det är inte DIN sak att döma mig

Det är nyttigt att ompröva sina värderingar. Det är nyttigt att våga ifrågasätta sina egna grunder och orsakerna till att de överhuvudtaget finns. Det är skitjobbigt att behöva utsätta sig för den totala, hänsynslösa kritiken. Ingen är nämligen bättre på att kritisera mig än jag själv. Men jag intalar mig hela tiden att det är så förbannat nyttigt.

i en annan tid, var jag fortfarande jag

Det är mer än tio år sedan nu. Mannen bakom orden var amerikan. Han fanns med i gruppen av människor jag umgicks med under min första längre vistelse i Irland. En grupp bestående av svenskar, irländare, amerikaner, en och annan fransos och säkert någon mer jag inte riktigt minns. Han jobbade på Joy of Coffee i Temple Bar, en plats där jag spenderade mina ensamma förmiddagar medan Seb var i förskolan. Fiket där vi tjejer hängde om kvällarna efter vi var klara med vårt dagliga barnpassande.

Men även om det är så länge sen, även om så många dagar har gått sedan dess, så inser jag att han såg det jag så många gånger önskar att andra vågade se.

Jennie,

If I could see the world

through you spooky little eyes

what would I see?

I couldn't begin to imagine

how you mind works.

I couldn't begin to understand

the reason for your smile

or from what source

the gleam in your pupils tap.

Perhaps that is best.

Perhaps this would be better -

to know you well.

It's not for me to say.

It's not for me to tell

I've no wisdom

and no advice

but this -

Stay as strange as you can

and as rare as you are.

~Cliff

Dublin, 22'5'98

när utrymmet inte finns

Jag är ur balans. Jag vill helst skriva det ur mig, sätta ord på det och kunna lägga det åt sidan. Det är så jag alltid har bearbetat det som behöver bearbetas. Just nu går det inte. Just nu finns inte utrymmet. Just nu saknas platsen där jag KAN lägga texten ifrån mig och våga lita på att den inte görs till ett vapen. Just nu är jag gått i baklås.

Samtidigt måste jag fortsätta framåt, så jag harvar vidare. Fortsätter resan så som den är förutbestämd, men det känns inte riktigt som jag är med på tåget egentligen. Min känsla för vad som är upp, ner och rätt riktning är så omskakad att jag är lätt åksjuk, ändå sitter jag ner. Det kanske räcker med att blunda...

alternativ shoppingterapi önskas

Ibland önskar jag det fanns shoppingterapi för sånna som jag. Alltså inte kvinnor som shoppar så till den grad att kreditkorten glöder och sedan ber lite tyst i smyg att någon annan ska ta räkningen när den kommer. Inte heller att själva shoppingen i sig skulle vara terapi för något annat i livet som är alldeles för jobbigt att hantera. Jag syftade snarare på terapi för oss som får panik och någon grad av ångest redan vid tanken på shopping.

För mig personligen är den ångestfyllda delen starkast när det kommer till kläder. Jag har, och vet dessutom om det, ingen känsla för stil, mode och vad som passar/inte passar vilket i sig ger mig en lätt panik redan där. Samtidigt får jag kanske skylla mig själv, då det där var saker som inte alls intresserade mig när jag var yngre. Jag läser inte ens blaskor som riktar in sig på mode och allt vad det nu är i form av ytpolering man ska tycka är så himla viktigt. Men oavsett det så utgör det i dagsläget ett problem (om än banalt kan tyckas för många).

Om jag inser att det finns ett plagg jag skulle behöva kommer jag garanterat på fler kreativa lösningar för att undvika att slippa behöva ge mig ut i klädbutiksdjungel och försöka hitta det. Visar det sig att jag till slut ändå inte kan undvika det sker hela shoppingsprocessen under väldigt plågsamma former. Bekanta som varit med mig för att shoppa ute på Barkarby Outlet har fått stå ut med att jag storgråtandes rusat ur butiken (innan jag ens hunnit gå ett helt varv för att se vad de har), sätter mig på en bänk utanför och snörvlar och hulkar för att få luft medan tårarna sprutar och snoret rinner.

