- Men, du fixar väl hemkörning där borta.

- Nej, jag tänkte lasta in det i bilen. Det är ju därför jag tar det NU, för att jag har TILLGÅNG till en bil där det får PLATS, så..

- Hur ska du få upp det i lägenheten då! Du tar väl med nån av dom där jävla kar..

- Men för helvete! Jag kan knuffa kartonghelvetet från vagnen IN i bagaget, samma höjd!, och när jag kommer hit kan det ligga i bilen till hon kommer tillbaka och sen kan vi HJÄLPAS ÅT och bära upp skiten! Nu tänkte jag faktiskt ÅKA!

- Ja, men gör som jag har sagt nu! Jag älskar dig! Puss

(ytterligare en sån där maktmissbrukarkommentar, älskar - vet han överhuvudtaget vad det innebär)

- Mmm, puss.

jag lägger på, byter några lugnande ord med M, kramar om henne innan hon beger sig iväg på sin inbokade fika. Sedan packar jag in mig och hennes andra man i bilen och vi rör oss mot IKEA och en underbar dag tillsammans.

Har man satt F*N i båten..

Just nu känner jag mig som en praktikantapa. Jag hade tänkt ägna dagens tankar åt språkvårdsanhängarna men efter det som nyligen utspelat sig får det bli en annan dag. Istället blir det lite mer stolthet, eller pride åtminstone.

Söta, mysiga Anders Wallner såg jag första gången på Miljöpartiets mingel under Almedalsveckan i Visby. Senare samma kväll fann jag honom i twitterhörnan inne på Burmeister, nu pratar vi 5-6 personer som satt i ett hörn med varsinn mobiltelefon och twittrade, säkerligen minst lika mycket med varandra som resten av omvärlden. Oavsett allt det här har jag inte lyckats bli vare sig miljöpartist eller homosexuell. Däremot twittras det en del, men som sagt, annan story.

Häromdan blev jag uppjagad av min närmsta väninna med frågan om jag ville motionera mitt körkort den första augusti. Då jag frågade vart hon vill bli skjutsad fick jag svaret att det inte var hon utan Anders som behövde en chaufför i Pridetåget, "B-körkort det enda som krävs, inte ens hbt-kompetens..." vilket jag fann både roande och tja, mest roande faktiskt. Dock vet jag också att krypköra med en manuellt växlad bil (kan inte tänka mig att den är så lyxig att det är en automat) den sträckan är påfrestande (mest för nerverna) och meddelade väninnan att jag tänkte samla kyssar vid kanten av paraden (en ofrivillig vana från tidigare år).

Som twittrare går det ändå inte att låta bli att twittra lite till och kolla upp läget så jag frågade sötpojken om det löst sig med bilen. Då det inte gjort det slängde jag våghalsaktigt ut erbjudandet att om han såg till att Mr. Pride President i egen hög person kysste mig så kunde jag säkert köra bilen åt honom.

Idag fick jag minst sagt svar på tal; @neovletta Kom till Pride House-invigningen på måndag kl 11 så ska jag se till att @claesnyberg kysser dig

Så om det inte vore för att jag är uppbokad fram till klockan 13.30 på måndag så hade det varit en utmaning jag inte kunnat backa ur. Men är det ett snyggt sätt att backa ur på, eller borde jag kanske be honom om ett alternativ till måndagen?

För visst är det väl värt en kyss av en attraktiv (gråhårig dessutom!) man oavsett läggning, och som väninnan så sympatiskt uttryckte sig när jag konstaterat att har man satt fan i båten får man snällt ro honom i land; Aja, då är det bara att ro! =)

För inte kan man väl bara knuffa honom över bord?

Så skönt att O-ljudet är borta..

Jag lyckades få ordning på det. Ljudet lämnade min dator i mitten på juni och då hade jag varken tid eller ork att leta efter det. Sedan dess har jag levt med alternativa lösningar för den musik som normalt pryder min vardag. Det har varit i form av iPod Shuffle, iPod Nano, gamla CD-skivor i DVD-spelaren med ljud strömmande ur TVn och en och annan FM-kanal i mobilen. Det var en lättnad att äntligen ha hittat rätt inställning och återknyta bekantskapen med iTunes och till viss mån även YouTube (Spotify har jag än så länge aldrig ens hälsat på och än mindre bekantat mig med).

