Det sociala rummet begränsas av människan

Vi pratade lite om det under en alldeles ljuvligt trevlig middag igår. Jag har tänkt ytterligare lite på det idag. När jag dessutom läser "Hur social vill du vara?" ser jag hur det bara är en sida av myntet. Den andra är fortfarande i trakterna av skolgården och mentaliteten där. För visst minns de flesta av oss tiden på skolgården, vilka som alltid valdes först under gymnastikens lagsporter, vilka som egentligen aldrig valdes och vem som inkluderades och vem som inte fick vara med. Visst finns det de ibland oss som gärna ville vara sociala men aldrig valdes. Den som har läst Jonas Gardells Jenny (och en del av hans andra böcker) vet vad jag pratar om.

Sociala media skulle kunna vara så mycket mer. Det skulle kunna vara möjligheter att knyta kontakter man aldrig annars skulle kunnat nå, eller drömma om. Det skulle kunn vara chansen att möta andra så som de är. Det skulle kunna vara möjligheten att följa människor som delar några av ens tankar eller intressen just bara därför. För att de intresserar en personligen. Det skulle kunna vara möjligt, utan att man behöver ta med sig rädslan för att hamna utanför om man väljer att följa fel människa.

Visst går det och visst händer det. Men i väldigt stor utsträckning händer också det som redan hänt så många gånger på alla landets skolgårdar, på alldeles för många arbetsplatser och i alldeles för många små samhällen runt om i Sverige. Det skapas små reservat i den stora ankdammen. Det skapas det som i många fall kallas bubblor där reglerna är glasklara, du har inget här att göra om inte högsta hönset i hierarkin (kanske rent utav moralhäxan) godkänt dig. Klubben för inbördes beundran är solid. I sociala medier har den dessutom ännu ett utrymme att tydligt tala om vem som är med och vem som inte är välkommen.

Det är inte längre intressant vad du har att tillföra, vem du är, det viktigaste är än en gång vem du känner, vem som har godkänt dig som människa. Varför jag tycker så illa om det är inte alls för att jag är avundsjuk på gemenskap eller det vackra i det. Jag tycker helt enkelt illa om sättet det exkluderar människor, fryser ut och i sig bara är ännu en form av mobbing. Jag som trodde det var något man växte ifrån när man blev vuxen.

För oss som flyttat ifrån skolgårdarna, småsamhällena och trångsyntheten är det i sig ett litet bakslag. Möjligheterna med sociala media grusas av samma gamla visa från förr. Samtidigt är det kanske här vi får tänka om, vi som orkade se lite längre, än en gång kanske behöver göra just det. Se lite längre. Inse att människor blir inget annat än vad de redan är, oavsett vad för verktyg du sätter i händerna på dem.

när det är ont om halmstrån att hålla fast vid

Ibland funderar jag både två och tre gånger på att gå med i Katolska kyrkan, men av fel orsaker. Jag går förbi den minst ett par gånger i veckan men har än så länge aldrig vågat gå in. Inte för att jag egentligen är religiös, jag tror inte på så värst mycket, utan snarare för att jag har ett alltmer påtagligt och stadigt växande behov av att höra hemma någonstans. Svårt att förklara här utan att bli plågsamt jobbig och oläsbar, därför låter jag bli. Ska man tro humanisternas test hör jag kanske bättre hemma där, men jag lär inte värva mig själv bara för att ett test tycker det.

Kanske vore det lättare att starta en egen sekt ändå. En gemenskap för alla frigående, ensamma pusselbitar i livet som inte passar ihop.

På gränsen till verkligheten

Även om det börjar bli mindre vanligt upplever jag fortfarande situationer med människor som gör enorma skillnader på internet och verklighet. Som glömmer bort att livet är flerdimensionellt och inte riktigt går att förpacka i den fysiska tillvaron vi kan känna med handen eller lägga kinden mot. Livet har inte de riktlinjerna. Människor däremot har det ibland för sig själv och för hur de dömer andra.

