ett ljus i mitt mörker

Idag tänder vi ljus för dem som inte längre finns med oss. Och saknaden blir väldigt påtaglig.

Så skrivs det på twitter och det är just vad jag gör ikväll. Tänder ljus. Det här importerade helgdagsfirandet som jag sett höra hemma i USA, Irland och England (kanske på fler ställen) förstår jag mig inte på och ger jag inte heller någon plats för i Sverige. När jag är i något av länderna där det är en gammal tradition är det en annan sak. Hos mig, när jag är i Sverige, är det inte en tradition så istället tänder jag ljus.

Ikväll tänder jag ljus för de som inte längre finns kvar i mitt liv. För de som inte har en möjlighet att komma tillbaka.

Ikväll tänder jag ljus för de mor- och farföräldrar som jag aldrig mer får möta, aldrig mer kan ringa till och aldrig mer kan krama om.

Ikväll tänder jag ljus för en flicka vars hjärta inte slog mer än ett dygn innan det gav upp. Vars hjärtfel var så svårt att behandla att läkarna där hon föddes inte hade resurserna och när det väl upptäcktes var resan dit där resurserna fanns för lång för att hon skulle överleva.

Ikväll tänder jag ljus för den flickan som, om det funnits tid, om det funnits resurser, idag kunda ha varit 20 år och kanske hade varit ute och rest runt i världen, kanske hade fått sitt första riktiga jobb, kanske hade haft hela livet framför sig.

Ikväll tänder jag ljus för den flickan som kunde ha varit världens underbaraste tjej med syskon som älskar henne över allt annat, som kunde ha tagit studenten för inte så länge sen, som kunde ha varit lik mig och som kunde ha suttit här i soffan med mig och fnittrat över någon grabb hon kärat ner sig i.

Så blev det inte.

Ikväll tänder jag ett ljus för min syster. Flickan som föddes för lite drygt 20 år sedan. Flickan som levde ett dygn och vars kropp jag höll i min famn timmar efter att hon tagit sitt sista andetag.

Ikväll tänder jag mitt ljus för dig, älskade Josefin.

i en annan tid, var jag fortfarande jag

Det är mer än tio år sedan nu. Mannen bakom orden var amerikan. Han fanns med i gruppen av människor jag umgicks med under min första längre vistelse i Irland. En grupp bestående av svenskar, irländare, amerikaner, en och annan fransos och säkert någon mer jag inte riktigt minns. Han jobbade på Joy of Coffee i Temple Bar, en plats där jag spenderade mina ensamma förmiddagar medan Seb var i förskolan. Fiket där vi tjejer hängde om kvällarna efter vi var klara med vårt dagliga barnpassande.

Men även om det är så länge sen, även om så många dagar har gått sedan dess, så inser jag att han såg det jag så många gånger önskar att andra vågade se.

Jennie,

If I could see the world

through you spooky little eyes

what would I see?

I couldn't begin to imagine

how you mind works.

I couldn't begin to understand

the reason for your smile

or from what source

the gleam in your pupils tap.

Perhaps that is best.

Perhaps this would be better -

to know you well.

It's not for me to say.

It's not for me to tell

I've no wisdom

and no advice

but this -

Stay as strange as you can

and as rare as you are.

~Cliff

Dublin, 22'5'98

att inte våga

Mia skriver om det som gör så ont. Det gör verkligen ont, rakt igenom själen. Samtidigt som jag läser, blir tårögd, ser att det är som hon säger (jag har verkligen inga ord som kan trösta) så beundrar jag henne. Jag beundrar henne för modet. Jag beundrar alla andra som kämpar med sina drömmar om familj, just för att de vågar försöka. Mia berör mig. Jag ser hennes styrka, jag ser hennes försök. Jag beundrar, innerligt.

Samtidigt inser jag att det är där min förlamande spik mellan kotorna i ryggraden sitter. Det är modet som sviker. Så till den grad att jag aldrig fullt ut någonsin vågat försöka. Jag har varit bra på att leta ursäkter men jag har sedan 1999 (och det som hände då) aldrig vågat utsätta mig risken att bli gravid, aldrig vågat drömma om att någon faktiskt vill skapa en familj med MIG av alla världens människor och agerat utifrån det. Jag har aldrig varit i närheten av att gifta mig heller. Aldrig varit sådär nära inpå något verkligt att jag faktiskt kunnat tro att det kan hända. Visst kan någon i min omgivning peka på ett halvhjärtat försök till familjeliv, men det fanns ingen drivkraft i det. Jag var inte modigare då än nu.

Det hjälper inte att människor omkring mig säger "Du är ung fortfarande, du hinner!". Det hjälper verkligen inte. Så länge modet inte finns så spelar det ingen roll hur mycket tid jag har. När dagen kommer då jag vågar, är det inte säkert att tiden är på min sida. Om det någonsin händer.

