Dags att ge John Blund sparken!

Sömnproblemen är tillbaka. Nocturnekontot är i obalans och jag har inte längre kontroll över mina insättningar, inte på något sätt. För det är ju så, ett konto där man behöver sätta in sömn regelbundet för att köpa sig vaken tid. Jag behöver X antal timmars sömn för att fungera. Någon enstaka gång kan jag klara mig på hälften utan problem, men det förutsätter att jag fått de där timmarna varje natt, regelbundet. När jag som nu istället legat på X-3 en längre tid finns det ingen buffert kvar. Inget att ta av. Inga marginaler att spela på.

På det här kommer dessutom stress. När jag går och lägger mig är det förvisso för att jag är trött men när jag väl landat med örat mot kudden sätter stressen igång. Jag måste nämligen somna inom Y antal minuter för att få mina X timmar och X-1,5 är det mesta felmarginal jag kan hantera och fortfarande ta mig ur sängen i dagsläget. När jag passerat det med råge, legat i sängen tillräckligt länge och stressat över att inte somna, vet att det redan är kört... Först då är utmattningen så stor att kroppen har kraft nog att ta över. Problemet blir istället att jag inte vaknar när jag måste.

När jag väl somnat finns det ingen suck att jag vaknat förrän kroppen nått så nära X timmars återhämtning att den är nöjd. Finns inte på kartan. Har aldrig funnits. Redan som barn hände det att jag sov bort ett helt dygn och när jag väl kom upp var det återigen mörkt och dags att gå och lägga sig. Senaste sex åren har jag också haft dagar när sömnen tagit över helt. Visst jag har vaknat till, konstaterat var jag är, enbart för att känna att det inte gått att hålla sig vaken.

Det här kommer inte hålla den här gången heller. Idag stängde jag av tre alarm i sömnen, slog på TVn för att bli uppskrämd av nyheterna och sov vidare. Det håller redan på att ha konsekvenser. Förödande konsekvenser i livet som redan är rörigt nog och inte riktigt fungerar. Vi får se hur länge jag står ut, mäktar vidare, den här gången.

när utrymmet inte finns

Jag är ur balans. Jag vill helst skriva det ur mig, sätta ord på det och kunna lägga det åt sidan. Det är så jag alltid har bearbetat det som behöver bearbetas. Just nu går det inte. Just nu finns inte utrymmet. Just nu saknas platsen där jag KAN lägga texten ifrån mig och våga lita på att den inte görs till ett vapen. Just nu är jag gått i baklås.

Samtidigt måste jag fortsätta framåt, så jag harvar vidare. Fortsätter resan så som den är förutbestämd, men det känns inte riktigt som jag är med på tåget egentligen. Min känsla för vad som är upp, ner och rätt riktning är så omskakad att jag är lätt åksjuk, ändå sitter jag ner. Det kanske räcker med att blunda...

Mobiltelefonen är min fiende.

Speciellt om mornarna, då hatar jag den. Kroppen anser att det är alldeles för tidigt när telefonen sätter igång. Den skriker, kvittrar, ringer i klockorna värre än en domedagspräst, allt för att jag ska vakna och uppmärksamma dess existens. I det läget håller jag fortfarande med kroppen och trycker till telefonen. Inte nu! Inte än! Sen! Om en stund! Så håller vi på, länge. Varje morgon då jag behöver ta mig ur sängen tidigt.

Då jag för ett tag sedan märkte att tiden verkligen drog iväg i det här, var det bara att konstatera att 9-minutersintervaller är alldeles för mycket. Alltså ställer jag numera alarm på tre olika tider, vilket innebär att i samarbete med varandra är intervallerna inte mer än 3-6 minuter. Snooze är ett gift!

Idag tog det 1½ timme att ta sig ur sängen. En å en halv JÄVLA timme! Jag hatar det! Mobilen hatar mig, speciellt vid den tiden på dygnet. Det innebär att jag får stressa för att inte bli sen. Jag hatar att stressa, tänker inte stressa. Det innebär att jag får prioritera bort en del annat ur morgonrutinerna istället. Tröttsamt! Jag behöver en ny lösning, någon som drar av mig täcket, varsamt knuffar mig ur sängen och påtalar att det ÄR dags att kliva upp.

Så finns det någon som vill extraknäcka som mobiltelefon?

