jag går min egen väg

Igår var det IDOL-hysteri på twitter. Åtminstone kändes det så då flertalet av de jag har i mitt flöde twittrade om det. Glada tillrop, sura kommentarer över juryn och en massa annat som jag tror de som gör programmet skulle ha intresse av att läsa. För mig var det totalt ointressant. Jag följer inte IDOL. Då jag yttrade det blev jag snabbt förklarad IDOL-hatare, vilket fortfarande förvånar mig samtidigt som jag fascineras över hur snabba människor är att döma andra att vara antingen för eller emot utifrån små korta kommentarer som får plats på 140 tecken.

För egen del handlar det om att jag inte är intresserad. Jag tycker programmet, idén och fenomenet i sig är ointressant. Har aldrig förstått hysterin som skapats kring det. Visst det ger något att prata om i fikarummet på jobbet. Men på den tiden då jag hade ett jobb, ett fikarum och arbetskamrater var jag hellre tyst och funderade på det som var viktigt för mig när de drog igång IDOL-pratet eller vilken annan dokusåpa det nu var som slaviskt skulle följas.

Igår kväll fastnade jag istället på SVT2 där K special hade ett program om Juliette Binoche rullande. I min högst personliga tillvaro är hon intressant, någon jag ser upp till. En människa som fascinerar mig, som jag beundrar och som jag lite i smyg ibland önskar att jag fick chansen att lära känna. Första gången jag såg henne var när jag var 12 år. Sent en kväll när familjen gått och lagt sig, hemma i den lilla byn i småland, smög jag upp och satt mig i vardagsrummet och tyst, tyst lät jag "Varats olidliga lätthet" rulla i videon.

Kan kanske anses lite väl snuskig för en 12-åring, men för mig då var hela filmen vacker. Hon var otroligt vacker, berättelsen i sig var på något udda vis vacker och någonstans i allt det är blev jag säkert en liten del av vad jag är idag. Programmet igår kändes alldeles sådär som jag förväntar mig att Juliette ska vara, enkel, klok, ärlig och hur trött, sliten, gammal hon än må börja bli är hon ändå vacker. Jag uppfattar henne framför allt som en kvinna som går sin egen väg. Jag beundrar hennes syn på livet, åldrandet och individens förmåga, så som det beskrevs i programmet. Oavsett vad som trycker på från samhället, omgivningen, ideal så är den egna vägen det viktigaste.

"Om åldrandet vore accepterat skulle det knappt märkas." ~ Juliette Binoche

För mig är det också så. Den egna vägen är viktigast. Sen måste inte alltid den egna vägen vara precis tvärtemot vad alla andra gör, radikala steg åt sidan från andra människors vägar. När jag var yngre tänkte jag att nu när så många människor genom så lång tid har gått på den här planeten borde det inte finnas någon plats kvar där ingen har gått. Vart jag än går kommer jag alltid kliva i någon annans fotspår.

Den viktigaste lärdomen för mig i den insikten var att förstå själv att när jag går efter dig handlar det inte om att jag ständigt vill gå i dina fotspår, utan att jag vill gå där just då. När jag sedan viker av åt ett annat håll är det inte för att göra mig fri från dina fotspår eller hävda något i protest mot dig, utan det handlar bara om att det är just där jag vill - just då.

För mig handlar inte "min egen väg" om att vara för eller emot, med strömmen eller mot strömmen, på ena eller andra sidan. Det handlar inte ens om att gå där ingen annan har gått förrut. Det handlar helt enkelt om att förstå varför jag är där jag är, väljer det jag väljer och går där jag går just då. Att jag följer det som väcker min nyfikenhet och mitt intresse oavsett hur många (eller få) andra som delar det intresset eller den frågan med mig.

Du behöver inte förstå varför jag går där jag går. Det räcker att jag gör det.

[BILDEN AV JULIETTE BINOCHE LÅNADE JAG AV HTTP://JUSTFORTRAIN.FILES.WORDPRESS.COM ]

femtio tusen ord

Förrförra året var jag ruskigt kaxig. Jag hade bestämt mig för att jag skulle. Det skulle dessutom bli en baggis, en lagom lätt utmaning i en inte alltför brant uppförsbacke. Jag kan väl konstatera att allt som kunde gå fel gick fel. Jag försökte att samtidigt läsa in en massa kurser på komvux, vilket visade sig vara minst en för mycket. Det som skulle bli så lätt. Jag hade ju en del spännande uppslag, intressanta idéer. Det var bara att skriva.