I den återfunna sinnesron som musiken ändå ger faller sig tankarna lättare på plats och bildar de strömlinjeformade funderingarna jag trivs med. Efter att ha klättrat på lite länkar och läst Erik Laaksos ord "Människor har inte rötter, de har fötter." börjar funderingarna gå till mina egna fötter, mitt eget liv och vart det har fört mig under de 30 år som hittills passerat. Det finns en del flyttande och en och annan resa i bagaget, och även i de stora beskrivningarna som omvärlden oftast får höra finns det små delar, minnen, människor, situationer som jag håller närmast hjärtat.

Ett spår av Tenacious D fångas upp av iTunes och jag återvänder till den lilla husfesten i Ballincollig, vid Carrigrohane Rd, väster om Cork i Irland. Det var ungefär tre veckor efter att jag landat på ön 2004 och en av mina nya arbetskamrater bjöd hem några av oss till fest.

Värdinnans pojkvän och hans kamrater turas om med gitarren, och någon som vill få damerna att rodna, tar sig ton och sjunger Tenacious D's "Fuck her gently". Det fungerar, minst tre av flickorna i rummet rodnar, dock är jag lite för svensk för att lyckas med det. Istället sitter jag där tyst, sneglar lite förstulet på den av grabbarna jag finner mest intressant, spännande och attraktiv. En nonchalant byggd man, silvergrått kort hår, varma ögon och ett pojkaktigt leende.

Kvällen går, festen blir sådär som fester brukar. Människor blir mer eller mindre berusade, en del röker något som jag inte ens bryr mig om att fråga vad det är, jag vet redan och jag är inte intresserad av det. En kontakt med tidigare nämnt span uppstår vid pianot som står i köket. Vi hittar noterna till Abbas "Fernando" i en bok som ligger där. Mitt försiktiga klinkande för att hitta tonerna kompletteras med hans färdigheter i att faktiskt spela instrument. Vi sjunger lite av den, jag fyller i det jag minns av de svenska orden. Emellanåt hittar jag på vad som helst som låter passande, han har ju ändå inte en aning. Energierna sprakar i luften.

Det visar sig att han är jämngammal med mig, kanske t.o.m. året yngre, trots hårfärgen. Energierna sprakar. Vinet är uppdrucket. Kvar inom räckhåll finns bara spännande, fuktiga, åtråvärda läppar. Jag testar gränserna. Det slår gnistor och jag tänker i tysthet att det är då för väl att alla andra sitter i vardagsrummet.

Resten av minnena är dimmiga, och vore de inte det hade jag behövt censurera. Jag vaknar nästa morgon i huset. Jag for aldrig hem. Frukosten genomfördes med största försiktighet och respektfullt planterad obekvämlighet. En snabb kyss utanför innan jag tog taxin hem och ett kort löfte om att vi skulle höras var slutet på den romansen. Veckan efter flyttade han till London.

Idag minns jag inte ens vad han heter. Jag minns bara hettan, spänningen och spelandet på min svaghet för gråhåriga män. Skulle jag kunnat uppleva situationen igen hade jag inte gjort något annorlunda. Om jag hade fått chansen att älska honom en dag och aldrig någonsin igen så hade jag nog tagit den, och som nu, bevarat det som ett vackert minne.

Det kan vara bra att minnas idioter

Ett litet utdrag ur verkligheten som den ser ut idag, åtminstone över nätet i min tillvaro. Klantarsle är ett påhittat namn från min sida medans bakomvarande varelse är i högsta grad verklig och någon undertecknad för ett par år sedan valde att sluta ha kontakt med efter ohemult grova förolämpningar enbart baserade på att han inte fick sin vilja igenom. Idag verkar han ha vaknat till liv igen, nytt nick, samma gamla bilder och lika smart som då.

