Dags att ge John Blund sparken!

Sömnproblemen är tillbaka. Nocturnekontot är i obalans och jag har inte längre kontroll över mina insättningar, inte på något sätt. För det är ju så, ett konto där man behöver sätta in sömn regelbundet för att köpa sig vaken tid. Jag behöver X antal timmars sömn för att fungera. Någon enstaka gång kan jag klara mig på hälften utan problem, men det förutsätter att jag fått de där timmarna varje natt, regelbundet. När jag som nu istället legat på X-3 en längre tid finns det ingen buffert kvar. Inget att ta av. Inga marginaler att spela på.

På det här kommer dessutom stress. När jag går och lägger mig är det förvisso för att jag är trött men när jag väl landat med örat mot kudden sätter stressen igång. Jag måste nämligen somna inom Y antal minuter för att få mina X timmar och X-1,5 är det mesta felmarginal jag kan hantera och fortfarande ta mig ur sängen i dagsläget. När jag passerat det med råge, legat i sängen tillräckligt länge och stressat över att inte somna, vet att det redan är kört... Först då är utmattningen så stor att kroppen har kraft nog att ta över. Problemet blir istället att jag inte vaknar när jag måste.

När jag väl somnat finns det ingen suck att jag vaknat förrän kroppen nått så nära X timmars återhämtning att den är nöjd. Finns inte på kartan. Har aldrig funnits. Redan som barn hände det att jag sov bort ett helt dygn och när jag väl kom upp var det återigen mörkt och dags att gå och lägga sig. Senaste sex åren har jag också haft dagar när sömnen tagit över helt. Visst jag har vaknat till, konstaterat var jag är, enbart för att känna att det inte gått att hålla sig vaken.

Det här kommer inte hålla den här gången heller. Idag stängde jag av tre alarm i sömnen, slog på TVn för att bli uppskrämd av nyheterna och sov vidare. Det håller redan på att ha konsekvenser. Förödande konsekvenser i livet som redan är rörigt nog och inte riktigt fungerar. Vi får se hur länge jag står ut, mäktar vidare, den här gången.

när utrymmet inte finns

Jag är ur balans. Jag vill helst skriva det ur mig, sätta ord på det och kunna lägga det åt sidan. Det är så jag alltid har bearbetat det som behöver bearbetas. Just nu går det inte. Just nu finns inte utrymmet. Just nu saknas platsen där jag KAN lägga texten ifrån mig och våga lita på att den inte görs till ett vapen. Just nu är jag gått i baklås.

Samtidigt måste jag fortsätta framåt, så jag harvar vidare. Fortsätter resan så som den är förutbestämd, men det känns inte riktigt som jag är med på tåget egentligen. Min känsla för vad som är upp, ner och rätt riktning är så omskakad att jag är lätt åksjuk, ändå sitter jag ner. Det kanske räcker med att blunda...

jag är inte bitter, inte det minsta

Missförstå mig rätt någon gång också. Jag är faktiskt inte det även om jag får det slängt efter mig ibland. Däremot är jag trött, ledsen, vilse, gråtfärdig och menalt utmattad, ibland även frustrerad och många gånger vet jag att det säkerligen vore så mycket lättare att bara ge upp. Lägga sig ner och sluta försöka, tyna bort, blunda och se omvärlden så sakta försvinna.

Det vore säkert en enkel väg ut, men den funkar inte. Jag kan inte. Jag har något i mig som gör att jag verkligen inte förmår att göra just det. Så istället mal jag på, som en sengångare, långsamt och utan vare sig riktning eller mål men i a f framåt. Jag är fullt medveten om mina behov, men jag ser inte redskapen jag behöver för att tillgodose.

Så enkelt är det. Jag är verkligen inte bitter, bara mentalt utmattad - själsligt dränerad.

Ikväll blir det sova tidigt. Imorgon är tentan jag hade mardrömmar om inatt.

det där med att träna bort kräkreflexen

Ämnet dök upp igår innan eftermiddagens litteraturseminarium. I sitt sammanhang fanns det dessutom ett resonemang i det som varken handlade om ätstörningar eller sex, men då twitter inte är så generös med omskrivningar blev min formulering av det hela där betydligt mer kortfattad.

