att inte våga

Mia skriver om det som gör så ont. Det gör verkligen ont, rakt igenom själen. Samtidigt som jag läser, blir tårögd, ser att det är som hon säger (jag har verkligen inga ord som kan trösta) så beundrar jag henne. Jag beundrar henne för modet. Jag beundrar alla andra som kämpar med sina drömmar om familj, just för att de vågar försöka. Mia berör mig. Jag ser hennes styrka, jag ser hennes försök. Jag beundrar, innerligt.

Samtidigt inser jag att det är där min förlamande spik mellan kotorna i ryggraden sitter. Det är modet som sviker. Så till den grad att jag aldrig fullt ut någonsin vågat försöka. Jag har varit bra på att leta ursäkter men jag har sedan 1999 (och det som hände då) aldrig vågat utsätta mig risken att bli gravid, aldrig vågat drömma om att någon faktiskt vill skapa en familj med MIG av alla världens människor och agerat utifrån det. Jag har aldrig varit i närheten av att gifta mig heller. Aldrig varit sådär nära inpå något verkligt att jag faktiskt kunnat tro att det kan hända. Visst kan någon i min omgivning peka på ett halvhjärtat försök till familjeliv, men det fanns ingen drivkraft i det. Jag var inte modigare då än nu.

Det hjälper inte att människor omkring mig säger "Du är ung fortfarande, du hinner!". Det hjälper verkligen inte. Så länge modet inte finns så spelar det ingen roll hur mycket tid jag har. När dagen kommer då jag vågar, är det inte säkert att tiden är på min sida. Om det någonsin händer.

"Being deeply loved by someone gives you strength; loving someone deeply gives you courage." - Lao Tze

Wizard's First Rule

People are stupid; given proper motivation, almost anyone will believe almost anything. Because people are stupid, they will believe a lie because they want to believe it's true, or because they are afraid it might be true. People’s heads are full of knowledge, facts, and beliefs, and most of it is false, yet they think it all true. People are stupid; they can only rarely tell the difference between a lie and the truth, and yet they are confident they can, and so are all the easier to fool.

~ Terry Goodkind

Vid den här tiden för ett år sen började jag för första gången närma mig drömmen jag alltid burit med mig. Jag började se horisonten. Jag svävade, hade fjärilar i magen, vågade börja se framåt. Mina drömmar blev mindre diffusa och kontrasterna i mina inre bilder blev allt tydligare. Det var inte vilken dröm som helst. Det var den drömmen. Den där innersta önskan jag burit med mig sedan jag var liten. Den livssituationen som, när jag läser andras upplevelser av deras motsvarighet till den, skulle vagga mig i glädje och lycka genom större delen av mitt liv.

Det var vid den här tiden för året jag var dum i huvudet. Jag anade det, men ville inte riktigt se det. Möjligheten att förverkliga drömmen tedde sig alldeles för påtaglig. Det var fram till i februari jag samlade bevis på min egen ointelligens. Min egen oförmåga att se vad som egentligen fanns. Det som fanns var lögner. Lögner som var väl anpassade till mina innersta önskningar och därmed ledde till att jag lät mig utnyttjas. Det gör ont att se. Det gör ont att veta att jag trots all försiktighet genom åren som gått tillät mig att vara så jävla dum i huvudet.

Det gör ont att släppa taget om drömmen. Samtidigt är det vad jag måste göra. Låta den gå, precis som jag låter människor jag bär i hjärtat gå. Jag har ingen rätt att hålla fast någon eller något. Istället försöker jag lura mig själv att tro att jag verkligen har nya mål. Delvis fungerar det, å andra sidan har jag emellanåt svårt att motivera mig att fortsätta. Kanske för att inget i livet har kunnat mäta sig med känslan den stora drömmen bar med sig. Att sätta upp mål när det mesta ter sig meningslöst är svårt.

Att dessutom vara medveten om hur lätt man kan lura sig själv gör det egentligen bara svårare att lura sig själv. Människor ser det de vill se. Det gör jag också uppenbarligen. Resultatet har blivit att jag inte längre vågar titta. Jag vet inte om jag orkar upptäcka att det jag ser, än en gång, egentligen bara är luft. Lögner färgade av mina drömmar. Jag vet inte hur jag skulle må av att behöva uppleva det igen. Även om jag för stunden tyckte det verkade äkta - tyckte att det såg så verkligt ut.

Plötsligt så händer det..