Att påstå att någon som använder internet mer än 5 timmar i veckan inte har något liv skulle vara ungefär som att påstå att den som inte har en egen segelbåt och två bilar inte har något liv. För inte kan väl människor anse att de lever om de inte har det där. Inte kan det väl vara så att människor lever i verkligheten om de ägnar mer tid åt internet än så, undantaget de som jobbar med det. Är det verkligen så svårt att se att internet är fullt av riktiga människor? Jag tror faktiskt man måste förstå att det ÄR just riktiga människor bakom alla texter och konstiga namn som figurerar på internet för att kunna ta det till sig. Visst det finns påhittade figurer och rollspelsmiljöer bland mycket annat, men de figurerna har knappast hittat på sig själva.

Jag har en klick människor omkring mig, några som känner mig sedan jag var tonåring, några som lärt känna mig senare och en del ganska nya vänner, som lever MED internet. Inte tack vare, och inte trots att, utan med. Internet är en del av tillvaron, inte hela tillvaron utan en del, ungefär som att borsta tänderna morgon och kväll, tvätta kläder när det behövs och ringa hem till släkten för att se att de också mår bra.

Vad det möjligen har ersatt i tillvaron är en del telefonsamtal, men trots det har inte kontakten med vännerna som bor långt bort minskat, snarare tvärtom. Det har även ersatt en del springande på krogen som ändå för det mesta feltolkas. (Feltolkningen ligger oftast i att jag går ut bland människor för att kommunicera och umgås, inte för att hitta någon att visa mig naken för senare under kvällen. Tydligen får man bara gå på krogen för att ragga i det här landet. Annorlunda i t.ex. Irland.)

Istället har det ersatts av uppsamlingar på krog, fik och annat med människor man redan vet att man tycker om att prata och säkerligen också umgås med. På så vis är internet ett skönt komplement till andra kontaktverktyg i verkligheten. Bara det att slippa börja en utekväll med en intervju för att se om människan man satt sig i sällskap med är intressant nog att fortsätta prata med. Istället kan man fortsätta där man redan var över nätet, fråga hur dagen har varit, om mötet gick bra, få lyssna på det hen helst vill berätta om just idag.

Baksidan är väl kanske att många gör skillnad på människan de möter på internet och samma människa när de möts på torget. Egentligen borde fler göra större skillnad på sin egen ihopfantiserade bild av hur andra är och istället bara se, lyssna och bemöta det de har framför sig.

Internet är i allra högsta grad verkligt och t.ex. jag är i allra högsta grad precis som jag är. Dock kan det vara svårt att förstå om man inte känt mig sedan tiden före 1998 eller träffat mig tillräckligt mycket utan en dator. Om man inte kunnat se, lyssna och bemöta utan istället fantiserat fritt och förväntar sig att jag ska forma mig efter den bilden.

Jag är inte mindre jag bara för att jag har ett tangentbord under fingrarna, eller tvärtom. Mina troll i tillvaron försvinner inte för att jag har ytterligare en dimension att jobba med. Min verklighet ser egentligen inte annorlunda ut från tiden före internet, mina svårigheter är inte annorlunda. Jag kan inte trolla bort det som är svårt genom en dator, jag kan inte ens låtsas.

Igår var ett exempel på en härlig dag när fler dimensioner av verkligheten kom lite närmare varandra. Jag mötte Sjumilakliv, Gustav kom förbi och berättade om sin dag på TV4 och på väg till något annat landade även Mattias Boström en kort stund. Hade det här varit möjligt utan internet och den verklighet som ändå rör sig där? Säkerligen. Men mer troligt är att det inte hade gjort det.

Ikväll finns det dessutom möjlighet att möta fler underbart verkliga människor på Underbara Bar och det kommer bli spännande att se vem som dyker upp.

så jävla klämkäckt

De finns överallt. Världen är full av dem. Vi älskar dem. Vi hatar dem. Säkerligen älskar vi att hata dem.

De används av klämkäcka, glada människor som sannolikt inte vågar bemöta en svår eller negativ tanke om man så tryckte ner den i halsen på dem. Snarare slängs det fram ytterligare floskler så fort något jobbigt uppdagar sig. Slängs upp för att skapa ett filter, ett avstånd, mota bort det jobbiga. Ungefär på samma sätt som vi har lärt oss att vigvatten, kors och vitlök håller vampyrer på avstånd. Så visst är det väl praktiskt, om än inte det minsta hjälpsamt. Världens alla jävla floskler, för när vi väl sitter där och inte kan mota bort det där svåra så vet vi att det verkligen bara är floskler.

