Något jag fått höra, åtminstone ett par gånger, vilken figur det är tal om tänker jag dock lämna osagt. Exakt vad det avser är jag inte säker på men just idag spelar det mindre roll. Ibland känns det nog som det mesta vore lite lättare om allt var som en tecknad serie. En liten attack mot dagens grå har varit följande Pixarfrossa;
Det finns dagar när man känner sig som den lilla killen med alldeles för många spakar att hantera och någon bufflig jäkel som bara suckar, stönar, skakar på huvudet och får en att vilja gråta.
Det finns tillfällen när twitter känns så här. Först blir man lite ledsen men sen kan man inte annat än skratta åt det.
För den som tänkt skippa att vaccinera sig mot svininfluensa kan det vara läge att tänka om. Svin är uppenbarligen livsfarliga!
Sist men inte minst. Det handlar trots allt om att överleva, oavsett motgångarna.
Nu tänker jag återgå till det grå, bädda ner mig i soffan och hitta något riktigt snyftigt att titta på. Imorgon ska jag påminna syrran om att packa ner raggsockor åt mig innan hon åker hit (om en månad).
Jag vill flytta. Någon väckte tanken redan i somras och den har grott sen dess. Jag vill att det ska räcka med newyn.se för att komma till mig. Det skulle det dessutom kunna göra, om jag bara kunde trolla. Jag kan inte trolla. Senaste jag trollade något alls på nätet var 2001. Då satt jag hemma och trollade med Homesite 1.2 (någon som minns den?). Inte för att den var fenomenal på koder utan för att koderna jag skrev blev färgglada när de var rätt vilket gjorde de lättare att urskilja från själva texten.
Nu har jag laddat ner Wordpress. Samtidigt som jag gjorde det inser jag att jag behöver ta in på hotell, "get a room", alltså hyra in mig någonstans och lägga sakerna jag vill visa upp för världen. För alla geeks är det där en självklarhet, själv har jag missat så många steg i utvecklingen att jag inte tänkt på det hur självklart det än månne vara. Dags att leta upp något lämpligt alltså. Panic Light 1.2 sätter igång.
Nåja, under tiden jag letar kan jag försöka bestämma mig för hur jag vill att det jag visar för världen ska se ut också. Jag är medveten om att allt det här är busenkelt, och framför allt självklart, för den som redan är insatt och redan vet hur man gör. Jag har inte en susning. Som det ser ut här är en kompromiss mellan viljan att skriva och bristen på bättre vetande ifråga om layout. Panic Light 1.3 är igång.
Under en lång tid önskar jag att jag kunnat trolla in bakgrunden från min twittersida även på bloggen, använda färgskalan och bli lite mer unison. Samtidigt blir jag, efter att ha bläddrat igenom drygt 40 sidor av Wordpress Themes lätt tveksam. Det jag vet att jag vill ha är tre kolumner, en för texterna, en för mina länkar, arkiv och vad som nu hör till och en för länkar till resten av världen. Att ställa en fast bild på högkant äter säkert upp lite för mycket utrymme. Å andra sidan vet jag inte om jag har någon bild i rätt format som jag vill använda istället. Photoshop ligger i datorn som inte längre vill vakna till liv. Paint gör inga underverk. Panic Light 1.4 har inletts.
Jag vet dessutom att jag har en hel värld full av människor som gärna hjälper mig. Problemet är att jag inte ens vet vilka frågor jag ska ställa. Ransakar jag mig ytterligare kanske det t.o.m. är så att det här inte är ett heltidsprojekt jag kan ta mig tid åt att lösa just nu. Det finns annat som ger mig en attack av Panic Light 2.0 innan det ens har startat. Så flytta får bli en annan dag.
Igår var det IDOL-hysteri på twitter. Åtminstone kändes det så då flertalet av de jag har i mitt flöde twittrade om det. Glada tillrop, sura kommentarer över juryn och en massa annat som jag tror de som gör programmet skulle ha intresse av att läsa. För mig var det totalt ointressant. Jag följer inte IDOL. Då jag yttrade det blev jag snabbt förklarad IDOL-hatare, vilket fortfarande förvånar mig samtidigt som jag fascineras över hur snabba människor är att döma andra att vara antingen för eller emot utifrån små korta kommentarer som får plats på 140 tecken.
