här är ditt liv på 140 tkn

Under veckan som gått har jag fått lära mig helt nya saker om twitter. Mycket av det är så sorgligt att man inte kan annat än skratta åt det och resten, det som verkligen får en att gråta, skickar mig återkommande signaler att det är hög tid att skriva den där bloggposten om ankdammar, den som funnits i periferien sedan i somras. Den som förtydligar fenomenet som man inte alltid ser när man är upptagen med att vara/försöka vara den största ankan i dammen och dessutom har tappat grepp om vad som verkligen spelar roll i livet.

För det är nämligen så, twitter inom Sverige är en ankdamm. Förvisso uppdelad i mindre pölar där olika högsta höns råder och domderar spelet, men ändå inte större än vilken virtuell ankdamm som helst. På många håll finns en hel del underbara deltagare och allt är inte problematiskt. Problematiken uppstår först när det börjar presenteras ankdammsregler som godtyckligt bestämts av någon men som överhuvudtaget inte nämns förrän samma någon anser att det finns de som avviker, som inte håller sig till reglerna - som f ö inte offentliggjorts.

Att dessutom tro att man verkligen känner någon, kan börja ställa diagnoser på folk (varför man nu öht ska ge andra diagnoser vet jag inte) och har full koll på hur en annnan människa är utifrån 140 tecken x 2000 tweets borde vara varningslampa nog. Ett läge när det är dags att vakna en smula och ifrågasätta vad man håller på med.

Men mer om det senare. Istället för att förundras över hur människor jämför, vems framfart som är acceptabelt och inte, hur man avgör vem som har fått sina följare på "rätt" sätt eller inte, vilka som räknas och inte, tänker jag ägna en stund åt att lära mig historia. Den andra dumburken visar något om den tiden när Preussen fortfarande ansågs mäktigt och den stora fienden hette Frankrike.

jag har en elefant att svälja

Det är uppenbart att jag inte är klar med den än. Det är uppenbart i en del situationen att den står där, framför mig, och blockerar. Kristina skrev om det tidigare idag och metaforen fastnade. Så här kan det inte fortgå, inte varenda gång situationen uppstår, så det är lika bra jag sätter mig och försöker äta upp eländet, en liten bit i taget...

så jävla klämkäckt

De finns överallt. Världen är full av dem. Vi älskar dem. Vi hatar dem. Säkerligen älskar vi att hata dem.

De används av klämkäcka, glada människor som sannolikt inte vågar bemöta en svår eller negativ tanke om man så tryckte ner den i halsen på dem. Snarare slängs det fram ytterligare floskler så fort något jobbigt uppdagar sig. Slängs upp för att skapa ett filter, ett avstånd, mota bort det jobbiga. Ungefär på samma sätt som vi har lärt oss att vigvatten, kors och vitlök håller vampyrer på avstånd. Så visst är det väl praktiskt, om än inte det minsta hjälpsamt. Världens alla jävla floskler, för när vi väl sitter där och inte kan mota bort det där svåra så vet vi att det verkligen bara är floskler.

Vad sägs om följande (de jag nu vet att ni avskyr);

Ryck upp dig!

Alla som är rika är olyckliga.

Äh, gaska upp dig, det blir bättre!

Det går över när du gifter dig.

För att det ska bli bättre måste det först bli sämre.

Man har inte roligare än man gör sig.

Eller varför inte den jag själv avskyr mer än alla de andra, inte för att jag tycker de andra är bättre men den här får mig i det närmsta att bli förbannad, hornen växer fram och jag vill slå varenda jävel som kommer dragandes med den på käften. "Ensam är stark!" Sug på den ni. Känn hur illa den ligger i munnen. Känn hur vämjeligt den smakar.

Egentligen vet vi, ni likaväl som jag, att ensam aldrig är starkare än den svagaste länken i vilken kedja som helst. Den stora skillnaden är att ensam inte har något annat alternativ. Ensam kan inte luta sig mot någon och få stöd när världen tynger ner så till den grad att det knappt går att andas. Ensam kan inte dela sin glädje med andra så att den växer, blir större, fyller upp ett helt rum och skapar en härlig atmosfär.

