händig man sökes

För någon vecka sen kom ett brev från Com Hem, som jag ett tag struntade i då de har lärt sig skicka e-fakturor och jag därmed gissade att det var reklam. När jag väl öppnade det fick jag ett fint litet meddelande som sa;

"Den 3 november kommer Com Hem att avveckla abonnemanget Analog-tv Bs i din fastighet. Det innebär att ditt nuvarande tv-abonnemang upphör från denna tidpunkt. Bla ba bla bla"

Så kom ett fint erbjudande med dubbelt så mycket kanaler för samma pengar och ännu mer kanaler som underförstått skulle kosta ytterligare om tre månader. Orka! Så mycket tittar jag inte på TV. Den står förvisso på och håller mig sällskap en del, men är inte tillräckligt intressant för att jag ska behöva ha trettiosjutton kanaler. Tog ett varv på Com Hems hemsida för att se vad som fanns att välja på och beställde till slut ett nytt paket (likt det jag beställt någon gång för en massa år sedan och bara fortsatt på) med TV/Bredband/Telefoni för en del mindre pengar än de jag betalar idag! Bra deal för student med taskig ekonomi alltså.

Nu har avin kommit! Boxen ligger och väntar på att bli hämtad. Kortet som ska sitta i den ligger på skrivbordet och jag vågar inte gå och hämta den. Det tekniska krånglet (som antagligen bara handlar om att sätta i några sladdar, hatar sladdar, får mig att dra mig undan. En händig man vore på sin plats. Fixa mina sladdar, justera mina kanaler och sedan när han ändå är här kunde han justera min sneda garderobsdörr och skruva upp lite hyllor. Efter det skulle det inte vara otänkbart att över en flaska vin se över frökens lite mer privata kanaler, justera tongångarna en smula och resten bör säkerligen censureras. Det vore något det.

Men var finns han, någon som vet?

Hur mycket lockas du av vuxenpoäng egentligen..

Nu när jag röjer runt i röran på köksbordet (typiskt att det ska vara så viktigt just nu när jag behöver sätta mig med kurslitteraturen och verkligen förbereda mig för morgondagen) stöter jag på högen med reklam och bra erbjudanden som kom med studentkortet. Däribland ligger DN:s klämkäcka anmodan om en prenumeration och fler vuxenpoäng!

Jaha? När får jag utdelning för mina dyra och surt förvärvade poäng då? I vilket sammanhang behöver jag känna att det är mer vuxenpoäng som gör mig till en bättre människa. Det kanske hade fungerat när jag var 19, men allvarligt talat. Jag är för helvete redan 30! Vuxenlivet är ytterst påtagligt och flåsar mig i nacken tillräckligt mycket som det är.

Några futtiga extrapoäng i form av ytterligare utgifter behövs inte. Att inte ge efter för och skaffa sig totalt onödiga kostnader är väl vuxet om något. Jag kan läsa på www.dn.se där det inte kostar något extra! Mer vuxet än så blir det inte, i alla fall inte idag och knappast senare heller!

Vad kostade din självkänsla?

Så sitter jag här och bläddrar på bokus och adlibris för att hitta de vettigaste priserna på i vart fall delar av den litteratur jag behöver i höst. Programmet börjar på måndag och det kan väl vara trevligt om böckerna åtminstone är på väg när det drar igång på allvar. Samtidigt känns det sådär att slänga mer studiemedel på litteratur än vad som känns nödvändigt.

Vid sidan om den långa listan över kurslitteratur intalar jag mig att någon pocket med lättare läsning kan vara skönt att ha som paus från studierna (inte så att jag har en stad full av människor som skriker efter att få umgås med mig ändå) och efter en stunds bläddrande från en pocket till en annan har jag lyckats snöa in mig på en uppsjö av böcker om självkänsla.