Samtidigt var det ett medvetet drag just för att jag finner det intressant att se vilken innebörd och vilka tankar och värderingar andra lägger i en del begrepp. Det som tydligt kom fram var ett det endera borde handla om sex (och då kunde det kanske var en bra sak) medan om det istället handlade om att kräkas på kommando var det uppenbart tal om en ätstörning och rakt igenom sjukt. Det faller inom ramen för hur människor tror att andra förväntar sig att de ska tänka och resonera. Dock hade inget av det någon relevans i min utgångspunkt.

Den egentliga diskussionen (med andra blivande sjuksköterskor) handlade om att undvika att reflexmässigt kräkas, eller ens se ut att vara på väg att kräkas, utifrån åsynen av sån't som får en att må illa. Vi pratade alltså en hel del om blod, olika former av slem, spyor och annat omysigt och för en del av oss innebar det en lätt reaktion i svaljet av blotta tanken på väl valda delar.

Alltså finns det en konkret orsak och därmed ett behov av att träna bort den där kräkreflexen som i dagsläget står på överkänslig. Det vore direkt respektlöst mot den patient man möter om man visade sig må illa utifrån något man såg där. Det är i den rollen trots allt något viktigt att inte klampa på en annan människas värdighet.

Muffins vs. Cupcakes

När jag var liten fanns inte cupcakes. Då hette det muffins och inte heller var de stora som en hel jävla sockerkaka. Idag finns tydligen både det ena och det andra och dessutom är det väldigt noga med vilket som är vad. Jag bestämde mig för att rådfråga twitter och se om jag kunde utröna vad som skiljer de åt. Det mest framträdande svaret på väldigt kort tid är att cupcakes har glasyr. Alltså är cupcakes inget mer än förklädda muffins? Bevis på det går att finna här. Den teorin håller!

Att cupcakes skulle vara mindre än muffins var också något som dök upp och i min mening är det inget annat än blaj påverkat av influenser från USA som äter upp vår egen standard. Gör att vi börjar fira Halloween så att våra barn tror att det är något vi alltid har gjort, äta sockerkaksstora muffins och snart kommer vi säkerligen diskutera vem vi ska välja till president. Blondinbella är en het kandidat har jag förstått! Spontant vill jag nog påstå att det är den här damen som står för mycket av språkbristerna i svenskan när det gäller bakverk och maträtter numera.

Själv tänker jag fortsätta kalla det muffins oavsett de är dekorerade eller inte, stora som en hel Schwarzwaldtårta eller vad som en gång i tiden ansågs vara normalt i Sverige - vilket var ungefär sisådär tre tuggor.

Mobiltelefonen är min fiende.

Speciellt om mornarna, då hatar jag den. Kroppen anser att det är alldeles för tidigt när telefonen sätter igång. Den skriker, kvittrar, ringer i klockorna värre än en domedagspräst, allt för att jag ska vakna och uppmärksamma dess existens. I det läget håller jag fortfarande med kroppen och trycker till telefonen. Inte nu! Inte än! Sen! Om en stund! Så håller vi på, länge. Varje morgon då jag behöver ta mig ur sängen tidigt.

Då jag för ett tag sedan märkte att tiden verkligen drog iväg i det här, var det bara att konstatera att 9-minutersintervaller är alldeles för mycket. Alltså ställer jag numera alarm på tre olika tider, vilket innebär att i samarbete med varandra är intervallerna inte mer än 3-6 minuter. Snooze är ett gift!

Idag tog det 1½ timme att ta sig ur sängen. En å en halv JÄVLA timme! Jag hatar det! Mobilen hatar mig, speciellt vid den tiden på dygnet. Det innebär att jag får stressa för att inte bli sen. Jag hatar att stressa, tänker inte stressa. Det innebär att jag får prioritera bort en del annat ur morgonrutinerna istället. Tröttsamt! Jag behöver en ny lösning, någon som drar av mig täcket, varsamt knuffar mig ur sängen och påtalar att det ÄR dags att kliva upp.