Ensam kan förvisso göra en hel del av allt det där som andra gör gemensamt, men inte för att ensam är stark, utan för att ensam inte har några andra alternativ - såvida lägga sig ner och dö nu inte är ett alterntiv. För det går ju förstås.

De som inte håller med mig har nog aldrig på riktigt mött ensam, i alla fall inte under tillräckligt lång tid och under tillräckligt svåra förhållanden för att förstå innebörden av det. Själv har jag bara en föraning, men det räcker.

Det räcker verkligen för att jag ska uppskatta alla härliga, underbara människor jag möter. En del stannar i mitt liv en kort stund, andra lite längre. Några stannar i flera år medan somliga bara vinkar lite hastigt då de far förbi. Oavsett vilket så uppskattar jag alla de jag får möta, alla har något att visa mig, alla har något annat och betydligt viktigare än floskler att dela med sig av. Även om jag just idag fått en hel del floskler från er underbara twittrare. Tack ska ni ha! <3

man kan få pippi på färre fjädrar än så här..

Höns! Det var det jag tilldelades. Tack för den kära twittrare, nästa gång ska jag fråga en lite mer begränsad skara!

Det var väl tänkt att jag skulle finna en spännande, eller åtminstone intressant, vinkel angående höns i närområdet vid högbergsgatan, höganäs, högalidsgatan vad nu gateländet här på söder hette! Men då det verkade lite oklart vilken gata och var det rörde sig om googlade jag lite på de tre i samråd med höns för att se vart jag hamnade.

I Höganäs Kommun anses höns vara sällskapdjur och är därmed tillåtna i tätområde, åtminstone så länge de saknar tupp och inte överstiger fyra i antal.

I HSB BRF Bränneriets Förvaltningsberättelse från 2006 kan man läsa att ytterligare fem höns har flyttat in och trivs bra med de övriga. Föreningen har sin belägenhet i Högalids församling, Södermalm, Stockholm. Så på söder är det onekligen ett jädrans kackel dagarna i ända. Som om det vore någon nyhet.

Husman Hagberg lockade lite med höns i en annons för en lägenhet på Reimersholme.

”Ett par hundra meter från huset pickar frigående höns, precis som på landet.”

För visst är det väl känslan av att bo på landet man söker när man köper lägenhet i Stockholm.

Sjumilakliv låter meddela att hennes höns är glada, springer fritt och mår bra hemma i hönshuset, dock vet jag inte hur tätbebyggt det är där hon bor.

Surfar man runt lite till verkar det uppenbart att lite fjäderfän oavsett ort i landet skapar ett jävla kackel. Inte så mycket på fåglarna men desto mer kackel från grannar och folk runt omkring.

I huset där jag bor finns inte en enda sällskapsfågel så vitt jag vet och har sett, det kan dock vara så att jag pratar goja. Däremot är det övervägande kvinnor som bor här, åtminstone utifrån vad jag minns av kontraktslistan vi utgick ifrån i ombildningsprocessen, och däribland tveklöst en och annan gammal skata. Så nog är här tillräckligt med kackel ändå.

Jag kanske borde skaffa mig än sällskapsanka.

Får jag lov?

Nu svänger det i Malung och även om många har starka aversioner mot musikstilen så kan jag inte bli annat än glad. Dansa är alltid roligt och nu menar jag verkligen DANSA. Alltså inte stå och vicka på rumpan och åla sig på ett dansgolv fullt med andra överpubertala människor som ännu önskar de vore tonåringar till något poppigt som det för övrigt inte går att ta ett grundsteg till ens en gång.

Fascinationen för dans började tidigt. När jag var 13 såg jag med tindrande ögon fram emot att äntligen bli 25, för på den tiden var det så att alla över 25 var till synes dansanta och hade i sämsta fall koll på grundstegen i allt vad foxtrot, bugg, tango och vals nu hette. Som 25-åring var det med stor besvikelse jag konstaterade att min generation var den som vägrade växa upp, och att lära sig någon form av systematisk styrdans verkade innebära att behöva bli vuxen. Nu, flera år senare verkar mentaliteten hålla i sig. Så jag förmodar att de dansanta herrarna i dagsläget är sisådär 40-45+ och gömmer sig ute i Sveriges alla skogar där ekot av dansbandsmusik inte är så lätt att vare sig upptäcka eller kritisera.