För egen del handlar det om att jag inte är intresserad. Jag tycker programmet, idén och fenomenet i sig är ointressant. Har aldrig förstått hysterin som skapats kring det. Visst det ger något att prata om i fikarummet på jobbet. Men på den tiden då jag hade ett jobb, ett fikarum och arbetskamrater var jag hellre tyst och funderade på det som var viktigt för mig när de drog igång IDOL-pratet eller vilken annan dokusåpa det nu var som slaviskt skulle följas.
Igår kväll fastnade jag istället på SVT2 där K special hade ett program om Juliette Binoche rullande. I min högst personliga tillvaro är hon intressant, någon jag ser upp till. En människa som fascinerar mig, som jag beundrar och som jag lite i smyg ibland önskar att jag fick chansen att lära känna. Första gången jag såg henne var när jag var 12 år. Sent en kväll när familjen gått och lagt sig, hemma i den lilla byn i småland, smög jag upp och satt mig i vardagsrummet och tyst, tyst lät jag "Varats olidliga lätthet" rulla i videon.
Kan kanske anses lite väl snuskig för en 12-åring, men för mig då var hela filmen vacker. Hon var otroligt vacker, berättelsen i sig var på något udda vis vacker och någonstans i allt det är blev jag säkert en liten del av vad jag är idag. Programmet igår kändes alldeles sådär som jag förväntar mig att Juliette ska vara, enkel, klok, ärlig och hur trött, sliten, gammal hon än må börja bli är hon ändå vacker. Jag uppfattar henne framför allt som en kvinna som går sin egen väg. Jag beundrar hennes syn på livet, åldrandet och individens förmåga, så som det beskrevs i programmet. Oavsett vad som trycker på från samhället, omgivningen, ideal så är den egna vägen det viktigaste.
"Om åldrandet vore accepterat skulle det knappt märkas." ~ Juliette Binoche
För mig är det också så. Den egna vägen är viktigast. Sen måste inte alltid den egna vägen vara precis tvärtemot vad alla andra gör, radikala steg åt sidan från andra människors vägar. När jag var yngre tänkte jag att nu när så många människor genom så lång tid har gått på den här planeten borde det inte finnas någon plats kvar där ingen har gått. Vart jag än går kommer jag alltid kliva i någon annans fotspår.
Den viktigaste lärdomen för mig i den insikten var att förstå själv att när jag går efter dig handlar det inte om att jag ständigt vill gå i dina fotspår, utan att jag vill gå där just då. När jag sedan viker av åt ett annat håll är det inte för att göra mig fri från dina fotspår eller hävda något i protest mot dig, utan det handlar bara om att det är just där jag vill - just då.
För mig handlar inte "min egen väg" om att vara för eller emot, med strömmen eller mot strömmen, på ena eller andra sidan. Det handlar inte ens om att gå där ingen annan har gått förrut. Det handlar helt enkelt om att förstå varför jag är där jag är, väljer det jag väljer och går där jag går just då. Att jag följer det som väcker min nyfikenhet och mitt intresse oavsett hur många (eller få) andra som delar det intresset eller den frågan med mig.
Du behöver inte förstå varför jag går där jag går. Det räcker att jag gör det.
"Att göra reklam för reklamfritt måste vara ungefär detsamma som att vattna gräsmattan när det regnar."
Ungefär så uttryckte jag mig på twitter i morse som svar på Morris tweet om Reklamfritt.se. Så som twitter trots allt är och fungerar ledde det ena till det fjärde och jag fick även kontakt med Jonathan Sulo som propsade på att jag åtminstone tog en titt på sidan.
Titt utfördes och tankarna sparkade igång här. Jag minns när jag flyttade in i den här lägenheten 2003. Direktreklamsfloden var obarmhärtig och samtidigt obegriplig. Utan att överdriva bar jag varje månad ut en flyttkartong med reklam till det lilla huset på bakgården där vi har vår sopsortering. Det tog ungefär tre månader innan jag tröttnade. För så enkelt är det. På 37 kvadratmeter vill man inte bli matad med en flyttkartong onödig bråte varje månad. På min dåvarande arbetsplats trollade jag fram en enkel "Ingen reklam, tack!"-lapp med klistrig baksida och satte på dörren.