13.50 2009-07-20 skrev Klantarsle:

hej du. :P

14.09 2009-07-20 skrev undertecknad:

nytt nick ser jag.

14.10 2009-07-20 skrev Klantarsle:

japp. du har lite nya kort med ser jag. :P

14.15 2009-07-20 skrev undertecknad:

Mmm jag har dessutom ett bra minne.

14.17 2009-07-20 skrev Klantarsle:

jao det är oki. Är ju lät att komma ihåg en norrlänning på 2m iof. :)

kom ihåg vi pratade en del om att ses men blev aldrig nåt. kom du ihåg varför?

14.18 2009-07-20 skrev undertecknad:

Ja jag minns varför. Dina förolämpningar över min försiktighet var så grova att jag till sist inte ansåg det vara värt besväret..

14.20 2009-07-20 skrev Klantarsle:

ahh just. nej velande är något jag tycker är jobbigt.

14.23 2009-07-20 skrev undertecknad:

Det var inte fråga om velande, det var fråga om försiktigthet och verkar sen dess ha varit ett bra val.

Ha det gott!

14.24 2009-07-20 skrev Klantarsle:

mm träffat en hel del utan problem så det var nog inte ett så bra val ändå.

14.32 2009-07-20 skrev undertecknad:

Det kanske beror på att de sluppit höra dig jämföra dem med sensationen av att slicka rent toasitsen på en skabbig krog innan ni överhuvudtaget har träffats.

-- konstpaus --

14.39 2009-07-20 skrev Klantarsle:
Nä då förstår jag. Det var onödigt sagt

14.40 2009-07-20 skrev Klantarsle:

jaja ska låta dig va. ha de.

Ibland undrar jag om det bara är jag som råkar ut för den här sortens pellejönsar på nätet eller om andra också gör det. Samtidigt är jag tacksam över mitt oförklarligt goda minne som gör att jag känner igen och kommer ihåg deras tidigare oförskämdheter.

Får det lov att vara en banan, Roland?

Den har stört mig en smula sedan jag först hittade och läste den igår. Artikeln handlar om babianers beteende och huruvida de tycks kunna umgås över könsgränserna utan att ha sex. Nu när jag dessutom sovit på saken inser jag vad det är som faktiskt stör mig.

Det är inte rönen i sig, det är inte så mycket det att forskningsresultatet faktiskt kan ifrågasättas, utan det är mest av allt Roland Johanssons ståndpunkt i det hela. I synnerhet med formuleringar som "ännu mer överraskande var att den andra hälften av ungarna hade andra fäder än mammornas manliga vänner." och sedan lägger fram att han finner det underligt att hanarna ändå engagerar sig i umgänget både med barnen och honorna. Varför är det så överraskande? Det skulle väl aldrig förekomma bland människor kan tänkas? Ja just det, män, hanar, kalla-de-vad-du-vill kan omöjligt tänkas göra något så osjälviskt!

Det jag tycker tydligt framgår är att han inte anser att vare sig män (eller babianhanar) har något att vinna på sociala relationer med kvinnor (eller i det senare fallet babianhonor) OM det inte leder till att de får ha sex!

Så om vi lämnar babianerna åt sidan en stund kan vi istället konstatera att den här sortens attityd snarare befäster gamla fördomar än främjar strävan mot jämställdhet. Vad det dessutom gör är att det plattar till och tillintetgör möjligheterna att skapa kontakt för den skaran män som faktiskt uppskattar och klarar av att ha sociala relationer med kvinnor utan att för den sakens skull först och främsta sträva efter få sig ett skjut.

Å andra sidan så vet jag ju inte hur män tänker. Det kanske är så att alla män i världen oavsett vad de påstår, enbart tänker på sex. Det kanske är så att allt i fråga om sociala kontakter med kvinnor som inte leder ner i sänghalmen anses vara slöseri med tid och resurser. De kanske ser det som att de inte "vinner något" på den sortens relationer.