"Being deeply loved by someone gives you strength; loving someone deeply gives you courage." - Lao Tze

lite som tuggummi i cerebrala cortex

Han klättrar omkring i mitt medvetande, viskar lite i bakgrunden nu när jag som mest behöver fokusera, får mig att rodna, kittlar lite i maggropen, får mig att sitta och le lite i smyg. Allt det där gör han när vi inte har någon direkt kontakt med varandra. Jag får inte läsa in för mycket i det här. Jag får inte börja ge mig ut på långa äventyr i luftstadens rike. Jag får inte bygga nya luftslott.

Men det är lite svårt att låta bli. På samma sätt som det är svårt att inte tänka på honom, nu när jag som mest behöver tänka på annat.
Det är ändå skönt att jag inte måste låta bli att tycka om.

Wizard's First Rule

People are stupid; given proper motivation, almost anyone will believe almost anything. Because people are stupid, they will believe a lie because they want to believe it's true, or because they are afraid it might be true. People’s heads are full of knowledge, facts, and beliefs, and most of it is false, yet they think it all true. People are stupid; they can only rarely tell the difference between a lie and the truth, and yet they are confident they can, and so are all the easier to fool.

~ Terry Goodkind

Vid den här tiden för ett år sen började jag för första gången närma mig drömmen jag alltid burit med mig. Jag började se horisonten. Jag svävade, hade fjärilar i magen, vågade börja se framåt. Mina drömmar blev mindre diffusa och kontrasterna i mina inre bilder blev allt tydligare. Det var inte vilken dröm som helst. Det var den drömmen. Den där innersta önskan jag burit med mig sedan jag var liten. Den livssituationen som, när jag läser andras upplevelser av deras motsvarighet till den, skulle vagga mig i glädje och lycka genom större delen av mitt liv.

Det var vid den här tiden för året jag var dum i huvudet. Jag anade det, men ville inte riktigt se det. Möjligheten att förverkliga drömmen tedde sig alldeles för påtaglig. Det var fram till i februari jag samlade bevis på min egen ointelligens. Min egen oförmåga att se vad som egentligen fanns. Det som fanns var lögner. Lögner som var väl anpassade till mina innersta önskningar och därmed ledde till att jag lät mig utnyttjas. Det gör ont att se. Det gör ont att veta att jag trots all försiktighet genom åren som gått tillät mig att vara så jävla dum i huvudet.

Det gör ont att släppa taget om drömmen. Samtidigt är det vad jag måste göra. Låta den gå, precis som jag låter människor jag bär i hjärtat gå. Jag har ingen rätt att hålla fast någon eller något. Istället försöker jag lura mig själv att tro att jag verkligen har nya mål. Delvis fungerar det, å andra sidan har jag emellanåt svårt att motivera mig att fortsätta. Kanske för att inget i livet har kunnat mäta sig med känslan den stora drömmen bar med sig. Att sätta upp mål när det mesta ter sig meningslöst är svårt.

Att dessutom vara medveten om hur lätt man kan lura sig själv gör det egentligen bara svårare att lura sig själv. Människor ser det de vill se. Det gör jag också uppenbarligen. Resultatet har blivit att jag inte längre vågar titta. Jag vet inte om jag orkar upptäcka att det jag ser, än en gång, egentligen bara är luft. Lögner färgade av mina drömmar. Jag vet inte hur jag skulle må av att behöva uppleva det igen. Även om jag för stunden tyckte det verkade äkta - tyckte att det såg så verkligt ut.

Tänk snabbt!

Jag får höra det med jämna mellanrum. Människor reagerar på att jag ger snabba svar på tal. De är dessutom inte bara snabba utan slår på någon av de strängar som spelats ut av den som först yttrat sig. Ibland kan det ta en stund för andra att se hela tankekedjan att komma fram till den punkten där jag valde att stanna, plocka upp och leverera ett svar. Jag tror nog att jag kan skylla det här på pappa.

Ofta och många gånger under uppväxtåren, kunde han slänga ur sig; "Tänk snabbt!" och kort därefter kom ett objekt farande mot en i hastigheter som man inte alltid räknat med. Han var helt enkelt ute efter att jag skulle fånga. Vet inte om han hoppades att jag skulle bli fotbollsmålis där ett tag, men insåg väl så småningom att det bara var att ge upp. Jag fångade i stort sett ALDRIG.

Så länge det bara var ett gosedjur eller något annat mjukt var det kanske inte så mycket att hetsa upp sig kring. Men så var det ju inte alltid, ibland var det nycklar jag bett om, bollar eller något annat otympligt objekt som skulle gjort ont att få på sig.Då jag så sällan fångade utvecklades istället två andra strategier. Endera hoppa åt sidan för att inte bli träffad eller att helt enkelt slå tillbaka på volley.