Skulle jag mot all förmodan någon gång hitta något jag vill ha och för stunden dessutom har råd med räcker det med en lite för lång kö till kassan för att jag ska ha en rekordsnabb överläggning med mig själv och konstatera att jag verkligen INTE BEHÖVER det här plagget för att sedan hänga tillbaka det och skynda därifrån. Så istället för att vara glad över ett lyckat köp försöker jag intala mig att jag är nöjd med att inte ha spenderat pengar.

Ett försök har varit postorder, vilket i sig inte är lika ångestladdat förrän kläderna kommer hem. Då är det oftast bara att inse att modellerna antagligen är 2 dm längre och väger ett flertal kilo mindre än jag. Sen är hela returprocessen mer än jag orkar med, vilket i slutändan gör att det inte blir så mycket shopping där heller, oavsett om det gäller kläder eller män som jag nämnt tidigare.

Min senaste räddning var väninnans garderobsrensning då jag inte bara kom därifrån med en hel kasse (för mig) nya kläder utan även ett litet hopp om att hennes klädsmak och still skulle smitta av sig så pass att jag kände mig trygg i att våga mig ut och shoppa något nytt som passade in med resten. Men icke!

Allt det där jobbiga är kvar. Det börjar redan på morgonen i paniken över att inte vara säker på att det jag tar på mig åtminstone ser OK ut. Att i ett sånt läge fundera på mer shopping är lite som att skriva under sin egen dödsdom och välja avrättningsmetod. Så visst är det med beundran och faktiskt också lite uppblandad avundsjuka (jag vet att det är ett fult ord men just för att jag vet att jag inte har den förmågan själv) jag ser på andras prat om sin senaste lyckade shopping.

Wizard's First Rule

People are stupid; given proper motivation, almost anyone will believe almost anything. Because people are stupid, they will believe a lie because they want to believe it's true, or because they are afraid it might be true. People’s heads are full of knowledge, facts, and beliefs, and most of it is false, yet they think it all true. People are stupid; they can only rarely tell the difference between a lie and the truth, and yet they are confident they can, and so are all the easier to fool.

~ Terry Goodkind

Vid den här tiden för ett år sen började jag för första gången närma mig drömmen jag alltid burit med mig. Jag började se horisonten. Jag svävade, hade fjärilar i magen, vågade börja se framåt. Mina drömmar blev mindre diffusa och kontrasterna i mina inre bilder blev allt tydligare. Det var inte vilken dröm som helst. Det var den drömmen. Den där innersta önskan jag burit med mig sedan jag var liten. Den livssituationen som, när jag läser andras upplevelser av deras motsvarighet till den, skulle vagga mig i glädje och lycka genom större delen av mitt liv.

Det var vid den här tiden för året jag var dum i huvudet. Jag anade det, men ville inte riktigt se det. Möjligheten att förverkliga drömmen tedde sig alldeles för påtaglig. Det var fram till i februari jag samlade bevis på min egen ointelligens. Min egen oförmåga att se vad som egentligen fanns. Det som fanns var lögner. Lögner som var väl anpassade till mina innersta önskningar och därmed ledde till att jag lät mig utnyttjas. Det gör ont att se. Det gör ont att veta att jag trots all försiktighet genom åren som gått tillät mig att vara så jävla dum i huvudet.

Det gör ont att släppa taget om drömmen. Samtidigt är det vad jag måste göra. Låta den gå, precis som jag låter människor jag bär i hjärtat gå. Jag har ingen rätt att hålla fast någon eller något. Istället försöker jag lura mig själv att tro att jag verkligen har nya mål. Delvis fungerar det, å andra sidan har jag emellanåt svårt att motivera mig att fortsätta. Kanske för att inget i livet har kunnat mäta sig med känslan den stora drömmen bar med sig. Att sätta upp mål när det mesta ter sig meningslöst är svårt.