I år tror jag inte jag kommer försöka. Men jag kan erkänna att jag hemskt gärna skulle vilja. Samtidigt ser jag, med studierna som de ser ut idag att jag har inte en snöbolls chans i helvetet att lyckas. Femtio tusen ord är ganska mycket, inget som ramlar ur en i sömnen direkt. Så hur gärna jag än vill.

Hur gärna jag än önskar att jag hade idéer, tid och motivation att delta i årets NaNoWriMo så kommer jag låta bli. Men jag hoppas att många av er andra låter bli att göra det jag gör och istället deltar. Jag tror nämligen det är en spännande utmaning som ger en betydligt mer ifråga om utveckling än det tar av en ifråga om tid. Det kanske inte automatiskt blir en bestseller, eller så gör det det. Oavsett vilket så tror jag det ger något åt de som drömmer om att skriva men som jag har lite svårt att få ändan ur vagnen.

Det börjar första november, så än finns det tid att bestämma sig för att delta. Jag önskar jag hade tid.

inte alltid rätt och riktigt

Jag är medveten om att mina tankar, åsikter och yttringar inte alltid når hela varvet runt. Jag vet om att de ibland är lätta att slå sönder och visa på felaktigheter i, samtidigt som de egentligen alltid är hållbara utifrån att vara MINA tankar. Alltså inte så ofta en objektiv verklighet.

Men det är lite det som är poängen. Att tänka FEL är också på många sätt att TÄNKA och jag gör hellre det. Jag tänker hellre fel än att inte tänka alls. För om jag aldrig någonsin tänker själv, kommer jag heller aldrig riskera att tänka rätt.

Tänk på det!

24 119 kondomer kvar

Antalet sjunker snabbt dessutom! Under Pride fick jag en liten present av en väninna. Kådisar är alltid bra, men den här var snäppet roligare. Numrerad och klar för att inte bara användas utan dessutom berättas om för allmänheten senare, typ här. Dessutom kan man visst vinna något spännande. Dock ska väl tilläggas att jag inte är den som är ute i svängen direkt och därmed föds inte många tillfällen för kondomanvändare. Men visst är det någon som är sugen på att skapa en spännande story före sista augusti så.. Hör av dig?

En liten bön

Jag borde stressa mer idag, istället fann jag min "dagbok på nätet" från 1999 i ett hörn där ingen (som inte vet exakt adress) någonsin letar. Där i fann jag en bön för alla de som stressar. Jag minns att jag då fick den via mail, sökte en källa nu men hittar inte någon. Dock verkar den finnas på de flesta välsorterade humorsidor idag, så håll till godo.

A prayer for the stressed!

"Grant me the serenity to accept the things I cannot change,
the coruage to change things I cannot accept,
and the wisdom to hide the bodies of those people
I had to kill today because they pissed me off.

And also, help me to be careful of those toes I step on today
as they may be connected to the ass that I may have to kiss tomorrow.

Help me to always give 100% at work…
12% on Monday
23% on Tuesday
40% on Wednesday
20% on Thursday
5% on Fridays

And help me to remember..
When I'm having a really bad day,
and it seems that people are trying to piss me off,
that it takes 42 muscles to frown and
only 4 to extend my middle finger and tell them to bite me!

Amen"

Tänka sig att twitter kunde vara så rörigt (eller kanske rörande)..

Det har gått över en månad nu. En vän som lever med sociala media i sin direkta närhet föreslog någon gång i juni att jag borde testa att twittra. Direkt ifrågasatte jag meningen med det hela. Fanns det någon poäng med det, hade jag någon som helst nytta av det, var det inte bara yrkesverksamma människor som använde det och varför skulle någon där ta notis om min närvaro. Jag testade.

I samband med att jag reggade mig accepterade jag möjligheten att det kunde vara totalt meningslöst, men visst kunde jag väl åtminstone titta på det. Så många community, IM-varianter och annat som jag testat så kunde jag väl lika gärna testa det här också. Någonstans där omkring så fastnade jag.