Så finns det någon som vill extraknäcka som mobiltelefon?

ett litet snitt ur verkligheten

(och en orsak till att ensamheten ändå är så lätt att välja, tack och lov är den tiden förbi)

han ringer.

- Hej, det var XXXX. Vad gör du?

- Hej du. M kom precis så jag ska ta bilen och åka till IKEA.

kort tystnad, (mina närmaste är inte heteronormativa och det vet han om, alltså dömer han även mig efter samma fördomsfulla form han lever i)

- Ska någon av dom där karlarna med eller ska hon med?

- M lämnade av maken vid Heron City på vägen hit och hon ska iväg på en inbokad fika så det är JAG som ska åka till IKEA och handla det där klädskåpet. Det har jag redan talat om!

- Mmm, jag satt in pengar åt dig, och så satt jag in så att du kan få det hemkört sådär som vi gjorde sist. Så du inte behöver ta med nån av hennes karlar.

jag svär inombords, både över hans uppenbara markering av att äga mig, köpa mina möbler som jag redan budgeterat för på egen hand, och därtill kontrollera vem jag överhuvudtaget umgås och samtalar med..

- Förresten hon är där sa du, får jag prata med henne! Jag vill säga Hej!

- Skulle inte tro det. Så länge jag inte sett skymten av vare sig dina bekantskaper eller ditt hem så finns det ingen anledning för dig att ha någon direkt kontakt med mina vänner. Hur som helst så tänkte jag åka nu.

- Men, du fixar väl hemkörning där borta.

- Nej, jag tänkte lasta in det i bilen. Det är ju därför jag tar det NU, för att jag har TILLGÅNG till en bil där det får PLATS, så..

- Hur ska du få upp det i lägenheten då! Du tar väl med nån av dom där jävla kar..

- Men för helvete! Jag kan knuffa kartonghelvetet från vagnen IN i bagaget, samma höjd!, och när jag kommer hit kan det ligga i bilen till hon kommer tillbaka och sen kan vi HJÄLPAS ÅT och bära upp skiten! Nu tänkte jag faktiskt ÅKA!

- Ja, men gör som jag har sagt nu! Jag älskar dig! Puss

(ytterligare en sån där maktmissbrukarkommentar, älskar - vet han överhuvudtaget vad det innebär)

- Mmm, puss.

jag lägger på, byter några lugnande ord med M, kramar om henne innan hon beger sig iväg på sin inbokade fika. Sedan packar jag in mig och hennes andra man i bilen och vi rör oss mot IKEA och en underbar dag tillsammans.

Jag vill lämna in fötterna på lagning.

Nu när fåfängan fått lite större utrymme i tillvaron har jag än en gång (säkert sjuttioelfte gången i ordningen men vem räknar) bestämt mig för att komma i form. Inte för att jag är direkt tjock eller så utan helt enkelt för att jag ÄR ohälsosam i mitt nuvarande tillstånd. Jag röker förvisso inte, har aldrig lärt mig hur man gör, men jag dricker en del alkohol emellanåt och äter dåligt. När jag väl äter något är det oftare extremt ohälsosamt än tvärtom. Med en oförklarad anemi i grunden är det dessutom något som brukar märkas, jag orkar sällan något alls. Dags att rycka upp sig med andra ord.

Jag inser någonstans också att för att kunna klara det här behöver jag vara snäll mot de delar av min kropp som får utstå de mesta av påfrestningarna, vilket jag i dagsläget inte är. Mina små fötter. Ett par ypperliga trettiosjuor som idag torteras med högklackat, förhårdnader, blåsor, sår och allmänt misshandlas där nere på sin bottenplacering i hierarkin. Nu när jag dessutom läst och redan visste om att fina fötter går längre så borde jag nog göra något åt saken. Men vem vågar jag utsätta för de här hemska ursäkterna till fötter? Att jag tycker det är pinsamt att visa upp deras miserabla tillstånd är tillräcklig orsak att låta bli och istället fortsätta plåga de i tysthet.