Sluta genast med det (gömma er alltså)! Det glädjer mig enormt att det dansas någonstans, även om det inte är jag som får dansa. Men visst, finns det någon herre där ute med lite tålamod och taktkänsla så står här en dam och skrapar med foten i gruset i väntan på ett; "Får jag lov?"

Komma rätt, komma fel och komma av sig.

Mina kommateringar är under all kritik. Jag vet. Gotlandsfärjan är aningens kyligare än jag trott. Internet är lika svårfångat som en vattendroppe i Sahara. Det finns lite ibland men bara som en antydan om något man vill ha mer av. Istället smygläser jag lite över axeln på mannen som sitter snett framför mig här i salongen. Kitty Jutbring skriver att Sommarens engångsligg har tappat sin charm. Jag har inte läst artikeln så jag vet egentligen inte vad den handlar om, men titeln räckte för att få snurr på en tanke. Mannen har dessutom bläddrat vidare till någon som glöder och berör.

Jag vågar påstå att konceptet engångsligg (oavsett årstid) egentligen aldrig har haft någon charm, kommer troligtvis inte att få det någon gång framöver heller. Visst, tanken på att möta någon för en kväll, någon timme, en kvart, energierna sprakar, båda vill, båda vet och allt är så där magiskt häftigt eftersom båda vet exakt vad den andre går igång på osv. Som en fantasi fungerar det hur bra som helst, kan vara riktigt spännande. Men just som en FANTASI! Många skulle säkert medge att de har fantasier som de eggas av men för den sakens skull inte vill förverkliga. Så låt den vara en fantasi, använd den som det redskap det är och njut av tanken. Sen när man fantiserat sig alldeles varm och flåsig, svetten rinner och hormonerna spritter åt alla håll, då är det dags att vakna. Dags att inse att det inte är realistiskt.

Visst, det kan säkert hända ändå, med lite tur så råkar den andre trycka på exakt rätt knappar. Alternativt har man kåtat upp sig själv så till den grad att det inte spelar någon roll vad för knappar man trycker på, allt fungerar! Så innan jag tappar bort poängen ska jag fortsätta vidare till dit jag var på väg - engångskontakter kan man både ha och mista, och för att inte utsätta sig själv för ännu mer risker av ren dumdristighet är det bättre att mista. Att istället tillåta sig de där "förbjudna" stunderna med någon man känner väl, någon som faktiskt vet vilka knappar som finns att trycka på, vad som fungerar och vad som är bra att undvika, är å andra sidan något jag verkligen förespråkar. Små stulna stunder i verkligheten, där risken finns att man blir upptäckt (varför inte passa på i hissen på väg upp och i tysthet be en bön att ingen medpassagerare dyker upp på vägen), där det inte är mer än några minuter till det att någon ringer på dörren eller helt enkelt bara där andan faller på. Jag kan inte tänka mig en mer magisk sommar än just en sådan, med någon som känner mig, vet mina tysta signaler, snappar upp minsta lilla vibb, och inte är rädd för att ta sin roll i det tysta spelet.

Så varför händer det inte? Svaret känns enkelt och tråkigt. Det finns inprogrammerat i de flesta att den uttalade tvåsamheten måste bli tråkig vardag, måste tyna bort och förpassas ner i slentrian. Det är så inpräntat i de flesta att ingen ens har en vilja att försöka ändra på det. Visst man kanske inte kan ändra på det egentligen, men visst kan man försöka. Visst kan man gemensamt göra sitt yttersta för att inte släppa taget och låta latmasken ta över. Att också uppmuntra varandras initiativ i leken är minst lika viktigt. Omvärlden suckar säkert och menar att det jag målar upp är en utopi, verkligheten kommer aldrig se ut så för någon. Det må så vara, eller så behöver de bara anstränga sig lite mer. Men så länge jag är själv vill jag ändå tro att det är möjligt, att det är något som faktiskt kommer kunna hända. Att finna någon med en liknande inställning är första steget. Om jag sedan kommer dit och några år efter det måste revidera min verklighetsuppfattning så må det vara hänt. Det kommer säkert ha sin charm det också.