Efter det har jag inte behövt bära ut mer än en pappkasse eller två varje månad, vilket då också inkluderar stadsdelens gratistidningar. Men fortfarande finns en hel del onödigt som forsar in i brevinkastet. Adresserad reklam. Jag handlar garanterat inte mer för att ett företag jag handlat av överöser mitt hallgolv med papper jag kan halka på. Den sortens aktivt bidragande till risk för akut ohälsa gör mig inte till en bättre kund, jag lovar.
Reklamfritt.se fick just en ny medlem och jag hoppas på att även i framtiden slippa rapportera om benbrott, skallskador eller liknande (p.g.a. reklam) från en sjukhussäng nära dig .Så endera är jag ytterst lättpåverkad eller så handlar det här om att det är en bra idé. Lättpåverkad är jag inte, hade jag varit det hade jag sett ut som något plastigt passande i en Lóreal-reklam ätandes Viktväktarmåltider och ständigt flåsande på SATS. Snarare är det så att jag tycker idéen är bra. Fungerar den inte kommer ni få veta det, men fungerar den kommer mitt liv bli ytterligare ett snäpp sådär bekvämt som jag vill att det ska vara. Säkerligen får ni veta det då också. Nästa steg blir att se till att fler av de räkningar (som efter det här borde vara det enda som ramlar in) blir i formatet e-faktura. Efter det kan jag skruva igen brevinkastet.
Ibland blir jag rädd när jag ser vilken enorm inverkan kroppsfixering har på människor. Plastikkirurgerna började sändas i någon av TV4-kanalerna härom veckan och samtidigt som jag emellanåt undrade om alla deltagare verkligen hade alla bestick i lådan blev jag illa berörd och ledsen. Det senare för att barn deltog och var utsatt för den inverkan kroppsfixeringen har på människor.
Jag har så svårt att förstå hur föräldrar, vuxna människor, viker sig för den allmänna fixerade bilden av vad som är normalt, vackert, avvikande osv. så till den grad att de utsätter barn för kosmetisk kirurgi. Pojken i programmet hade lätt utstående öron, och ”ville själv” utföra ingreppet för att han blev retad i skolan. Barnen blir retade i skolan för allt möjligt, det som hade behövts hade snarare varit en trygg förälder och långa samtal om det som händer, inte en hint om att det egentligen ÄR fel på dig och det GÅR att rätta till. När läkaren började trycka öronen närmare skallen för att i spegeln visa hur det kunde se ut tyckte pojken själv att han såg ut som en flicka. Samtidigt förstår jag att det är svårt att förvänta sig att föräldrar är förnuftiga och sunt tänkande människor när man ser hur många vuxna det ändå är som tar till plastikkirurgi för att duga till.
Själv är jag inte så där perfekt utformad som kroppsidealet i samhället ständigt propagerar att man ska vara. Till att börja med är jag för kort. Med mina 155 cm räknas jag knappt som en fullvuxen människa för klädtillverkare och annat som påverkar modet och stramar åt det påhittade kroppsidealet. Skulle jag följa idealet med den längd jag har (alltså passa i de kläder som är längdmässigt anpassade till mig) skulle jag behöva gå ner sisådär 15-20 kilo och därmed satsa på ett liv med anorexia. Inte så att jag är speciellt tjock. När jag någon enstaka gång konstaterar att jag behöver tappa några kilo (vilket sällan är fråga om mer än 3-4 kilo) får jag mest sura miner från människor som absolut menar att jag har en snedvriden kroppsyn och inte alls är så tjock som jag tror osv.
Jag kan säga direkt att när de enstaka gångerna dyker upp handlar det inte om att jag tror mig vara tjock, trånar efter någon modellkropp, eller på annat sätt har dåligt samvete över att ha ätit sånt som samhällsidealet anser vara ”dålig mat” som man MÅSTE må dåligt över att ha stoppat i sig. Jag har ALDRIG efter att ha tryckt i mig en hel pizza själv uttryckt ”Nä usch, nu måste jag ut och springa för att bli av med det här!” Har aldrig och kommer aldrig. Äter jag pizza, så är det för att jag tycker det är gott, var sugen på det just då och antagligen var väldigt hungrig.
