tisdagsreflektioner

Det här är lite av mina ganska vanliga vardagsfunderingar..

Om ett glas faller i golvet kommer det gå sönder. Det är en sanning de flesta godtyckligt håller med om utan att det blir något bråk. Om glaset faller i golvet och faktiskt fortfarande är helt går det egentligen emot den där sanningen vi alldeles nyss slog fast, men vi lyckas ändå acceptera det för det är ju också sant. Glas MÅSTE INTE gå sönder när de faller i golvet även om vi menar att det är sant att de allt som oftast gör det. För visst finns det inga regler som inte har undantag.

Om vi istället byter ut glaset mot en människa och själva fallet mot tankar och åsikter blir det genast mycket mer spännande. Så länge människan har åsikter som stämmer överens med de vi anser vara rätt så är allt sant. När det sen visar sig att samma människa faktiskt kan se saker på andra sätt, speciellt sätt som vi själva har svårt att ta till oss, hantera eller hålla med om så är det inte längre sant. Då är det inte undantag som bekräftar regeln. Då glömmer vi gärna bort att det finns lika många subjektiva sanningar som det finns människor. Istället bestämmer vi oss för att den människan är en lögnare.

En lögn blir inte mindre lögn för att en kollektiv enhet ställer sig bakom den och ser allt i samma dunkla belysning. En subjektiv sanning blir inte mer sann för att den har fler röster än de som inte ser den i samma ljus. Det som är mest fascinerande är ändå människors behov av att blåsa upp mygg till ohanterbara dimensioner samtidigt som de försöker skyla över sina egna elefanter.

Så när jag någon gång ibland konstaterar att det vore principiellt bättre om människor hade intressantare egna liv, så handlar inte det om den kollektiva massans sanningar om VAD som är ett intressant liv. Det handlar helt enkelt om att människor borde ha en tillvaro de själva trivs i och därmed mindre tid över att vara elaka och rent ut sagt jävliga mot andra. Vicki skrev orden häromdan och det vore kanske bra om fler reflekterade över och "hade självdistansen nog att inse att jag inte var livsviktig hela tiden för alla andra.".

Jag vet när vem är viktig för mig även om jag väljer att inte tala om för resten av världen när de inte är det. Jag har inte tid med den sortens negativ detaljupplysning till människor som av samma sköna kvinna beskrivs så här. Jag har helt enkelt annat att göra.

när vem är viktigare än vad

Jag har ännu inte riktigt fått grepp om grundinställningen bakom, orsakerna till den eller hur det egentligen ens är logiskt, men konstaterat ÄR det. Egentligen är det inte ens något nytt, fenomenet (om det ens är ett fenomen) har funnits länge. Jag stötte själv på det på en tidigare arbetsplats då alla mina arbetseffektiviserande förslag bara var bra förslag när de kom från någon annan.

När det gäller smaklöst, meningslöst dravel är det ungefär samma sak. I mina ögon blir det inte mer eller mindre smaklöst beroende på vem det kommer ifrån, smaklöst är fortfarande alltid smaklöst. Men tydligen är det inte så, det finns nyanser där också. Det handlar helt och hållet om vem som yttrar sig snarare än vad som yttras.

Att det sen blir ett jävla kackel när någon som av en eller annan anledning inte anses vara rätt person att yttra sig gör det på fel ställe har Niclas redan konstaterat, ett flertal gånger.

Och som någon så vänligt (i ett, för egen vinning, utbildande syfte) försökte banka in i skallen på mig "Så länge du håller det på DIN sida och plaskar runt där är det ok, men sen när du yttrar dig i samma rum som andra.."

A ja, vi får väl se hur länge det här är OK

man kan få pippi på färre fjädrar än så här..

Höns! Det var det jag tilldelades. Tack för den kära twittrare, nästa gång ska jag fråga en lite mer begränsad skara!