Får jag lov?

Nu svänger det i Malung och även om många har starka aversioner mot musikstilen så kan jag inte bli annat än glad. Dansa är alltid roligt och nu menar jag verkligen DANSA. Alltså inte stå och vicka på rumpan och åla sig på ett dansgolv fullt med andra överpubertala människor som ännu önskar de vore tonåringar till något poppigt som det för övrigt inte går att ta ett grundsteg till ens en gång.

Fascinationen för dans började tidigt. När jag var 13 såg jag med tindrande ögon fram emot att äntligen bli 25, för på den tiden var det så att alla över 25 var till synes dansanta och hade i sämsta fall koll på grundstegen i allt vad foxtrot, bugg, tango och vals nu hette. Som 25-åring var det med stor besvikelse jag konstaterade att min generation var den som vägrade växa upp, och att lära sig någon form av systematisk styrdans verkade innebära att behöva bli vuxen. Nu, flera år senare verkar mentaliteten hålla i sig. Så jag förmodar att de dansanta herrarna i dagsläget är sisådär 40-45+ och gömmer sig ute i Sveriges alla skogar där ekot av dansbandsmusik inte är så lätt att vare sig upptäcka eller kritisera.

Sluta genast med det (gömma er alltså)! Det glädjer mig enormt att det dansas någonstans, även om det inte är jag som får dansa. Men visst, finns det någon herre där ute med lite tålamod och taktkänsla så står här en dam och skrapar med foten i gruset i väntan på ett; "Får jag lov?"

Ilska!!!

Idag vet jag inte om jag är mest arg eller ledsen. Det kändes som blodet kokade i morse och var på väg att bubbla över helt. Det gör det fortfarande emellanåt. Samtidigt är jag inte för våldsamheter på något sätt, så jag sväljer det igen och mår illa istället. Utöver det ligger det någon form av skuldkänsla bakom illamåendet, en sån där som inte går att bli av med riktigt. Mina tankar säger mig inget annat än "vad var det jag sa", "du borde ha lärt dig vid det här laget", "du är pinsam som ens ville försöka tro något annat".

Det är nog så, jag är direkt pinsam för att jag verkligen vill tro att det finns vettiga människor i närheten (även om jag inte lärt känna dem ännu). Att tro gott om folk verkar vara det bästa sättet att bli nerslagen, hånad och förlöjligad på överhuvudtaget. Det i sig skulle förklara helvetet under första två tredjdelarna av livet så här långt. Bara genom att visa att jag tyckte någon var intressant fick pöbeln en ursäkt att förlöjliga och sparka lite till. Det i sig gör mig samtidigt bara förbannad. Blodet bubblar igen.

Jag vet å andra sidan redan vad det innebär. Det här är inget nytt längre. Jag kommer sluta bry mig helt och hållet. Stålhandskarna åker på, iskronan och snötäcket får en ny form. Likgiltigheten (den jag hatar mest av allt) kommer bli min bästa vän.

Folk kan säga vad fan de vill, smöra utav bara helvete.. Jag kommer ändå inte att tro ett ord av det. Oddsen att den som säger det bara är ute efter att se hur långt det kan få mig medgörlig för att sen sitta och garva åt mig med sina polare är alldeles för stor. Jag vet ingen som förtjänar att utsättas för något sån't oavsett om det är på lågstadienivå eller i vuxen ålder. Har lust att flå var och en, som använder sig av de metoderna, levande men samtidigt är det inte lönt. Det tjänar ingenting till. De skulle ändå bara fortsätta..

Det är väl det som gör det så normalt. Det enda vettiga jag hört någon säga idag, på TV ironiskt nog, var att människor måste sluta betrakta sig själva som freaks of nature som inte passar in med resten. Alla är normala.