Plötsligt en dag sitter du där och stirrar på ditt bankkonto och undrar vad den där dryga miljonen gör på ditt konto, för inte var det där den skulle hamna. För ett kort ögonblick fantiserar du fritt och för ditt inre bokar du den där jorden-runt-resan med månadslånga uppehåll på varje destination. Givetvis är du resonlig, gör inget mer än att drömma om det en stund och ser sedan till att pengarna hamnar där de ska vara. Samtidigt tänker du att en bostadsrätt inte är en så dum början på en ny tillvaro trots allt, inte alls dum.

Plötsligt ligger du där i en hög på trottoaren, en solig eftermiddag i mitten av juni, och undrar vad som hände. När du reser dig upp för att borsta av dig gruset och skynda vidare i ditt fullbokade liv inser du att något inte stämmer. Du har blodsmak i munnen och dina framtänder är både avslagna och inslagna.

Plötsligt sitter du där med den nästan färdigskrapade lotten framför dig, du har redan fått upp två klöversymboler och har bara ett litet fält, en liten symbol, kvar att frilägga. Pulsen stiger, du blir lite extra skakig på handen och tankarna virvlar iväg, binder in allt det där du kan göra med ditt liv när du väl skrapat fram den tredje klövern. Du skrapar frenetiskt fram 50:- och känner besvikelsen skölja över dig när du inser att det var ännu en nitlott.

Plötsligt inser du att den där kollegan kanske var rätt så söt ändå, fastän ni jobbat ihop i åtta år redan och du aldrig mer än hälsat och kallpratat med honom tidigare. Du börjar tokflirta med honom och hoppas febrilt på att det ska leda till en liten spännande kontorsromans som mynnar ut i ett livslångt kärleksfyllt förhållande, barn, stor villa i de fina kvarteren och en rad underbara barnbarn på ålderns höst.

Plötsligt en dag sitter du där på en uteservering i sensommarsolen. Den svaga bristen fläktar i värmen, du känner dig aningens längtansfull men mest bara tillfreds i tillvaron. På andra sidan bordet sitter en nära vän och ler åt dig och ditt välmående i det tillståndet du just befinner dig i..


Tänk att mat kan vara så ljuvligt gott..

Jag önskar mig..

Det är bara två och en halv månad kvar nu . Till det att jag fyller år alltså och jag vet att det kommer passera obemärkt förbi som så många gånger tidigare. Jag vet redan vad som står överst på önskelistan. (just nu är det bara det som står på listan)

Jag vill ha en sån här...























.. varje dag under ett helt år.

BILDEN KOMMER FRÅN HTTP://WWW.DOSOMETHING.ORG

Den som söker han letar..

Nyligen mötte jag honom. Mannen jag bytt en del ord med på nätet. Mannen som i text, till viss del, fängslat mig. Mannen som trots våra olikheter i livsstil och umgänge delar mina tankar om mycket, då främst önskan om framtidens form.

En och annan bagatell höll på att resultera i att vi aldrig skulle komma att träffas. Men då jag anser att bagateller är det man verkligen ska se förbi för att istället fokusera på det som känns viktigt i ens liv såg jag till att åtminstone få träffa honom. För mig var det viktigt. Jag behövde få sätta en verklig person på identiteten jag lärt känna. Jag behövde få se hela bilden istället för att låta mina vildaste fantasier skapa en egen som ingen levande människa på något vis kan leva upp till i verkligheten.

Vi sågs i all enkelhet. En liten promenad, lugna gator, varvade tystnad med några få ord om ditten och datten. Några små frågor om vad som hänt sedan vi sist talades vid och hur det såg ut framöver. När jag berättade att jag blivit antagen till en tre år lång utbildning på heltid och att jag avsåg att fullfölja den såg jag framför mig, även om det bara var något han tänkte, hur han mentalt strök mig från sin lista över någon att möjligen skapa en framtid med.

Orsak? Mannen är några år äldre än jag, lever som en ungdom fortfarande, vill slå sig till ro och bli pappa. Det är något som framgått samtidigt som jag ibland i tysthet undrat om han verkligen är redo för det. Den tydligaste känslan var att 3 års ytterligare väntan på föräldrarskap inte ingick i hans plan, att den säkert kan ta honom lika lång tid till att hitta rätt och komma till skott må så vara. Jag är inte ens säker på att han kommer vänta till det att han har hittat rätt.