Att dessutom vara medveten om hur lätt man kan lura sig själv gör det egentligen bara svårare att lura sig själv. Människor ser det de vill se. Det gör jag också uppenbarligen. Resultatet har blivit att jag inte längre vågar titta. Jag vet inte om jag orkar upptäcka att det jag ser, än en gång, egentligen bara är luft. Lögner färgade av mina drömmar. Jag vet inte hur jag skulle må av att behöva uppleva det igen. Även om jag för stunden tyckte det verkade äkta - tyckte att det såg så verkligt ut.

jag har en elefant att svälja

Det är uppenbart att jag inte är klar med den än. Det är uppenbart i en del situationen att den står där, framför mig, och blockerar. Kristina skrev om det tidigare idag och metaforen fastnade. Så här kan det inte fortgå, inte varenda gång situationen uppstår, så det är lika bra jag sätter mig och försöker äta upp eländet, en liten bit i taget...

man ska inte begränsa sig för mycket

Jag är säkert inte den enda som har sett dem. De där människorna som går och håller varandra i handen på stan, ser äckligt lyckliga ut och fullkomligen dränker varandra i kärleksfulla blickar! Ibland undrar jag om jag är den enda som sätt hur fula många av de är. Inte så att den han är snygg och hon är ful eller tvärtom, utan sinsemellan är det ganska jämt skägg. Båda ser ut som stryk.

När jag konstaterat det brukar jag undra om det är så att kärleken verkligen är blind och i många fall menar jag TVÄRBLIND eller om dessa människor helt enkelt bara har insett sina begränsningar. Än roligare är det att höra dessa människor försvara sitt val. Många gånger med kommentarer som "Han är snäll i alla fall" eller liknande som i stora drag tyder på att "jag har insett mina begränsningar".

Dagar som idag när jag kommer hem och inser att håret står åt alla håll, fluffet i midjehöjd känns lite fluffigare än vanligt och sminket står kvar i badrumsskåpet alldeles bortglömt, finns det säkert flera som skulle vilja skrika; "Men va fan! Du är väl inte så jävla snygg du heller!"

Jag håller i och för sig med om det, tillfullo! Men något så trivialt hindrar mig å andra sidan inte från att vara kräsen. Det hindrar mig definitivt inte från att låta bli att förlika mig med någon som bara nästan är vad jag söker. Nästan räcker inte. Eller som pappa så klokt sagt vid flera tillfällen "Nästan finns inte, endera så är det si eller så är det inte så - men det kan inte vara NÄSTAN".

I den här situationen är det extra känsligt. För här handlar det om frågan; "Hur ska jag kunna vara tillfreds med mig själv och nöjd med att ha accepterat något som egentligen inte är vad jag vill ha?" Det är lite som att ha bestämt sig för att äta trerätters på lyxrestaurang till middag men sedan istället välja att vara nöjd med en sunkig pizza från sluskpizzerian nere på hörnet.

För inte så länge sedan kom någon dragandes med en av världens urgamla floskler och menade lite klämkäckt att "Sikta mot stjärnorna så landar du ibland molnen!" och det är nog den taktiken jag tänker hålla mig till.

För så är det, jag är varken snygg eller begränsad! Så till det att jag möter någon som lever upp till gränslösheten får det helt enkelt gå bra på egen hand. Dags att köpa nya batterier!

Jag hade hellre blivit våldtagen av George Bush!

Det är först när man haft en sociopat (eller om han möjligen ändå är psykopat, jag är fortfarande inte säker) riktigt nära inpå som man själv förstår hur svårt det är att ta sig därifrån.

