"Du är som en seriefigur"

Något jag fått höra, åtminstone ett par gånger, vilken figur det är tal om tänker jag dock lämna osagt. Exakt vad det avser är jag inte säker på men just idag spelar det mindre roll. Ibland känns det nog som det mesta vore lite lättare om allt var som en tecknad serie. En liten attack mot dagens grå har varit följande Pixarfrossa;

Det finns dagar när man känner sig som den lilla killen med alldeles för många spakar att hantera och någon bufflig jäkel som bara suckar, stönar, skakar på huvudet och får en att vilja gråta.

Det finns tillfällen när twitter känns så här. Först blir man lite ledsen men sen kan man inte annat än skratta åt det.

För den som tänkt skippa att vaccinera sig mot svininfluensa kan det vara läge att tänka om. Svin är uppenbarligen livsfarliga!

Sist men inte minst. Det handlar trots allt om att överleva, oavsett motgångarna.

Nu tänker jag återgå till det grå, bädda ner mig i soffan och hitta något riktigt snyftigt att titta på. Imorgon ska jag påminna syrran om att packa ner raggsockor åt mig innan hon åker hit (om en månad).

Det sociala rummet begränsas av människan

Vi pratade lite om det under en alldeles ljuvligt trevlig middag igår. Jag har tänkt ytterligare lite på det idag. När jag dessutom läser "Hur social vill du vara?" ser jag hur det bara är en sida av myntet. Den andra är fortfarande i trakterna av skolgården och mentaliteten där. För visst minns de flesta av oss tiden på skolgården, vilka som alltid valdes först under gymnastikens lagsporter, vilka som egentligen aldrig valdes och vem som inkluderades och vem som inte fick vara med. Visst finns det de ibland oss som gärna ville vara sociala men aldrig valdes. Den som har läst Jonas Gardells Jenny (och en del av hans andra böcker) vet vad jag pratar om.

Sociala media skulle kunna vara så mycket mer. Det skulle kunna vara möjligheter att knyta kontakter man aldrig annars skulle kunnat nå, eller drömma om. Det skulle kunn vara chansen att möta andra så som de är. Det skulle kunna vara möjligheten att följa människor som delar några av ens tankar eller intressen just bara därför. För att de intresserar en personligen. Det skulle kunna vara möjligt, utan att man behöver ta med sig rädslan för att hamna utanför om man väljer att följa fel människa.

Visst går det och visst händer det. Men i väldigt stor utsträckning händer också det som redan hänt så många gånger på alla landets skolgårdar, på alldeles för många arbetsplatser och i alldeles för många små samhällen runt om i Sverige. Det skapas små reservat i den stora ankdammen. Det skapas det som i många fall kallas bubblor där reglerna är glasklara, du har inget här att göra om inte högsta hönset i hierarkin (kanske rent utav moralhäxan) godkänt dig. Klubben för inbördes beundran är solid. I sociala medier har den dessutom ännu ett utrymme att tydligt tala om vem som är med och vem som inte är välkommen.

Det är inte längre intressant vad du har att tillföra, vem du är, det viktigaste är än en gång vem du känner, vem som har godkänt dig som människa. Varför jag tycker så illa om det är inte alls för att jag är avundsjuk på gemenskap eller det vackra i det. Jag tycker helt enkelt illa om sättet det exkluderar människor, fryser ut och i sig bara är ännu en form av mobbing. Jag som trodde det var något man växte ifrån när man blev vuxen.

För oss som flyttat ifrån skolgårdarna, småsamhällena och trångsyntheten är det i sig ett litet bakslag. Möjligheterna med sociala media grusas av samma gamla visa från förr. Samtidigt är det kanske här vi får tänka om, vi som orkade se lite längre, än en gång kanske behöver göra just det. Se lite längre. Inse att människor blir inget annat än vad de redan är, oavsett vad för verktyg du sätter i händerna på dem.