Jag hittade ingen direkt mening, men det var lite roligt. Det gav dessutom en motivation att börja skriva lite mer än 140 tecken i stöten igen. Så jag letade upp en av de gamla bloggarna jag hade testkört i tysthet för många år sedan och blåste liv i den. Hur det har gått med den har ni säkert upptäckt. Men jag inser samtidigt nu när jag skriver att jag inte riktigt kommer närmare svaren på mina tidigare ifrågasättanden. Eller är det kanske det jag gör.

Mina grundläggande ifrågasättanden har alltid varit; Varför skulle någon bry sig om att läsa det jag skriver? Vem tycker det är intressant överhuvudtaget? Med tiden känns det mer och mer som svaren på de frågorna är irrelvanta, helt enkelt för att det är fel frågor. Det är inte där mitt fokus ligger. Det är inte där mitt fokus någonsin har legat, jag har aldrig tillåtit det. Visst finns det en del av mig som tvingar mig att skriva, men det handlar om en vilja att just skriva och den sidan har å andra sidan alltid funnits oavsett om någon läser. Så kommer det alltid vara.

Det som istället känns relevant för mig är människorna jag möter över nätet, tankarna, funderingarna, berättelserna. Energierna de ger ifrån sig och på vilka sätt de berör mig. I mina första trevande försök att få ordning på twitter kom Niclas närmare, utöver det gav han ljus åt mitt mer långrandiga skrivande här och såg till att fler hittar det. Samtidigt är det inte det, utan hans skrivande, våra samtal som berör mig mest. Jag är glad över att få finnas i hans närhet.

På liknande sätt är jag glad över att få vara delaktig i Ulrikas liv. Hennes funderingar och formuleringar får mig alltid på ett så sprudlande humör. Även när hon berättar om sina gråtattackare lyckas hon beröra så till den grad att jag bara vill följa med vidare, lyssna på det hon har hört, se det hon har sett. Underbara Per som jag fått känslan av också "ser" på många sätt som jag gör, det finns så mycket att känna igen, både i det som är svårt och samtidigt allt som får en att le.

Jag inser att det här kommer kunna bli ett kilometerinlägg om jag ska gå igenom alla människor och alla bloggar som berör, som gör mig alldeles varm inombords och som får mig att ständigt vilja återvända, vilja möta människorna igen. Det finns så många. Jag har dessutom funnit många av dem via twitter. Visst är det underbart att ett litet tweet som svar på någons kluriga kommentar kan få en fortsättning som leder vidare till stadier där det nästan börjar kännas som att man känner lite av/med människorna bakom. Att följa LordFredruk och förlossningsderbyt var ännu ett litet exempel på något som verkligen kändes i hjärterötterna. Samtalet med Elvira om destinationskorrektheten på pendeltåget lika så. Jag tycker så oerhört mycket om att tillåtas bli nyfiken, krypa in under skinnet på i tweets, följa med i tillhörande bloggarna och bara känna med, känna mer och låta mig beröras.

Det kanske inte är så sociala media är tänkt att användas men det är så jag använder de nu. För att låta mig beröras. Så fortsätt beröra mig, det finns så många fler jag vill återkomma till..

Så skönt att O-ljudet är borta..

Jag lyckades få ordning på det. Ljudet lämnade min dator i mitten på juni och då hade jag varken tid eller ork att leta efter det. Sedan dess har jag levt med alternativa lösningar för den musik som normalt pryder min vardag. Det har varit i form av iPod Shuffle, iPod Nano, gamla CD-skivor i DVD-spelaren med ljud strömmande ur TVn och en och annan FM-kanal i mobilen. Det var en lättnad att äntligen ha hittat rätt inställning och återknyta bekantskapen med iTunes och till viss mån även YouTube (Spotify har jag än så länge aldrig ens hälsat på och än mindre bekantat mig med).

I den återfunna sinnesron som musiken ändå ger faller sig tankarna lättare på plats och bildar de strömlinjeformade funderingarna jag trivs med. Efter att ha klättrat på lite länkar och läst Erik Laaksos ord "Människor har inte rötter, de har fötter." börjar funderingarna gå till mina egna fötter, mitt eget liv och vart det har fört mig under de 30 år som hittills passerat. Det finns en del flyttande och en och annan resa i bagaget, och även i de stora beskrivningarna som omvärlden oftast får höra finns det små delar, minnen, människor, situationer som jag håller närmast hjärtat.