Mitt senaste försök till en relation, som jag till en början hoppades skulle vara den där relationen som leder till familj, trygghet och prinsessaktigt lycklig tvåsamhet i alla sina dagar visade sig ganska snabbt därefter vara med en sådan. Sedan brakade helvetet löst, vilket jag tidigare skrivit några rader om här. Det lilla jag läst om karaktärsdrag för en psykopat/sociopat kunde ha stått på hans CV. Utöver det verkar han dessutom vara en välspunnen mytoman, dock inte helt fläckfri då jag flertalet gånger kom på honom med att vara på väg att försäga sig.

Att gå igenom hela händelseförloppet är inget som intresserar någon, inte ens mig men jag vet att jag innan det här flera gånger ifrågasatte varför kvinnor/män/den undertryckta i en relation ändå fanns kvar i den när kränkningarna tog fart. I mitt fall handlade det om kränkningar i mitt eget hem. Att bli kallad "jävla hora" och "något som går att hämta i dussintal på prostitutionsstråken inne i stan" av orsaker som inte ens förföll sig logiska var några av de bitarna som verkligen kränkte mig. Orsaken kunde vara att jag ett till två år innan vi överhuvudtaget lärde känna varandra hade besvarat någon på ett forum på nätet i en fråga som hade en sexuell anspelning. Han satt alltså och scannade nätet efter ställen jag varit och eventuellt fortfarande var inloggad på, lusläste ALLT jag skrivit som fanns kvar att tillgå, för att sedan kunna använda det mot mig. Just för att kunna kalla mig "dum i huvet", "jävla luder" och på alla sätt ha som mål att avskala mig från min kvinnlighet och självkänsla när det passade honom, vilket i stort var varenda gång vi sågs och han blev kvar här över natten.

Vi var bara här, vilket i dagsläget har övertygat mig om att ALLT han berättat om sig själv är lögner rakt igenom. Det var här, i mitt eget hem, jag inte fick känna av att jag hade något som helst grundläggande värde som människa. Varför sparkade jag inte bara ut honom? Rädsla. Utifrån lögnerna om vem han var, vad han gjorde och vilken information han hade tillgång till, fanns en rädsla. En riktig rädsla för vad han skulle göra, inte mot mig men mot mina närmaste, om han blev riktigt jävla arg eller upprörd. Med tanke på hur han reagerade mot mig över irrelevanta småsaker som inte hade något med honom att göra så fanns det en grund till rädslan. Så här med facit i handen kan jag konstatera att hade jag kunnat välja så hade jag hellre blivit våldtagen och rövknullad av George Bush än att ha utsatt mig för den här människan.

Det var först när jag bestämde mig för att det han berättat om sig själv, eftersom jag aldrig fick se någonting verklighetsförankrat att backa upp berättelserna med, som jag dessutom kunde ta mig därifrån. När det inte fanns mer än uppblåsta och samtidigt innehållslösa lögner. Lögner kan nämligen inte användas som utpressningsmedel, kontrollinstans på FRA-nivå eller på annat manipulativt sött om de inte är trovärdiga. Det är först när man av rädsla (eller önskan) tror på en lögn som den blir farlig.

Lögnen han använde sig mest av som maktverktyg och för att trycka ner mig var den om hans tidigare kvinna. Tydligen var hon en amerikansk fotomodell med sjukvårdsutbildning och tjugo år yngre än honom själv. Enligt påstådd utsago (för att vinna sympatier uppenbarligen) skulle hon ha gått bort två veckor innan bröllopet och då bärandes deras barn. Så visst, nu kommer väl någon snart och gapar och skriker och menar att det kanske ändå är sant, men om något så allvarligt är sant och om det inte är fråga om lögner - då skulle det väl inte varit så svårt att en enda gång under ett halvårs tid ha låtit mig följa med hem till honom? Alltså kan det inte ha varit mer än lögner. Eftersom hon dessutom enligt utsago var begravd var det ovanpå det även tabu att kritisera eller ens försöka påpeka att jag bara är mänsklig, och jämförelse med någon som på alla sätt är helgonförklarad inte är rättvist för någon levande människa.

