om jag aldrig går ut, behöver jag inte ta onödiga risker för att ta mig hem på ett "säkert" sätt..

Jag tycker om irländska taxichaufförer.

Eller snarare, jag tycker om taxichaufförer i Irland.

Dels för att de i majoriteten av alla fall är irländare (tydligen inte lätt att lära sig hitta i de där städerna) men framför allt för att de tar sin yrkesroll på allvar. Skillnaden ligger kanske i att de inte tar samma hutlösa priser för att åka taxi som vi har här i Sverige. De flesta som kör taxi där borta har dessutom ett till heltidsjobb, men konstaterar att det inte räcker för att försörja familjen och ger sig därför in i taxisvängen. Jag skulle tro att familjen har en hel del influenser på deras grundinställning i yrkesutövandet.

Det känns och märks tydligt att de är måna om att deras kunder ska komma fram till sina destinationer på ett sätt där de känner sig säkra och trygga. Det SKA vara tryggare att ta en taxi än att gå hem, speciellt med de slumområden man kan råka passera osv. Huvudpoängen är densamma hur som helst.

Taxichaufförerna agerar som yrkesgrupp (även om en del är mer pratglada än andra) där borta unisont under mantrat "Du ska känna dig trygg när du åker med mig." vilket jag också gör. Det behöver inte divideras om att sitta bak, sitta fram, vad någon har på sig, var hon FÖR trevlig och pratsam osv.

Är hon dessutom som jag, under 160 cm kort, inte så värst muskulös och ser mest liten och hjälplös ut, så SKA hon känna sig trygg. Lite så att för ett ögonblick är det här taxichaufförens dotter som ska köras hem. Säg den som inte vill se sina barn komma hem tryggt och säkert. Där har jag inga som helst problem att vinka in en bil, vilken tid på dygnet som helst, för att snabbare och tryggare nå mitt mål.

Inte som i Sverige. Jag tror inte (iaf så vill jag inte tro) att taxichaufförernas ursprung har något med deras bristande beteende att göra. Men konstaterat är hur som helst att om hon nu är under 160 cm kort, inte så värst muskulös och ser mest liten och hjälplös ut, och åker taxi ensam så verkar det i sig ses som en tillräckligt invit för någon att bete sig som ett svin. Är det inte snett någonstans när det är säkrare att gå hem (med alla risker det för med sig) än att betala någon för att se till att man "säkert" ska komma hem?

Nattens resa med den tjeckiske föraren som än så länge arbetar åt Taxi Kurir hör till de som borde ha anmälts direkt. (Jag valde inte bil/bolag aktivt, jag vinkade in en bil på andra sidan Västerbron när jag insåg att jag inte hade energi nog att gå över den och alla kvarter hem efter det. Det sägs dessutom att en del kvarter jag hade behövt passera inte är speciellt säkra vid den tiden på dygnet. Speciellt inte för en kvinna i storleksordningen jag just beskrev som dessutom INTE är tränad i kampsport.) Dock var hon alldeles för skräckslagen och uppriven när hon väl tagit sig hem och idag har hon inte heller orkat. Äckelkänslorna är för stora än så länge.

Aldrig mer taxi, knappt ens med medhavt sällskap.

"Inte idag, jag måste skriva"

Visst är det sant på sitt vis, jag måste skriva. Det är så jag valt att lägga upp min sommar. Samtidigt kan jag konstatera att jag använt mig av just den kommentaren mer än nödvändigt mycket den här sommaren. Idag måste jag förvisso ta mig an räkningarna, och kanske lösa ut mig ur Unionen till förmån för Vårdförbundet nu när verkligheten kommer att se ut som den gör. I övrigt så måste jag skriva och visst är det en ursäkt som funkar, så jag slipper tala om att modet sviker, att jag inte vågar..

Visst hade jag hellre funnits där ute, med resten av människorna, men jag måste skriva.

Bakom mina solglasögon

Jag känner mig en smula isolerad fastän det inte ens gått ett dygn. Det enda jag kan gömma mig är kurslitteraturen. Kanske är det bra på sitt sätt. Solen skiner, Gotland är varmt, här ute är mest åker och öde. Väl på plats insåg jag att jag glömde solglasögonen hemma. Fyraåringen ryckte på axlarna och sa "Då får du väl åka hem och hämta dom då." Jag förklarade ingående varför det inte var så lätt. Enkel resa från dörr till dörr skulle innebära ungefär sex timmar, så att resa tolv timmar för ett par solglasögon skulle vara så länge att jag i så fall skulle välja att stanna hemma. För ett kort ögonblick lät det som en tillräcklig orsak att åka hem, ett par kvarglömda solglasögon.