Behovet av viktnedgång ibland handlar om att jag nått gränsen för vad den storlek jag har i mina kläder kan hantera. Jag är student. Jag har inte råd att köpa en ny garderob varenda gång vikten rör på sig 3-4 kilo åt något håll. Det är helt enkelt en praktiskt, ekonomisk fråga och har inget med snedvriden kroppsyn att göra.
Visst skulle det vara häftigt att ha en välsvarvad kropp som hela omvärlden åtrår och är avundsjuk på, men samtidigt skulle jag nog tröttna på det häftiga i det ganska snabbt. Jag föredrar helt enkelt att trivas med mig som jag är, lägga mer fokus på den betydligt mer intressanta och dynamiska relationen till andra människor.
Av nyfikenhet ställde jag en fråga på twitter och bad människor tala om vad (om något) på sin kropp de skulle vilja ändra på om de inte behövde ta hänsyn till kostnader, ingreppets omfattning och annat som annars kan hindra en. Några svar var fantasifulla och drog mer åt superhjälteegenskaper, andra var fullt nöjda med vad de hade precis som det var och några där emellan hade någon liten förändring de skulle kunna tänka sig. På det stora hela verkade de flesta av de jag väljer att spendera tid med (via webben och/eller vardagsverkligheten) ha en sund inställning till sin kropp.
Tänk så skönt det skulle vara om fler resonerade som Philip. Om det kunde smitta av sig på de som försöker påverka oss med reklam och snedvridna kroppsideal.
inte vad jag brukar lyssna på, men texten har en poäng - något vi kanske behöver påminna den yngre generationen om...
Under veckan som gått har jag fått lära mig helt nya saker om twitter. Mycket av det är så sorgligt att man inte kan annat än skratta åt det och resten, det som verkligen får en att gråta, skickar mig återkommande signaler att det är hög tid att skriva den där bloggposten om ankdammar, den som funnits i periferien sedan i somras. Den som förtydligar fenomenet som man inte alltid ser när man är upptagen med att vara/försöka vara den största ankan i dammen och dessutom har tappat grepp om vad som verkligen spelar roll i livet.
För det är nämligen så, twitter inom Sverige är en ankdamm. Förvisso uppdelad i mindre pölar där olika högsta höns råder och domderar spelet, men ändå inte större än vilken virtuell ankdamm som helst. På många håll finns en hel del underbara deltagare och allt är inte problematiskt. Problematiken uppstår först när det börjar presenteras ankdammsregler som godtyckligt bestämts av någon men som överhuvudtaget inte nämns förrän samma någon anser att det finns de som avviker, som inte håller sig till reglerna - som f ö inte offentliggjorts.
Att dessutom tro att man verkligen känner någon, kan börja ställa diagnoser på folk (varför man nu öht ska ge andra diagnoser vet jag inte) och har full koll på hur en annnan människa är utifrån 140 tecken x 2000 tweets borde vara varningslampa nog. Ett läge när det är dags att vakna en smula och ifrågasätta vad man håller på med.
Men mer om det senare. Istället för att förundras över hur människor jämför, vems framfart som är acceptabelt och inte, hur man avgör vem som har fått sina följare på "rätt" sätt eller inte, vilka som räknas och inte, tänker jag ägna en stund åt att lära mig historia. Den andra dumburken visar något om den tiden när Preussen fortfarande ansågs mäktigt och den stora fienden hette Frankrike.
Nu gråter alla världens kvinnor. Eller njae nästan alla. Jag lyckas inte ens klämma fram en krokodiltår. Men så är det också vid ytterst få tillfällen som döden har fått mig att gråta. Jag klämmer hellre fram lite tårar i helt andra situationer.