Om jag tar det här ett steg längre så är det ofta det jag gör språkmässigt. Du skickar en kommentar åt mitt håll, eller rakt ut i luften i sammanhang med flera deltagare och jag slår den på volley innan så många av de andra reagerat. Med det inte sagt att jag alltid träffar rätt, men jag har åtminstone tänkt snabbt.

Tack pappa!

jag är inte bitter, inte det minsta

Missförstå mig rätt någon gång också. Jag är faktiskt inte det även om jag får det slängt efter mig ibland. Däremot är jag trött, ledsen, vilse, gråtfärdig och menalt utmattad, ibland även frustrerad och många gånger vet jag att det säkerligen vore så mycket lättare att bara ge upp. Lägga sig ner och sluta försöka, tyna bort, blunda och se omvärlden så sakta försvinna.

Det vore säkert en enkel väg ut, men den funkar inte. Jag kan inte. Jag har något i mig som gör att jag verkligen inte förmår att göra just det. Så istället mal jag på, som en sengångare, långsamt och utan vare sig riktning eller mål men i a f framåt. Jag är fullt medveten om mina behov, men jag ser inte redskapen jag behöver för att tillgodose.

Så enkelt är det. Jag är verkligen inte bitter, bara mentalt utmattad - själsligt dränerad.

Ikväll blir det sova tidigt. Imorgon är tentan jag hade mardrömmar om inatt.

ett tyst litet eko från förr

Det kanske hör till vanligheterna att man slänger gamla skriv- och ritblock när de är fullklottrade. Jag har alltid haft svårt för det. Helt enkelt för att mina block oftast innehåller lite mer än vad de egentligen var avsedda för. Någon tanke, någon känsla, något som jag har burit med mig men inte kunnat berätta har fastnat där, i ord. Ibland i bilder, men oftast i ord. Så har det alltid varit.

Ett ritblock jag köpte i Cork 2004 bar följande sida med sig.

Mannen ifråga är sedan länge avvecklad och bortglömd, jag saknar honom inte ens. Jag minns vad han hette men namnet betyder inget längre. Det som fortfarande betyder något när jag läser är det jag ser av mig själv, revan i mig som skapades då. Spåret av vem jag var då och samtidigt vem jag egentligen innerst inne alltid är.

Kanske är det därför det är så svårt att kasta bort.

Jag hade hellre blivit våldtagen av George Bush!

Det är först när man haft en sociopat (eller om han möjligen ändå är psykopat, jag är fortfarande inte säker) riktigt nära inpå som man själv förstår hur svårt det är att ta sig därifrån.

Mitt senaste försök till en relation, som jag till en början hoppades skulle vara den där relationen som leder till familj, trygghet och prinsessaktigt lycklig tvåsamhet i alla sina dagar visade sig ganska snabbt därefter vara med en sådan. Sedan brakade helvetet löst, vilket jag tidigare skrivit några rader om här. Det lilla jag läst om karaktärsdrag för en psykopat/sociopat kunde ha stått på hans CV. Utöver det verkar han dessutom vara en välspunnen mytoman, dock inte helt fläckfri då jag flertalet gånger kom på honom med att vara på väg att försäga sig.

Att gå igenom hela händelseförloppet är inget som intresserar någon, inte ens mig men jag vet att jag innan det här flera gånger ifrågasatte varför kvinnor/män/den undertryckta i en relation ändå fanns kvar i den när kränkningarna tog fart. I mitt fall handlade det om kränkningar i mitt eget hem. Att bli kallad "jävla hora" och "något som går att hämta i dussintal på prostitutionsstråken inne i stan" av orsaker som inte ens förföll sig logiska var några av de bitarna som verkligen kränkte mig. Orsaken kunde vara att jag ett till två år innan vi överhuvudtaget lärde känna varandra hade besvarat någon på ett forum på nätet i en fråga som hade en sexuell anspelning. Han satt alltså och scannade nätet efter ställen jag varit och eventuellt fortfarande var inloggad på, lusläste ALLT jag skrivit som fanns kvar att tillgå, för att sedan kunna använda det mot mig. Just för att kunna kalla mig "dum i huvet", "jävla luder" och på alla sätt ha som mål att avskala mig från min kvinnlighet och självkänsla när det passade honom, vilket i stort var varenda gång vi sågs och han blev kvar här över natten.

Vi var bara här, vilket i dagsläget har övertygat mig om att ALLT han berättat om sig själv är lögner rakt igenom. Det var här, i mitt eget hem, jag inte fick känna av att jag hade något som helst grundläggande värde som människa. Varför sparkade jag inte bara ut honom? Rädsla. Utifrån lögnerna om vem han var, vad han gjorde och vilken information han hade tillgång till, fanns en rädsla. En riktig rädsla för vad han skulle göra, inte mot mig men mot mina närmaste, om han blev riktigt jävla arg eller upprörd. Med tanke på hur han reagerade mot mig över irrelevanta småsaker som inte hade något med honom att göra så fanns det en grund till rädslan. Så här med facit i handen kan jag konstatera att hade jag kunnat välja så hade jag hellre blivit våldtagen och rövknullad av George Bush än att ha utsatt mig för den här människan.