Mina orsaker att vilja vara där snarare än här är av en helt annan karaktär. Jag kan inte riktigt släppa honom med tanken, även om det nog är det enda sättet jag kommer ha fått möta honom på. När jag någon enstaka gång vet vad jag är nyfiken på, och det tidigare flaggats med grönt ljus, varför ska jag då sitta och vänta? Att jag samtidigt är rädd, slår knut på mig själv, säger de där dumma sakerna som bara rädslan skulle få för sig att häva ur sig, det gör mig inte mindre nyfiken. Men visst, när rädslan sagt sitt så är det gröna ljuset borta, även om ingen satt upp en stoppskylt på väl synlig plats. Så det är kanske lika bra att jag är där jag är, med kurslitteraturen och familjen som verkar ha försvunnit någonstans utan att säga något. De dyker förhoppningsvis upp igen framåt matdags, vilket jag hoppas är snart. Jag börjar bli hungrig.

En tanke från 2004-03-10

Ibland är det sunt att reflektera över 'gamla' tankar.

Vart f-n är alla ord när man behöver dem? Varför finns det helt plötsligt inte ett enda som passar när kroppen håller inne så mycket som bara måste få komma ut för att man inte ska implodera. På vägen hem idag var första gången jag tänkte att jag nog borde följa min morfar, gå till den plats han nu befinner sig på, och samtidigt bevara lugnet. Normalt sett brukar den typen av tankar bokstavligen skrämma skiten ur mig, och om inte det så får det mig åtminstone att klättra runt i min kropp likt en katt kravlar omkring längs väggarna i ett försök att inte bli tillfångatagen. Det mest skrämmande nu var det totala lugnet som infann sig och bestämdheten i tanken. Vad som fick mig att låta bli? Egentligen inget mer än tanken på att jag kanske skulle ångrat mig imorgon.

Det visade sig också vad den tredje olyckan var igår. Förvisso ingen som hade dött, men något som skar så mycket djupare i hjärtat på mig. Värst för att jag dragit den olyckan på mig själv och kan därför inte skjuta den ifrån mig, åtminstone inte utan att förskjuta någon jag egentligen vill ha mycket närmare än jag för stunden har möjlighet. Befarar dessutom att det kommer bli en väldigt lång stund. Den ömsesidiga viljan ser ut att ha aggerat ut sitt och ensidigt blir det aldrig bra.

En av mina käraste hjärtan i min närhet sa till mig igår att jag är ett själsligt plåster. Finns på plats så och ser till att ingen smuts kommer i såret tills det har läkt och ner läkeprocessen är över – bortsliten och kastad. Då när hon sa det log jag, svarade henne att jag vet min roll och tog den till mig med värme och omtanke om min söndriga och sårade omgivning. Idag undrar jag om det verkligen fungerar, trasiga plåster lär inte göra så stor nytta. Hur lagar man en söndrig själ med trasiga verktyg? Hur ska man få vatten ur brunn när kedjan gått av och hinken ligger i brunnsdjupet och skvalpar?

Jag tycker inte om att be om något från andra, speciellt inte när jag verkligen behöver det. Vet inte varför men att stå själv och vara stark är viktigare än alldeles för mycket ibland. Kan jag kanske lura mig själv att det är en styrka att erkänna när det inte längre går på egen hand? Antagligen har jag inget val. Mitt sinne är välförslutet i en lufttät ask och känslorna verkar dessutom ligga i singelpack också de väl inplastade för att ingen ska komma åt dem. Jag är stum, matt, totalt utschasad och det gör bara ont. Så om någon vred på kranen, slet ur korken, krossade glaset, tryckte på knappen eller rev fördämningen som får hela skalet att spricka – så vore det att göra mig en tjänst.

Varför jag helt enkelt bara inte gråter och låter tårarna skölja ur allt? Jag har troligen inte mod nog för det, fruktar att de inte tar slut och kommer inte heller ha kraft nog att stoppa dem.

Barndomsminnen är bra??