Dock har jag väldigt svårt att tro det, mest utifrån det jag upplevt hos många av de män jag mött i olika sociala sammanhang. De är snarare frusterade över att bli dragna längs samma dike som sina mindre socialt kompetenta bröder. Att kunna uppskatta vinsterna av en social tillvaro på en civiliserad nivå är inte så mycket kvinnligt som det kan anses generellt mänskligt.

Så det kanske är så enkelt att Roland Johansson tillhör den där andra kategorin män, de där som gör sig bäst i diket. De som jag så hänsynsfullt tillägnat ett brev tidigare. Hans kommentar "Honorna har stora fördelar av sådana relationer. Men det är ett mysterium vad hannarna vinner på dem." talar sitt tydliga språk, åtminstone för mig. Det ter sig inte bättre än att babianer har förmågan att vara mer civiliserade än Roland Johansson, men det kanske inte säger så mycket å andra sidan.

Däremot vet jag precis vem jag skulle ge bananer till om tillfälle bjöds.

Krävande

Ibland undrar jag om jag kanske inte har lite väl höga krav på min omgivning och då främst på män. Är det så att många av oss kanske kräver lite mer av dem än vi egentligen inser att de klarar av, om vi nu tänker på det en extra gång. Jag har nog aldrig egentligen tyckt mig ha speciellt höga krav på andra. Min ex-sambo fick gärna röka så gott som överallt det där behagade honom, jag krävde aldrig att han skulle sluta. Inte heller krävde jag att han skulle diska varje dag, massera mina fötter eller något annat tråkigt. Visst, ibland bad jag om hans involverande i tråkiga aktiviteter men det är inte riktigt samma sak.

Det finns dock ett och annat som jag tycker man ska kunna kräva av SAMTLIGA män. Mödrar brukar visst försöka lära dem det redan när de är små. Så det här är ett brev, mer av en bedjan (eller se det gärna som ett krav) till alla världens män;

Kära du, man i vilken ålder som helst, oavsett civilstatus, årsinkomst, hudfärg eller annat du kan använda som ursäkt. Vänligen håll dina privata delar i byxorna, och även verbalt för dig själv, när du umgås med människor du inte känner eller som inte uttryckligen bett att få se dem i närbild. Jag är helt övertygad om att även din mamma sa åt dig redan när du var 1,5 år gammal och först hittade din lilla pillesnopp att du inte skulle dra i den ibland folk! Det var alltså inte Ok när du var liten och jag lovar, det har inte blivit mer Ok för att du blivit vuxen och därmed får rösta, köra bil, dricka alkohol och bestämma själv vad du ska ha på dig för kläder. Personligen vet jag tillräckligt om vad du har i byxorna för att vara mer nyfiken på RESTEN av dig ett bra tag framöver. Men när du börjar dina introducerande konversationer med att tala om måtten på din snopp, eller åtminstone hur välutrustad du är, börjar jag tvivla rejält på om du överhuvudtaget har något som ÄR av intresse för någon utöver dig själv. För att ta det här ytterligare ett steg kan jag även konstatera att jag inte behöver få information om varje gång du får ett kåtslag och inte kan tänka med något annat än kuken. (Vi vet redan att de flesta män aldrig tänker med något annat än kuken så kom igen! Överraska mig!! Visa att du använt den ANDRA hjärnan!) Jag behöver inte heller, och vill verkligen inte, få veta hur många gånger du behöver dra i snoppen innan du går och lägger dig för att sova gott. Om du berättar det i hopp om att jag ska bli upphetsad och eventuellt vilja se det så fungerar det dåligt. Eller inte ens dåligt, det fungerar inte alls. Däremot så blir jag mer och mer övertygad om att det inte finns så mycket mer än en snopp. Hade det funnits mer så hade säkert resten av världen redan fått en chans att ta del av det intressanta som är fastvuxet vid den där snoppen, tror inte du också det?

Tänk att för en enda gång i sitt liv hitta en RIKTIG man, med snopp - istället för en kuk med eventuell utväxt. Vilken dröm det skulle va! Men det är nog som jag sa redan från början. Jag har för höga krav helt enkelt.