Vad sägs om följande (de jag nu vet att ni avskyr);

Ryck upp dig!

Alla som är rika är olyckliga.

Äh, gaska upp dig, det blir bättre!

Det går över när du gifter dig.

För att det ska bli bättre måste det först bli sämre.

Man har inte roligare än man gör sig.

Eller varför inte den jag själv avskyr mer än alla de andra, inte för att jag tycker de andra är bättre men den här får mig i det närmsta att bli förbannad, hornen växer fram och jag vill slå varenda jävel som kommer dragandes med den på käften. "Ensam är stark!" Sug på den ni. Känn hur illa den ligger i munnen. Känn hur vämjeligt den smakar.

Egentligen vet vi, ni likaväl som jag, att ensam aldrig är starkare än den svagaste länken i vilken kedja som helst. Den stora skillnaden är att ensam inte har något annat alternativ. Ensam kan inte luta sig mot någon och få stöd när världen tynger ner så till den grad att det knappt går att andas. Ensam kan inte dela sin glädje med andra så att den växer, blir större, fyller upp ett helt rum och skapar en härlig atmosfär.

Ensam kan förvisso göra en hel del av allt det där som andra gör gemensamt, men inte för att ensam är stark, utan för att ensam inte har några andra alternativ - såvida lägga sig ner och dö nu inte är ett alterntiv. För det går ju förstås.

De som inte håller med mig har nog aldrig på riktigt mött ensam, i alla fall inte under tillräckligt lång tid och under tillräckligt svåra förhållanden för att förstå innebörden av det. Själv har jag bara en föraning, men det räcker.

Det räcker verkligen för att jag ska uppskatta alla härliga, underbara människor jag möter. En del stannar i mitt liv en kort stund, andra lite längre. Några stannar i flera år medan somliga bara vinkar lite hastigt då de far förbi. Oavsett vilket så uppskattar jag alla de jag får möta, alla har något att visa mig, alla har något annat och betydligt viktigare än floskler att dela med sig av. Även om jag just idag fått en hel del floskler från er underbara twittrare. Tack ska ni ha! <3

pausfågel

Jag är fortfarande inte tillbaka i gängorna efter helgen som gick. Texter är påbörjade men långt ifrån klara så tills dess får ni stå ut med en pausfågel.

eller varför inte ett par till...

En sån där fika i IRL-format vore trevligt..

Nyduschad och någorlunda torr tar jag fram och drar på mig klänningen som är finare än jag. Den påminner mig om hur mycket jag saknar att umgås med människor. Helst vill jag bara gå ut någonstans och möta upp alla och envar, sitta ner och prata bort en stund, lyssna på vad de har att säga.

Jag inser att det är torsdag och bänknötarklubben på Halfway Inn kommer samlas i vanlig ordning. Jag skulle kunna gå dit och känna av gemenskapen, men då det var så uppenbart när jag ramlade förbi där förra veckan att min närvaro inte var önskvärd (den noterades i ungefär 23 sekunder) känns det inte som så mycket gemenskap att söka sig till. De noterade inte ens när jag gick därifrån. Hangaround är ungefär lika osmickrande att vara som groupie eller glamourbimbo.

Så istället tar jag av mig klänningen igen, hänger tillbaka den i garderoben och ställer om hjärnan för ännu en kväll i soffan. Där finns åtminstone fem kuddar att samtala med.

Tänka sig att twitter kunde vara så rörigt (eller kanske rörande)..

Det har gått över en månad nu. En vän som lever med sociala media i sin direkta närhet föreslog någon gång i juni att jag borde testa att twittra. Direkt ifrågasatte jag meningen med det hela. Fanns det någon poäng med det, hade jag någon som helst nytta av det, var det inte bara yrkesverksamma människor som använde det och varför skulle någon där ta notis om min närvaro. Jag testade.