För min egen del är det inte ens svårt. Visst drömmer jag om familj, gränslös kärlek, barn som är lika odrägliga som jag själv var (nej då, jag var en ängel hela tiden) och den där tråkiga vardagen som de flesta suckar över. Men nyckelordet i mina drömmar är kärlek, vilket i sig är farligt och något man kan stirra sig blind på. För visst är det lätt att man blir så kär i kärleken att man väljer att inte se efter så noga vem man applicerar den på? Jag har lyckats, men jag har också lyckats vakna tidigt nog för att kunna lämna det. Det är så mycket lättare att vara efterklok.

Så visst hoppas jag att jag någon gång möter någon som blir lika förtrollad och fängslad av mig som jag blir av honom. Sen, när vi fastnat i varandras nät så kanske det kan vara så väl att resten av drömmen också får liv.

Jag hoppas också att det egentligen är så den här mannen också resonerar innerst inne. För om det bara är konceptet han söker och vill åt är jag inte säker på om vare sig han eller övriga som kommer ingå i det kommer att bli lyckliga. För hans egen lyckas skull önskar jag att han vore mindre fartblind. Jag hade lust att fråga honom; Hur tänkte du hitta kvinnan du älskar, när du inte ens ser på henne utan bara kollar om hon passar in i mallen?"

En ring på fingret

På min högra hands ringfinger sitter en silverring, en Claddagh. Den har funnits i min ägo sedan 1996, då kvinnan som kallar mig sin syster tog den med sig från den gröna ön. Året efter reste jag själv dit för första gången och stannade närmare ett år.

Emellanåt förvånas jag över ett ringen nu sitter där den gör. Den har försvunnit i perioder, men alltid kommit fram igen. Den har blivit upphittad på de mest underliga platser, däribland i springan till en hissdörr i Dun Laoghaire och på något vis känns det som den alltid kommer hitta mig, oavsett hur eller var jag förlorar den. Förra sommaren konstaterade jag dessutom att bandet gått av och lämnade därmed in den på lagning. På så många fler sätt än jag egentligen kan förklara är den speciell, inte bara för att en Claddagh i sitt ursprung har en historia, utan även för de historier jag har fått att knyta till just den här.

Legenden bakom ringen, det lilla jag minns av den, talar om en prins som lät smida den till den mö han älskade, dottern till en bonde. Symbolerna valdes med omsorg för att visa flickans far att hans avsikter var sanna och vördnadsfulla. Hjärtat var en symbol för den sanna kärleken, ovanpå detta placerades lojalitetens krona och detta hölls sedan samman av vänskapens utsträckta händer.

Traditioner har sedan uppstått under alla år som ringen funnits, och för många används den som en vigselring. Det finns också ett mönster för hur man bär den. Ringen avslöjar alltså om man är i en relation och vilken nivå den i så fall har nått. Så länge ringen stannar på högerhanden går det att urskilja om bäraren är singel eller inte. Pekar spetsen på hjärtat in mot handen tyder det på att hjärtat är upptaget, är den däremot vänd åt andra hållet finns ingen som håller hjärtat fången.Sitter ringen på vänsterhanden, pekar hjärtspetsen självfallet inåt och äktenskapet är fullbordat. Det här är främst irländska traditioner och jag vet inte hur många som bär den i Sverige, men visst några få av oss finns garanterat. Och visst händer det att jag ibland önskar jag hade en orsak att åtminstone vända på den.

Får jag lov?

Nu svänger det i Malung och även om många har starka aversioner mot musikstilen så kan jag inte bli annat än glad. Dansa är alltid roligt och nu menar jag verkligen DANSA. Alltså inte stå och vicka på rumpan och åla sig på ett dansgolv fullt med andra överpubertala människor som ännu önskar de vore tonåringar till något poppigt som det för övrigt inte går att ta ett grundsteg till ens en gång.

Fascinationen för dans började tidigt. När jag var 13 såg jag med tindrande ögon fram emot att äntligen bli 25, för på den tiden var det så att alla över 25 var till synes dansanta och hade i sämsta fall koll på grundstegen i allt vad foxtrot, bugg, tango och vals nu hette. Som 25-åring var det med stor besvikelse jag konstaterade att min generation var den som vägrade växa upp, och att lära sig någon form av systematisk styrdans verkade innebära att behöva bli vuxen. Nu, flera år senare verkar mentaliteten hålla i sig. Så jag förmodar att de dansanta herrarna i dagsläget är sisådär 40-45+ och gömmer sig ute i Sveriges alla skogar där ekot av dansbandsmusik inte är så lätt att vare sig upptäcka eller kritisera.

