Rädd att känna

Är det kanske dags för ett nytt uppvaknande ändå. Kan jag sluta vara rädd för världen omkring mig och de beslut jag måste stå för när jag väl tagit dem? Har länge fascinerats så mycket av människor som gjort och gör så mycke som de gör med sina liv. De har inte bara äktenskap, utan andra krossade drömmar och högvis av erfarenheter i bagaget. Själv sitter jag bara och drömmer om dem, fortfarande. När alla olika möjligheter till en gnutta historia serveras mig på silverfat sätter jag mig bara och stirrar på dem tills de försvinner ut i tomma intet. Konstigt att jag sen undrar hur alla andra lyckats få så många möjligheter och ta dem medans jag knappt lyckas med några alls. Eller? (att bli avbruten här hjälpte inte direkt när det gällde att få ordning på tankarna)

Jag vet inte ens vad det var jag ville komma fram till längre. Kanske bara att jag är en fegis, som inte vågar kliva av åskådarbänken och ta för mig av det som serveras. Antagligen är jag fortfarande fast i något vagt nät av ’tänk vad andra ska tycka om att du håller på som du gör’ istället för att göra som jag vill och skita i andra som jag så glatt förespråkar omvärlden till. Tack mamma för käpparna i hjulet, kanske är det dags att du inser att din dotter inte jobbar i någon klädaffärer utan säljer sexleksaker till alla pervon som vill ha dem. För visst är sånna människor inget annat än snuskhumrar, eller hur?!!

Allt det där känns lite som baklängesrevolutionen i Sverige. Fast i mindre skala och mer personligt då förstås, men nog förstör det som aldrig förr. Kommentarer jag får från andra i stil med ”Vet att du avskyr att få såna mess men jag kan inte låta bli: jag tänder på dig just därför att du är vaken, smart, intellektuell, vacker, erotisk.” talar inte bara om att jag nog duger gott som jag är men också att den som skriver är medveten om att jag har svårt att acceptera det. Är det inte dags att faktiskt acceptera det? Se om någon där ute faktiskt vill ha mina gropiga lår, min bulliga mage och de ärrprydda armarna? Jag tackade nej till en middag ikväll, helt enkelt för att jag inte vågade utsätta mig för att bli nobbad. Kan jag bestämma redan nu, alldeles för mig själv, att nästa gång jag får frågan (om den återkommer) så får jag inte säga nej? Kanske är det farligt att göra så..

Jag kan inte låta bli att undra om Tess verkligen tänker till alla gånger innan hon slår näven i bordet och beslutar åt mig. Resultatet än så länge har varit mer självdestruktivt än kreativt. Borde försöka ändra på det, och kanske var det så hon hade hoppats att det skulle bli. Det mesta känns som det går baklänges numera, medans andra växer sig modiga, öppna, ödmjuka och lugnare i sig själva med åren så känns det som jag är på väg åt andra hållet. Så inåtbunden, feg, misstänksam att jag inte längre är säker på vad det är jag försöker skydda mig ifrån. Mig själv kanske?