I samband med att jag reggade mig accepterade jag möjligheten att det kunde vara totalt meningslöst, men visst kunde jag väl åtminstone titta på det. Så många community, IM-varianter och annat som jag testat så kunde jag väl lika gärna testa det här också. Någonstans där omkring så fastnade jag.

Jag hittade ingen direkt mening, men det var lite roligt. Det gav dessutom en motivation att börja skriva lite mer än 140 tecken i stöten igen. Så jag letade upp en av de gamla bloggarna jag hade testkört i tysthet för många år sedan och blåste liv i den. Hur det har gått med den har ni säkert upptäckt. Men jag inser samtidigt nu när jag skriver att jag inte riktigt kommer närmare svaren på mina tidigare ifrågasättanden. Eller är det kanske det jag gör.

Mina grundläggande ifrågasättanden har alltid varit; Varför skulle någon bry sig om att läsa det jag skriver? Vem tycker det är intressant överhuvudtaget? Med tiden känns det mer och mer som svaren på de frågorna är irrelvanta, helt enkelt för att det är fel frågor. Det är inte där mitt fokus ligger. Det är inte där mitt fokus någonsin har legat, jag har aldrig tillåtit det. Visst finns det en del av mig som tvingar mig att skriva, men det handlar om en vilja att just skriva och den sidan har å andra sidan alltid funnits oavsett om någon läser. Så kommer det alltid vara.

Det som istället känns relevant för mig är människorna jag möter över nätet, tankarna, funderingarna, berättelserna. Energierna de ger ifrån sig och på vilka sätt de berör mig. I mina första trevande försök att få ordning på twitter kom Niclas närmare, utöver det gav han ljus åt mitt mer långrandiga skrivande här och såg till att fler hittar det. Samtidigt är det inte det, utan hans skrivande, våra samtal som berör mig mest. Jag är glad över att få finnas i hans närhet.

På liknande sätt är jag glad över att få vara delaktig i Ulrikas liv. Hennes funderingar och formuleringar får mig alltid på ett så sprudlande humör. Även när hon berättar om sina gråtattackare lyckas hon beröra så till den grad att jag bara vill följa med vidare, lyssna på det hon har hört, se det hon har sett. Underbara Per som jag fått känslan av också "ser" på många sätt som jag gör, det finns så mycket att känna igen, både i det som är svårt och samtidigt allt som får en att le.

Jag inser att det här kommer kunna bli ett kilometerinlägg om jag ska gå igenom alla människor och alla bloggar som berör, som gör mig alldeles varm inombords och som får mig att ständigt vilja återvända, vilja möta människorna igen. Det finns så många. Jag har dessutom funnit många av dem via twitter. Visst är det underbart att ett litet tweet som svar på någons kluriga kommentar kan få en fortsättning som leder vidare till stadier där det nästan börjar kännas som att man känner lite av/med människorna bakom. Att följa LordFredruk och förlossningsderbyt var ännu ett litet exempel på något som verkligen kändes i hjärterötterna. Samtalet med Elvira om destinationskorrektheten på pendeltåget lika så. Jag tycker så oerhört mycket om att tillåtas bli nyfiken, krypa in under skinnet på i tweets, följa med i tillhörande bloggarna och bara känna med, känna mer och låta mig beröras.

Det kanske inte är så sociala media är tänkt att användas men det är så jag använder de nu. För att låta mig beröras. Så fortsätt beröra mig, det finns så många fler jag vill återkomma till..

One-Night-Hangaround (mp)

Gårdagens vånda över författandet och det extra skrivandet som kurserna kräver avslutades med en kväll i Visby. Jag är fortfarande inte säker på om jag kan motivera mig själv tillräckligt för ett politiskt engagemang och då den här veckan bara verkar handla om politik, åtminstone i Visby, så var nog första intrycket att det skulle bli en avig kväll. Å andra sidan så var en kväll någon annanstans än vid huset och dessutom i vuxet sällskap uppskattad hur den än såg ut i övrigt. Så efter att ha lyssnat på ett grått (rödgrönt blir grått om man blandar det rätt) tal fortsatte kvällen med partimingel ett stenkast ifrån parken och talarstolen.