Utöver det så var hans inställning ifråga om jämställdhet, kvinnosyn och allt annat något som hör hemma på 1800-talet. Kvinnor är tydligen något man äger. Barn är något man såklart ska ha men det är kvinnors sak att ta hand om det, alltjämt medan mannen kan fortsätta förnedra och trycka ner henne när hon inte lyder hans minsta vink.

Så varför skriver jag det här nu? Kanske för att jag behövde få det ur mig, men det kunde jag väl gjort för ett halvår sen eller om tre år. Att det kom nu handlade om att han gjort sin närvaro påtaglig igen. Inte för att jag har stenkoll på vem, vilka eller hur många som läser min blogg. Men tidigare idag hittade jag uppenbara tecken på att fanskapet läser här. Han sitter alltså fortfarande och försöker hålla koll på mig, kontrollera vad jag gör, och framför allt veta vem jag knullar med... (för det var det som störde honom mest, att jag faktiskt någon gång i mitt trettioåriga liv knullat med någon annan och jag borde fan ha vetat bättre som 30-årig kvinna än att ha gjort det jag gjorde när jag var 19, 23, 25 och 27...)

Han kanske skulle ta och skaffa sig ett eget jävla liv istället!

Själv tänker jag krypa ner i soffan och kolla på Stepford Wives

Vad kostade din självkänsla?

Så sitter jag här och bläddrar på bokus och adlibris för att hitta de vettigaste priserna på i vart fall delar av den litteratur jag behöver i höst. Programmet börjar på måndag och det kan väl vara trevligt om böckerna åtminstone är på väg när det drar igång på allvar. Samtidigt känns det sådär att slänga mer studiemedel på litteratur än vad som känns nödvändigt.

Vid sidan om den långa listan över kurslitteratur intalar jag mig att någon pocket med lättare läsning kan vara skönt att ha som paus från studierna (inte så att jag har en stad full av människor som skriker efter att få umgås med mig ändå) och efter en stunds bläddrande från en pocket till en annan har jag lyckats snöa in mig på en uppsjö av böcker om självkänsla.

Mia Törnbloms titlar Självkänsla nu! och Mera självkänsla skriker ikapp med andra alster som Självkänsla på djupet : en terapi för att reparera negativa självbilder av Marta Cullberg Weston, Bygg upp din självkänsla av Karen Katafiasz, Självkänsla för prinsar och prinsessor av Gunnar Fjällskog och Se mig: om självkänsla och jakten på bekräftelse av Emma Pihl. I högen finns också möjligheten till CD och arbetsbok under banderollen SJÄLVKÄNSLA : Till dig som vill känna dig mer värdefull, konceptet kostar bara 340 spänn. 340 spänn för självkänsla? Jo men det kan det väl vara värt. Tanken på att någon ens skulle tro att det är så enkelt får mig att rysa.

Jag pustar ut och finner en inre ro samtidigt som jag känner ironins ljuva slag i magen när jag till sist hittar Petra Medes Mer självkänsla än du kan hantera! i den redan för långa listan av "facit för trasiga människor". Det är skönt med parodier. Jag har förvisso inte läst den men det är skönt att inte behöva vara ensam om tanken "Va fan! Tror du verkligen en jävla bok ska fixa allt och ge dig självkänsla? Om den verkligen GÖR det är du dummare än tåget!"

Jag väljer istället att ta ett något mer medvetet beslut, det var lättsmält underhållning jag var ute efter, inte en snabbkurs i självbedrägeri. Kleopatras kam dyker ner i kundvagnen innan jag avslutar min beställning. Jag minns att jag tyckte om Caipirinha med döden så Maria Ernestam får helt enkelt en ny chans att imponera på mig.

Självkänslan? Vilken dag som helst nu..

En sån där fika i IRL-format vore trevligt..

