En ring på fingret

På min högra hands ringfinger sitter en silverring, en Claddagh. Den har funnits i min ägo sedan 1996, då kvinnan som kallar mig sin syster tog den med sig från den gröna ön. Året efter reste jag själv dit för första gången och stannade närmare ett år.

Emellanåt förvånas jag över ett ringen nu sitter där den gör. Den har försvunnit i perioder, men alltid kommit fram igen. Den har blivit upphittad på de mest underliga platser, däribland i springan till en hissdörr i Dun Laoghaire och på något vis känns det som den alltid kommer hitta mig, oavsett hur eller var jag förlorar den. Förra sommaren konstaterade jag dessutom att bandet gått av och lämnade därmed in den på lagning. På så många fler sätt än jag egentligen kan förklara är den speciell, inte bara för att en Claddagh i sitt ursprung har en historia, utan även för de historier jag har fått att knyta till just den här.

Legenden bakom ringen, det lilla jag minns av den, talar om en prins som lät smida den till den mö han älskade, dottern till en bonde. Symbolerna valdes med omsorg för att visa flickans far att hans avsikter var sanna och vördnadsfulla. Hjärtat var en symbol för den sanna kärleken, ovanpå detta placerades lojalitetens krona och detta hölls sedan samman av vänskapens utsträckta händer.

Traditioner har sedan uppstått under alla år som ringen funnits, och för många används den som en vigselring. Det finns också ett mönster för hur man bär den. Ringen avslöjar alltså om man är i en relation och vilken nivå den i så fall har nått. Så länge ringen stannar på högerhanden går det att urskilja om bäraren är singel eller inte. Pekar spetsen på hjärtat in mot handen tyder det på att hjärtat är upptaget, är den däremot vänd åt andra hållet finns ingen som håller hjärtat fången.Sitter ringen på vänsterhanden, pekar hjärtspetsen självfallet inåt och äktenskapet är fullbordat. Det här är främst irländska traditioner och jag vet inte hur många som bär den i Sverige, men visst några få av oss finns garanterat. Och visst händer det att jag ibland önskar jag hade en orsak att åtminstone vända på den.

Snorig kalksten upphittad!

Solen skiner. Vädret är varmt. Näsan rinner. Ögonen kliar som aldrig förr. Den här ön är helt enkelt inte bra för min hälsa. Det är mer här som inte känns bra för min hälsa, men det är lite svårt att sätta fingret på exakt vad. Mycket av det handlar säkert om att jag inte var riktigt klar med det jag kände att jag ville göra, med människor jag kände att jag ville möta, innan jag for hemifrån i fredags. Det är bara fråga om en vecka till, jag vet det, en vecka går så otroligt fort. Samtidigt har den här veckan bestämt sig för att vara extremt långsam, vilket nog mest hänger ihop med den där näsan som reagerar på allt och inte låter mig känna mig det minsta mänsklig överhuvudtaget.

Har ännu inte hunnit med att bada. Det blåser för mycket på den här sidan ön. Jag tog med badkläder i överflöd. Alla de där fula jag samlat på mig under åren, plus något mindre gräsligt par till. Men i nuläget vet jag inte ens om det blir något bad utomhus. I så fall är det kanske ytterligare ett år att lägga till räkneverket sedan det senaste utomhusbadet.

Tidigare såg jag till att åtminstone ha klivit i något vilt vatten en gång varje sommar, mest för att för min egen skulle bekräfta att det var sommar det året också. Senast jag gjorde det var 2004. Endera innebär det att det har slutat vara sommar sedan dess, eller så är det bara så att jag tappat greppet om de egna traditionerna också, precis som med alla andra traditioner och högtider som en gång fanns.

De senaste åren har jag knappt firat jul och än mindre nyår, påsk, midsommar, nationaldagar, pingst eller något annat som enligt almanackan normalt leder till att man samlar sig med familj och/eller vänner och umgås. Samtidigt som jag ser hur jag varken pyntar, firar eller tar vara på de där dagarna ser jag också hur jag förlorar perspektivet på min omgivning. Jag vet knappt var i tiden jag befinner mig. Högtiderna var tidigare alltid avstamp i årets planering som gav en helhetsbild och fungerande rytm i tillvaron. Jag har tappat bort allt det där, rytmen, perspektivet, synen framåt också. Hur jag dessutom hamnade i den här tanken utifrån en snorig näsa, kliande ögon och en hel dags studerande vet jag inte, men det är kanske dags att släppa den tanken för stunden, se om det behövs någon hjälpande hand i köket och förbereda för kvällens parti Mah Jong.