Mia Törnbloms titlar Självkänsla nu! och Mera självkänsla skriker ikapp med andra alster som Självkänsla på djupet : en terapi för att reparera negativa självbilder av Marta Cullberg Weston, Bygg upp din självkänsla av Karen Katafiasz, Självkänsla för prinsar och prinsessor av Gunnar Fjällskog och Se mig: om självkänsla och jakten på bekräftelse av Emma Pihl. I högen finns också möjligheten till CD och arbetsbok under banderollen SJÄLVKÄNSLA : Till dig som vill känna dig mer värdefull, konceptet kostar bara 340 spänn. 340 spänn för självkänsla? Jo men det kan det väl vara värt. Tanken på att någon ens skulle tro att det är så enkelt får mig att rysa.

Jag pustar ut och finner en inre ro samtidigt som jag känner ironins ljuva slag i magen när jag till sist hittar Petra Medes Mer självkänsla än du kan hantera! i den redan för långa listan av "facit för trasiga människor". Det är skönt med parodier. Jag har förvisso inte läst den men det är skönt att inte behöva vara ensam om tanken "Va fan! Tror du verkligen en jävla bok ska fixa allt och ge dig självkänsla? Om den verkligen GÖR det är du dummare än tåget!"

Jag väljer istället att ta ett något mer medvetet beslut, det var lättsmält underhållning jag var ute efter, inte en snabbkurs i självbedrägeri. Kleopatras kam dyker ner i kundvagnen innan jag avslutar min beställning. Jag minns att jag tyckte om Caipirinha med döden så Maria Ernestam får helt enkelt en ny chans att imponera på mig.

Självkänslan? Vilken dag som helst nu..

"Inte idag, jag måste skriva"

Visst är det sant på sitt vis, jag måste skriva. Det är så jag valt att lägga upp min sommar. Samtidigt kan jag konstatera att jag använt mig av just den kommentaren mer än nödvändigt mycket den här sommaren. Idag måste jag förvisso ta mig an räkningarna, och kanske lösa ut mig ur Unionen till förmån för Vårdförbundet nu när verkligheten kommer att se ut som den gör. I övrigt så måste jag skriva och visst är det en ursäkt som funkar, så jag slipper tala om att modet sviker, att jag inte vågar..

Visst hade jag hellre funnits där ute, med resten av människorna, men jag måste skriva.

Tyvärr, du är för kort!

Vad sägs om en ståplatsbiljett från London till Dublin? Det är då för väl att Stockholm ligger snett till när Ryanair ger sig in på nya galenskaper. Nu planeras nämligen ståplatser på kortare flygturer. Utifrån illustrationerna verkar det både opraktiskt och obekvämt, åtminstone för resenären. Vem fixar att stå i den där positionen i mer än 5 minuter utan att tycka det är jobbigt? Bolaget å andra sidan anser sig säkert kunna göra en vinst på det. Så när jag någonstans läser

Ståplatserna är endast för vuxna som mäter en viss längd.

drar jag en lättnadens suck. Efterrsom jag alltid har varit för kort för att bli flygvärdinna lär jag knappast anses tillräckligt lång för att kvalificera mig för en ståplats på flyget, oavsett vart det bär.

Vågar du vara snäll?

Det här med att på ett eller annat sätt visa uppskattning i en situation när man blivit glad, oavsett orsak, är tydligen AJA BAJA! Åtminstone om man jobbar som jurist. Samma sak gäller små sporadiska gester av omtänksamhet, även om det är riktat till människor man inte känner. Så det där med att bjuda på möjligheten till kaffebröd för utarbetad, stressad personal ska man nog akta sig för.

Utöver det verkar många, förvånansvärt nog stingsliga över att bli visade uppskattning. Själv, som student med den minimala budgeten det innebär (tror inte ens det räcker upp till gränsen för levnadsminimum enligt statens mallar) kan jag konstatera att jag faktiskt uppskattar att bli bjuden på middag, eller försedd med möjligheten att slippa äta nudlar. Men som synes är det inte en allmänrådande inställning. Så vad du än gör, se till att hålla rätt på dina matpengar. Det verkar onödigt kostsamt om de hamnar i fel händer!