Det var först när jag bestämde mig för att det han berättat om sig själv, eftersom jag aldrig fick se någonting verklighetsförankrat att backa upp berättelserna med, som jag dessutom kunde ta mig därifrån. När det inte fanns mer än uppblåsta och samtidigt innehållslösa lögner. Lögner kan nämligen inte användas som utpressningsmedel, kontrollinstans på FRA-nivå eller på annat manipulativt sött om de inte är trovärdiga. Det är först när man av rädsla (eller önskan) tror på en lögn som den blir farlig.

Lögnen han använde sig mest av som maktverktyg och för att trycka ner mig var den om hans tidigare kvinna. Tydligen var hon en amerikansk fotomodell med sjukvårdsutbildning och tjugo år yngre än honom själv. Enligt påstådd utsago (för att vinna sympatier uppenbarligen) skulle hon ha gått bort två veckor innan bröllopet och då bärandes deras barn. Så visst, nu kommer väl någon snart och gapar och skriker och menar att det kanske ändå är sant, men om något så allvarligt är sant och om det inte är fråga om lögner - då skulle det väl inte varit så svårt att en enda gång under ett halvårs tid ha låtit mig följa med hem till honom? Alltså kan det inte ha varit mer än lögner. Eftersom hon dessutom enligt utsago var begravd var det ovanpå det även tabu att kritisera eller ens försöka påpeka att jag bara är mänsklig, och jämförelse med någon som på alla sätt är helgonförklarad inte är rättvist för någon levande människa.

Utöver det så var hans inställning ifråga om jämställdhet, kvinnosyn och allt annat något som hör hemma på 1800-talet. Kvinnor är tydligen något man äger. Barn är något man såklart ska ha men det är kvinnors sak att ta hand om det, alltjämt medan mannen kan fortsätta förnedra och trycka ner henne när hon inte lyder hans minsta vink.

Så varför skriver jag det här nu? Kanske för att jag behövde få det ur mig, men det kunde jag väl gjort för ett halvår sen eller om tre år. Att det kom nu handlade om att han gjort sin närvaro påtaglig igen. Inte för att jag har stenkoll på vem, vilka eller hur många som läser min blogg. Men tidigare idag hittade jag uppenbara tecken på att fanskapet läser här. Han sitter alltså fortfarande och försöker hålla koll på mig, kontrollera vad jag gör, och framför allt veta vem jag knullar med... (för det var det som störde honom mest, att jag faktiskt någon gång i mitt trettioåriga liv knullat med någon annan och jag borde fan ha vetat bättre som 30-årig kvinna än att ha gjort det jag gjorde när jag var 19, 23, 25 och 27...)

Han kanske skulle ta och skaffa sig ett eget jävla liv istället!

Själv tänker jag krypa ner i soffan och kolla på Stepford Wives

Jag önskar mig..

Det är bara två och en halv månad kvar nu . Till det att jag fyller år alltså och jag vet att det kommer passera obemärkt förbi som så många gånger tidigare. Jag vet redan vad som står överst på önskelistan. (just nu är det bara det som står på listan)

Jag vill ha en sån här...























.. varje dag under ett helt år.

BILDEN KOMMER FRÅN HTTP://WWW.DOSOMETHING.ORG

Hon är så underbar!

Tågbiljetterna är bokade och betalda. På fredag och söndag får vi se hur bra SJ och VEOLIA lyckas samarbeta med varandra. Jag ska för ovanlighetens skull lämna ön jag bor på. I Hultsfred är det marknad och någonstans i ryggraden finns en familjetradition som baseras på att närvara. Framför allt bor mormor där och det blir lite av en inofficiell släktträff när så många som möjligt råkar försöka närvara samtidigt. Marknad kan tyckas larvigt. Marknad i sig är ganska larvigt. Det var spännande som barn, det var fortfarande lite roligt i början av tonåren och i vuxen ålder har det bara varit samma gamla knallar och samma bråte år ut och år in. Det enda jag ser fram emot där är Mariannelundskaramellerna.

Samtidigt känns marknad som en helt ok ursäkt att slita sig från stan och hälsa på mormor. Min underbaraste mormor i hela världen. Jag vet att jag inte säger det så ofta, men jag är så innerligt glad att hon finns och så oerhört tacksam över att hon alltid funnits där under min uppväxt. Jag har så många minnen redan nu kring mormor, så många tidpunkter då jag fått ha mormor alldeles för mig själv och så många tillfällen när jag fått känna mig speciell just med mormor.

