lite som tuggummi i cerebrala cortex

Han klättrar omkring i mitt medvetande, viskar lite i bakgrunden nu när jag som mest behöver fokusera, får mig att rodna, kittlar lite i maggropen, får mig att sitta och le lite i smyg. Allt det där gör han när vi inte har någon direkt kontakt med varandra. Jag får inte läsa in för mycket i det här. Jag får inte börja ge mig ut på långa äventyr i luftstadens rike. Jag får inte bygga nya luftslott.

Men det är lite svårt att låta bli. På samma sätt som det är svårt att inte tänka på honom, nu när jag som mest behöver tänka på annat.
Det är ändå skönt att jag inte måste låta bli att tycka om.

man ska inte begränsa sig för mycket

Jag är säkert inte den enda som har sett dem. De där människorna som går och håller varandra i handen på stan, ser äckligt lyckliga ut och fullkomligen dränker varandra i kärleksfulla blickar! Ibland undrar jag om jag är den enda som sätt hur fula många av de är. Inte så att den han är snygg och hon är ful eller tvärtom, utan sinsemellan är det ganska jämt skägg. Båda ser ut som stryk.

När jag konstaterat det brukar jag undra om det är så att kärleken verkligen är blind och i många fall menar jag TVÄRBLIND eller om dessa människor helt enkelt bara har insett sina begränsningar. Än roligare är det att höra dessa människor försvara sitt val. Många gånger med kommentarer som "Han är snäll i alla fall" eller liknande som i stora drag tyder på att "jag har insett mina begränsningar".

Dagar som idag när jag kommer hem och inser att håret står åt alla håll, fluffet i midjehöjd känns lite fluffigare än vanligt och sminket står kvar i badrumsskåpet alldeles bortglömt, finns det säkert flera som skulle vilja skrika; "Men va fan! Du är väl inte så jävla snygg du heller!"

Jag håller i och för sig med om det, tillfullo! Men något så trivialt hindrar mig å andra sidan inte från att vara kräsen. Det hindrar mig definitivt inte från att låta bli att förlika mig med någon som bara nästan är vad jag söker. Nästan räcker inte. Eller som pappa så klokt sagt vid flera tillfällen "Nästan finns inte, endera så är det si eller så är det inte så - men det kan inte vara NÄSTAN".

I den här situationen är det extra känsligt. För här handlar det om frågan; "Hur ska jag kunna vara tillfreds med mig själv och nöjd med att ha accepterat något som egentligen inte är vad jag vill ha?" Det är lite som att ha bestämt sig för att äta trerätters på lyxrestaurang till middag men sedan istället välja att vara nöjd med en sunkig pizza från sluskpizzerian nere på hörnet.

För inte så länge sedan kom någon dragandes med en av världens urgamla floskler och menade lite klämkäckt att "Sikta mot stjärnorna så landar du ibland molnen!" och det är nog den taktiken jag tänker hålla mig till.

För så är det, jag är varken snygg eller begränsad! Så till det att jag möter någon som lever upp till gränslösheten får det helt enkelt gå bra på egen hand. Dags att köpa nya batterier!

Så skönt att O-ljudet är borta..

Jag lyckades få ordning på det. Ljudet lämnade min dator i mitten på juni och då hade jag varken tid eller ork att leta efter det. Sedan dess har jag levt med alternativa lösningar för den musik som normalt pryder min vardag. Det har varit i form av iPod Shuffle, iPod Nano, gamla CD-skivor i DVD-spelaren med ljud strömmande ur TVn och en och annan FM-kanal i mobilen. Det var en lättnad att äntligen ha hittat rätt inställning och återknyta bekantskapen med iTunes och till viss mån även YouTube (Spotify har jag än så länge aldrig ens hälsat på och än mindre bekantat mig med).

I den återfunna sinnesron som musiken ändå ger faller sig tankarna lättare på plats och bildar de strömlinjeformade funderingarna jag trivs med. Efter att ha klättrat på lite länkar och läst Erik Laaksos ord "Människor har inte rötter, de har fötter." börjar funderingarna gå till mina egna fötter, mitt eget liv och vart det har fört mig under de 30 år som hittills passerat. Det finns en del flyttande och en och annan resa i bagaget, och även i de stora beskrivningarna som omvärlden oftast får höra finns det små delar, minnen, människor, situationer som jag håller närmast hjärtat.

Ett spår av Tenacious D fångas upp av iTunes och jag återvänder till den lilla husfesten i Ballincollig, vid Carrigrohane Rd, väster om Cork i Irland. Det var ungefär tre veckor efter att jag landat på ön 2004 och en av mina nya arbetskamrater bjöd hem några av oss till fest.

