Idag är en grå dag.

Idag är en grå dag. Himlen är blå, ljuset ger sig till känna. De vita molntussarna ter sig som vänliga, lekfulla, bomullstussar som inte vill något annat än att smekande. ömsint vandra förbi.

Idag är en grå dag. Jag hade en del saker jag skulle behövt göra, några jag ville göra och andra som hade varit nyttigt om jag hunnit med. Det kommer inte att hända. Inget av det. Det finns inget som driver mig, inte ens jag själv.

Idag är en grå dag. Så vad kan möjligen vara bättre än att luta örat mot ljudvågorna och låta sig förföras av David Gray. Åtminstone är inte minnena från första gången jag hörde honom lika grå som dagen idag. Även om det var i en grå stad, i ett grått land där vädret sällan är annat än grått.

Idag är en grå dag.

att inte våga

Mia skriver om det som gör så ont. Det gör verkligen ont, rakt igenom själen. Samtidigt som jag läser, blir tårögd, ser att det är som hon säger (jag har verkligen inga ord som kan trösta) så beundrar jag henne. Jag beundrar henne för modet. Jag beundrar alla andra som kämpar med sina drömmar om familj, just för att de vågar försöka. Mia berör mig. Jag ser hennes styrka, jag ser hennes försök. Jag beundrar, innerligt.

Samtidigt inser jag att det är där min förlamande spik mellan kotorna i ryggraden sitter. Det är modet som sviker. Så till den grad att jag aldrig fullt ut någonsin vågat försöka. Jag har varit bra på att leta ursäkter men jag har sedan 1999 (och det som hände då) aldrig vågat utsätta mig risken att bli gravid, aldrig vågat drömma om att någon faktiskt vill skapa en familj med MIG av alla världens människor och agerat utifrån det. Jag har aldrig varit i närheten av att gifta mig heller. Aldrig varit sådär nära inpå något verkligt att jag faktiskt kunnat tro att det kan hända. Visst kan någon i min omgivning peka på ett halvhjärtat försök till familjeliv, men det fanns ingen drivkraft i det. Jag var inte modigare då än nu.

Det hjälper inte att människor omkring mig säger "Du är ung fortfarande, du hinner!". Det hjälper verkligen inte. Så länge modet inte finns så spelar det ingen roll hur mycket tid jag har. När dagen kommer då jag vågar, är det inte säkert att tiden är på min sida. Om det någonsin händer.

"Being deeply loved by someone gives you strength; loving someone deeply gives you courage." - Lao Tze

En flicka som är stark

Mimikry hade jag nog aldrig hittat om inte Niclas hade skrivit om och länkat upp de i sitt inlägg här. Efter lite vidare lyssnande är "En flicka som är stark" en favorit. När jag nu dessutom hittat någon som på ett bra sätt lyckas få texten att smälta samman med delar ur ett av mina absoluta favoritspel blir den bara än bättre. Det ska väl också nämnas att jag spelar inte TV-spel i någon större utsträckning, däremot var Final Fantasy något jag gärna tittade på under tiden dåvarande sambo spelade, många bättre än TV-underhållning.

Ibland önskar jag att du inte såg ut som du gör.

Leta låttexter på nätet verkar vara dumt. Fyra olika sidor ger fyra olika versioner av Jakob Hellmans Vara vänner och jag återgår till att istället hämta texten från skivomslaget, där den står tryckt. Hur svårt är det egentligen att höra rätt på "Men hon öppnar ett fönster, hon blåser en vind och hon bryter min lag."

Om jag bara kunde komma på var skivan har tagit vägen..

varje liten droppe regn..

I morse när jag skulle iväg regnade det. Då jag hade drygt tjugo minuters promenad att se fram emot slet jag med mig ett paraply och slog upp i det i samma stund jag hann utanför porten. Visst, det regnade men det vräkte inte ner.

Då jag hunnit två kvarter hade jag fångat upp minnet från Irland, alla gånger jag gått den där promenaden mellan hem och pojkens förskola i ösregn, utan paraply, och tänkt "Vad spelar det för roll, det är ju ändå bara vatten. Finns värre saker att haka upp sig på här i livet." Med det färskt i minnet slog jag ihop mitt paraply igen, slängde det över axeln och promenerade vidare med glittrande ögon och ett leende på läpparna.

Efter lektionen hade regnet tilltagit ytterligare och jag var ändå lite glad att jag tagit med mitt ljusblå, blommiga paraflax [nr. 3/18] för att slippa se ut som en dränkt katt när jag kom hem. Men istället för att skynda hem tog jag en lugn promenad i det härliga vädret, handlade lite på vägen. Mysfaktor 12 av 10. Kom hem dyngsur en dryg timme senare. Men vad gör det. Kläder torkar. Jag tar en värmande dusch och fortsätter trivas med dagen. Regn har sin charm. Det finns värre saker att haka upp sig på än lite vatten.


Så på tal om regn och en del googlande efter något passande att knyta an till var det här lite gulligt. Vem ser ut att tycka det är mest pinsamt?