Nyduschad och någorlunda torr tar jag fram och drar på mig klänningen som är finare än jag. Den påminner mig om hur mycket jag saknar att umgås med människor. Helst vill jag bara gå ut någonstans och möta upp alla och envar, sitta ner och prata bort en stund, lyssna på vad de har att säga.

Jag inser att det är torsdag och bänknötarklubben på Halfway Inn kommer samlas i vanlig ordning. Jag skulle kunna gå dit och känna av gemenskapen, men då det var så uppenbart när jag ramlade förbi där förra veckan att min närvaro inte var önskvärd (den noterades i ungefär 23 sekunder) känns det inte som så mycket gemenskap att söka sig till. De noterade inte ens när jag gick därifrån. Hangaround är ungefär lika osmickrande att vara som groupie eller glamourbimbo.

Så istället tar jag av mig klänningen igen, hänger tillbaka den i garderoben och ställer om hjärnan för ännu en kväll i soffan. Där finns åtminstone fem kuddar att samtala med.

Inre vs. yttre

Vad är egentligen viktigast? Hur mycket kan vi egentligen tänka oss att försaka det ena till förmån för det andra? I mitt eget sökande efter någon att dela vardagen, livet och möjligen skapa familj med har jag ofta framhävt, och gör fortfarande, att inre kvalitéer är viktigast. Varför? De är helt enkelt de svåraste att korrigera i efterhand. För att vara lite krass, fördomsfull och vad annat som kan tänkas passa in så är yttre skönhet något som går att fixa så länge man har råd med det. Det inre är däremot betydligt svårare att efterkonstruera.

Nyligen bytte jag tankar med en man som levde upp till den inre skönheten, charmen och det som ändå känns viktigt i livet. Samtidigt kändes det som han tyckte att jag levde upp till det han sökte i just den kategorin. Det som sedan kändes mer tveksamt var hans uttryck i fråga om att kvinnor som är överspacklade osv. ändå visar att de bryr sig om sitt yttre också, man borde inte behöva välja antingen eller. Han kanske har rätt, man behöver nog inte välja antingen eller. Frågan är bara var man drar gränsen om vad som är tillräckligt när det gäller det yttre, är det vid ett vårdat yttre med bra hygien eller är det vid plastikkirurgi?

Jag är ännu inte säker på var han drar gränsen, kanske får jag aldrig veta, men jag vet å andra sidan var jag drar min. Min gräns går där kassan skriker i vånda och talar om att jag endera har mer räkningar att betala eller faktiskt behöver äta något nästkommande tre veckor för att inte tuppa av. Under dagen som just passerade spenderade jag inte mindre än 21% av min månadsinkomst på mitt yttre. Jag köpte kanske inte upp en hel arsenal utan bara några produkter jag hade slut på, men resten gick till direkta skönhetsbehandlingar. Det är ganska krasst när man lever på gränsen till existensminimum (tror jag lever en bit under den egentligen, har inte kollat) att fokusera så mycket på det yttre när det finns annat som en tänkade människa troligen skulle anse viktigare. Det som egentligen gjorde ont var nog mannens antydningar om att jag inte brydde mig om mitt yttre, just för att jag inte talade högt om det. Bara för att man inte basunerar ut exakt mängd smink, antirynkkrämer, vaxsessioner, manikyrer man använder sig av när man fokuserar lite mer på att söka efter en TÄNKANDE människa så betyder det väl ändå inte per automatik att man skiter i allt sånt? Kanske i din, och möjligen hans värld men inte i min!

Ilska!!!

Idag vet jag inte om jag är mest arg eller ledsen. Det kändes som blodet kokade i morse och var på väg att bubbla över helt. Det gör det fortfarande emellanåt. Samtidigt är jag inte för våldsamheter på något sätt, så jag sväljer det igen och mår illa istället. Utöver det ligger det någon form av skuldkänsla bakom illamåendet, en sån där som inte går att bli av med riktigt. Mina tankar säger mig inget annat än "vad var det jag sa", "du borde ha lärt dig vid det här laget", "du är pinsam som ens ville försöka tro något annat".