Värdinnans pojkvän och hans kamrater turas om med gitarren, och någon som vill få damerna att rodna, tar sig ton och sjunger Tenacious D's "Fuck her gently". Det fungerar, minst tre av flickorna i rummet rodnar, dock är jag lite för svensk för att lyckas med det. Istället sitter jag där tyst, sneglar lite förstulet på den av grabbarna jag finner mest intressant, spännande och attraktiv. En nonchalant byggd man, silvergrått kort hår, varma ögon och ett pojkaktigt leende.

Kvällen går, festen blir sådär som fester brukar. Människor blir mer eller mindre berusade, en del röker något som jag inte ens bryr mig om att fråga vad det är, jag vet redan och jag är inte intresserad av det. En kontakt med tidigare nämnt span uppstår vid pianot som står i köket. Vi hittar noterna till Abbas "Fernando" i en bok som ligger där. Mitt försiktiga klinkande för att hitta tonerna kompletteras med hans färdigheter i att faktiskt spela instrument. Vi sjunger lite av den, jag fyller i det jag minns av de svenska orden. Emellanåt hittar jag på vad som helst som låter passande, han har ju ändå inte en aning. Energierna sprakar i luften.

Det visar sig att han är jämngammal med mig, kanske t.o.m. året yngre, trots hårfärgen. Energierna sprakar. Vinet är uppdrucket. Kvar inom räckhåll finns bara spännande, fuktiga, åtråvärda läppar. Jag testar gränserna. Det slår gnistor och jag tänker i tysthet att det är då för väl att alla andra sitter i vardagsrummet.

Resten av minnena är dimmiga, och vore de inte det hade jag behövt censurera. Jag vaknar nästa morgon i huset. Jag for aldrig hem. Frukosten genomfördes med största försiktighet och respektfullt planterad obekvämlighet. En snabb kyss utanför innan jag tog taxin hem och ett kort löfte om att vi skulle höras var slutet på den romansen. Veckan efter flyttade han till London.

Idag minns jag inte ens vad han heter. Jag minns bara hettan, spänningen och spelandet på min svaghet för gråhåriga män. Skulle jag kunnat uppleva situationen igen hade jag inte gjort något annorlunda. Om jag hade fått chansen att älska honom en dag och aldrig någonsin igen så hade jag nog tagit den, och som nu, bevarat det som ett vackert minne.

En ring på fingret

På min högra hands ringfinger sitter en silverring, en Claddagh. Den har funnits i min ägo sedan 1996, då kvinnan som kallar mig sin syster tog den med sig från den gröna ön. Året efter reste jag själv dit för första gången och stannade närmare ett år.

Emellanåt förvånas jag över ett ringen nu sitter där den gör. Den har försvunnit i perioder, men alltid kommit fram igen. Den har blivit upphittad på de mest underliga platser, däribland i springan till en hissdörr i Dun Laoghaire och på något vis känns det som den alltid kommer hitta mig, oavsett hur eller var jag förlorar den. Förra sommaren konstaterade jag dessutom att bandet gått av och lämnade därmed in den på lagning. På så många fler sätt än jag egentligen kan förklara är den speciell, inte bara för att en Claddagh i sitt ursprung har en historia, utan även för de historier jag har fått att knyta till just den här.

Legenden bakom ringen, det lilla jag minns av den, talar om en prins som lät smida den till den mö han älskade, dottern till en bonde. Symbolerna valdes med omsorg för att visa flickans far att hans avsikter var sanna och vördnadsfulla. Hjärtat var en symbol för den sanna kärleken, ovanpå detta placerades lojalitetens krona och detta hölls sedan samman av vänskapens utsträckta händer.

Traditioner har sedan uppstått under alla år som ringen funnits, och för många används den som en vigselring. Det finns också ett mönster för hur man bär den. Ringen avslöjar alltså om man är i en relation och vilken nivå den i så fall har nått. Så länge ringen stannar på högerhanden går det att urskilja om bäraren är singel eller inte. Pekar spetsen på hjärtat in mot handen tyder det på att hjärtat är upptaget, är den däremot vänd åt andra hållet finns ingen som håller hjärtat fången.Sitter ringen på vänsterhanden, pekar hjärtspetsen självfallet inåt och äktenskapet är fullbordat. Det här är främst irländska traditioner och jag vet inte hur många som bär den i Sverige, men visst några få av oss finns garanterat. Och visst händer det att jag ibland önskar jag hade en orsak att åtminstone vända på den.

Det ska börjas i tid!