Kopplingen har alltid varit stark och funnits med redan från ett tidigt stadie. Det var i mormors kök jag åt mina första hårspolar. Det var hos mormor jag var ett flertal veckor varje sommar, utan mina föräldrar och en del år även utan min bror. Det var i mormors knä jag kröp upp och gömde mig på julafton när tomten visade sig vara alldeles för läskig. Det var ute i Berget (huset där mormor är född och uppvuxen) med omgärdande skog, ett par mil utanför Hultsfred, vi spenderade mycket tid med vad som än behövde göras och passade årstiden. Oavsett situation så kändes det alltid som det var MIN mormor mest av allt.

Hon är så underbar min mormor och jag kan inte annat än beundra hur hon lyckats förmedla det i kaoset av fem egna barn, en uppsjö av barnbarn och latmasken till morfar jag hade som mest satt och rökte och inte gjorde mer än nödvändigt hemma. Inget ont om morfar egentligen, han gjorde säkert det han kunde utifrån den förmågan han hade, men nu är han borta och mormor är kvar. Barnen är dessutom vuxna, barnbarnen är så gott som vuxna allihop (en och annan sladdis som har några år kvar till dess) och det finns några små redan i nästa generation.

Lite chockad blev jag då hon kort efter morfars begravning, en helg när jag var där, suckade och slängde ur sig; "Nä du, skaffa inga ungar. Det är bara en massa elände ändå!" Kort därefter förstod jag vad hon menar och upprörs emellanåt av det fortfarande. Förhoppningsvis har de lugnat sig sen dess, men det lär jag bli varse om i helgen.

Det jag upprörs över är trångsyntheten hos mormors barn, alltså min egen mor, mostrar och morbröder både biologiska och även en del ingifta. Just synen på vad gamla människor bör göra, hur de ska bete sig och vad de ska ägna sin sista tid i livet åt. Man kan tycka att mormor inte ska behöva serva och lobba alla dessa människor längre, nu när de vuxit upp och är fullt kapabla att klara sig själva. Hon har dessutom inte längre någon grinig gubbe till make som håller henne tillbaka. Dessutom är hon fortfarande klar i huvudet och har ork att göra saker, kanske inte lika mycket som förr, men ändå ork och inga större utsvep av ohälsa som skapar hinder. Alltså gör hon saker hon vill och har velat i flera år. Hon reser. Jag jublar!

Resten av hennes familj klagar. De gnäller, surar och "fattar inte vad hon ska ut å ravla för". Mormors ravlande har så vitt jag har hört handlat om lite bussresor ut i världen, utflykter hon aldrig tidigare gjort då hon fick sitt första barn 19 år gammal och varit "fast" sedan dess, var behjälplig i lokala pensionärsföreningens kaffestuga under evenemang och en del middagar med sina egna systrar (de som fortfarande är i livet). Hade jag kunnat förmå henne att flyga hade jag tagit med henne ännu längre ut i världen, men hon vill inte, tycker inte om flyg och jag kan bara acceptera att så är det. Jag tjatar inte, hon förtjänar den respekten, att slippa tjatet.

På fredag tänker jag krama om henne ordentligt. Just bara för att hon är MIN allra underbaraste mormor.

det är inget förutsättningslöst samhälle vi lever i, även om vi kanske vill tro det..

Jag tycker riktigt illa om när folk förutsätter att det är på ett visst sätt, inte utifrån att de har frågat, undersökt saker och ting eller på något annat sätt samlat kunskap i hur situationen ser ut, men ändå förutsätter utifrån vad de inte har den blekaste aning om.

Det stör mig att någon förutsätter..

.. att bara för att jag inte öppet och detaljrikt redovisat för relationer, umgänge med män, kan presentera en partner och X antal barn, så måste det vara så att jag är ute efter varenda man som går i ett par skor. I vilket sammanhang? Tja, något så enkelt som att tacka ja till att ta en öl i solen med ett sällskap som redan består av minst två deltagare där den ena råkar vara man, antagligen också upptagen sådan. För inte fan kan jag väl som kvinna sitta i solen och uppskatta en öl i sällskap av andra utan vidare baktankar?! Enda gången det är ok, är tydligen om man är gift och därmed har basunerat ut sitt ointresse för vad det nu är som folk tror man primärt är ute efter.

.. att jag antas vara förälder utifrån att jag (på ett uteställe där människor umgås) emellanåt tittar åt en av mina närmsta vänners barnvagn där det sitter en liten och sover. När det sedan rör på sig i vagnen och barnets far, som jag suttit och pratat med en stund, är den som reser sig och går dit medan jag själv ägnar mig åt resterande sällskap anses jag vara en dålig mor. Detta är så klart inget som uttalas men märktes tydligt på den kvinna som surt påtalade att barnet vaknat, vilket var i samma ögonblick som faderskapet reagerade och tog hand om situationen. Tydligen är detta tillräcklig grund för att försöka stirra sönder mig med arga leken resten av kvällen. Bara att hon står där i en dryg timme och skickar onda blickar åt mitt håll (nästan så att man kan höra de helvetesramsor hon tänker) får mig att tycka riktigt illa om folk som förutsätter och dömer utifrån det de int har en aning om.