Ett spår av Tenacious D fångas upp av iTunes och jag återvänder till den lilla husfesten i Ballincollig, vid Carrigrohane Rd, väster om Cork i Irland. Det var ungefär tre veckor efter att jag landat på ön 2004 och en av mina nya arbetskamrater bjöd hem några av oss till fest.

Värdinnans pojkvän och hans kamrater turas om med gitarren, och någon som vill få damerna att rodna, tar sig ton och sjunger Tenacious D's "Fuck her gently". Det fungerar, minst tre av flickorna i rummet rodnar, dock är jag lite för svensk för att lyckas med det. Istället sitter jag där tyst, sneglar lite förstulet på den av grabbarna jag finner mest intressant, spännande och attraktiv. En nonchalant byggd man, silvergrått kort hår, varma ögon och ett pojkaktigt leende.

Kvällen går, festen blir sådär som fester brukar. Människor blir mer eller mindre berusade, en del röker något som jag inte ens bryr mig om att fråga vad det är, jag vet redan och jag är inte intresserad av det. En kontakt med tidigare nämnt span uppstår vid pianot som står i köket. Vi hittar noterna till Abbas "Fernando" i en bok som ligger där. Mitt försiktiga klinkande för att hitta tonerna kompletteras med hans färdigheter i att faktiskt spela instrument. Vi sjunger lite av den, jag fyller i det jag minns av de svenska orden. Emellanåt hittar jag på vad som helst som låter passande, han har ju ändå inte en aning. Energierna sprakar i luften.

Det visar sig att han är jämngammal med mig, kanske t.o.m. året yngre, trots hårfärgen. Energierna sprakar. Vinet är uppdrucket. Kvar inom räckhåll finns bara spännande, fuktiga, åtråvärda läppar. Jag testar gränserna. Det slår gnistor och jag tänker i tysthet att det är då för väl att alla andra sitter i vardagsrummet.

Resten av minnena är dimmiga, och vore de inte det hade jag behövt censurera. Jag vaknar nästa morgon i huset. Jag for aldrig hem. Frukosten genomfördes med största försiktighet och respektfullt planterad obekvämlighet. En snabb kyss utanför innan jag tog taxin hem och ett kort löfte om att vi skulle höras var slutet på den romansen. Veckan efter flyttade han till London.

Idag minns jag inte ens vad han heter. Jag minns bara hettan, spänningen och spelandet på min svaghet för gråhåriga män. Skulle jag kunnat uppleva situationen igen hade jag inte gjort något annorlunda. Om jag hade fått chansen att älska honom en dag och aldrig någonsin igen så hade jag nog tagit den, och som nu, bevarat det som ett vackert minne.

Marmelad och gräsmattor

Sista dagen i huset och för ovanlighetens skull ska jag spendera det mesta av den utomhus. Bergdorfblondinerna får vänta till resan hem, även om den då ska varvas med ytterligare skrivande, men det får helt enkelt bli som det blir.

Frukosten är framdukad och jag borde ägna mer fokus åt den innan dagen fortsätter med ansandet av gräset här ute. Jag tänkte alltså passa på att försöka få åtminstone lite färg från den här resan med en hel del krattande av nyslaget gräs, dessutom blir det en kamp mot den där allergin som jag ännu inte fått diagnos på men starkt misstänker finns där.

Sammantaget har det varit skönt att komma hemifrån, tiden rusade iväg och med lite bättre planering från det egna hållet hade dessutom gått att göra betydligt mer av vistelsen här. Istället har det blivit ett virrvarr av utflykter, studerande, partimingel och trivselkvällar. Jag har lyckats åstadkomma det första utomhusbadet sedan 2004 vilket det på alla sätt var hög tid för. Tidigare rutiner har varit minst ett utomhusbad per år (oftast på västkusten) för att vara ense om att det har varit sommar även det året. Att det sedan, trots vistandet på en ö med lång kuststräcka och flertalet stränder, har blivit bad i en liten insjö får ses som ett steg i rätt riktning om än så litet. Nu, frukost. Ut i solen. Packa ihop tillvaron och imorgon bär det iväg mot Visby och flotten över till fastlandet.