Den här gången gråter kvinnorna för Patrick Swayze. Jag läste om det på twitter, på samma sätt som jag fick första rapporterna om Michael Jacksons bortgång på just twitter. Men jag tror samtidigt inte att det kommer bli samma hysteri och liv den här gången. Inte direkt så att det kommer säljas biljetter till hans begravning. Kanske för att vi redan kände till cancern, kanske för att han inte var lika "stor" på samma sätt. Kanske också för att jag ser hysterivågen det alltid blir tal om så fort en "stjärna" dör. Kanske för att det finns fler som jag, som inte sådär totalt charmades av honom.
För visst var det väl Dirty Dancing som skulle charma oss totalt. Jag såg den första gången drygt tio år efter alla andra och undrade även då vad det var som var så märkvärdigt. Sen var det kanske Ghost och det halvporriga lerkladdandet. Funkade inte heller. Det som var värt att se och minnas var väl kanske Nord och Syd, men den var lite för tråkig för att jag ens ska minnas.
Mitt eget och allra tydligaste minne av just Patrick Swayze är i en roll som pervers, solarieorange amerikan i filmen Keeping Mum. En roll där han inte bara lär prästfrun att spela golf, utan försöker sig på att spela fia med knuff med henne också. Parallellt med det ligger han i buskarna utanför prästgården och flåsar och filmar prästdottern då hon ovetande i sitt rum frigör sig från vad plagg hon haft på sig. En ytterst slemmig roll som jag fann ypperligt passade för just honom - varför vet jag inte riktigt.
Men även om jag inte har något att gråta över just idag, tänker jag inte vara mer elak ändå. Utan mest konstatera att vi inte har samma grund att stå på, vi härleder inte människor unisont till vissa sammanhang vilket gör att vi bryr oss olika mycket. Så det jag ser från min horisont och det jag främst tänker när jag hör det här är att jag hoppas att hans (och familjens) lidande de senaste 20 månaderna inte varit alltför svårt och alltför outhärdligt. Vila i frid, Patrick.
De finns överallt. Världen är full av dem. Vi älskar dem. Vi hatar dem. Säkerligen älskar vi att hata dem.
De används av klämkäcka, glada människor som sannolikt inte vågar bemöta en svår eller negativ tanke om man så tryckte ner den i halsen på dem. Snarare slängs det fram ytterligare floskler så fort något jobbigt uppdagar sig. Slängs upp för att skapa ett filter, ett avstånd, mota bort det jobbiga. Ungefär på samma sätt som vi har lärt oss att vigvatten, kors och vitlök håller vampyrer på avstånd. Så visst är det väl praktiskt, om än inte det minsta hjälpsamt. Världens alla jävla floskler, för när vi väl sitter där och inte kan mota bort det där svåra så vet vi att det verkligen bara är floskler.
Vad sägs om följande (de jag nu vet att ni avskyr);
Eller varför inte den jag själv avskyr mer än alla de andra, inte för att jag tycker de andra är bättre men den här får mig i det närmsta att bli förbannad, hornen växer fram och jag vill slå varenda jävel som kommer dragandes med den på käften. "Ensam är stark!" Sug på den ni. Känn hur illa den ligger i munnen. Känn hur vämjeligt den smakar.
Egentligen vet vi, ni likaväl som jag, att ensam aldrig är starkare än den svagaste länken i vilken kedja som helst. Den stora skillnaden är att ensam inte har något annat alternativ. Ensam kan inte luta sig mot någon och få stöd när världen tynger ner så till den grad att det knappt går att andas. Ensam kan inte dela sin glädje med andra så att den växer, blir större, fyller upp ett helt rum och skapar en härlig atmosfär.
Ensam kan förvisso göra en hel del av allt det där som andra gör gemensamt, men inte för att ensam är stark, utan för att ensam inte har några andra alternativ - såvida lägga sig ner och dö nu inte är ett alterntiv. För det går ju förstås.
De som inte håller med mig har nog aldrig på riktigt mött ensam, i alla fall inte under tillräckligt lång tid och under tillräckligt svåra förhållanden för att förstå innebörden av det. Själv har jag bara en föraning, men det räcker.