.. att mina medmänniskor förutsätter att jag som boende i huvudstaden har ett SL-kort i jackfickan 24-7 och därmed kan hoppa på/av vilken buss eller vilket transportmedel som helst för att vi "inte orkar gå" hela den där vägen, som oftast inte är mer än 3 kvarter. Jag åker sällan kollektivt, jag rör mig sällan längre än dit fötterna bär mig, vilket ändå kan vara en ganska bra bit.

.. att bara för att jag uttrycker en önskan om att umgås, så innebär det automatiskt (iaf för den som lyssnar) att det handlar om en intim, fysisk aktivitet. Bara för att jag inte talar högt om vem jag visar mig naken för, när eller under vilka överenskommelser så innebär det faktiskt inte att det inte händer. Att jag sedan faktiskt vill umgås med människor jag tycker är intressanta att PRATA med, och ägna tid åt i former som innebär allt annat än det som förutsätts av omvärlden verkar vara något som inte uppfattas. Tydligen kan man inte göra så utan att, som redan förutsatts i första läget, ha en inrutad väl utannonserad relation som ger signalen av ett egentligt ointresse för andra människor, åtminstone på det sättet som utgör ett hot. Hot för vad vet jag inte riktigt, men det finns väl de som förutsätter att jag faktiskt är så begränsande och vet allt sånt.

Det som ändå stör mig mest är att det jag upplever, det jag märker av att andra förutsätter om mig utan att ha den blekaste aning, utan ens visa det minsta intresse i att ta reda på grundfakta men gärna förutsätter och dömer leder till något jag inte uppskattar det minsta.

Det leder till att JAG förutsätter att människor omkring mig är fullkomliga IDIOTER och det är något jag verkligen inte vill förutsätta.

ett litet snitt ur verkligheten

(och en orsak till att ensamheten ändå är så lätt att välja, tack och lov är den tiden förbi)

han ringer.

- Hej, det var XXXX. Vad gör du?

- Hej du. M kom precis så jag ska ta bilen och åka till IKEA.

kort tystnad, (mina närmaste är inte heteronormativa och det vet han om, alltså dömer han även mig efter samma fördomsfulla form han lever i)

- Ska någon av dom där karlarna med eller ska hon med?

- M lämnade av maken vid Heron City på vägen hit och hon ska iväg på en inbokad fika så det är JAG som ska åka till IKEA och handla det där klädskåpet. Det har jag redan talat om!

- Mmm, jag satt in pengar åt dig, och så satt jag in så att du kan få det hemkört sådär som vi gjorde sist. Så du inte behöver ta med nån av hennes karlar.

jag svär inombords, både över hans uppenbara markering av att äga mig, köpa mina möbler som jag redan budgeterat för på egen hand, och därtill kontrollera vem jag överhuvudtaget umgås och samtalar med..

- Förresten hon är där sa du, får jag prata med henne! Jag vill säga Hej!

- Skulle inte tro det. Så länge jag inte sett skymten av vare sig dina bekantskaper eller ditt hem så finns det ingen anledning för dig att ha någon direkt kontakt med mina vänner. Hur som helst så tänkte jag åka nu.

- Men, du fixar väl hemkörning där borta.

- Nej, jag tänkte lasta in det i bilen. Det är ju därför jag tar det NU, för att jag har TILLGÅNG till en bil där det får PLATS, så..

- Hur ska du få upp det i lägenheten då! Du tar väl med nån av dom där jävla kar..

- Men för helvete! Jag kan knuffa kartonghelvetet från vagnen IN i bagaget, samma höjd!, och när jag kommer hit kan det ligga i bilen till hon kommer tillbaka och sen kan vi HJÄLPAS ÅT och bära upp skiten! Nu tänkte jag faktiskt ÅKA!

- Ja, men gör som jag har sagt nu! Jag älskar dig! Puss

(ytterligare en sån där maktmissbrukarkommentar, älskar - vet han överhuvudtaget vad det innebär)

- Mmm, puss.

jag lägger på, byter några lugnande ord med M, kramar om henne innan hon beger sig iväg på sin inbokade fika. Sedan packar jag in mig och hennes andra man i bilen och vi rör oss mot IKEA och en underbar dag tillsammans.

En ring på fingret

På min högra hands ringfinger sitter en silverring, en Claddagh. Den har funnits i min ägo sedan 1996, då kvinnan som kallar mig sin syster tog den med sig från den gröna ön. Året efter reste jag själv dit för första gången och stannade närmare ett år.

