ett litet sting av lust

Jag ser fram emot fredagen som kommer härnäst. Till skillnad från de flesta dagar innebär den att jag får besök. Det kommer dessutom att lagas mat i mitt kök. Känslan av eufori är nästan möjlig att röra vid bara av tanken på att det kommer ske. Det kommer ätas god mat i sällskap av människor jag tycker om. Vad det blir vet jag inte än, helt enkelt för att jag inte håller i taktpinnen när det gäller matlagning den här gången.

Trots det ser jag ändå fram emot det. Jag ser fram emot njutningen av att äta. För den som inte förstår det kanske det någon gång behöver förklaras ytterligare, men just nu orkar jag inte. Just nu tänker jag ägna några minuter åt att drömma om fredagen. Maten, sällskapet, trivseln och att än en gång kunna äta.

kort om dagen

Tiden bara rinner iväg. Dagarna går alldeles för fort och grannarna för så mycket oväsen att det är svårt att fokusera på skolarbetet. Ska man verkligen behöva gå hemifrån för att kunna läsa en bok? Det känns mer än lovligt galet.

Idag blir det en del hemifrån ändå, vila öronen minst sagt. Funderar lite på om det inte borde bli kostym idag då jag lovat möta upp kvinnan bakom sjumilakliv.se och hennes idé om Stockholm verkar gå i kostymernas tecken. Vore dumt att uppröra den bilden, men vi får se, kostymen kanske inte passar längre.

Efter det blir det en försmak av Bröllopsfotografen med en vän vilket gör att jag än en gång tvekar på kostymfrågan. Han skulle nog undra en del och möjligen tycka min förklaring vore torftig. Men går allt sen enligt planerna kommer jag somna med kinden mot sidan om gramnegativa kocker eller något lika spännande. En alldeles lagom planerad dag alltså.

det är inget förutsättningslöst samhälle vi lever i, även om vi kanske vill tro det..

Jag tycker riktigt illa om när folk förutsätter att det är på ett visst sätt, inte utifrån att de har frågat, undersökt saker och ting eller på något annat sätt samlat kunskap i hur situationen ser ut, men ändå förutsätter utifrån vad de inte har den blekaste aning om.

Det stör mig att någon förutsätter..

.. att bara för att jag inte öppet och detaljrikt redovisat för relationer, umgänge med män, kan presentera en partner och X antal barn, så måste det vara så att jag är ute efter varenda man som går i ett par skor. I vilket sammanhang? Tja, något så enkelt som att tacka ja till att ta en öl i solen med ett sällskap som redan består av minst två deltagare där den ena råkar vara man, antagligen också upptagen sådan. För inte fan kan jag väl som kvinna sitta i solen och uppskatta en öl i sällskap av andra utan vidare baktankar?! Enda gången det är ok, är tydligen om man är gift och därmed har basunerat ut sitt ointresse för vad det nu är som folk tror man primärt är ute efter.

.. att jag antas vara förälder utifrån att jag (på ett uteställe där människor umgås) emellanåt tittar åt en av mina närmsta vänners barnvagn där det sitter en liten och sover. När det sedan rör på sig i vagnen och barnets far, som jag suttit och pratat med en stund, är den som reser sig och går dit medan jag själv ägnar mig åt resterande sällskap anses jag vara en dålig mor. Detta är så klart inget som uttalas men märktes tydligt på den kvinna som surt påtalade att barnet vaknat, vilket var i samma ögonblick som faderskapet reagerade och tog hand om situationen. Tydligen är detta tillräcklig grund för att försöka stirra sönder mig med arga leken resten av kvällen. Bara att hon står där i en dryg timme och skickar onda blickar åt mitt håll (nästan så att man kan höra de helvetesramsor hon tänker) får mig att tycka riktigt illa om folk som förutsätter och dömer utifrån det de int har en aning om.

.. att mina medmänniskor förutsätter att jag som boende i huvudstaden har ett SL-kort i jackfickan 24-7 och därmed kan hoppa på/av vilken buss eller vilket transportmedel som helst för att vi "inte orkar gå" hela den där vägen, som oftast inte är mer än 3 kvarter. Jag åker sällan kollektivt, jag rör mig sällan längre än dit fötterna bär mig, vilket ändå kan vara en ganska bra bit.

.. att bara för att jag uttrycker en önskan om att umgås, så innebär det automatiskt (iaf för den som lyssnar) att det handlar om en intim, fysisk aktivitet. Bara för att jag inte talar högt om vem jag visar mig naken för, när eller under vilka överenskommelser så innebär det faktiskt inte att det inte händer. Att jag sedan faktiskt vill umgås med människor jag tycker är intressanta att PRATA med, och ägna tid åt i former som innebär allt annat än det som förutsätts av omvärlden verkar vara något som inte uppfattas. Tydligen kan man inte göra så utan att, som redan förutsatts i första läget, ha en inrutad väl utannonserad relation som ger signalen av ett egentligt ointresse för andra människor, åtminstone på det sättet som utgör ett hot. Hot för vad vet jag inte riktigt, men det finns väl de som förutsätter att jag faktiskt är så begränsande och vet allt sånt.