Det var väl tänkt att jag skulle finna en spännande, eller åtminstone intressant, vinkel angående höns i närområdet vid högbergsgatan, höganäs, högalidsgatan vad nu gateländet här på söder hette! Men då det verkade lite oklart vilken gata och var det rörde sig om googlade jag lite på de tre i samråd med höns för att se vart jag hamnade.

I Höganäs Kommun anses höns vara sällskapdjur och är därmed tillåtna i tätområde, åtminstone så länge de saknar tupp och inte överstiger fyra i antal.

I HSB BRF Bränneriets Förvaltningsberättelse från 2006 kan man läsa att ytterligare fem höns har flyttat in och trivs bra med de övriga. Föreningen har sin belägenhet i Högalids församling, Södermalm, Stockholm. Så på söder är det onekligen ett jädrans kackel dagarna i ända. Som om det vore någon nyhet.

Husman Hagberg lockade lite med höns i en annons för en lägenhet på Reimersholme.

”Ett par hundra meter från huset pickar frigående höns, precis som på landet.”

För visst är det väl känslan av att bo på landet man söker när man köper lägenhet i Stockholm.

Sjumilakliv låter meddela att hennes höns är glada, springer fritt och mår bra hemma i hönshuset, dock vet jag inte hur tätbebyggt det är där hon bor.

Surfar man runt lite till verkar det uppenbart att lite fjäderfän oavsett ort i landet skapar ett jävla kackel. Inte så mycket på fåglarna men desto mer kackel från grannar och folk runt omkring.

I huset där jag bor finns inte en enda sällskapsfågel så vitt jag vet och har sett, det kan dock vara så att jag pratar goja. Däremot är det övervägande kvinnor som bor här, åtminstone utifrån vad jag minns av kontraktslistan vi utgick ifrån i ombildningsprocessen, och däribland tveklöst en och annan gammal skata. Så nog är här tillräckligt med kackel ändå.

Jag kanske borde skaffa mig än sällskapsanka.

24 119 kondomer kvar

Antalet sjunker snabbt dessutom! Under Pride fick jag en liten present av en väninna. Kådisar är alltid bra, men den här var snäppet roligare. Numrerad och klar för att inte bara användas utan dessutom berättas om för allmänheten senare, typ här. Dessutom kan man visst vinna något spännande. Dock ska väl tilläggas att jag inte är den som är ute i svängen direkt och därmed föds inte många tillfällen för kondomanvändare. Men visst är det någon som är sugen på att skapa en spännande story före sista augusti så.. Hör av dig?

pausfågel

Jag är fortfarande inte tillbaka i gängorna efter helgen som gick. Texter är påbörjade men långt ifrån klara så tills dess får ni stå ut med en pausfågel.

eller varför inte ett par till...

Någon dag ska jag starta en egen sekt..

Jag ville egentligen skriva om sociala media, men orden vill sig inte riktigt. Formuleringarna sätter sig inte där jag vill och istället surfas det på nyhetssidor. När jag springer förbi "Scientologer ljuger" undrar jag lite för mig själv varför det på något vis är en nyhet. De är väl som vilken annan sekt som helst och fångar upp människor som är lätta att manipulera?

Året var 1997, jag var 18 och Au Pair i Dun Laoghaire, då de försökte fånga upp mig. På min lediga dag hade jag tagit bussen in till Dublin och strosade runt där, tittade lite i butiker, fikade någonstans, bara söp in atmosfären och uppmärksammade vad som fanns i min omgivning. På Abbey Street, möttes jag av en ganska ung man som frågade om jag hade en stund över, om han fick störa mig en smula. Leenden växlades och istället för att skyndsamt rusa vidare valde jag att lyssna på vad han hade att säga.