En liten bön

Jag borde stressa mer idag, istället fann jag min "dagbok på nätet" från 1999 i ett hörn där ingen (som inte vet exakt adress) någonsin letar. Där i fann jag en bön för alla de som stressar. Jag minns att jag då fick den via mail, sökte en källa nu men hittar inte någon. Dock verkar den finnas på de flesta välsorterade humorsidor idag, så håll till godo.

A prayer for the stressed!

"Grant me the serenity to accept the things I cannot change,
the coruage to change things I cannot accept,
and the wisdom to hide the bodies of those people
I had to kill today because they pissed me off.

And also, help me to be careful of those toes I step on today
as they may be connected to the ass that I may have to kiss tomorrow.

Help me to always give 100% at work…
12% on Monday
23% on Tuesday
40% on Wednesday
20% on Thursday
5% on Fridays

And help me to remember..
When I'm having a really bad day,
and it seems that people are trying to piss me off,
that it takes 42 muscles to frown and
only 4 to extend my middle finger and tell them to bite me!

Amen"

"Tänk dig för innan du säger något"

Jag vet inte rikigt vilken ände jag vill börja i den här gången men det blir nog hyfsat kronologiskt ändå. Det finns lite fler ljusglimtar i tillvaron igen. Samtidigt finns det minst lika många hinder och bromsklossar, emellanåt t.o.m. fler men det verkar vara så livet fungerar.I synnerhet den svenska tillvaron, man får bara inte glida igenom tillvaron på en räkmacka utan måste få en hel del svårigheter. Om ingen annan ser till att lämna dem åt en så finns alltid myndigheter och det statliga verket där för att försvåra det som går. Jag förstår inte varför de har så svårt att ha ett system som hjälper folk när det behövs istället för att vänta tills människor är så utblottade att det kommer kosta staten massor att vara hjälpsam, och än mer krånglar till det när människor visar att "nu, om jag får släppa taget om ert stöd lite lite grann för att se hur balansen är så kanske jag faktiskt kan klara mig själv om en månad eller två" genom att endera hålla dem tillbaka eller helt enkelt sparka ut dem ur sitt välfärdssystem eftersom personen ifråga uppenbarligen visar en svag tendens till att eventuellt kunna klara sig själv. Många gånger är det just den där knuffen som gör att allt går åt helvete.

Själv har jag en husläkare som vägrar ta sitt ansvar i 'ärendet' som jag nu är. Inom sjukvården och försäkringskassans ämbete är jag nu inte längre en människa utan ett ärende. Ett problem på papper som måste lösas på ett eller annat sätt. Min husläkare har menat att från i måndags skulle jag kunna jobba normalt fram tills psykiatrin har gjort sin bedömning (vilket sker först om 3 veckor!) om huruvida jag mår dåligt eller inte. Informationen jag fick utifrån telefonkontakten på psykiatrin när jag frågade "Hur ska jag bete mig fram tills dess? Vad ska jag göra? Vilka måsten har jag förutom att försöka motivera mig att äta för att inte helt tyna bort?" var inte svårare än att utifrån den processen som var beslutad skulle min husläkare kunna förlänga sjukskrivningen fram tills dess då hon fortfarande har ansvaret över mig tills det att jag träffat någon på psykiatrin i fysisk form. Efter att ha skällt ut husläkaren över hennes bristfälliga bedömning i att jag skulle "kunna arbeta som vanligt tills jag får en bedömning" och tydligt klargjort att jag nog inte hade sökt hjälp alls om jag faktiskt klarat av att arbeta som vanligt och två veckors stress över att få hjälp inte direkt ändrar läget så suckade hon tungt och sjukskrev mig på halvtid. Jag vill inte ha mer med den här husläkaren att göra. Hur beter man sig för att byta? Anmäla henne så att hon tvångsförflyttas kanske? Jag orkar snart inte försöka 'bli frisk' heller längre. Det tar för mycket energi som jag inte har, för mycket tjafs för att inte ens ta sig framåt.