Det som ändå stör mig mest är att det jag upplever, det jag märker av att andra förutsätter om mig utan att ha den blekaste aning, utan ens visa det minsta intresse i att ta reda på grundfakta men gärna förutsätter och dömer leder till något jag inte uppskattar det minsta.

Det leder till att JAG förutsätter att människor omkring mig är fullkomliga IDIOTER och det är något jag verkligen inte vill förutsätta.

"Inte idag, jag måste skriva"

Visst är det sant på sitt vis, jag måste skriva. Det är så jag valt att lägga upp min sommar. Samtidigt kan jag konstatera att jag använt mig av just den kommentaren mer än nödvändigt mycket den här sommaren. Idag måste jag förvisso ta mig an räkningarna, och kanske lösa ut mig ur Unionen till förmån för Vårdförbundet nu när verkligheten kommer att se ut som den gör. I övrigt så måste jag skriva och visst är det en ursäkt som funkar, så jag slipper tala om att modet sviker, att jag inte vågar..

Visst hade jag hellre funnits där ute, med resten av människorna, men jag måste skriva.

Diverse tankebollar..

Det blir inget sammanhängande alls här ikväll. Hjärnan verkar inte ha fått rikig kontakt med medvetandecentralen, vet bara inte varför. Kanske behöver sova lite mer, kanske behöver våga leva lite mer eller kanske bara behöver bli osynlig för omvärlden.

Stod ut med ett personalmöte efter stängning ikväll men protesterade högljutt inför det nya kontraktet. Mertid må hända går för sig, men att lite fult försöka skala av 20kr per timme och hoppas att man inte upptäcker det är fulare än jag accepterar. Blir det ingen ordning på det så får de helt enkelt leta upp ny personal och CSN får göra en ny bedömning än en gång.

Imorgon får alla eventuella utflykter göras till fots. SL-kortet hade sin sista dag idag och jag tycker det verkar korkat att köpa ett nytt bara för att ha ett, kan ta det om en knapp vecka när det behövs igen istället. Jag borde nog se till att klippa mig förresten, och antagligen färga håret också. Har fortfarande svårt att lita på frisörer i den här stan, den senaste fick mig att se ut som en mespropp. Snacka om att inte vara det minsta lyhörd för kundens önskemål eller personlighet. Det var iofs 3½ år sen, men en del ränder går aldrig ur.

Det skulle dessutom vara skönt att se lite riktigt folk igen snart, men oddsen att det kommer hända känns obefintlig. Enda gången någon verkar det minsta öppen till att ses är om de doftar en möjlighet till sex i det hela. Jag kan inte låta bli att vara trött på den sortens människor som tänker med kuken. Nog för att sex tar upp den största delen av folkets tankeverksamhet (den som försöker påstå något annat ljuger) men det finns ändå en del andra element som kan vara bra att fokusera på FÖRST! Sån't där som får människor att känna sig omtyckta för vad de är..

Försvunnen i en snårskog av tid

"För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut,
ser man allt med lite andra ögon.
Man övar sig, och långsamt blir man bättre på att se
skillnad mellan sanningar och lögner."


Jag kan bara konstatera att de har försvunnit. Även de flesta av de som menade sig fortfarande finnas där. De som inte tålde sanningen när den sved och när de hade någon annan att luta sig på som substitut för en själv gjorde det lätt för sig att kasta bort en. Nu när substituten försvunnit är frågan om de egentligen tyckte det var så bra. Antagligen är det fortfarande frågan om att vara för egenkär för att tåla den sanning man fått presenterad tidigare och därmed förblir vänskaperna tillintetgjorde över struntsaker.

Visst skulle jag kunna ta smällen, IGEN, och plocka upp där det fortfarande gick att laga.. men jag vill inte. En del av mig vill inte, en annan säger att det kanske du borde ändå. Den delen som inte vill har underligt nog starkast inflytande i dagsläget. Kanske är det ålder, kanske är det ett förberedande för nästkommande rotuppryckning och smått plannerade flytt vidare igenom livet, men samtidigt är det bara att inse att det hela lämnar mig ensam.

Tills för ett tag sedan fanns ett litet hörn på nätet, där människor kände varandra eller åtminstone hade kommit dit via någon de kände som i sin tur kände de andra på stället. Tills för ett tag sen fanns en tillvaro där att finnas i, en tillvaro att småprata i och vara skämtsam med andra människor i. Det här var en plats som ändå hade en mening, hade fått del i rutinerna och var på väg att få mer utrymme. Istället för att bli en delad glädje slog den tillbaka med ett genuint ovälkomnande. De få som motargumenterade det fick nog se hur fel de haft, hur torra deras argument varit. Det fanns inget där att välkomna någon med, finns du inte redan i den glada färgklicken, i klubben för inbördes beundran då har du verkligen ingen plats där och ingen rätt att yttra dig heller, åtminstone inte utan att ha fråga minst fem människor om lov. En outhärdlig atmosfär i sanning, så varför älta den? Jag saknar inte alls atmosfären, men visst.. jag saknar någonstans att förspilla de där tre fyra extra inläggen där det finns ämnen att stöta och blöta och där det finns svar att få utan att det blir bortsvamlat i ett regn av obegripligheter. Med lite tur så hittar jag ett nytt, när jag väl lärt mig hur man letar.