Det räcker verkligen för att jag ska uppskatta alla härliga, underbara människor jag möter. En del stannar i mitt liv en kort stund, andra lite längre. Några stannar i flera år medan somliga bara vinkar lite hastigt då de far förbi. Oavsett vilket så uppskattar jag alla de jag får möta, alla har något att visa mig, alla har något annat och betydligt viktigare än floskler att dela med sig av. Även om jag just idag fått en hel del floskler från er underbara twittrare. Tack ska ni ha! <3
Lite för ofta numera, när jag talar om för någon vad jag håller på att utbilda mig till, får jag kommentarer i stil med; "Åh, ni har väldigt sexiga uniformer!". Att det var tal om sjuksköterska behöver jag väl inte ens nämna?
Det som ter sig uppenbart är att de som kommer med kommentarerna antagligen inte har varit riktigt sjuka på väldigt länge och därmed inte behövt vistas i lokaler där de mest troligt skulle stöta på sjuksyrror. De verkar inte ha någon som helst verklighetsförankring i sitt uttryck. Alternativt har de bara väldigt snuskig fantasi och svårigheter att se förbi den när de för en konversation med någon de så gott som aldrig pratat med tidigare. Skamligt är det!
Jag börjar så smått tröttna på upplägget av kommentarer och dess anspelningar. Vill du försöka få omkull mig får du spela på andra strängar. Jag har förvisso ett stetoskop i nattduksbordet om du trots allt skulle vilja leka doktor, vilket förutsätter att du roar mig tillräckligt för att ens komma dit. I samband med det svaga sinnestillstånd som uppstått i samband med de här tankarna lovade jag en lista över twittrare jag kunde tänkas vilja se i sjuksköterskeuniform.
Det är egentligen otroligt många fler än de som listas, men här följer de som jag på ett eller annat sätt funnit en motivering för. Lite jämställdhet ska vi ha också så därför är det inte bara läckra kvinnor rakt av, det vore för enkelt:
# lordfredruk - Vi har redan fått se honom i andra "uniformer", så varför inte i en sjuksyrredräkt?
# emiilia - Den här underbara tjejen är garanterat läcker i allt!
# kazarnowicz - Helt enkelt för att jag tror det är något han skulle ta på sig om han fick utmaningen.
# sjumilakliv - Hon är skarp. Hon är het. Hennes sprutor skulle jag nog akta mig för!
# deeped - Jag fick aldrig se honom i prästkrage, så jag skulle gärna se honom i det här.
# gerils - Norska sjuksköterskor tjänar bättre, eller hur var det?
# JoakimHager - Jag tror att det på någon nivå (vilken tänker jag inte ens fantisera om) skulle glädja hans fru.
# grubblaren - "Naughty" ligger så nära hans allmäntillstånd på twitter att han per automatik kvalar in på den här listan.
# iwanca - Så varm, hjärtlig, omtänksam och helt klart rätt för plagget! Det kan bara bli bra. Det är klockrent!
# 100stegtill - Ska han ändå spela tennis i kjol kan han lika gärna göra det i en sjuksköterskeuniform.
# JohnMellqvist - Med sin känsla för design och starka koncept, är jag övertygad om att han garanterat skulle se till att göra det bästa möjliga av utstyrseln.
Inledningen kanske ter sig en smula bitter, vilket inte alls var avsikten, men jag är väl kräsen helt enkelt. Först om tre år kan man vänta sig att undertecknad är med på banan, dock blir det inte tal om den här versionen av klädsel på arbetstid utifrån vad jag har hört av andra. Men några av de tio orsakerna för mig att anses älskvärd ska jag väl kunna leva upp till innan dess.
BILDERNA LÅNADES PÅ OCH LÄNKADES FRÅN WWW.PHOTOBUCKET.COM
Jag såg inte skrapet, jag hörde om det genom twitter och texter från bloggare som har förmågan att formulera sig. En utvisningshotad man från Eritrea har skrapat fram vinsten 10'000:- varje månad i 10 år (alltså 1,2 miljoner) i direktsänd TV och det har visst berört och säkerligen också upprört på en del håll i landet.
Efter att ha skummat igenom vad andra bloggat om artikeln kan jag snabbt konstatera att det drar lite åt olika håll ifråga om glädje eller missunnsamhet. Själv tycker jag Joshen skriver träffsäkert och binder samman det andra bara sneglar åt, men inte riktigt verkar ha mod att uttrycka.
