en grå kladdig sörja

Politik har aldrig intresserat mig. Jag tycker det är rakt igenom tråkigt. Visst, jag förstår såklart att det påverkar och håller igång hela samhällsstrukturen och avgör en del i hur vi har möjlighet att leva våra liv. Men det blir inte roligare för det. Det tjafsas om en det ena och en det andra och pajkastning och syndabocksnomineringar verkar vara ständigt återkommande fenomen. Lite som på dagis!

Det uppblåsta kacklet om Mona Sahlin och kyrkovalet är också något jag inte orkar sätta mig in i. Jag kan absolut tänka mig att tycka att hon får leva sitt liv precis som hon vill och jag kan också hålla med om kyrkan väl ändå har fått egna ben att stå på och att hennes brist på inblandning där kanske inte borde vara livsavgörande för något alls. Det är det inte heller.

Under sommaren började jag mer och mer luta åt att rösta grönt nästa år. Samtidigt kommer jag så väl ihåg något jag lärde mig under en akvarellkurs när jag var 10 år. Om man blandar rött och grönt, så blir det grått. En grå kladdig sörja, vilket jag tycker många gånger är vad som visats upp av samarbetet. Sitter dessutom Mona på toppen av en den grå sörjan så.. Sorry, men jag tror inte på konceptet.

Man kan tycka hur illa som helst om det blå, vilket jag många gånger gör, men är det enda alternativet för att garanterat slippa en grå sörja ledd av en kvinna jag inte har något förtroende för ifråga om att styra landet jag bor i, så finns det en överhängande risk att det blir så.

Men visst, jag har ett år på mig att ändra åsikt - många gånger.

[BILD LÅNADES HOS HTTP://ZIMBABWEWILDDOGS.WILDLIFEDIRECT.ORG]

"and 12 points go to Eritrea" - eller nästan så..

Jag såg inte skrapet, jag hörde om det genom twitter och texter från bloggare som har förmågan att formulera sig. En utvisningshotad man från Eritrea har skrapat fram vinsten 10'000:- varje månad i 10 år (alltså 1,2 miljoner) i direktsänd TV och det har visst berört och säkerligen också upprört på en del håll i landet.

Efter att ha skummat igenom vad andra bloggat om artikeln kan jag snabbt konstatera att det drar lite åt olika håll ifråga om glädje eller missunnsamhet. Själv tycker jag Joshen skriver träffsäkert och binder samman det andra bara sneglar åt, men inte riktigt verkar ha mod att uttrycka.

Min egen triss var för övrigt en nitlott i vanlig ordning.

Jag hade hellre blivit våldtagen av George Bush!

Det är först när man haft en sociopat (eller om han möjligen ändå är psykopat, jag är fortfarande inte säker) riktigt nära inpå som man själv förstår hur svårt det är att ta sig därifrån.

Mitt senaste försök till en relation, som jag till en början hoppades skulle vara den där relationen som leder till familj, trygghet och prinsessaktigt lycklig tvåsamhet i alla sina dagar visade sig ganska snabbt därefter vara med en sådan. Sedan brakade helvetet löst, vilket jag tidigare skrivit några rader om här. Det lilla jag läst om karaktärsdrag för en psykopat/sociopat kunde ha stått på hans CV. Utöver det verkar han dessutom vara en välspunnen mytoman, dock inte helt fläckfri då jag flertalet gånger kom på honom med att vara på väg att försäga sig.

Att gå igenom hela händelseförloppet är inget som intresserar någon, inte ens mig men jag vet att jag innan det här flera gånger ifrågasatte varför kvinnor/män/den undertryckta i en relation ändå fanns kvar i den när kränkningarna tog fart. I mitt fall handlade det om kränkningar i mitt eget hem. Att bli kallad "jävla hora" och "något som går att hämta i dussintal på prostitutionsstråken inne i stan" av orsaker som inte ens förföll sig logiska var några av de bitarna som verkligen kränkte mig. Orsaken kunde vara att jag ett till två år innan vi överhuvudtaget lärde känna varandra hade besvarat någon på ett forum på nätet i en fråga som hade en sexuell anspelning. Han satt alltså och scannade nätet efter ställen jag varit och eventuellt fortfarande var inloggad på, lusläste ALLT jag skrivit som fanns kvar att tillgå, för att sedan kunna använda det mot mig. Just för att kunna kalla mig "dum i huvet", "jävla luder" och på alla sätt ha som mål att avskala mig från min kvinnlighet och självkänsla när det passade honom, vilket i stort var varenda gång vi sågs och han blev kvar här över natten.

Vi var bara här, vilket i dagsläget har övertygat mig om att ALLT han berättat om sig själv är lögner rakt igenom. Det var här, i mitt eget hem, jag inte fick känna av att jag hade något som helst grundläggande värde som människa. Varför sparkade jag inte bara ut honom? Rädsla. Utifrån lögnerna om vem han var, vad han gjorde och vilken information han hade tillgång till, fanns en rädsla. En riktig rädsla för vad han skulle göra, inte mot mig men mot mina närmaste, om han blev riktigt jävla arg eller upprörd. Med tanke på hur han reagerade mot mig över irrelevanta småsaker som inte hade något med honom att göra så fanns det en grund till rädslan. Så här med facit i handen kan jag konstatera att hade jag kunnat välja så hade jag hellre blivit våldtagen och rövknullad av George Bush än att ha utsatt mig för den här människan.