Panic Light - snart i en Beta nära dig

Jag vill flytta. Någon väckte tanken redan i somras och den har grott sen dess. Jag vill att det ska räcka med newyn.se för att komma till mig. Det skulle det dessutom kunna göra, om jag bara kunde trolla. Jag kan inte trolla. Senaste jag trollade något alls på nätet var 2001. Då satt jag hemma och trollade med Homesite 1.2 (någon som minns den?). Inte för att den var fenomenal på koder utan för att koderna jag skrev blev färgglada när de var rätt vilket gjorde de lättare att urskilja från själva texten.

Nu har jag laddat ner Wordpress. Samtidigt som jag gjorde det inser jag att jag behöver ta in på hotell, "get a room", alltså hyra in mig någonstans och lägga sakerna jag vill visa upp för världen. För alla geeks är det där en självklarhet, själv har jag missat så många steg i utvecklingen att jag inte tänkt på det hur självklart det än månne vara. Dags att leta upp något lämpligt alltså. Panic Light 1.2 sätter igång.

Nåja, under tiden jag letar kan jag försöka bestämma mig för hur jag vill att det jag visar för världen ska se ut också. Jag är medveten om att allt det här är busenkelt, och framför allt självklart, för den som redan är insatt och redan vet hur man gör. Jag har inte en susning. Som det ser ut här är en kompromiss mellan viljan att skriva och bristen på bättre vetande ifråga om layout. Panic Light 1.3 är igång.

Under en lång tid önskar jag att jag kunnat trolla in bakgrunden från min twittersida även på bloggen, använda färgskalan och bli lite mer unison. Samtidigt blir jag, efter att ha bläddrat igenom drygt 40 sidor av Wordpress Themes lätt tveksam. Det jag vet att jag vill ha är tre kolumner, en för texterna, en för mina länkar, arkiv och vad som nu hör till och en för länkar till resten av världen. Att ställa en fast bild på högkant äter säkert upp lite för mycket utrymme. Å andra sidan vet jag inte om jag har någon bild i rätt format som jag vill använda istället. Photoshop ligger i datorn som inte längre vill vakna till liv. Paint gör inga underverk. Panic Light 1.4 har inletts.

Jag vet dessutom att jag har en hel värld full av människor som gärna hjälper mig. Problemet är att jag inte ens vet vilka frågor jag ska ställa. Ransakar jag mig ytterligare kanske det t.o.m. är så att det här inte är ett heltidsprojekt jag kan ta mig tid åt att lösa just nu. Det finns annat som ger mig en attack av Panic Light 2.0 innan det ens har startat. Så flytta får bli en annan dag.

[PANIC-KNAPPEN ÄR LÅNAD PÅ HTTP://PREPAREDNESSPRO.FILES.WORDPRESS.COM]

teh internet is 4 pr0n

Svenskarna har aldrig varit kåtare och nyhetsmedierna har aldrig haft större nyhetstorka än nu. Så tolkar åtminstone jag det jag läser.

Enligt webmastern.se blir svenskarna allt kåtare och det är inte på något sätt förvånande, ALLT växer (många tjejer kommer bli besvikna om de tror det är så) med internet. SvD har hängt på och skriver om hur fler sexsurfar idag jämfört med 2003. Att kvinnor sexsurfar är tydligen extra spännande (och säkerligen också orsaken till att det inte benämns som porrsurfande). Att det ens trycks lite extra på det får mig mest att inse hur långt vi har kvar i jämställdhetsdebatten. Det dras i jämlikförklaringar och alla möjliga konstiga teorier.

Ska vi dessutom tro pollen i Borås Tidning är uppgifterna felaktiga, i den har i skrivandets stund drygt 73% av läsarna svarat ja på frågan om de någon gång sexsurfat. Förvisso är det ett litet antal som svarat, men endera innebär det att de flesta med hög libido bor i Boråstrakten eller att större delen av svenska folket fortfarande inte vill ge ett uppriktigt svar på frågan. Jag tror nämligen inte att det handlar om att fler sexsurfar, utan snarare om att fler vågar stå för att de gör det.