Det visade sig att han inte hade så mycket att säga just där och då, men jag erbjöds svara på några frågor för att få en profil över min personlighet presenterad för mig. "Några frågor" visade sig vara närmare 200 frågor med olika nivåer av stämmer/stämmer inte som svarsalternativ om jag minns rätt, det tog en dryg timme att svara på. Efteråt en stunds analys av svaren satte han sig med mig och talade om hur jag mådde, hur jag upplevde mig själv och hur jag uppfattade att min omgivning upplevde mig. Visade ett fint diagram med kurvor som förklarade det han just berättat. (Självklart fanns det en bottennotering där i resultaten, något att påverka, trycka lite extra på och manipulera utifrån.)

Detta fortsatte sedan med en uppmålad drömbild över hur jag skulle kunna ha det istället, hur jag skulle kunna må bättre, trivas med livet betydligt bättre, få vackrare hy, tjäna stora pengar, bo i drömvillan med den perfekta familjen, ja listan var oändlig.

Efter alla vackra visioner presenterades jag för en 20 minuter lång hjärntvättarfilm med bland annat Jon Travolta, Tom Cruise och en hel del fler höjdare som talade varmt om Scientologerna. Under 98% av filmen satt jag och funderade på om någon skulle upptäcka om jag smet ut därifrån, kände mig nästan en smula tillfångatagen. Avslutningsvis följde också en uppmaning att köpa deras bok "Dianetics", vilket jag inte gjorde. Au Pair och lägga 7 pund på en bok var inte riktigt vad som föreföll sig logiskt för mig där och då. Tydligen var jag inte ens lättpåverkad i den åldern. När jag sedan gick förbi lokalerna igen tre veckor senare var de borta. Fanns ingenting som antydde att de ens funnits där.

Många år senare har jag ändå införskaffat boken. Jag är vetgirig, jag vill se hur andra tolkar världen. Därför läser jag ibland saker som förefaller sig ologiskt för andra. Inte för att helt gå in i det själv och bli totalentusiast, utan för att se ytterligare ett perspektiv. Just den här boken verkar dock ha en väldig effekt på människor, jag har fortfarande inte orkat ta mig tid att läsa den. Men bara att ha den med ibland folk framkallar spännande reaktioner.

Samma dag jag hämtat ut boken på postutlämningen landade jag med den i torsdagssällskapet på en av Söders pubar. Ibland vänner och bekanta fanns en kvinna som utmärkte sig. Hon såg den, hittade snabbt kopplingen till scientologerna och ifrågasatte varför jag överhuvudtaet hade den. Då jag enkelt förkunnade att "Jag tänkte läsa den och se vad det är för något." var hon snabb att deklarera att jag skulle bli totalt hjärntvättad av den. En kommentar som fick mig att ifrågasätta henne mer än bokens innehåll.

Endera kallade hon mig dum i huvudet och lättpåverkad eller så tror hon på fullaste allvar att det finns böcker med hjärntvättsgaranti. Jag tror varken eller så jag ignorerade resten av det samtalet, har i stort ignorerat henne sedan dess och kanske läser den där boken någon gång framöver, när jag orkar.


Så även om scientologer nu ljuger kan jag inte låta bli att undra ibland. Behöver de ens anstränga sig när de gör det med tanke på hur lättledda människor oftast verkar vara?

Tyvärr, du är för kort!

Vad sägs om en ståplatsbiljett från London till Dublin? Det är då för väl att Stockholm ligger snett till när Ryanair ger sig in på nya galenskaper. Nu planeras nämligen ståplatser på kortare flygturer. Utifrån illustrationerna verkar det både opraktiskt och obekvämt, åtminstone för resenären. Vem fixar att stå i den där positionen i mer än 5 minuter utan att tycka det är jobbigt? Bolaget å andra sidan anser sig säkert kunna göra en vinst på det. Så när jag någonstans läser

Ståplatserna är endast för vuxna som mäter en viss längd.

drar jag en lättnadens suck. Efterrsom jag alltid har varit för kort för att bli flygvärdinna lär jag knappast anses tillräckligt lång för att kvalificera mig för en ståplats på flyget, oavsett vart det bär.