Minnesfragment dyker upp ibland, lite som om någon råkat koppla fel och man kommer åt något som inte var ämnat att återses. Eller så var det kanske dags att spela upp den filmen igen så här många år senare. Det här bubblade upp till ytan igår när jag duschade. För ett ögonblick var jag där igen. Ensam, utelåst och utan vetskap om huruvida jag skulle få komma in igen.

November igen. Det är så kallt här ute. Så kallt. Nattlinnet som slutar strax nedanför knäna är så tunt, och det drar in kyla underifrån. Jag står här barfota, eller står gör jag inte. Jag trampar frenetiskt där jag står. Jag har inga skor på mig, inga strumpor. Verandratrappen är så kall under mina små fötter. Det har varit frostnätter så länge nu, den här kvällen är inget undantag. Jag skriker inte heller, det gör för ont att dra ner så kall luft i lungorna. Däremot så står jag här och huttrar hulkar mig, försöker att inte gråta, försöker att inte låta. Frosten har redan bitit tag i gräsmattan, det ser t.o.m. ut att ha kommit lite snö på den. Tårarna rinner ner för kinderna och fryser lika fort. Jag är fyra år gammal. Ensam. Ute. Frusen. Livrädd. Dörren framför mig är låst. Jag får inte komma in. Jag sträcker mig än en gång efter dörrhandtaget och trycker ner det i ett försök att öppna. Jag vet redan att det inte kommer att gå. Det finns ingen magisk fé som glittrat förbi och gjort dörren olåst. Det finns bara mamma, men inte där för att skydda mig. Hon låste. Hon lyfte ut mig armen, släppte ner mig på trappan, slog igen dörren.. och låste. Varför? För att jag är den odrägliaste, jävla unge som finns. Jag är inte tillräckligt kuvad, jag följer inte alla råd som en robot, jag finns. Det är fyra år sedan jag förstörde allt. Jag finns. Jag försöker sluta gråta, de frusna tårarna gör så ont. Jag vet inte ens om jag får komma in igen. Kanske, kanske om jag försöker att vara osynlig. Flyter med och hoppas att hon inte märker mig. Kanske.

Ilska!!!

Idag vet jag inte om jag är mest arg eller ledsen. Det kändes som blodet kokade i morse och var på väg att bubbla över helt. Det gör det fortfarande emellanåt. Samtidigt är jag inte för våldsamheter på något sätt, så jag sväljer det igen och mår illa istället. Utöver det ligger det någon form av skuldkänsla bakom illamåendet, en sån där som inte går att bli av med riktigt. Mina tankar säger mig inget annat än "vad var det jag sa", "du borde ha lärt dig vid det här laget", "du är pinsam som ens ville försöka tro något annat".

Det är nog så, jag är direkt pinsam för att jag verkligen vill tro att det finns vettiga människor i närheten (även om jag inte lärt känna dem ännu). Att tro gott om folk verkar vara det bästa sättet att bli nerslagen, hånad och förlöjligad på överhuvudtaget. Det i sig skulle förklara helvetet under första två tredjdelarna av livet så här långt. Bara genom att visa att jag tyckte någon var intressant fick pöbeln en ursäkt att förlöjliga och sparka lite till. Det i sig gör mig samtidigt bara förbannad. Blodet bubblar igen.

Jag vet å andra sidan redan vad det innebär. Det här är inget nytt längre. Jag kommer sluta bry mig helt och hållet. Stålhandskarna åker på, iskronan och snötäcket får en ny form. Likgiltigheten (den jag hatar mest av allt) kommer bli min bästa vän.

Folk kan säga vad fan de vill, smöra utav bara helvete.. Jag kommer ändå inte att tro ett ord av det. Oddsen att den som säger det bara är ute efter att se hur långt det kan få mig medgörlig för att sen sitta och garva åt mig med sina polare är alldeles för stor. Jag vet ingen som förtjänar att utsättas för något sån't oavsett om det är på lågstadienivå eller i vuxen ålder. Har lust att flå var och en, som använder sig av de metoderna, levande men samtidigt är det inte lönt. Det tjänar ingenting till. De skulle ändå bara fortsätta..

Det är väl det som gör det så normalt. Det enda vettiga jag hört någon säga idag, på TV ironiskt nog, var att människor måste sluta betrakta sig själva som freaks of nature som inte passar in med resten. Alla är normala.