Det var först när jag bestämde mig för att det han berättat om sig själv, eftersom jag aldrig fick se någonting verklighetsförankrat att backa upp berättelserna med, som jag dessutom kunde ta mig därifrån. När det inte fanns mer än uppblåsta och samtidigt innehållslösa lögner. Lögner kan nämligen inte användas som utpressningsmedel, kontrollinstans på FRA-nivå eller på annat manipulativt sött om de inte är trovärdiga. Det är först när man av rädsla (eller önskan) tror på en lögn som den blir farlig.

Lögnen han använde sig mest av som maktverktyg och för att trycka ner mig var den om hans tidigare kvinna. Tydligen var hon en amerikansk fotomodell med sjukvårdsutbildning och tjugo år yngre än honom själv. Enligt påstådd utsago (för att vinna sympatier uppenbarligen) skulle hon ha gått bort två veckor innan bröllopet och då bärandes deras barn. Så visst, nu kommer väl någon snart och gapar och skriker och menar att det kanske ändå är sant, men om något så allvarligt är sant och om det inte är fråga om lögner - då skulle det väl inte varit så svårt att en enda gång under ett halvårs tid ha låtit mig följa med hem till honom? Alltså kan det inte ha varit mer än lögner. Eftersom hon dessutom enligt utsago var begravd var det ovanpå det även tabu att kritisera eller ens försöka påpeka att jag bara är mänsklig, och jämförelse med någon som på alla sätt är helgonförklarad inte är rättvist för någon levande människa.

Utöver det så var hans inställning ifråga om jämställdhet, kvinnosyn och allt annat något som hör hemma på 1800-talet. Kvinnor är tydligen något man äger. Barn är något man såklart ska ha men det är kvinnors sak att ta hand om det, alltjämt medan mannen kan fortsätta förnedra och trycka ner henne när hon inte lyder hans minsta vink.

Så varför skriver jag det här nu? Kanske för att jag behövde få det ur mig, men det kunde jag väl gjort för ett halvår sen eller om tre år. Att det kom nu handlade om att han gjort sin närvaro påtaglig igen. Inte för att jag har stenkoll på vem, vilka eller hur många som läser min blogg. Men tidigare idag hittade jag uppenbara tecken på att fanskapet läser här. Han sitter alltså fortfarande och försöker hålla koll på mig, kontrollera vad jag gör, och framför allt veta vem jag knullar med... (för det var det som störde honom mest, att jag faktiskt någon gång i mitt trettioåriga liv knullat med någon annan och jag borde fan ha vetat bättre som 30-årig kvinna än att ha gjort det jag gjorde när jag var 19, 23, 25 och 27...)

Han kanske skulle ta och skaffa sig ett eget jävla liv istället!

Själv tänker jag krypa ner i soffan och kolla på Stepford Wives

"We have cookies!"

Efter dialogerna på twitter idag har jag inget annat val, jag måste helt enkelt...

(\ /)
(O.o)
(><)
/_|_\
Hello this is Bunny, copy Bunny to your site/blog/profile
to help him achieve world domination.

Join the dark side. We have cookies.

Vågar du vara snäll?

Det här med att på ett eller annat sätt visa uppskattning i en situation när man blivit glad, oavsett orsak, är tydligen AJA BAJA! Åtminstone om man jobbar som jurist. Samma sak gäller små sporadiska gester av omtänksamhet, även om det är riktat till människor man inte känner. Så det där med att bjuda på möjligheten till kaffebröd för utarbetad, stressad personal ska man nog akta sig för.

Utöver det verkar många, förvånansvärt nog stingsliga över att bli visade uppskattning. Själv, som student med den minimala budgeten det innebär (tror inte ens det räcker upp till gränsen för levnadsminimum enligt statens mallar) kan jag konstatera att jag faktiskt uppskattar att bli bjuden på middag, eller försedd med möjligheten att slippa äta nudlar. Men som synes är det inte en allmänrådande inställning. Så vad du än gör, se till att hålla rätt på dina matpengar. Det verkar onödigt kostsamt om de hamnar i fel händer!

Dessutom lovar jag att skära ner på mina små spontana utspel av uppskattning. Det har faktiskt hänt att jag skickar en blomma till någon bara för att, eller köpt saffransknutar på lunchen till en kollega bara för att hon var sugen på det osv. För se betala en massa dryga böter, det har jag garanterat inte råd med!

Barn eller lön?

Den här sortens artiklar gör mig mest bara uppretad. Inte direkt för att de ljuger, utan snarare för att verkligheten de visar upp faktiskt ser ut just så. Det finns fortfarande många nackdelar med att vara kvinna, trots att vi inte längre lever på 1800-talet, men samtidigt verkar inte de som slåss för att balansera dessa verkligen ha koll på vad de slåss för. Det man ser mest av är något försök till omvänd maktfördelning som på något mirakulöst skulle balansera upp tidigare orättvisor. Som om det någonsin skulle hända, eller ens vara bra för den delen.

Jag kan bara ta en titt på den 'hönsgård' i form av styrelse jag befinner mig i just nu. Av sju styrelseledamöter är fem kvinnor och någon av damerna utbrast så sent som tidigare ikväll att "Ingen vill vara ordförande!" när det egentligen handlar om att hon inte fixar att se någon av de valda kvinnorna att ta den positionen. I hennes interna världsbild verkar det fortfarande behövas en auktoritär MAN för det uppdraget. Något som är både tråkigt och konservativt. Nåja, jag får se om jag orkar kräva min position i den auktoritära rollen. Det kan bli lite för tungt med kärringar som är så inskränkta i sig själva och sina roller att de inte ens ser när de motarbetar jämnställdhetsidealen. Morgondagen kanske ser ljusare ut, vem vet.