Hur som helst, halvtidssjukskrivningen har nu lett till arbetslöshet då min arbetsgivare inte har någon nytta av mig på halvtid. Hon kan inte hyra ut personal på 50% eftersom det inte är vad företag letar efter. Jag gråter inte direkt över det. Jag fick i början på veckan mitt kontrakt som sträckte sig från första februari(!!) fram tills den sista mars så att jag åtminstone har papper på att jag nog ändå trots allt var anställd under den tiden. Emellanåt kunde jag inte låta bli att undra. Nu känns livet lite lugnare igen. Något som inte ska misstolkas, jag VILL ändå jobba. Jag vill kunna stå på mina egna fötter, plannera framåt och arbeta mot de mål jag har satt upp. Jag går dock hellre arbetslös än att ha ett jobb där jag inte känner någon som helst trygghet och inte kan se framåt. Att behöva sitta den 31:a och gissa sig till om man verkligen ska jobba dagen efter eller inte är acceptabelt, i alla fall inte för mig.

Mamma ringde igår. Hon ville först och främst tala om att de satt in lite matpengar på mitt konto, eller det var åtminstone hennes ursäkt för att ringa. Det visade sig så klart senare att vad hon egentligen ville var något helt annat. Under veckorna som gått har jag inte ens orkat "hålla upp en snygg fasad" över telefon och låtsats att allt flyter på som vanligt och är lika tråkigt som alltid för att slippa tjafsa med henne om saker jag inte vill tjafsa om. Istället har jag talat om vad som pågått, utan att gå in på detaljer och samtidigt klartgjort ungefär så många gånger som behövts och därefter några till att jag inte vill tjafsa om det.

Jag märkte nu senast när hon åter igen frågade om vad för kön det var på min psykolog att det var något mer som låg där och tryckte. Efter att tydligt ha talat om för henne att jag inte lägger så stor vikt vid vad för kön min läkare nu skulle ha eftersom det är persons förmåga att hjälpa mig tillrätta som är viktigt kom nästa slag och något jag antagligen bara satt och väntade på. Hon talade om att de frågar om precis ALLT man gått igenom i livet, även uppväxten och sa åt mig, just så där förmanande och hotfullt som mamma ofta gör, att jag skulle passa mig en del och tänka mig noga för när jag berättade om den delen av mitt liv för psykologen. Jag vet inte om jag ska bli arg eller bara än mera matt av det. Innan vi avslutade samtalet försökte jag ändå klargöra att det handlar inte om vad som hänt, hon har gjort och inte. Det handlar om HUR jag upplevt det och jag kommer att berätta om de upplevelser jag behöver klarlägga för att kunna få hjälp att komma vidare. Jag vet dock inte hur hon tog det, jag tror att hon tolkade det som att "jag kommer visst berätta vilken dålig jävla mamma du har varit!" och just nu orkar jag inte bry mig om det nu är så hon tror att det är.

Så än en gång till de små och även inte så småljusglimtarna i tillvaron.
Ett globalt företag hörde av sig igår om en ansökan och CV jag skickade till dem i tisdags. Tyvärr hann jag inte svara och idag ska jag bara sluta vara nervös och ringa tillbaka till dem.
Någonstans i tillvaron av att känna sig 'frisläppt' igår hittade jag lite energi att få lite ordning omkring mig. Om en dag eller två i samma takt kanske lägenheten t.o.m. kan anses välstädad.

Jag skulle egentligen ha skrivit mer, men datorn säckade ihop. Dagen har varit fylld med telefonsamtal på utrikiska och förhoppningarna är ganska höga nu fram till tisdag tillsammans med nervositeten. Jag är så nervös, men på ett bra sätt när det är blandat med att vara uppspelt och sprudlande, så att jag t.o.m. ringde hem och surrade en stund. Skriver mer senare. Nu får vinet göra sitt och sen får vi hoppas på lite sömn.

Sömn

För första gången på över ett år känns det som om jag faktiskt kan somna i tid. Visst, det kanske inte har varit så fruktansvärt svårt att somna alla dessa nätter under hösten men det känns ju onekligen som om de inte räckt till, de får guldkornen av sömn som varit i tillvaron.

Till saken hör att jag haft sömnsvårigheten sedan oktober/november 2005, en ovana jag plockade upp hos ett numera ex. Tyvärr har båda varit svåra att bli kvitt till 100% och sorgligt nog ser det ut som att avslutet med exet kommer att komma fortare än att få rätsida på sömnen. Inte för att det ser ut att komma något ordentligt avslut med exet, han har fortfarande en hel del av mina saker som gisslan. Jag vet inte ens om jag ska tycka det är bra eller dåligt. Men efter att ha varit stressad över att aldrig ha kunnat somna i tid ska jag nu sova. 7 timmar utan uppehåll är något jag ser fram emot redan nu, så om en kvart torde jag vara 'borta'.