Bartendern där förtjänar endera ett nackskott eller en kyss, jag har fortfarande inte bestämt vilket, efter att ha ansett sig behöva kontrollera min ålder till förmån för ett glas rosévin. Visst är det kanske så att över en viss ålder ska man väl ta det som en komplimang, men då det ständigt ifrågasatts så känns det snarare som om det vore trevligt med en paus ifrån ifrågasättandet. Att någon helt enkelt accepterar att jag har åldern inne att själv fullt ut bestämma över mitt val av, i det här fallet, dryck. Det har gått mer än ett decennie sedan jag fick den rätten. Ska det behöva gå ett till innan den inte längre ifrågasätts?

Hur som haver, nog om tyken barpersonal nu. Utrustad med ett glas rosa vin och utan någon som helst koll på partiets ideologiska grunder och annat blev kvällens socialiserande över föväntan. Mycket av det jag observerade (för visst observerar jag mer än deltar när jag inte är ordentligt initierad i en grupp) kunde jag lägga till vågskålen för fördelar med grupptillhörighet, ställningstagande och gemenskap. Nästan så att jag hann lägga tillräckligt i den för att vilja vara delaktig oftare än sällan. Men så var det där med att behöva ta ställning i så många frågor och dessutom ta deras ställning? Jag vet ännu inte om jag är beredd på ett så stort steg, för mig är det gigantiskt, då jag inte alls är insatt i vare sig strukturen, ideologin eller något av det andra som ligger i grunden för aktiviteten i partiet. Aktivitet och delaktighet i den skulle för min del vara ett måste om jag tog steget. Passiva medlemskap oavsett vad det gäller gör mig nämligen inte till mycket mer än en hangaround.

Mönster

Beslutsfattar-Tess (d.v.s. den inre drivkraften som till slut sparkar mig i baken så att jag kommer igång) har börjat ta över min tillvaro. Kanske låter konstigt men för mig är hon välkommen. Hur jag upplevs av andra och hur jag vill upplevas av andra är så vitt skilda begrepp att det inte ens är roligt längre. Mina försök att synkronisera bilderna har inte heller varit framgångsrika, snarare tvärtom. Det har blivit dags att byta strategi. Detta gjordes i och för sig redan för ett par veckor sedan. Tess tog beslutet att skala bort en stor del av 'andra' för att minska trycket utifrån. Med färre människor vars intryck behöver analyseras ges mer tid åt att bearbeta och stärka grunden. Hon var dessutom smart nog att skära bort en infekterad sektor, något som verkligen behövdes just nu. Idag har hon skurit igen, huruvida det är bra eller dåligt får vi se framöver. Bäst just nu verkar vara att inte tänka mer på det utan istället fokusera på de små 'delmålen' som stundar inom kort. Ett betygsgrundande prov är inget att ta så lätt på och med mindre än 30 timmar kvar tills startpunkten är det dags att lägga band på sig och lägga om energin där den gör mest nytta.

I övrigt rör sig funderingen runt mönster, viljan/önskan att passa in, avsaknaden av ständigt återkommande mönster som kan signalera till andra. Bara små saker som gör det enklare för omvärlden att 'ta till sig' och inte avfärda. Visst är det egentligen det stora hela som måste justeras och jämkas för att passa in i mallen. Jag är inte redo för den sammanslagningen än, finns inget Tess kan uttrycka för att få mig att gå i den riktning. Däremot har små, kanske för andra totalt obetydliga, ting fått visa vägen till mönster och rutinbildande bekvämligheter. Du undrar säkert vad jag menar. Bara enkla saker som att en parfym kommer får styra i fortsättningen, samma schampoo kommer att få finnas i duschen (inget mer flackande bland olika tillverkare osv.) Hyllan av alla sorter och varianter av hudvårdsprodukter har länsats och nu ersatts av två flaskor, de kanske får sällskap i framtiden men då efter inrådan av hudvårdsterapeuten..
Utrensningen av 'använder aldrig' och 'passar inte in i tillvaron' pågår fortfarande för fullt. Fram tills nu trodde jag dock bara att det gällde mina fysiska 37 kvm. Det verkar som jag har haft fel, Tess vill att jag ransakar och rensar mer än så..