Emellanåt förvånas jag över ett ringen nu sitter där den gör. Den har försvunnit i perioder, men alltid kommit fram igen. Den har blivit upphittad på de mest underliga platser, däribland i springan till en hissdörr i Dun Laoghaire och på något vis känns det som den alltid kommer hitta mig, oavsett hur eller var jag förlorar den. Förra sommaren konstaterade jag dessutom att bandet gått av och lämnade därmed in den på lagning. På så många fler sätt än jag egentligen kan förklara är den speciell, inte bara för att en Claddagh i sitt ursprung har en historia, utan även för de historier jag har fått att knyta till just den här.

Legenden bakom ringen, det lilla jag minns av den, talar om en prins som lät smida den till den mö han älskade, dottern till en bonde. Symbolerna valdes med omsorg för att visa flickans far att hans avsikter var sanna och vördnadsfulla. Hjärtat var en symbol för den sanna kärleken, ovanpå detta placerades lojalitetens krona och detta hölls sedan samman av vänskapens utsträckta händer.

Traditioner har sedan uppstått under alla år som ringen funnits, och för många används den som en vigselring. Det finns också ett mönster för hur man bär den. Ringen avslöjar alltså om man är i en relation och vilken nivå den i så fall har nått. Så länge ringen stannar på högerhanden går det att urskilja om bäraren är singel eller inte. Pekar spetsen på hjärtat in mot handen tyder det på att hjärtat är upptaget, är den däremot vänd åt andra hållet finns ingen som håller hjärtat fången.Sitter ringen på vänsterhanden, pekar hjärtspetsen självfallet inåt och äktenskapet är fullbordat. Det här är främst irländska traditioner och jag vet inte hur många som bär den i Sverige, men visst några få av oss finns garanterat. Och visst händer det att jag ibland önskar jag hade en orsak att åtminstone vända på den.

Det ska börjas i tid!

Dagdrömmar har alltid funnits. När jag var en si sådär nio är gammal drömde jag om romantiska möten, dramatiska relationer och förstulna små ögonblick i tillvaron. Jag hade dessutom vida tankar om när dessa gick att iscensätta. Vid danstillfällen, eller som det då kallades – disco, var utifrån efterforskningar ett av de säkraste korten i fråga om plats för romantik. Att sedan mina efterforskningar på den tiden mest bestått av gamla svenska svartvita filmer var inget jag då reflekterade särdeles mycket över.

Men åter till brottsplatsen. Jag drömde då om hur en pojke i min klass, som jag då var hemligt förälskad i, skulle bli så där hissnande euforisk och få fjärilar i magen över en liten lapp från ”någon som tycker om dig” där det stod; ”Möt mig vid fontänen kl 19. Kom ensam.”

I min vildaste fantasi skulle han göra just så. Han skulle sitta där, på den gröna bänken vid fontänen, och vänta på att jag skulle komma. Dessutom skulle han bli glad över att det var jag som kom och le lite blygt. Jag skulle sätta mig bredvid honom, nära intill. Vi skulle uppleva en spänd tystnad, nästan lite sådär så att man börjar skruva på sig. Lite trevande skulle vi med några små ord försöka starta upp en dialog men misslyckas totalt då vi hela tiden samtidigt skulle börja tala. Lite i smyg skulle våra fingrar söka efter den andres och till sist hitta varandra. Då skulle vi sitta där, le lite förstulet åt vad som just inträffat. Se varandra djupt i ögonen. Jag skulle rodna, titta ner och sen så ungefär där skulle det hända! Det var precis det där perfekta ögonblicket då ingenting annat skulle kunna var rätt om det råkade inträffa. Så precis där och då måste den! Kyssen! Den där kyssen som säger allt det där som ord inte kan komma i närheten av. Eller ja, en puss då åtminstone. Vi var ju trots allt bara nio år gamla.

Men, så klart! Inte visste jag väl då att en nioårig pojke inte alls är så värst intresserad av sådana saker. Att han inte alls har förstått att det är just sådär vuxet romantisk han ska vara. Inte kunde väl jag ha den blekaste aning om att pojkar i den åldern inte alls har kommit i kontakt med sin romantiska och passionerade ådra. Hur skulle jag kunna veta det!

Drömmen slogs raskt i spillror, där och då, när jag var en si sådär nio år gammal. Lappen med det korta men ack så romantiska meddelandet levererades men mottogs inte alls så som avsändaren hade tänkt sig. Istället tog den en omväg via pojkens kompisar och kort därefter gick skvallret som en löpeld runt hela discot. Helt plötsligt var inte Folkets Hus stort nog för en nioårig flicka att gömma sig ifrån de som gjorde narr av henne och hennes drömmar.

Långt innan klockan blivit sju den kvällen, satt en nioårig flicka, på en grön bänk, vid fontänen utanför Folkets Hus. Ensam. Hon grät.

En tanke från 2004-03-10

Ibland är det sunt att reflektera över 'gamla' tankar.