Ungefär som det där med kvinnor och deras sexleksaker. Efter att ha jobbat ett tag i en butik med det sortimentet och sett den stora variationen på kunder där så tror jag inte att det någonsin varit fråga om att fler köper sexleksaker nu än för 10 år sedan, utan det är snarare fråga om att fler vågar berätta att de har en vibrator hemma. Att det dessutom har blivit så OK att de numera även säljs på Apoteket är något som gjort det lättare att stå för. Med tiden kommer det säkert kunna gå åt samma håll även med porrsurfandet (jag ids inte vara pk och kalla det sexsurfande), om nu inte moralhäxorna sätter stopp för det förstås.

Förr många år sedan läste jag någonstans att internet aldrig skulle tagit de proportionerna de har idag om det inte varit för porrindustrin. Huruvida det är sant eller inte tänker jag inte ens gå in djupare på här, men skulle det vara så är jag inte det minsta förvånad. Är du?

Internet utan porr skulle säkert anses vara trevligt av många, men att förvänta sig det är ungefär som att förvänta sig matvarubutiker utan godishyllorna närmast kassan. Sen tror jag nog att de flesta egentligen tycker det är rätt så ok som det, även om de väljer att inte prata högt om det.

Hur har du det med synen?

Jag fick den här på en mail jag inte längre använder aktivt men ändå kollar av en gång i halvåret. Det är ju trots allt fredag. Så varsågod, en japansk ögonkontroll alldeles gratis!

Om du inte kan se någonting så dra i yttre ögonvrårna så att du får sneda ögon. Fortsätt dra tills ögonen är nästan stängda…

På gränsen till verkligheten

Även om det börjar bli mindre vanligt upplever jag fortfarande situationer med människor som gör enorma skillnader på internet och verklighet. Som glömmer bort att livet är flerdimensionellt och inte riktigt går att förpacka i den fysiska tillvaron vi kan känna med handen eller lägga kinden mot. Livet har inte de riktlinjerna. Människor däremot har det ibland för sig själv och för hur de dömer andra.

Att påstå att någon som använder internet mer än 5 timmar i veckan inte har något liv skulle vara ungefär som att påstå att den som inte har en egen segelbåt och två bilar inte har något liv. För inte kan väl människor anse att de lever om de inte har det där. Inte kan det väl vara så att människor lever i verkligheten om de ägnar mer tid åt internet än så, undantaget de som jobbar med det. Är det verkligen så svårt att se att internet är fullt av riktiga människor? Jag tror faktiskt man måste förstå att det ÄR just riktiga människor bakom alla texter och konstiga namn som figurerar på internet för att kunna ta det till sig. Visst det finns påhittade figurer och rollspelsmiljöer bland mycket annat, men de figurerna har knappast hittat på sig själva.

Jag har en klick människor omkring mig, några som känner mig sedan jag var tonåring, några som lärt känna mig senare och en del ganska nya vänner, som lever MED internet. Inte tack vare, och inte trots att, utan med. Internet är en del av tillvaron, inte hela tillvaron utan en del, ungefär som att borsta tänderna morgon och kväll, tvätta kläder när det behövs och ringa hem till släkten för att se att de också mår bra.

Vad det möjligen har ersatt i tillvaron är en del telefonsamtal, men trots det har inte kontakten med vännerna som bor långt bort minskat, snarare tvärtom. Det har även ersatt en del springande på krogen som ändå för det mesta feltolkas. (Feltolkningen ligger oftast i att jag går ut bland människor för att kommunicera och umgås, inte för att hitta någon att visa mig naken för senare under kvällen. Tydligen får man bara gå på krogen för att ragga i det här landet. Annorlunda i t.ex. Irland.)

Istället har det ersatts av uppsamlingar på krog, fik och annat med människor man redan vet att man tycker om att prata och säkerligen också umgås med. På så vis är internet ett skönt komplement till andra kontaktverktyg i verkligheten. Bara det att slippa börja en utekväll med en intervju för att se om människan man satt sig i sällskap med är intressant nog att fortsätta prata med. Istället kan man fortsätta där man redan var över nätet, fråga hur dagen har varit, om mötet gick bra, få lyssna på det hen helst vill berätta om just idag.

Baksidan är väl kanske att många gör skillnad på människan de möter på internet och samma människa när de möts på torget. Egentligen borde fler göra större skillnad på sin egen ihopfantiserade bild av hur andra är och istället bara se, lyssna och bemöta det de har framför sig.