Sluta genast med det (gömma er alltså)! Det glädjer mig enormt att det dansas någonstans, även om det inte är jag som får dansa. Men visst, finns det någon herre där ute med lite tålamod och taktkänsla så står här en dam och skrapar med foten i gruset i väntan på ett; "Får jag lov?"

Det ska börjas i tid!

Dagdrömmar har alltid funnits. När jag var en si sådär nio är gammal drömde jag om romantiska möten, dramatiska relationer och förstulna små ögonblick i tillvaron. Jag hade dessutom vida tankar om när dessa gick att iscensätta. Vid danstillfällen, eller som det då kallades – disco, var utifrån efterforskningar ett av de säkraste korten i fråga om plats för romantik. Att sedan mina efterforskningar på den tiden mest bestått av gamla svenska svartvita filmer var inget jag då reflekterade särdeles mycket över.

Men åter till brottsplatsen. Jag drömde då om hur en pojke i min klass, som jag då var hemligt förälskad i, skulle bli så där hissnande euforisk och få fjärilar i magen över en liten lapp från ”någon som tycker om dig” där det stod; ”Möt mig vid fontänen kl 19. Kom ensam.”

I min vildaste fantasi skulle han göra just så. Han skulle sitta där, på den gröna bänken vid fontänen, och vänta på att jag skulle komma. Dessutom skulle han bli glad över att det var jag som kom och le lite blygt. Jag skulle sätta mig bredvid honom, nära intill. Vi skulle uppleva en spänd tystnad, nästan lite sådär så att man börjar skruva på sig. Lite trevande skulle vi med några små ord försöka starta upp en dialog men misslyckas totalt då vi hela tiden samtidigt skulle börja tala. Lite i smyg skulle våra fingrar söka efter den andres och till sist hitta varandra. Då skulle vi sitta där, le lite förstulet åt vad som just inträffat. Se varandra djupt i ögonen. Jag skulle rodna, titta ner och sen så ungefär där skulle det hända! Det var precis det där perfekta ögonblicket då ingenting annat skulle kunna var rätt om det råkade inträffa. Så precis där och då måste den! Kyssen! Den där kyssen som säger allt det där som ord inte kan komma i närheten av. Eller ja, en puss då åtminstone. Vi var ju trots allt bara nio år gamla.

Men, så klart! Inte visste jag väl då att en nioårig pojke inte alls är så värst intresserad av sådana saker. Att han inte alls har förstått att det är just sådär vuxet romantisk han ska vara. Inte kunde väl jag ha den blekaste aning om att pojkar i den åldern inte alls har kommit i kontakt med sin romantiska och passionerade ådra. Hur skulle jag kunna veta det!

Drömmen slogs raskt i spillror, där och då, när jag var en si sådär nio år gammal. Lappen med det korta men ack så romantiska meddelandet levererades men mottogs inte alls så som avsändaren hade tänkt sig. Istället tog den en omväg via pojkens kompisar och kort därefter gick skvallret som en löpeld runt hela discot. Helt plötsligt var inte Folkets Hus stort nog för en nioårig flicka att gömma sig ifrån de som gjorde narr av henne och hennes drömmar.

Långt innan klockan blivit sju den kvällen, satt en nioårig flicka, på en grön bänk, vid fontänen utanför Folkets Hus. Ensam. Hon grät.

Ilska!!!

Idag vet jag inte om jag är mest arg eller ledsen. Det kändes som blodet kokade i morse och var på väg att bubbla över helt. Det gör det fortfarande emellanåt. Samtidigt är jag inte för våldsamheter på något sätt, så jag sväljer det igen och mår illa istället. Utöver det ligger det någon form av skuldkänsla bakom illamåendet, en sån där som inte går att bli av med riktigt. Mina tankar säger mig inget annat än "vad var det jag sa", "du borde ha lärt dig vid det här laget", "du är pinsam som ens ville försöka tro något annat".

Det är nog så, jag är direkt pinsam för att jag verkligen vill tro att det finns vettiga människor i närheten (även om jag inte lärt känna dem ännu). Att tro gott om folk verkar vara det bästa sättet att bli nerslagen, hånad och förlöjligad på överhuvudtaget. Det i sig skulle förklara helvetet under första två tredjdelarna av livet så här långt. Bara genom att visa att jag tyckte någon var intressant fick pöbeln en ursäkt att förlöjliga och sparka lite till. Det i sig gör mig samtidigt bara förbannad. Blodet bubblar igen.