Sen visar det sig att dessa normala människor som uttrycker det är av sorten som sätter upp post-it-lappar i hemmet där det står "Du är så underbar!", "Idag är du snyggast i stan!", "Dina läppar är så heta!" för att tala om för sig själva att de duger. Samma människor som har krävt alla terapiformer som finns för att andra ska få tala om för dem att de duger så att de vågar skriva sina små lappar till att börja med. Maskrosbarn har de visst kallats också. Jag har svårt att se hur det blir rätt, ens som definition, när man tagit till sig så mycket draghjälp man kan för att nå dit. Senast jag kollade var en maskros något som trängde igenom asfalt och tog sig upp på egen hand.

På egen hand är mantrat för det kommande året. Det är lika bra att inse att familjedrömmen aldrig kommer vara mer än en dröm. Kärlek är en lam ursäkt människor klänger sig fast vid för att slippa vakna ensamma. Men om det är lycka att leva i det där rutmönstret där alla är tänkta att passa in för att inte samhällsekonomin ska kollapsa är en helt annan fråga. Jag tänker inte besvara den åt dig, däremot tänker jag leva min del av livet så att jag känner mig nöjd med mig själv fram till sista andetaget. Jag är fortfarande på den nivån där jag ångrar det jag INTE gjorde snarare än det jag har gjort. Så kommer det alltid vara. Så om ett år, när krisen sägs ska vara som mest påtaglig tänker jag gömma mig på Mauritius ett par veckor och hoppas att världen glömt bort att jag finns.

Rädd att känna

Är det kanske dags för ett nytt uppvaknande ändå. Kan jag sluta vara rädd för världen omkring mig och de beslut jag måste stå för när jag väl tagit dem? Har länge fascinerats så mycket av människor som gjort och gör så mycke som de gör med sina liv. De har inte bara äktenskap, utan andra krossade drömmar och högvis av erfarenheter i bagaget. Själv sitter jag bara och drömmer om dem, fortfarande. När alla olika möjligheter till en gnutta historia serveras mig på silverfat sätter jag mig bara och stirrar på dem tills de försvinner ut i tomma intet. Konstigt att jag sen undrar hur alla andra lyckats få så många möjligheter och ta dem medans jag knappt lyckas med några alls. Eller? (att bli avbruten här hjälpte inte direkt när det gällde att få ordning på tankarna)

Jag vet inte ens vad det var jag ville komma fram till längre. Kanske bara att jag är en fegis, som inte vågar kliva av åskådarbänken och ta för mig av det som serveras. Antagligen är jag fortfarande fast i något vagt nät av ’tänk vad andra ska tycka om att du håller på som du gör’ istället för att göra som jag vill och skita i andra som jag så glatt förespråkar omvärlden till. Tack mamma för käpparna i hjulet, kanske är det dags att du inser att din dotter inte jobbar i någon klädaffärer utan säljer sexleksaker till alla pervon som vill ha dem. För visst är sånna människor inget annat än snuskhumrar, eller hur?!!

Allt det där känns lite som baklängesrevolutionen i Sverige. Fast i mindre skala och mer personligt då förstås, men nog förstör det som aldrig förr. Kommentarer jag får från andra i stil med ”Vet att du avskyr att få såna mess men jag kan inte låta bli: jag tänder på dig just därför att du är vaken, smart, intellektuell, vacker, erotisk.” talar inte bara om att jag nog duger gott som jag är men också att den som skriver är medveten om att jag har svårt att acceptera det. Är det inte dags att faktiskt acceptera det? Se om någon där ute faktiskt vill ha mina gropiga lår, min bulliga mage och de ärrprydda armarna? Jag tackade nej till en middag ikväll, helt enkelt för att jag inte vågade utsätta mig för att bli nobbad. Kan jag bestämma redan nu, alldeles för mig själv, att nästa gång jag får frågan (om den återkommer) så får jag inte säga nej? Kanske är det farligt att göra så..

Jag kan inte låta bli att undra om Tess verkligen tänker till alla gånger innan hon slår näven i bordet och beslutar åt mig. Resultatet än så länge har varit mer självdestruktivt än kreativt. Borde försöka ändra på det, och kanske var det så hon hade hoppats att det skulle bli. Det mesta känns som det går baklänges numera, medans andra växer sig modiga, öppna, ödmjuka och lugnare i sig själva med åren så känns det som jag är på väg åt andra hållet. Så inåtbunden, feg, misstänksam att jag inte längre är säker på vad det är jag försöker skydda mig ifrån. Mig själv kanske?