Internet är i allra högsta grad verkligt och t.ex. jag är i allra högsta grad precis som jag är. Dock kan det vara svårt att förstå om man inte känt mig sedan tiden före 1998 eller träffat mig tillräckligt mycket utan en dator. Om man inte kunnat se, lyssna och bemöta utan istället fantiserat fritt och förväntar sig att jag ska forma mig efter den bilden.

Jag är inte mindre jag bara för att jag har ett tangentbord under fingrarna, eller tvärtom. Mina troll i tillvaron försvinner inte för att jag har ytterligare en dimension att jobba med. Min verklighet ser egentligen inte annorlunda ut från tiden före internet, mina svårigheter är inte annorlunda. Jag kan inte trolla bort det som är svårt genom en dator, jag kan inte ens låtsas.

Igår var ett exempel på en härlig dag när fler dimensioner av verkligheten kom lite närmare varandra. Jag mötte Sjumilakliv, Gustav kom förbi och berättade om sin dag på TV4 och på väg till något annat landade även Mattias Boström en kort stund. Hade det här varit möjligt utan internet och den verklighet som ändå rör sig där? Säkerligen. Men mer troligt är att det inte hade gjort det.

Ikväll finns det dessutom möjlighet att möta fler underbart verkliga människor på Underbara Bar och det kommer bli spännande att se vem som dyker upp.

kort om dagen

Tiden bara rinner iväg. Dagarna går alldeles för fort och grannarna för så mycket oväsen att det är svårt att fokusera på skolarbetet. Ska man verkligen behöva gå hemifrån för att kunna läsa en bok? Det känns mer än lovligt galet.

Idag blir det en del hemifrån ändå, vila öronen minst sagt. Funderar lite på om det inte borde bli kostym idag då jag lovat möta upp kvinnan bakom sjumilakliv.se och hennes idé om Stockholm verkar gå i kostymernas tecken. Vore dumt att uppröra den bilden, men vi får se, kostymen kanske inte passar längre.

Efter det blir det en försmak av Bröllopsfotografen med en vän vilket gör att jag än en gång tvekar på kostymfrågan. Han skulle nog undra en del och möjligen tycka min förklaring vore torftig. Men går allt sen enligt planerna kommer jag somna med kinden mot sidan om gramnegativa kocker eller något lika spännande. En alldeles lagom planerad dag alltså.

när tekniken sätter gränser

Februari 1999 skrev jag min första dagbok på nätet. Då var det inte tal om snygga bloggverktyg och annat lullull. Det som fanns att tillgå var grundläggande html. Säkert också lite mer avancerade saker än så men jag höll mig till grunderna. En nackdel av det idag är att en sån sida inte har de funktioner bloggar numera har. Det funkar inte att med en knapptryckning exportera innehållet och sedan importera det på ett valt utrymme. Det blir inte så att allt faller in i kalendern på just de dagar den skrivna texten motsvarar. Som användare snarare än vara initierad i något geekformat är det en begränsning.

Ytterligare en del finns, dock inte så mycket på nätet längre. Istället ligger den och ruvar i en bärbar dator som inte längre vill starta. Samma problem där. Det är inte en användarvänlig process att kittla igång den eller kirurgiskt länsa hårddisken på vad information den hade.

Kontot där texterna ligger är sedan länge eliminerat, dock ligger texterna kvar. Sidan finns som ett spöke från förr. Jag tror andra delar av livet tog över mitt i. Jag ser spår av fyra olika utformningar när jag harvar runt ibland ruinerna. Oavsett hur det en gång såg ut är det ändå orden jag hade önskat att jag kunde bära fram, lägga till sina nya småsyskon av inlägg och ord.

Men om jag visste hur, hade det redan varit gjort. På samma sätt som om jag visste hur, och hade koll på processerna bakom, så hade den här texten funnits på en ny adress.

En bild från spöksidan;

"Allt är inte alltid som det verkar, och jag är inte alltid den du tror..."

annat att tänka på

Visst finns det en hel del ämnen som ligger i luften och tankar att skriva, men det får bli mindre av det den här veckan. Just nu behöver jag tänka mer på andra saker, som de här under.