Dagdrömmar har alltid funnits. När jag var en si sådär nio är gammal drömde jag om romantiska möten, dramatiska relationer och förstulna små ögonblick i tillvaron. Jag hade dessutom vida tankar om när dessa gick att iscensätta. Vid danstillfällen, eller som det då kallades – disco, var utifrån efterforskningar ett av de säkraste korten i fråga om plats för romantik. Att sedan mina efterforskningar på den tiden mest bestått av gamla svenska svartvita filmer var inget jag då reflekterade särdeles mycket över.

Men åter till brottsplatsen. Jag drömde då om hur en pojke i min klass, som jag då var hemligt förälskad i, skulle bli så där hissnande euforisk och få fjärilar i magen över en liten lapp från ”någon som tycker om dig” där det stod; ”Möt mig vid fontänen kl 19. Kom ensam.”

I min vildaste fantasi skulle han göra just så. Han skulle sitta där, på den gröna bänken vid fontänen, och vänta på att jag skulle komma. Dessutom skulle han bli glad över att det var jag som kom och le lite blygt. Jag skulle sätta mig bredvid honom, nära intill. Vi skulle uppleva en spänd tystnad, nästan lite sådär så att man börjar skruva på sig. Lite trevande skulle vi med några små ord försöka starta upp en dialog men misslyckas totalt då vi hela tiden samtidigt skulle börja tala. Lite i smyg skulle våra fingrar söka efter den andres och till sist hitta varandra. Då skulle vi sitta där, le lite förstulet åt vad som just inträffat. Se varandra djupt i ögonen. Jag skulle rodna, titta ner och sen så ungefär där skulle det hända! Det var precis det där perfekta ögonblicket då ingenting annat skulle kunna var rätt om det råkade inträffa. Så precis där och då måste den! Kyssen! Den där kyssen som säger allt det där som ord inte kan komma i närheten av. Eller ja, en puss då åtminstone. Vi var ju trots allt bara nio år gamla.

Men, så klart! Inte visste jag väl då att en nioårig pojke inte alls är så värst intresserad av sådana saker. Att han inte alls har förstått att det är just sådär vuxet romantisk han ska vara. Inte kunde väl jag ha den blekaste aning om att pojkar i den åldern inte alls har kommit i kontakt med sin romantiska och passionerade ådra. Hur skulle jag kunna veta det!

Drömmen slogs raskt i spillror, där och då, när jag var en si sådär nio år gammal. Lappen med det korta men ack så romantiska meddelandet levererades men mottogs inte alls så som avsändaren hade tänkt sig. Istället tog den en omväg via pojkens kompisar och kort därefter gick skvallret som en löpeld runt hela discot. Helt plötsligt var inte Folkets Hus stort nog för en nioårig flicka att gömma sig ifrån de som gjorde narr av henne och hennes drömmar.

Långt innan klockan blivit sju den kvällen, satt en nioårig flicka, på en grön bänk, vid fontänen utanför Folkets Hus. Ensam. Hon grät.

Utedass och utedusch

Det lantliga livet har en del ljusglimtar. Många gånger hinner jag glömma bort det i min lilla etta i en folktät del av Stockholm. Lugnet här ute, om man inte tar med sig eget oväsen i form av barn eller fyllskallar, är en lisa för själen.

Att behöva oroa sig för att åskan kanske slår ner i huset är å andra sidan något som inte hör till mitt normala vardagstänkande. Det mullrar en del ute och blåser en och annan vind som viskar om oväder så det kan vara en tanke värd att tänka två gånger åtminstone. Ytterligare saker som jag förvisso står ut med i drygt tio dagar men aldrig skulle gå med på om jag visste att det var fråga om ett boende på längre sikt är utedass. Jag är helt enkelt för bekväm. WC är bekvämt och helt och hållet i min smak ifråga om bekvämligheter. Antalet flugor här omkring är också en faktor som talar emot vidare och längre vistelser på den här sortens platser, oavsett hur själsligt uppfriskande det är.

Men ifråga om själsligt uppfriskande finns här ett och annat attribut som verkligen gör vistelsen värt lite mer, så som den ser ut idag. Med tanke på badrumssituationen, alltså inget indraget vatten på det viset (enbart till köksbänken), är det finurligt löst med en utomhusdusch. Det höga trästaketet, med varvade bräder, som utgör badrummet på utsidan av huset är alldeles lagom badrum på en plats som den här. Närheten till naturen känns av. Vid rätt tid på dygnet strilar solen in över brädorna. Solstrålar uppblandat med lagom varmt vatten strilar ner över ens kropp och dofterna av naturen omkring förhöjer upplevelsen på ett sätt bortom vad jag där och då fann ord för att beskriva. Jag hade gärna fastnat i det ögonblicket lite längre. Eller åtminstone fram till det att mannen i sällskapet drog igång gräsklipparen på andra sidan staketet. Då rökpelaren glatt vinkade över trästaketet och doften av gräsklipparbensin ersatte alla luftens intryck var det bara att ge upp. Inse att den romantiska känslan av uteduschen hade tagit sig en snabb semester.