Min egen triss var för övrigt en nitlott i vanlig ordning.
Höns! Det var det jag tilldelades. Tack för den kära twittrare, nästa gång ska jag fråga en lite mer begränsad skara!
Det var väl tänkt att jag skulle finna en spännande, eller åtminstone intressant, vinkel angående höns i närområdet vid högbergsgatan, höganäs, högalidsgatan vad nu gateländet här på söder hette! Men då det verkade lite oklart vilken gata och var det rörde sig om googlade jag lite på de tre i samråd med höns för att se vart jag hamnade.
I Höganäs Kommun anses höns vara sällskapdjur och är därmed tillåtna i tätområde, åtminstone så länge de saknar tupp och inte överstiger fyra i antal.
I HSB BRF Bränneriets Förvaltningsberättelse från 2006 kan man läsa att ytterligare fem höns har flyttat in och trivs bra med de övriga. Föreningen har sin belägenhet i Högalids församling, Södermalm, Stockholm. Så på söder är det onekligen ett jädrans kackel dagarna i ända. Som om det vore någon nyhet.
Husman Hagberg lockade lite med höns i en annons för en lägenhet på Reimersholme.
”Ett par hundra meter från huset pickar frigående höns, precis som på landet.”
För visst är det väl känslan av att bo på landet man söker när man köper lägenhet i Stockholm.
Sjumilakliv låter meddela att hennes höns är glada, springer fritt och mår bra hemma i hönshuset, dock vet jag inte hur tätbebyggt det är där hon bor.
Surfar man runt lite till verkar det uppenbart att lite fjäderfän oavsett ort i landet skapar ett jävla kackel. Inte så mycket på fåglarna men desto mer kackel från grannar och folk runt omkring.
I huset där jag bor finns inte en enda sällskapsfågel så vitt jag vet och har sett, det kan dock vara så att jag pratar goja. Däremot är det övervägande kvinnor som bor här, åtminstone utifrån vad jag minns av kontraktslistan vi utgick ifrån i ombildningsprocessen, och däribland tveklöst en och annan gammal skata. Så nog är här tillräckligt med kackel ändå.
Det har gått över en månad nu. En vän som lever med sociala media i sin direkta närhet föreslog någon gång i juni att jag borde testa att twittra. Direkt ifrågasatte jag meningen med det hela. Fanns det någon poäng med det, hade jag någon som helst nytta av det, var det inte bara yrkesverksamma människor som använde det och varför skulle någon där ta notis om min närvaro. Jag testade.
I samband med att jag reggade mig accepterade jag möjligheten att det kunde vara totalt meningslöst, men visst kunde jag väl åtminstone titta på det. Så många community, IM-varianter och annat som jag testat så kunde jag väl lika gärna testa det här också. Någonstans där omkring så fastnade jag.
Jag hittade ingen direkt mening, men det var lite roligt. Det gav dessutom en motivation att börja skriva lite mer än 140 tecken i stöten igen. Så jag letade upp en av de gamla bloggarna jag hade testkört i tysthet för många år sedan och blåste liv i den. Hur det har gått med den har ni säkert upptäckt. Men jag inser samtidigt nu när jag skriver att jag inte riktigt kommer närmare svaren på mina tidigare ifrågasättanden. Eller är det kanske det jag gör.
Mina grundläggande ifrågasättanden har alltid varit; Varför skulle någon bry sig om att läsa det jag skriver? Vem tycker det är intressant överhuvudtaget? Med tiden känns det mer och mer som svaren på de frågorna är irrelvanta, helt enkelt för att det är fel frågor. Det är inte där mitt fokus ligger. Det är inte där mitt fokus någonsin har legat, jag har aldrig tillåtit det. Visst finns det en del av mig som tvingar mig att skriva, men det handlar om en vilja att just skriva och den sidan har å andra sidan alltid funnits oavsett om någon läser. Så kommer det alltid vara.