Visst är det lite spännande.

här är ditt liv på 140 tkn

Under veckan som gått har jag fått lära mig helt nya saker om twitter. Mycket av det är så sorgligt att man inte kan annat än skratta åt det och resten, det som verkligen får en att gråta, skickar mig återkommande signaler att det är hög tid att skriva den där bloggposten om ankdammar, den som funnits i periferien sedan i somras. Den som förtydligar fenomenet som man inte alltid ser när man är upptagen med att vara/försöka vara den största ankan i dammen och dessutom har tappat grepp om vad som verkligen spelar roll i livet.

För det är nämligen så, twitter inom Sverige är en ankdamm. Förvisso uppdelad i mindre pölar där olika högsta höns råder och domderar spelet, men ändå inte större än vilken virtuell ankdamm som helst. På många håll finns en hel del underbara deltagare och allt är inte problematiskt. Problematiken uppstår först när det börjar presenteras ankdammsregler som godtyckligt bestämts av någon men som överhuvudtaget inte nämns förrän samma någon anser att det finns de som avviker, som inte håller sig till reglerna - som f ö inte offentliggjorts.

Att dessutom tro att man verkligen känner någon, kan börja ställa diagnoser på folk (varför man nu öht ska ge andra diagnoser vet jag inte) och har full koll på hur en annnan människa är utifrån 140 tecken x 2000 tweets borde vara varningslampa nog. Ett läge när det är dags att vakna en smula och ifrågasätta vad man håller på med.

Men mer om det senare. Istället för att förundras över hur människor jämför, vems framfart som är acceptabelt och inte, hur man avgör vem som har fått sina följare på "rätt" sätt eller inte, vilka som räknas och inte, tänker jag ägna en stund åt att lära mig historia. Den andra dumburken visar något om den tiden när Preussen fortfarande ansågs mäktigt och den stora fienden hette Frankrike.

vem är ouppnåelig för dig?

Visst är det lite roligt ändå hur vi gör skillnad på människor och människor. Kom inte och säg något annat. Det är lite grann som att vara starstruck men kanske inte alltid av de mest uppenbara orsakerna. Samtidigt handlar det oftast om att vi upplever andra att finnas i en annan dimension, på ett högre steg än oss själva i omvärldstrappan och därmed blir det nästan ouppnåeliga. För min del blir det lite skrämmande och jag hinner ofta tänka; "Varför skulle han/hon överhuvudtaget vilja prata med mig? Jag som är så liten och obetydlig i jämförelse."

Jag märker också att det sällan finns någon logik i vilka människor som fastnar i respektive skikt. Jag kan ta några tydliga exempel i som finns i min medvetandesfär genom sociala media. Där finns en hel rad med människor jag ser upp till, skräms av och beundrar på ett respektfullt avstånd, för inte ska väl jag komma och tränga mig på där.

I samma sfär finns där också de jag tycker om. De som jag av olika orsaker ser ur ett, för mig, närmare perspektiv och därmed inte är lika rädd för att röra mig nära. Det senare handlar kanske egentligen om att jag känner människorna från andra ställen, har sett mer av dem på flera sätt runt om i verkligheten och har i något format lyckats skapa en personligare relation till dem.

Så samtidigt som Christina Olsson, Sofia Mirjamsdotter, Joakim Jardenberg, John Mellqvist, Ulrika Good och Karin Friberg känns som supermänniskor vars respekt jag å ena sidan känner att jag nog aldrig riktigt kommer att förtjäna. Så har jag på andra handen Niclas Strandh, Iwanca Hansson, Mark Comerford, Sjumilakliv och Troed som jag utan djupare betänkligheter skulle krama om bara för att jag tycker de är underbara människor och kramar är - typ det jag gör..

några "naughty nurses" till kaffet

Lite för ofta numera, när jag talar om för någon vad jag håller på att utbilda mig till, får jag kommentarer i stil med; "Åh, ni har väldigt sexiga uniformer!". Att det var tal om sjuksköterska behöver jag väl inte ens nämna?