När jag nu sitter ensam här för några timmars studier innan det är dags för kvällens resa mot Visby funderar jag på att försöka återuppliva minnet, utan bensindoft, i all min ensamhet. Dock är jag lite fundersam och tveksam. Det har börjat mullra på en hel del ute och åskan är mer påtaglig, vilket i sig kan innebära att badresenärerna återvänder vilken minut som helst. Å andra sidan, varför skulle inte utedusch i åska och regn kunna vara minst lika intimt, romantiskt och själsligt uppfriskande?

Bild från duschen? Skulle inte tro det..

Komma rätt, komma fel och komma av sig.

Mina kommateringar är under all kritik. Jag vet. Gotlandsfärjan är aningens kyligare än jag trott. Internet är lika svårfångat som en vattendroppe i Sahara. Det finns lite ibland men bara som en antydan om något man vill ha mer av. Istället smygläser jag lite över axeln på mannen som sitter snett framför mig här i salongen. Kitty Jutbring skriver att Sommarens engångsligg har tappat sin charm. Jag har inte läst artikeln så jag vet egentligen inte vad den handlar om, men titeln räckte för att få snurr på en tanke. Mannen har dessutom bläddrat vidare till någon som glöder och berör.

Jag vågar påstå att konceptet engångsligg (oavsett årstid) egentligen aldrig har haft någon charm, kommer troligtvis inte att få det någon gång framöver heller. Visst, tanken på att möta någon för en kväll, någon timme, en kvart, energierna sprakar, båda vill, båda vet och allt är så där magiskt häftigt eftersom båda vet exakt vad den andre går igång på osv. Som en fantasi fungerar det hur bra som helst, kan vara riktigt spännande. Men just som en FANTASI! Många skulle säkert medge att de har fantasier som de eggas av men för den sakens skull inte vill förverkliga. Så låt den vara en fantasi, använd den som det redskap det är och njut av tanken. Sen när man fantiserat sig alldeles varm och flåsig, svetten rinner och hormonerna spritter åt alla håll, då är det dags att vakna. Dags att inse att det inte är realistiskt.

Visst, det kan säkert hända ändå, med lite tur så råkar den andre trycka på exakt rätt knappar. Alternativt har man kåtat upp sig själv så till den grad att det inte spelar någon roll vad för knappar man trycker på, allt fungerar! Så innan jag tappar bort poängen ska jag fortsätta vidare till dit jag var på väg - engångskontakter kan man både ha och mista, och för att inte utsätta sig själv för ännu mer risker av ren dumdristighet är det bättre att mista. Att istället tillåta sig de där "förbjudna" stunderna med någon man känner väl, någon som faktiskt vet vilka knappar som finns att trycka på, vad som fungerar och vad som är bra att undvika, är å andra sidan något jag verkligen förespråkar. Små stulna stunder i verkligheten, där risken finns att man blir upptäckt (varför inte passa på i hissen på väg upp och i tysthet be en bön att ingen medpassagerare dyker upp på vägen), där det inte är mer än några minuter till det att någon ringer på dörren eller helt enkelt bara där andan faller på. Jag kan inte tänka mig en mer magisk sommar än just en sådan, med någon som känner mig, vet mina tysta signaler, snappar upp minsta lilla vibb, och inte är rädd för att ta sin roll i det tysta spelet.

Så varför händer det inte? Svaret känns enkelt och tråkigt. Det finns inprogrammerat i de flesta att den uttalade tvåsamheten måste bli tråkig vardag, måste tyna bort och förpassas ner i slentrian. Det är så inpräntat i de flesta att ingen ens har en vilja att försöka ändra på det. Visst man kanske inte kan ändra på det egentligen, men visst kan man försöka. Visst kan man gemensamt göra sitt yttersta för att inte släppa taget och låta latmasken ta över. Att också uppmuntra varandras initiativ i leken är minst lika viktigt. Omvärlden suckar säkert och menar att det jag målar upp är en utopi, verkligheten kommer aldrig se ut så för någon. Det må så vara, eller så behöver de bara anstränga sig lite mer. Men så länge jag är själv vill jag ändå tro att det är möjligt, att det är något som faktiskt kommer kunna hända. Att finna någon med en liknande inställning är första steget. Om jag sedan kommer dit och några år efter det måste revidera min verklighetsuppfattning så må det vara hänt. Det kommer säkert ha sin charm det också.