Vart f-n är alla ord när man behöver dem? Varför finns det helt plötsligt inte ett enda som passar när kroppen håller inne så mycket som bara måste få komma ut för att man inte ska implodera. På vägen hem idag var första gången jag tänkte att jag nog borde följa min morfar, gå till den plats han nu befinner sig på, och samtidigt bevara lugnet. Normalt sett brukar den typen av tankar bokstavligen skrämma skiten ur mig, och om inte det så får det mig åtminstone att klättra runt i min kropp likt en katt kravlar omkring längs väggarna i ett försök att inte bli tillfångatagen. Det mest skrämmande nu var det totala lugnet som infann sig och bestämdheten i tanken. Vad som fick mig att låta bli? Egentligen inget mer än tanken på att jag kanske skulle ångrat mig imorgon.

Det visade sig också vad den tredje olyckan var igår. Förvisso ingen som hade dött, men något som skar så mycket djupare i hjärtat på mig. Värst för att jag dragit den olyckan på mig själv och kan därför inte skjuta den ifrån mig, åtminstone inte utan att förskjuta någon jag egentligen vill ha mycket närmare än jag för stunden har möjlighet. Befarar dessutom att det kommer bli en väldigt lång stund. Den ömsesidiga viljan ser ut att ha aggerat ut sitt och ensidigt blir det aldrig bra.

En av mina käraste hjärtan i min närhet sa till mig igår att jag är ett själsligt plåster. Finns på plats så och ser till att ingen smuts kommer i såret tills det har läkt och ner läkeprocessen är över – bortsliten och kastad. Då när hon sa det log jag, svarade henne att jag vet min roll och tog den till mig med värme och omtanke om min söndriga och sårade omgivning. Idag undrar jag om det verkligen fungerar, trasiga plåster lär inte göra så stor nytta. Hur lagar man en söndrig själ med trasiga verktyg? Hur ska man få vatten ur brunn när kedjan gått av och hinken ligger i brunnsdjupet och skvalpar?

Jag tycker inte om att be om något från andra, speciellt inte när jag verkligen behöver det. Vet inte varför men att stå själv och vara stark är viktigare än alldeles för mycket ibland. Kan jag kanske lura mig själv att det är en styrka att erkänna när det inte längre går på egen hand? Antagligen har jag inget val. Mitt sinne är välförslutet i en lufttät ask och känslorna verkar dessutom ligga i singelpack också de väl inplastade för att ingen ska komma åt dem. Jag är stum, matt, totalt utschasad och det gör bara ont. Så om någon vred på kranen, slet ur korken, krossade glaset, tryckte på knappen eller rev fördämningen som får hela skalet att spricka – så vore det att göra mig en tjänst.

Varför jag helt enkelt bara inte gråter och låter tårarna skölja ur allt? Jag har troligen inte mod nog för det, fruktar att de inte tar slut och kommer inte heller ha kraft nog att stoppa dem.

Barndomsminnen är bra??

Minnesfragment dyker upp ibland, lite som om någon råkat koppla fel och man kommer åt något som inte var ämnat att återses. Eller så var det kanske dags att spela upp den filmen igen så här många år senare. Det här bubblade upp till ytan igår när jag duschade. För ett ögonblick var jag där igen. Ensam, utelåst och utan vetskap om huruvida jag skulle få komma in igen.

November igen. Det är så kallt här ute. Så kallt. Nattlinnet som slutar strax nedanför knäna är så tunt, och det drar in kyla underifrån. Jag står här barfota, eller står gör jag inte. Jag trampar frenetiskt där jag står. Jag har inga skor på mig, inga strumpor. Verandratrappen är så kall under mina små fötter. Det har varit frostnätter så länge nu, den här kvällen är inget undantag. Jag skriker inte heller, det gör för ont att dra ner så kall luft i lungorna. Däremot så står jag här och huttrar hulkar mig, försöker att inte gråta, försöker att inte låta. Frosten har redan bitit tag i gräsmattan, det ser t.o.m. ut att ha kommit lite snö på den. Tårarna rinner ner för kinderna och fryser lika fort. Jag är fyra år gammal. Ensam. Ute. Frusen. Livrädd. Dörren framför mig är låst. Jag får inte komma in. Jag sträcker mig än en gång efter dörrhandtaget och trycker ner det i ett försök att öppna. Jag vet redan att det inte kommer att gå. Det finns ingen magisk fé som glittrat förbi och gjort dörren olåst. Det finns bara mamma, men inte där för att skydda mig. Hon låste. Hon lyfte ut mig armen, släppte ner mig på trappan, slog igen dörren.. och låste. Varför? För att jag är den odrägliaste, jävla unge som finns. Jag är inte tillräckligt kuvad, jag följer inte alla råd som en robot, jag finns. Det är fyra år sedan jag förstörde allt. Jag finns. Jag försöker sluta gråta, de frusna tårarna gör så ont. Jag vet inte ens om jag får komma in igen. Kanske, kanske om jag försöker att vara osynlig. Flyter med och hoppas att hon inte märker mig. Kanske.