Det som ter sig uppenbart är att de som kommer med kommentarerna antagligen inte har varit riktigt sjuka på väldigt länge och därmed inte behövt vistas i lokaler där de mest troligt skulle stöta på sjuksyrror. De verkar inte ha någon som helst verklighetsförankring i sitt uttryck. Alternativt har de bara väldigt snuskig fantasi och svårigheter att se förbi den när de för en konversation med någon de så gott som aldrig pratat med tidigare. Skamligt är det!

Jag börjar så smått tröttna på upplägget av kommentarer och dess anspelningar. Vill du försöka få omkull mig får du spela på andra strängar. Jag har förvisso ett stetoskop i nattduksbordet om du trots allt skulle vilja leka doktor, vilket förutsätter att du roar mig tillräckligt för att ens komma dit. I samband med det svaga sinnestillstånd som uppstått i samband med de här tankarna lovade jag en lista över twittrare jag kunde tänkas vilja se i sjuksköterskeuniform.

Det är egentligen otroligt många fler än de som listas, men här följer de som jag på ett eller annat sätt funnit en motivering för. Lite jämställdhet ska vi ha också så därför är det inte bara läckra kvinnor rakt av, det vore för enkelt:

# lordfredruk - Vi har redan fått se honom i andra "uniformer", så varför inte i en sjuksyrredräkt?

# emiilia - Den här underbara tjejen är garanterat läcker i allt!

# kazarnowicz - Helt enkelt för att jag tror det är något han skulle ta på sig om han fick utmaningen.

# sjumilakliv - Hon är skarp. Hon är het. Hennes sprutor skulle jag nog akta mig för!

# deeped - Jag fick aldrig se honom i prästkrage, så jag skulle gärna se honom i det här.

# gerils - Norska sjuksköterskor tjänar bättre, eller hur var det?

# JoakimHager - Jag tror att det på någon nivå (vilken tänker jag inte ens fantisera om) skulle glädja hans fru.

# grubblaren - "Naughty" ligger så nära hans allmäntillstånd på twitter att han per automatik kvalar in på den här listan.

# iwanca - Så varm, hjärtlig, omtänksam och helt klart rätt för plagget! Det kan bara bli bra. Det är klockrent!

# 100stegtill - Ska han ändå spela tennis i kjol kan han lika gärna göra det i en sjuksköterskeuniform.

# JohnMellqvist - Med sin känsla för design och starka koncept, är jag övertygad om att han garanterat skulle se till att göra det bästa möjliga av utstyrseln.

Inledningen kanske ter sig en smula bitter, vilket inte alls var avsikten, men jag är väl kräsen helt enkelt. Först om tre år kan man vänta sig att undertecknad är med på banan, dock blir det inte tal om den här versionen av klädsel på arbetstid utifrån vad jag har hört av andra. Men några av de tio orsakerna för mig att anses älskvärd ska jag väl kunna leva upp till innan dess.

BILDERNA LÅNADES PÅ OCH LÄNKADES FRÅN WWW.PHOTOBUCKET.COM

händig man sökes

För någon vecka sen kom ett brev från Com Hem, som jag ett tag struntade i då de har lärt sig skicka e-fakturor och jag därmed gissade att det var reklam. När jag väl öppnade det fick jag ett fint litet meddelande som sa;

"Den 3 november kommer Com Hem att avveckla abonnemanget Analog-tv Bs i din fastighet. Det innebär att ditt nuvarande tv-abonnemang upphör från denna tidpunkt. Bla ba bla bla"

Så kom ett fint erbjudande med dubbelt så mycket kanaler för samma pengar och ännu mer kanaler som underförstått skulle kosta ytterligare om tre månader. Orka! Så mycket tittar jag inte på TV. Den står förvisso på och håller mig sällskap en del, men är inte tillräckligt intressant för att jag ska behöva ha trettiosjutton kanaler. Tog ett varv på Com Hems hemsida för att se vad som fanns att välja på och beställde till slut ett nytt paket (likt det jag beställt någon gång för en massa år sedan och bara fortsatt på) med TV/Bredband/Telefoni för en del mindre pengar än de jag betalar idag! Bra deal för student med taskig ekonomi alltså.