Dessutom lovar jag att skära ner på mina små spontana utspel av uppskattning. Det har faktiskt hänt att jag skickar en blomma till någon bara för att, eller köpt saffransknutar på lunchen till en kollega bara för att hon var sugen på det osv. För se betala en massa dryga böter, det har jag garanterat inte råd med!

328 kronor mer i månaden

Så kommer det se ut om jag fortsätter studera nästa år. Åtminstone om man ser till den här artikeln. Som om det vore värt det. I dagsläget äter hyran upp 56% av mina pengar från CSN. Ska vi dessutom köpa huset och vi är så superoptimistiska som ingen kan vara i dessa tider, låtsas att även jag får ett lån av banken och kan köpa, så kommer boendekostnaden efter det, och efter CSNs höjda studiemedel äta upp ca 67% av mina pengar. Det kanske är dags att se sig om efter ett jobb ändå, trots att det kan innebära stängda dörrar i framtiden vad gäller att utbilda sig. Kanske är det dags att sprätta iväg den där romanen snart ändå. Men bara kanske..

Vad gör vi när vi inte längre kommer ha råd att bo.. ?

Människor som har stora belopp att röra sig med verkar ofta ha sålt sin hjärna någonstans längs vägen. Åtminstone får jag den känslan när jag läser hur de resonerar. Stefan Fölster menar att invandrare och låginkomsttagare samlas där det går att få en bostad. Jag vågar till och med hävda att de samlas där det går att få en bostad de faktiskt har råd att betala. Så långt har han uppenbarligen inte tänkt. Så visst är förslaget han kommer med genialt. Höj hyrorna där folk har råd att bo så att de inte har råd att bo överhuvudtaget.

Var ska de då ta vägen? Ut i landet? Det kan kanske vara bra för att inte befolkningen helt ska försvinna från resten av landet, men vad ska de i så fall leva på? Sociala bidrag? Jag ser inte alls hur det där resonemanget ska få bort segregationen, snarare bygger det på den ytterligare. Samtidigt kan jag inte låta bli att det är så dessa människor, de som har ett oerhört välbestånd omkring sig och har råd att leva, egentligen vill ha det. De vill helst inte beblandas med fattiglappar som jag själv. För den sortens människa som jag representerar kan ju omöjligt ha något värt att ta tillvara på.

Problemet för de är bara att det i dagens samhälle är oacceptabelt att klart uttrycka att man vill ha ett tydligt klassamhälle med hårda kontraster mellan skikten. Alla kan inte leva i toppskiktet, så enkelt är det. Men att tro att de som lever i toppskiktet skulle vilja gör avkall på någon av sina bekvämligheter för att de som kämpar för sin överlevnad nere i botten ska ha en dräglig tillvaro... Det måste man vara naiv för att ens kunna börja intala sig.

Jag har egentligen inte råd att bo där jag bor. För att klara av det får jag göra avkall på annat som de flesta tar för givet. Jag vet inte ens hur jag ska kunna bo kvar med tanke på stundande förändringar. Oavsett vilken form de tar så kommer det bli näst intill omöjligt. Samtidigt har jag inte råd att flytta. Det här måste helt enkelt lösa sig, och jag föredrar om herr Fölster låter bli sina nästa drag. Åtminstone tills jag nått en dräglig tillvaro.

Idioter!!!

Nog för att det var lite trevligt med en skattesänkning, tyckte säkert många, själv kan jag inte direkt påstå att jag har märkt av den alls. Däremot har jag märkt desto mer av följdåtgärderna i samband med den, ökade kostnade/utgifter för privatpersoner till bl.a. a-kassa så nu när jag ser följande artikel kan jag inte bli annat än förbannad. Än mer förbannad kommer jag bli om skiten dessutom klubbas igenom. De kunde lika gärna ha struntat i skattesänkningen i första läget istället.