"Tänk dig för innan du säger något"

Jag vet inte rikigt vilken ände jag vill börja i den här gången men det blir nog hyfsat kronologiskt ändå. Det finns lite fler ljusglimtar i tillvaron igen. Samtidigt finns det minst lika många hinder och bromsklossar, emellanåt t.o.m. fler men det verkar vara så livet fungerar.I synnerhet den svenska tillvaron, man får bara inte glida igenom tillvaron på en räkmacka utan måste få en hel del svårigheter. Om ingen annan ser till att lämna dem åt en så finns alltid myndigheter och det statliga verket där för att försvåra det som går. Jag förstår inte varför de har så svårt att ha ett system som hjälper folk när det behövs istället för att vänta tills människor är så utblottade att det kommer kosta staten massor att vara hjälpsam, och än mer krånglar till det när människor visar att "nu, om jag får släppa taget om ert stöd lite lite grann för att se hur balansen är så kanske jag faktiskt kan klara mig själv om en månad eller två" genom att endera hålla dem tillbaka eller helt enkelt sparka ut dem ur sitt välfärdssystem eftersom personen ifråga uppenbarligen visar en svag tendens till att eventuellt kunna klara sig själv. Många gånger är det just den där knuffen som gör att allt går åt helvete.

Själv har jag en husläkare som vägrar ta sitt ansvar i 'ärendet' som jag nu är. Inom sjukvården och försäkringskassans ämbete är jag nu inte längre en människa utan ett ärende. Ett problem på papper som måste lösas på ett eller annat sätt. Min husläkare har menat att från i måndags skulle jag kunna jobba normalt fram tills psykiatrin har gjort sin bedömning (vilket sker först om 3 veckor!) om huruvida jag mår dåligt eller inte. Informationen jag fick utifrån telefonkontakten på psykiatrin när jag frågade "Hur ska jag bete mig fram tills dess? Vad ska jag göra? Vilka måsten har jag förutom att försöka motivera mig att äta för att inte helt tyna bort?" var inte svårare än att utifrån den processen som var beslutad skulle min husläkare kunna förlänga sjukskrivningen fram tills dess då hon fortfarande har ansvaret över mig tills det att jag träffat någon på psykiatrin i fysisk form. Efter att ha skällt ut husläkaren över hennes bristfälliga bedömning i att jag skulle "kunna arbeta som vanligt tills jag får en bedömning" och tydligt klargjort att jag nog inte hade sökt hjälp alls om jag faktiskt klarat av att arbeta som vanligt och två veckors stress över att få hjälp inte direkt ändrar läget så suckade hon tungt och sjukskrev mig på halvtid. Jag vill inte ha mer med den här husläkaren att göra. Hur beter man sig för att byta? Anmäla henne så att hon tvångsförflyttas kanske? Jag orkar snart inte försöka 'bli frisk' heller längre. Det tar för mycket energi som jag inte har, för mycket tjafs för att inte ens ta sig framåt.

Hur som helst, halvtidssjukskrivningen har nu lett till arbetslöshet då min arbetsgivare inte har någon nytta av mig på halvtid. Hon kan inte hyra ut personal på 50% eftersom det inte är vad företag letar efter. Jag gråter inte direkt över det. Jag fick i början på veckan mitt kontrakt som sträckte sig från första februari(!!) fram tills den sista mars så att jag åtminstone har papper på att jag nog ändå trots allt var anställd under den tiden. Emellanåt kunde jag inte låta bli att undra. Nu känns livet lite lugnare igen. Något som inte ska misstolkas, jag VILL ändå jobba. Jag vill kunna stå på mina egna fötter, plannera framåt och arbeta mot de mål jag har satt upp. Jag går dock hellre arbetslös än att ha ett jobb där jag inte känner någon som helst trygghet och inte kan se framåt. Att behöva sitta den 31:a och gissa sig till om man verkligen ska jobba dagen efter eller inte är acceptabelt, i alla fall inte för mig.