Det är nog så, jag är direkt pinsam för att jag verkligen vill tro att det finns vettiga människor i närheten (även om jag inte lärt känna dem ännu). Att tro gott om folk verkar vara det bästa sättet att bli nerslagen, hånad och förlöjligad på överhuvudtaget. Det i sig skulle förklara helvetet under första två tredjdelarna av livet så här långt. Bara genom att visa att jag tyckte någon var intressant fick pöbeln en ursäkt att förlöjliga och sparka lite till. Det i sig gör mig samtidigt bara förbannad. Blodet bubblar igen.

Jag vet å andra sidan redan vad det innebär. Det här är inget nytt längre. Jag kommer sluta bry mig helt och hållet. Stålhandskarna åker på, iskronan och snötäcket får en ny form. Likgiltigheten (den jag hatar mest av allt) kommer bli min bästa vän.

Folk kan säga vad fan de vill, smöra utav bara helvete.. Jag kommer ändå inte att tro ett ord av det. Oddsen att den som säger det bara är ute efter att se hur långt det kan få mig medgörlig för att sen sitta och garva åt mig med sina polare är alldeles för stor. Jag vet ingen som förtjänar att utsättas för något sån't oavsett om det är på lågstadienivå eller i vuxen ålder. Har lust att flå var och en, som använder sig av de metoderna, levande men samtidigt är det inte lönt. Det tjänar ingenting till. De skulle ändå bara fortsätta..

Det är väl det som gör det så normalt. Det enda vettiga jag hört någon säga idag, på TV ironiskt nog, var att människor måste sluta betrakta sig själva som freaks of nature som inte passar in med resten. Alla är normala.

Sen visar det sig att dessa normala människor som uttrycker det är av sorten som sätter upp post-it-lappar i hemmet där det står "Du är så underbar!", "Idag är du snyggast i stan!", "Dina läppar är så heta!" för att tala om för sig själva att de duger. Samma människor som har krävt alla terapiformer som finns för att andra ska få tala om för dem att de duger så att de vågar skriva sina små lappar till att börja med. Maskrosbarn har de visst kallats också. Jag har svårt att se hur det blir rätt, ens som definition, när man tagit till sig så mycket draghjälp man kan för att nå dit. Senast jag kollade var en maskros något som trängde igenom asfalt och tog sig upp på egen hand.

På egen hand är mantrat för det kommande året. Det är lika bra att inse att familjedrömmen aldrig kommer vara mer än en dröm. Kärlek är en lam ursäkt människor klänger sig fast vid för att slippa vakna ensamma. Men om det är lycka att leva i det där rutmönstret där alla är tänkta att passa in för att inte samhällsekonomin ska kollapsa är en helt annan fråga. Jag tänker inte besvara den åt dig, däremot tänker jag leva min del av livet så att jag känner mig nöjd med mig själv fram till sista andetaget. Jag är fortfarande på den nivån där jag ångrar det jag INTE gjorde snarare än det jag har gjort. Så kommer det alltid vara. Så om ett år, när krisen sägs ska vara som mest påtaglig tänker jag gömma mig på Mauritius ett par veckor och hoppas att världen glömt bort att jag finns.

Rädd att känna

Är det kanske dags för ett nytt uppvaknande ändå. Kan jag sluta vara rädd för världen omkring mig och de beslut jag måste stå för när jag väl tagit dem? Har länge fascinerats så mycket av människor som gjort och gör så mycke som de gör med sina liv. De har inte bara äktenskap, utan andra krossade drömmar och högvis av erfarenheter i bagaget. Själv sitter jag bara och drömmer om dem, fortfarande. När alla olika möjligheter till en gnutta historia serveras mig på silverfat sätter jag mig bara och stirrar på dem tills de försvinner ut i tomma intet. Konstigt att jag sen undrar hur alla andra lyckats få så många möjligheter och ta dem medans jag knappt lyckas med några alls. Eller? (att bli avbruten här hjälpte inte direkt när det gällde att få ordning på tankarna)