Sen visar det sig att dessa normala människor som uttrycker det är av sorten som sätter upp post-it-lappar i hemmet där det står "Du är så underbar!", "Idag är du snyggast i stan!", "Dina läppar är så heta!" för att tala om för sig själva att de duger. Samma människor som har krävt alla terapiformer som finns för att andra ska få tala om för dem att de duger så att de vågar skriva sina små lappar till att börja med. Maskrosbarn har de visst kallats också. Jag har svårt att se hur det blir rätt, ens som definition, när man tagit till sig så mycket draghjälp man kan för att nå dit. Senast jag kollade var en maskros något som trängde igenom asfalt och tog sig upp på egen hand.

På egen hand är mantrat för det kommande året. Det är lika bra att inse att familjedrömmen aldrig kommer vara mer än en dröm. Kärlek är en lam ursäkt människor klänger sig fast vid för att slippa vakna ensamma. Men om det är lycka att leva i det där rutmönstret där alla är tänkta att passa in för att inte samhällsekonomin ska kollapsa är en helt annan fråga. Jag tänker inte besvara den åt dig, däremot tänker jag leva min del av livet så att jag känner mig nöjd med mig själv fram till sista andetaget. Jag är fortfarande på den nivån där jag ångrar det jag INTE gjorde snarare än det jag har gjort. Så kommer det alltid vara. Så om ett år, när krisen sägs ska vara som mest påtaglig tänker jag gömma mig på Mauritius ett par veckor och hoppas att världen glömt bort att jag finns.

Rädd att känna

Är det kanske dags för ett nytt uppvaknande ändå. Kan jag sluta vara rädd för världen omkring mig och de beslut jag måste stå för när jag väl tagit dem? Har länge fascinerats så mycket av människor som gjort och gör så mycke som de gör med sina liv. De har inte bara äktenskap, utan andra krossade drömmar och högvis av erfarenheter i bagaget. Själv sitter jag bara och drömmer om dem, fortfarande. När alla olika möjligheter till en gnutta historia serveras mig på silverfat sätter jag mig bara och stirrar på dem tills de försvinner ut i tomma intet. Konstigt att jag sen undrar hur alla andra lyckats få så många möjligheter och ta dem medans jag knappt lyckas med några alls. Eller? (att bli avbruten här hjälpte inte direkt när det gällde att få ordning på tankarna)

Jag vet inte ens vad det var jag ville komma fram till längre. Kanske bara att jag är en fegis, som inte vågar kliva av åskådarbänken och ta för mig av det som serveras. Antagligen är jag fortfarande fast i något vagt nät av ’tänk vad andra ska tycka om att du håller på som du gör’ istället för att göra som jag vill och skita i andra som jag så glatt förespråkar omvärlden till. Tack mamma för käpparna i hjulet, kanske är det dags att du inser att din dotter inte jobbar i någon klädaffärer utan säljer sexleksaker till alla pervon som vill ha dem. För visst är sånna människor inget annat än snuskhumrar, eller hur?!!

Allt det där känns lite som baklängesrevolutionen i Sverige. Fast i mindre skala och mer personligt då förstås, men nog förstör det som aldrig förr. Kommentarer jag får från andra i stil med ”Vet att du avskyr att få såna mess men jag kan inte låta bli: jag tänder på dig just därför att du är vaken, smart, intellektuell, vacker, erotisk.” talar inte bara om att jag nog duger gott som jag är men också att den som skriver är medveten om att jag har svårt att acceptera det. Är det inte dags att faktiskt acceptera det? Se om någon där ute faktiskt vill ha mina gropiga lår, min bulliga mage och de ärrprydda armarna? Jag tackade nej till en middag ikväll, helt enkelt för att jag inte vågade utsätta mig för att bli nobbad. Kan jag bestämma redan nu, alldeles för mig själv, att nästa gång jag får frågan (om den återkommer) så får jag inte säga nej? Kanske är det farligt att göra så..

Jag kan inte låta bli att undra om Tess verkligen tänker till alla gånger innan hon slår näven i bordet och beslutar åt mig. Resultatet än så länge har varit mer självdestruktivt än kreativt. Borde försöka ändra på det, och kanske var det så hon hade hoppats att det skulle bli. Det mesta känns som det går baklänges numera, medans andra växer sig modiga, öppna, ödmjuka och lugnare i sig själva med åren så känns det som jag är på väg åt andra hållet. Så inåtbunden, feg, misstänksam att jag inte längre är säker på vad det är jag försöker skydda mig ifrån. Mig själv kanske?