Komma rätt, komma fel och komma av sig.

Mina kommateringar är under all kritik. Jag vet. Gotlandsfärjan är aningens kyligare än jag trott. Internet är lika svårfångat som en vattendroppe i Sahara. Det finns lite ibland men bara som en antydan om något man vill ha mer av. Istället smygläser jag lite över axeln på mannen som sitter snett framför mig här i salongen. Kitty Jutbring skriver att Sommarens engångsligg har tappat sin charm. Jag har inte läst artikeln så jag vet egentligen inte vad den handlar om, men titeln räckte för att få snurr på en tanke. Mannen har dessutom bläddrat vidare till någon som glöder och berör.

Jag vågar påstå att konceptet engångsligg (oavsett årstid) egentligen aldrig har haft någon charm, kommer troligtvis inte att få det någon gång framöver heller. Visst, tanken på att möta någon för en kväll, någon timme, en kvart, energierna sprakar, båda vill, båda vet och allt är så där magiskt häftigt eftersom båda vet exakt vad den andre går igång på osv. Som en fantasi fungerar det hur bra som helst, kan vara riktigt spännande. Men just som en FANTASI! Många skulle säkert medge att de har fantasier som de eggas av men för den sakens skull inte vill förverkliga. Så låt den vara en fantasi, använd den som det redskap det är och njut av tanken. Sen när man fantiserat sig alldeles varm och flåsig, svetten rinner och hormonerna spritter åt alla håll, då är det dags att vakna. Dags att inse att det inte är realistiskt.

Visst, det kan säkert hända ändå, med lite tur så råkar den andre trycka på exakt rätt knappar. Alternativt har man kåtat upp sig själv så till den grad att det inte spelar någon roll vad för knappar man trycker på, allt fungerar! Så innan jag tappar bort poängen ska jag fortsätta vidare till dit jag var på väg - engångskontakter kan man både ha och mista, och för att inte utsätta sig själv för ännu mer risker av ren dumdristighet är det bättre att mista. Att istället tillåta sig de där "förbjudna" stunderna med någon man känner väl, någon som faktiskt vet vilka knappar som finns att trycka på, vad som fungerar och vad som är bra att undvika, är å andra sidan något jag verkligen förespråkar. Små stulna stunder i verkligheten, där risken finns att man blir upptäckt (varför inte passa på i hissen på väg upp och i tysthet be en bön att ingen medpassagerare dyker upp på vägen), där det inte är mer än några minuter till det att någon ringer på dörren eller helt enkelt bara där andan faller på. Jag kan inte tänka mig en mer magisk sommar än just en sådan, med någon som känner mig, vet mina tysta signaler, snappar upp minsta lilla vibb, och inte är rädd för att ta sin roll i det tysta spelet.

Så varför händer det inte? Svaret känns enkelt och tråkigt. Det finns inprogrammerat i de flesta att den uttalade tvåsamheten måste bli tråkig vardag, måste tyna bort och förpassas ner i slentrian. Det är så inpräntat i de flesta att ingen ens har en vilja att försöka ändra på det. Visst man kanske inte kan ändra på det egentligen, men visst kan man försöka. Visst kan man gemensamt göra sitt yttersta för att inte släppa taget och låta latmasken ta över. Att också uppmuntra varandras initiativ i leken är minst lika viktigt. Omvärlden suckar säkert och menar att det jag målar upp är en utopi, verkligheten kommer aldrig se ut så för någon. Det må så vara, eller så behöver de bara anstränga sig lite mer. Men så länge jag är själv vill jag ändå tro att det är möjligt, att det är något som faktiskt kommer kunna hända. Att finna någon med en liknande inställning är första steget. Om jag sedan kommer dit och några år efter det måste revidera min verklighetsuppfattning så må det vara hänt. Det kommer säkert ha sin charm det också.

Tomgång

Underligt hur alla orden bara försvinner ibland. Finns mängder med tankar kvar som bara vill bli formulerade och noterade, men just nu vet jag inte hur. Den stora bubblan där allt i normala fall far runt och studsar fram och tillbaka är tom. Det finns inga tankar att plocka ner och ge liv till.