Mamma ringde igår. Hon ville först och främst tala om att de satt in lite matpengar på mitt konto, eller det var åtminstone hennes ursäkt för att ringa. Det visade sig så klart senare att vad hon egentligen ville var något helt annat. Under veckorna som gått har jag inte ens orkat "hålla upp en snygg fasad" över telefon och låtsats att allt flyter på som vanligt och är lika tråkigt som alltid för att slippa tjafsa med henne om saker jag inte vill tjafsa om. Istället har jag talat om vad som pågått, utan att gå in på detaljer och samtidigt klartgjort ungefär så många gånger som behövts och därefter några till att jag inte vill tjafsa om det.

Jag märkte nu senast när hon åter igen frågade om vad för kön det var på min psykolog att det var något mer som låg där och tryckte. Efter att tydligt ha talat om för henne att jag inte lägger så stor vikt vid vad för kön min läkare nu skulle ha eftersom det är persons förmåga att hjälpa mig tillrätta som är viktigt kom nästa slag och något jag antagligen bara satt och väntade på. Hon talade om att de frågar om precis ALLT man gått igenom i livet, även uppväxten och sa åt mig, just så där förmanande och hotfullt som mamma ofta gör, att jag skulle passa mig en del och tänka mig noga för när jag berättade om den delen av mitt liv för psykologen. Jag vet inte om jag ska bli arg eller bara än mera matt av det. Innan vi avslutade samtalet försökte jag ändå klargöra att det handlar inte om vad som hänt, hon har gjort och inte. Det handlar om HUR jag upplevt det och jag kommer att berätta om de upplevelser jag behöver klarlägga för att kunna få hjälp att komma vidare. Jag vet dock inte hur hon tog det, jag tror att hon tolkade det som att "jag kommer visst berätta vilken dålig jävla mamma du har varit!" och just nu orkar jag inte bry mig om det nu är så hon tror att det är.

Så än en gång till de små och även inte så småljusglimtarna i tillvaron.
Ett globalt företag hörde av sig igår om en ansökan och CV jag skickade till dem i tisdags. Tyvärr hann jag inte svara och idag ska jag bara sluta vara nervös och ringa tillbaka till dem.
Någonstans i tillvaron av att känna sig 'frisläppt' igår hittade jag lite energi att få lite ordning omkring mig. Om en dag eller två i samma takt kanske lägenheten t.o.m. kan anses välstädad.

Jag skulle egentligen ha skrivit mer, men datorn säckade ihop. Dagen har varit fylld med telefonsamtal på utrikiska och förhoppningarna är ganska höga nu fram till tisdag tillsammans med nervositeten. Jag är så nervös, men på ett bra sätt när det är blandat med att vara uppspelt och sprudlande, så att jag t.o.m. ringde hem och surrade en stund. Skriver mer senare. Nu får vinet göra sitt och sen får vi hoppas på lite sömn.

Sömn

För första gången på över ett år känns det som om jag faktiskt kan somna i tid. Visst, det kanske inte har varit så fruktansvärt svårt att somna alla dessa nätter under hösten men det känns ju onekligen som om de inte räckt till, de får guldkornen av sömn som varit i tillvaron.

Till saken hör att jag haft sömnsvårigheten sedan oktober/november 2005, en ovana jag plockade upp hos ett numera ex. Tyvärr har båda varit svåra att bli kvitt till 100% och sorgligt nog ser det ut som att avslutet med exet kommer att komma fortare än att få rätsida på sömnen. Inte för att det ser ut att komma något ordentligt avslut med exet, han har fortfarande en hel del av mina saker som gisslan. Jag vet inte ens om jag ska tycka det är bra eller dåligt. Men efter att ha varit stressad över att aldrig ha kunnat somna i tid ska jag nu sova. 7 timmar utan uppehåll är något jag ser fram emot redan nu, så om en kvart torde jag vara 'borta'.