Nu har avin kommit! Boxen ligger och väntar på att bli hämtad. Kortet som ska sitta i den ligger på skrivbordet och jag vågar inte gå och hämta den. Det tekniska krånglet (som antagligen bara handlar om att sätta i några sladdar, hatar sladdar, får mig att dra mig undan. En händig man vore på sin plats. Fixa mina sladdar, justera mina kanaler och sedan när han ändå är här kunde han justera min sneda garderobsdörr och skruva upp lite hyllor. Efter det skulle det inte vara otänkbart att över en flaska vin se över frökens lite mer privata kanaler, justera tongångarna en smula och resten bör säkerligen censureras. Det vore något det.

Men var finns han, någon som vet?

Hur mycket lockas du av vuxenpoäng egentligen..

Nu när jag röjer runt i röran på köksbordet (typiskt att det ska vara så viktigt just nu när jag behöver sätta mig med kurslitteraturen och verkligen förbereda mig för morgondagen) stöter jag på högen med reklam och bra erbjudanden som kom med studentkortet. Däribland ligger DN:s klämkäcka anmodan om en prenumeration och fler vuxenpoäng!

Jaha? När får jag utdelning för mina dyra och surt förvärvade poäng då? I vilket sammanhang behöver jag känna att det är mer vuxenpoäng som gör mig till en bättre människa. Det kanske hade fungerat när jag var 19, men allvarligt talat. Jag är för helvete redan 30! Vuxenlivet är ytterst påtagligt och flåsar mig i nacken tillräckligt mycket som det är.

Några futtiga extrapoäng i form av ytterligare utgifter behövs inte. Att inte ge efter för och skaffa sig totalt onödiga kostnader är väl vuxet om något. Jag kan läsa på www.dn.se där det inte kostar något extra! Mer vuxet än så blir det inte, i alla fall inte idag och knappast senare heller!

Jag hade hellre blivit våldtagen av George Bush!

Det är först när man haft en sociopat (eller om han möjligen ändå är psykopat, jag är fortfarande inte säker) riktigt nära inpå som man själv förstår hur svårt det är att ta sig därifrån.

Mitt senaste försök till en relation, som jag till en början hoppades skulle vara den där relationen som leder till familj, trygghet och prinsessaktigt lycklig tvåsamhet i alla sina dagar visade sig ganska snabbt därefter vara med en sådan. Sedan brakade helvetet löst, vilket jag tidigare skrivit några rader om här. Det lilla jag läst om karaktärsdrag för en psykopat/sociopat kunde ha stått på hans CV. Utöver det verkar han dessutom vara en välspunnen mytoman, dock inte helt fläckfri då jag flertalet gånger kom på honom med att vara på väg att försäga sig.

Att gå igenom hela händelseförloppet är inget som intresserar någon, inte ens mig men jag vet att jag innan det här flera gånger ifrågasatte varför kvinnor/män/den undertryckta i en relation ändå fanns kvar i den när kränkningarna tog fart. I mitt fall handlade det om kränkningar i mitt eget hem. Att bli kallad "jävla hora" och "något som går att hämta i dussintal på prostitutionsstråken inne i stan" av orsaker som inte ens förföll sig logiska var några av de bitarna som verkligen kränkte mig. Orsaken kunde vara att jag ett till två år innan vi överhuvudtaget lärde känna varandra hade besvarat någon på ett forum på nätet i en fråga som hade en sexuell anspelning. Han satt alltså och scannade nätet efter ställen jag varit och eventuellt fortfarande var inloggad på, lusläste ALLT jag skrivit som fanns kvar att tillgå, för att sedan kunna använda det mot mig. Just för att kunna kalla mig "dum i huvet", "jävla luder" och på alla sätt ha som mål att avskala mig från min kvinnlighet och självkänsla när det passade honom, vilket i stort var varenda gång vi sågs och han blev kvar här över natten.