Jag vet å andra sidan redan vad det innebär. Det här är inget nytt längre. Jag kommer sluta bry mig helt och hållet. Stålhandskarna åker på, iskronan och snötäcket får en ny form. Likgiltigheten (den jag hatar mest av allt) kommer bli min bästa vän.

Folk kan säga vad fan de vill, smöra utav bara helvete.. Jag kommer ändå inte att tro ett ord av det. Oddsen att den som säger det bara är ute efter att se hur långt det kan få mig medgörlig för att sen sitta och garva åt mig med sina polare är alldeles för stor. Jag vet ingen som förtjänar att utsättas för något sån't oavsett om det är på lågstadienivå eller i vuxen ålder. Har lust att flå var och en, som använder sig av de metoderna, levande men samtidigt är det inte lönt. Det tjänar ingenting till. De skulle ändå bara fortsätta..

Det är väl det som gör det så normalt. Det enda vettiga jag hört någon säga idag, på TV ironiskt nog, var att människor måste sluta betrakta sig själva som freaks of nature som inte passar in med resten. Alla är normala.

Sen visar det sig att dessa normala människor som uttrycker det är av sorten som sätter upp post-it-lappar i hemmet där det står "Du är så underbar!", "Idag är du snyggast i stan!", "Dina läppar är så heta!" för att tala om för sig själva att de duger. Samma människor som har krävt alla terapiformer som finns för att andra ska få tala om för dem att de duger så att de vågar skriva sina små lappar till att börja med. Maskrosbarn har de visst kallats också. Jag har svårt att se hur det blir rätt, ens som definition, när man tagit till sig så mycket draghjälp man kan för att nå dit. Senast jag kollade var en maskros något som trängde igenom asfalt och tog sig upp på egen hand.

På egen hand är mantrat för det kommande året. Det är lika bra att inse att familjedrömmen aldrig kommer vara mer än en dröm. Kärlek är en lam ursäkt människor klänger sig fast vid för att slippa vakna ensamma. Men om det är lycka att leva i det där rutmönstret där alla är tänkta att passa in för att inte samhällsekonomin ska kollapsa är en helt annan fråga. Jag tänker inte besvara den åt dig, däremot tänker jag leva min del av livet så att jag känner mig nöjd med mig själv fram till sista andetaget. Jag är fortfarande på den nivån där jag ångrar det jag INTE gjorde snarare än det jag har gjort. Så kommer det alltid vara. Så om ett år, när krisen sägs ska vara som mest påtaglig tänker jag gömma mig på Mauritius ett par veckor och hoppas att världen glömt bort att jag finns.

Vågad

Ibland blir det bara så där bra som man ville ha det för länge, länge sen. Äntligen verkar det som om man kom rätt. Jag vågade och så här i efterhand är jag mäkta nöjd, trots priset. Tur man inte behöver göra om det så ofta. Fast jag har lovat att inte vänta 3 år till nästa gång. Det blir lite kul att se vad tjejerna säger om det i helgen också, kanske ingen som reagerar alls vem vet. Samtidigt gör det inte så mycket. Det är åtminstone ett bekymmer mindre att knuffa framför sig. Nästa lilla projekt som ska lösas är de små hålen i öronen som inte längre finns. Vi får väl se om det möjligen kan finnas en piercingstudio att tillgå nästa vecka, eller så får det helt enkelt vänta ett tag till.

Imorgon har jag tänkt våga igen. Ett litet samtal under kvällen med en av mina starkaste inspirationskällor i Stockholm fick det genast att kännas som en lite bättre idé än jag själv velat ha det till. Den här gången handlar det om att möta en människa på riktigt. Min orsaker att undvika det har varit många men inte alltid så starka. Nu har hon ändå slagit hål på den 'största' av dem, så jag hoppas att modet håller i sig även när jag vaknar. Skulle det sen sluta i kaos så är det inte mitt fel. Jag har inte lovat att uppfylla en förväntning någon godtyckligt fantiserat ihop om mig, inte på något sätt. Därmed är det inte heller mitt ansvar att betala för besvikelsen över hur illa den stämmer. Nu, ska jag våga sova naken igen.. Inte bara fysiskt, som ändå alltid sker, utan naken i min självkänsla och därmed öppen, sårbar men också stark innför alla hjärnspöken som väntar vid porten till drömlandet.