Antagen!

Nu i dagarna är det tid för första antagningen till höstens studier på högskola och universitet. Jag hade en plan redan förra hösten som jag då satte i verket alldeles försent, helt enkelt för att jag inte förstått den accepterade - men för mig fullkomligt ologiska - turordningen vid ansökan, så istället fick jag se till att sätta planen i verket i år.

Jag minns att mamma ringde i april och var måttligt stressad över att jag inte skulle hinna söka i tid. Detta då jag månaden tidigare lite lätt presenterat min framtidsvision för mina föräldrar, mest för att jag ville att de skulle sluta stressa mig om mitt liv. Jag har en plan. Detta informerade jag också moderskapet om då hon stressade i april. Vid det laget hade min ansökan redan funnits i systemet sedan en månad tillbaka.

Ikväll passade jag på att logga in på studera.nu för att se hur långt deras processer hunnit. Efter en liten omväg lyckades jag logga in på mitt konto och det är med skräckblandad förtjusning jag konstaterar att jag blivit antagen till mitt förstaval. Mitt högskoleprov visade sig tillräckligt! Jag blev antagen!

Orsaken till de kluvna reaktionerna bottnar delvis i att jag i mars inte var säker på vilken utbildningsplats jag ville ha som första alternativ, den som var närmast kontra den som verkade ha bäst rykte i fråga om anställning efter utbildning. Samtidigt bestämde jag mig då för att ryktet verkade vara marginellt och avståndet mellan hemmet och skolan fick därför ha en större betydelse. Därutöver handlar en del av kluvenheten i den där förbaskade självkänslan som är så söndertrasad att jag knappt vill kännas vid den alls i dess nuvarande tillstånd. Ytterligare något att ta itu med så snart som möjligt, och det ska gudarna veta att jag jobbar med dagligen.

I det stora hela kommer att accepterande av studieplatsen innebära en ordentlig omställning i vardagen då jag vet att min nuvarande livsstil inte kan hantera tre års studier, åtminstone inte av den karaktären. Jag behöver få vara frisk, jag behöver få känna mig motiverad och jag behöver få trivas i tillvaron. Jag behöver helt enkelt må bra för att kunna bli bra i det jag ämnar utbilda mig till. Det känns samtidigt skönt att det just nu dyker upp människor omkring mig som verkar beredda att stötta och coacha där det behövs.

Samtidigt känns det fortfarande lite läskigt. Jag blev antagen! Ska jag verkligen tacka ja?

328 kronor mer i månaden

Så kommer det se ut om jag fortsätter studera nästa år. Åtminstone om man ser till den här artikeln. Som om det vore värt det. I dagsläget äter hyran upp 56% av mina pengar från CSN. Ska vi dessutom köpa huset och vi är så superoptimistiska som ingen kan vara i dessa tider, låtsas att även jag får ett lån av banken och kan köpa, så kommer boendekostnaden efter det, och efter CSNs höjda studiemedel äta upp ca 67% av mina pengar. Det kanske är dags att se sig om efter ett jobb ändå, trots att det kan innebära stängda dörrar i framtiden vad gäller att utbilda sig. Kanske är det dags att sprätta iväg den där romanen snart ändå. Men bara kanske..

Diverse tankebollar..

Det blir inget sammanhängande alls här ikväll. Hjärnan verkar inte ha fått rikig kontakt med medvetandecentralen, vet bara inte varför. Kanske behöver sova lite mer, kanske behöver våga leva lite mer eller kanske bara behöver bli osynlig för omvärlden.

Stod ut med ett personalmöte efter stängning ikväll men protesterade högljutt inför det nya kontraktet. Mertid må hända går för sig, men att lite fult försöka skala av 20kr per timme och hoppas att man inte upptäcker det är fulare än jag accepterar. Blir det ingen ordning på det så får de helt enkelt leta upp ny personal och CSN får göra en ny bedömning än en gång.

Imorgon får alla eventuella utflykter göras till fots. SL-kortet hade sin sista dag idag och jag tycker det verkar korkat att köpa ett nytt bara för att ha ett, kan ta det om en knapp vecka när det behövs igen istället. Jag borde nog se till att klippa mig förresten, och antagligen färga håret också. Har fortfarande svårt att lita på frisörer i den här stan, den senaste fick mig att se ut som en mespropp. Snacka om att inte vara det minsta lyhörd för kundens önskemål eller personlighet. Det var iofs 3½ år sen, men en del ränder går aldrig ur.

Det skulle dessutom vara skönt att se lite riktigt folk igen snart, men oddsen att det kommer hända känns obefintlig. Enda gången någon verkar det minsta öppen till att ses är om de doftar en möjlighet till sex i det hela. Jag kan inte låta bli att vara trött på den sortens människor som tänker med kuken. Nog för att sex tar upp den största delen av folkets tankeverksamhet (den som försöker påstå något annat ljuger) men det finns ändå en del andra element som kan vara bra att fokusera på FÖRST! Sån't där som får människor att känna sig omtyckta för vad de är..