Vi var bara här, vilket i dagsläget har övertygat mig om att ALLT han berättat om sig själv är lögner rakt igenom. Det var här, i mitt eget hem, jag inte fick känna av att jag hade något som helst grundläggande värde som människa. Varför sparkade jag inte bara ut honom? Rädsla. Utifrån lögnerna om vem han var, vad han gjorde och vilken information han hade tillgång till, fanns en rädsla. En riktig rädsla för vad han skulle göra, inte mot mig men mot mina närmaste, om han blev riktigt jävla arg eller upprörd. Med tanke på hur han reagerade mot mig över irrelevanta småsaker som inte hade något med honom att göra så fanns det en grund till rädslan. Så här med facit i handen kan jag konstatera att hade jag kunnat välja så hade jag hellre blivit våldtagen och rövknullad av George Bush än att ha utsatt mig för den här människan.

Det var först när jag bestämde mig för att det han berättat om sig själv, eftersom jag aldrig fick se någonting verklighetsförankrat att backa upp berättelserna med, som jag dessutom kunde ta mig därifrån. När det inte fanns mer än uppblåsta och samtidigt innehållslösa lögner. Lögner kan nämligen inte användas som utpressningsmedel, kontrollinstans på FRA-nivå eller på annat manipulativt sött om de inte är trovärdiga. Det är först när man av rädsla (eller önskan) tror på en lögn som den blir farlig.

Lögnen han använde sig mest av som maktverktyg och för att trycka ner mig var den om hans tidigare kvinna. Tydligen var hon en amerikansk fotomodell med sjukvårdsutbildning och tjugo år yngre än honom själv. Enligt påstådd utsago (för att vinna sympatier uppenbarligen) skulle hon ha gått bort två veckor innan bröllopet och då bärandes deras barn. Så visst, nu kommer väl någon snart och gapar och skriker och menar att det kanske ändå är sant, men om något så allvarligt är sant och om det inte är fråga om lögner - då skulle det väl inte varit så svårt att en enda gång under ett halvårs tid ha låtit mig följa med hem till honom? Alltså kan det inte ha varit mer än lögner. Eftersom hon dessutom enligt utsago var begravd var det ovanpå det även tabu att kritisera eller ens försöka påpeka att jag bara är mänsklig, och jämförelse med någon som på alla sätt är helgonförklarad inte är rättvist för någon levande människa.

Utöver det så var hans inställning ifråga om jämställdhet, kvinnosyn och allt annat något som hör hemma på 1800-talet. Kvinnor är tydligen något man äger. Barn är något man såklart ska ha men det är kvinnors sak att ta hand om det, alltjämt medan mannen kan fortsätta förnedra och trycka ner henne när hon inte lyder hans minsta vink.

Så varför skriver jag det här nu? Kanske för att jag behövde få det ur mig, men det kunde jag väl gjort för ett halvår sen eller om tre år. Att det kom nu handlade om att han gjort sin närvaro påtaglig igen. Inte för att jag har stenkoll på vem, vilka eller hur många som läser min blogg. Men tidigare idag hittade jag uppenbara tecken på att fanskapet läser här. Han sitter alltså fortfarande och försöker hålla koll på mig, kontrollera vad jag gör, och framför allt veta vem jag knullar med... (för det var det som störde honom mest, att jag faktiskt någon gång i mitt trettioåriga liv knullat med någon annan och jag borde fan ha vetat bättre som 30-årig kvinna än att ha gjort det jag gjorde när jag var 19, 23, 25 och 27...)

Han kanske skulle ta och skaffa sig ett eget jävla liv istället!

Själv tänker jag krypa ner i soffan och kolla på Stepford Wives

Har du koll på vad det är för dag.

Det verkar råda lite delade meningar om vilka datum och veckor som gäller i dagsläget. Igår såg jag att en bekant lagt upp ett fotoalbum på facebook daterat 9 september 2009. Om min kalender går rätt är det datumet ännu inte passerat. En artikel i SvD är daterat 14 september och hänvisar till kommande onsdag 9 september och lades den upp innan onsdagen som var är det än mer förvirrat, men det vet jag såklart inte. Den kanske kom upp idag, eller igår, eller nästnästa vecka då det är den 14e?

Enligt alla mina kalendrar, DN, och text-TV är det hur som helst den 4 september idag och dessutom en fredag. Har jag fel måste jag å andra sidan ifrågasätta vad som hänt med den första veckan i september.

Vad har du för dag idag?