Men det kanske är just vad det handlar om. Jag behöver förlika mig med tanken på att jag inte ska ge liv till något nytt, någonsin. Istället kan jag fundera på om jag ska ha den där grå färgen som heter Anis på väggarna, eller kanske Troll. När man ser hur de döpt de olika färgnyanserna går det inte att låta bli att undra hur mycket vederbörande på Alcro har rökt på innan det gjordes. Men å andra sidan, det är väl inget att fundera på något som antagligen är fullt normalt. Jag borde nog bara lära mig att ge mig hän till riktiga, destruktiva beteenden. Släppa taget och bli som alla andra, trasiga och med en destruktiv last att skylla på..

Vågad

Ibland blir det bara så där bra som man ville ha det för länge, länge sen. Äntligen verkar det som om man kom rätt. Jag vågade och så här i efterhand är jag mäkta nöjd, trots priset. Tur man inte behöver göra om det så ofta. Fast jag har lovat att inte vänta 3 år till nästa gång. Det blir lite kul att se vad tjejerna säger om det i helgen också, kanske ingen som reagerar alls vem vet. Samtidigt gör det inte så mycket. Det är åtminstone ett bekymmer mindre att knuffa framför sig. Nästa lilla projekt som ska lösas är de små hålen i öronen som inte längre finns. Vi får väl se om det möjligen kan finnas en piercingstudio att tillgå nästa vecka, eller så får det helt enkelt vänta ett tag till.

Imorgon har jag tänkt våga igen. Ett litet samtal under kvällen med en av mina starkaste inspirationskällor i Stockholm fick det genast att kännas som en lite bättre idé än jag själv velat ha det till. Den här gången handlar det om att möta en människa på riktigt. Min orsaker att undvika det har varit många men inte alltid så starka. Nu har hon ändå slagit hål på den 'största' av dem, så jag hoppas att modet håller i sig även när jag vaknar. Skulle det sen sluta i kaos så är det inte mitt fel. Jag har inte lovat att uppfylla en förväntning någon godtyckligt fantiserat ihop om mig, inte på något sätt. Därmed är det inte heller mitt ansvar att betala för besvikelsen över hur illa den stämmer. Nu, ska jag våga sova naken igen.. Inte bara fysiskt, som ändå alltid sker, utan naken i min självkänsla och därmed öppen, sårbar men också stark innför alla hjärnspöken som väntar vid porten till drömlandet.

Diverse tankebollar..

Det blir inget sammanhängande alls här ikväll. Hjärnan verkar inte ha fått rikig kontakt med medvetandecentralen, vet bara inte varför. Kanske behöver sova lite mer, kanske behöver våga leva lite mer eller kanske bara behöver bli osynlig för omvärlden.

Stod ut med ett personalmöte efter stängning ikväll men protesterade högljutt inför det nya kontraktet. Mertid må hända går för sig, men att lite fult försöka skala av 20kr per timme och hoppas att man inte upptäcker det är fulare än jag accepterar. Blir det ingen ordning på det så får de helt enkelt leta upp ny personal och CSN får göra en ny bedömning än en gång.

Imorgon får alla eventuella utflykter göras till fots. SL-kortet hade sin sista dag idag och jag tycker det verkar korkat att köpa ett nytt bara för att ha ett, kan ta det om en knapp vecka när det behövs igen istället. Jag borde nog se till att klippa mig förresten, och antagligen färga håret också. Har fortfarande svårt att lita på frisörer i den här stan, den senaste fick mig att se ut som en mespropp. Snacka om att inte vara det minsta lyhörd för kundens önskemål eller personlighet. Det var iofs 3½ år sen, men en del ränder går aldrig ur.

Det skulle dessutom vara skönt att se lite riktigt folk igen snart, men oddsen att det kommer hända känns obefintlig. Enda gången någon verkar det minsta öppen till att ses är om de doftar en möjlighet till sex i det hela. Jag kan inte låta bli att vara trött på den sortens människor som tänker med kuken. Nog för att sex tar upp den största delen av folkets tankeverksamhet (den som försöker påstå något annat ljuger) men det finns ändå en del andra element som kan vara bra att fokusera på FÖRST! Sån't där som får människor att känna sig omtyckta för vad de är..