Jag vet inte ens vad det var jag ville komma fram till längre. Kanske bara att jag är en fegis, som inte vågar kliva av åskådarbänken och ta för mig av det som serveras. Antagligen är jag fortfarande fast i något vagt nät av ’tänk vad andra ska tycka om att du håller på som du gör’ istället för att göra som jag vill och skita i andra som jag så glatt förespråkar omvärlden till. Tack mamma för käpparna i hjulet, kanske är det dags att du inser att din dotter inte jobbar i någon klädaffärer utan säljer sexleksaker till alla pervon som vill ha dem. För visst är sånna människor inget annat än snuskhumrar, eller hur?!!

Allt det där känns lite som baklängesrevolutionen i Sverige. Fast i mindre skala och mer personligt då förstås, men nog förstör det som aldrig förr. Kommentarer jag får från andra i stil med ”Vet att du avskyr att få såna mess men jag kan inte låta bli: jag tänder på dig just därför att du är vaken, smart, intellektuell, vacker, erotisk.” talar inte bara om att jag nog duger gott som jag är men också att den som skriver är medveten om att jag har svårt att acceptera det. Är det inte dags att faktiskt acceptera det? Se om någon där ute faktiskt vill ha mina gropiga lår, min bulliga mage och de ärrprydda armarna? Jag tackade nej till en middag ikväll, helt enkelt för att jag inte vågade utsätta mig för att bli nobbad. Kan jag bestämma redan nu, alldeles för mig själv, att nästa gång jag får frågan (om den återkommer) så får jag inte säga nej? Kanske är det farligt att göra så..

Jag kan inte låta bli att undra om Tess verkligen tänker till alla gånger innan hon slår näven i bordet och beslutar åt mig. Resultatet än så länge har varit mer självdestruktivt än kreativt. Borde försöka ändra på det, och kanske var det så hon hade hoppats att det skulle bli. Det mesta känns som det går baklänges numera, medans andra växer sig modiga, öppna, ödmjuka och lugnare i sig själva med åren så känns det som jag är på väg åt andra hållet. Så inåtbunden, feg, misstänksam att jag inte längre är säker på vad det är jag försöker skydda mig ifrån. Mig själv kanske?

En vacker dag, när jag blir stor..

För några veckor sedan tog jag en del av min sparsmakade budget och inhandlade en kostym. Jag hittade först en blus jag hade kunnat känna mig kvinnlig i men tyvärr fanns den inte i rätt storlek, så det fick bli en 'nästan lika rätt' variant som ändå passade kostymen.

Sent en eftermiddag klädde jag ut mig till vuxen och gick på det då viktigaste mötet jag kunde tänka mig ha haft i mitt liv. På ytan såg jag först ut att kunna ha passat in i sällskapet, men efter en stund märkte jag hur kostymen bara blev större och större omkring mig. Det kändes som något jag sett i en film. Lite grann som en pojke i 7-årsåldern i en vuxen mans kostym. Enda skillnad må hända var att det nu istället var en blyg liten flicka med en önskan om flätor och knästrumpor (som hon i verkliga livet aldrig fått ha när hon var liten) som satt där.

Det var bara att inse att jag behöver träna på att vara vuxen i mindre sammanhang innan jag kliver in och fungerar ibland jättarna. Det är trots allt ett ganska stort steg från flätor och flanellpyjamas med Nalle Puh-motiv till affärskvinna med stram frisyr och en hållning som indikerar ett visst ägande av auktoritet.

Kostymen är vacker och finns kvar. Det är den absolut första jag någonsin ägt. Tänk hur länge man faktiskt kan klara sig utan en kavaj. Jag kommer att växa i den här, förr eller senare. Jag kommer att vara precis den jag är och vill vara i den. Bara inte just nu.

Kanske en annan gång..