Det som istället känns relevant för mig är människorna jag möter över nätet, tankarna, funderingarna, berättelserna. Energierna de ger ifrån sig och på vilka sätt de berör mig. I mina första trevande försök att få ordning på twitter kom Niclas närmare, utöver det gav han ljus åt mitt mer långrandiga skrivande här och såg till att fler hittar det. Samtidigt är det inte det, utan hans skrivande, våra samtal som berör mig mest. Jag är glad över att få finnas i hans närhet.
På liknande sätt är jag glad över att få vara delaktig i Ulrikas liv. Hennes funderingar och formuleringar får mig alltid på ett så sprudlande humör. Även när hon berättar om sina gråtattackare lyckas hon beröra så till den grad att jag bara vill följa med vidare, lyssna på det hon har hört, se det hon har sett. Underbara Per som jag fått känslan av också "ser" på många sätt som jag gör, det finns så mycket att känna igen, både i det som är svårt och samtidigt allt som får en att le.
Jag inser att det här kommer kunna bli ett kilometerinlägg om jag ska gå igenom alla människor och alla bloggar som berör, som gör mig alldeles varm inombords och som får mig att ständigt vilja återvända, vilja möta människorna igen. Det finns så många. Jag har dessutom funnit många av dem via twitter. Visst är det underbart att ett litet tweet som svar på någons kluriga kommentar kan få en fortsättning som leder vidare till stadier där det nästan börjar kännas som att man känner lite av/med människorna bakom. Att följa LordFredruk och förlossningsderbyt var ännu ett litet exempel på något som verkligen kändes i hjärterötterna. Samtalet med Elvira om destinationskorrektheten på pendeltåget lika så. Jag tycker så oerhört mycket om att tillåtas bli nyfiken, krypa in under skinnet på i tweets, följa med i tillhörande bloggarna och bara känna med, känna mer och låta mig beröras.
Det kanske inte är så sociala media är tänkt att användas men det är så jag använder de nu. För att låta mig beröras. Så fortsätt beröra mig, det finns så många fler jag vill återkomma till..
Just nu känner jag mig som en praktikantapa. Jag hade tänkt ägna dagens tankar åt språkvårdsanhängarna men efter det som nyligen utspelat sig får det bli en annan dag. Istället blir det lite mer stolthet, eller pride åtminstone.
Söta, mysiga Anders Wallner såg jag första gången på Miljöpartiets mingel under Almedalsveckan i Visby. Senare samma kväll fann jag honom i twitterhörnan inne på Burmeister, nu pratar vi 5-6 personer som satt i ett hörn med varsinn mobiltelefon och twittrade, säkerligen minst lika mycket med varandra som resten av omvärlden. Oavsett allt det här har jag inte lyckats bli vare sig miljöpartist eller homosexuell. Däremot twittras det en del, men som sagt, annan story.
Häromdan blev jag uppjagad av min närmsta väninna med frågan om jag ville motionera mitt körkort den första augusti. Då jag frågade vart hon vill bli skjutsad fick jag svaret att det inte var hon utan Anders som behövde en chaufför i Pridetåget, "B-körkort det enda som krävs, inte ens hbt-kompetens..." vilket jag fann både roande och tja, mest roande faktiskt. Dock vet jag också att krypköra med en manuellt växlad bil (kan inte tänka mig att den är så lyxig att det är en automat) den sträckan är påfrestande (mest för nerverna) och meddelade väninnan att jag tänkte samla kyssar vid kanten av paraden (en ofrivillig vana från tidigare år).
Som twittrare går det ändå inte att låta bli att twittra lite till och kolla upp läget så jag frågade sötpojken om det löst sig med bilen. Då det inte gjort det slängde jag våghalsaktigt ut erbjudandet att om han såg till att Mr. Pride President i egen hög person kysste mig så kunde jag säkert köra bilen åt honom.
Så om det inte vore för att jag är uppbokad fram till klockan 13.30 på måndag så hade det varit en utmaning jag inte kunnat backa ur. Men är det ett snyggt sätt att backa ur på, eller borde jag kanske be honom om ett alternativ till måndagen?
För visst är det väl värt en kyss av en attraktiv (gråhårig dessutom!) man oavsett läggning, och som väninnan så sympatiskt uttryckte sig när jag konstaterat att har man satt fan i båten får man snällt ro honom i land; Aja, då är det bara att ro! =)
