teh internet is 4 pr0n

Svenskarna har aldrig varit kåtare och nyhetsmedierna har aldrig haft större nyhetstorka än nu. Så tolkar åtminstone jag det jag läser.

Enligt webmastern.se blir svenskarna allt kåtare och det är inte på något sätt förvånande, ALLT växer (många tjejer kommer bli besvikna om de tror det är så) med internet. SvD har hängt på och skriver om hur fler sexsurfar idag jämfört med 2003. Att kvinnor sexsurfar är tydligen extra spännande (och säkerligen också orsaken till att det inte benämns som porrsurfande). Att det ens trycks lite extra på det får mig mest att inse hur långt vi har kvar i jämställdhetsdebatten. Det dras i jämlikförklaringar och alla möjliga konstiga teorier.

Ska vi dessutom tro pollen i Borås Tidning är uppgifterna felaktiga, i den har i skrivandets stund drygt 73% av läsarna svarat ja på frågan om de någon gång sexsurfat. Förvisso är det ett litet antal som svarat, men endera innebär det att de flesta med hög libido bor i Boråstrakten eller att större delen av svenska folket fortfarande inte vill ge ett uppriktigt svar på frågan. Jag tror nämligen inte att det handlar om att fler sexsurfar, utan snarare om att fler vågar stå för att de gör det.

Ungefär som det där med kvinnor och deras sexleksaker. Efter att ha jobbat ett tag i en butik med det sortimentet och sett den stora variationen på kunder där så tror jag inte att det någonsin varit fråga om att fler köper sexleksaker nu än för 10 år sedan, utan det är snarare fråga om att fler vågar berätta att de har en vibrator hemma. Att det dessutom har blivit så OK att de numera även säljs på Apoteket är något som gjort det lättare att stå för. Med tiden kommer det säkert kunna gå åt samma håll även med porrsurfandet (jag ids inte vara pk och kalla det sexsurfande), om nu inte moralhäxorna sätter stopp för det förstås.

Förr många år sedan läste jag någonstans att internet aldrig skulle tagit de proportionerna de har idag om det inte varit för porrindustrin. Huruvida det är sant eller inte tänker jag inte ens gå in djupare på här, men skulle det vara så är jag inte det minsta förvånad. Är du?

Internet utan porr skulle säkert anses vara trevligt av många, men att förvänta sig det är ungefär som att förvänta sig matvarubutiker utan godishyllorna närmast kassan. Sen tror jag nog att de flesta egentligen tycker det är rätt så ok som det, även om de väljer att inte prata högt om det.

lite varstans bor en moralhäxa

Visst har du mött henne någonstans där ute. Hon har koll på allt. Har tusen järn i elden. Hon går på gym minst tre gånger i veckan. Hon äter inga transfetter. Hon använder alltid kondom. Hon går aldrig ut osminkad. Hon organiserar allt i sitt liv från veckans meny, arbetskamraternas åsikter om senaste IDOL-avsnittet, barnens aktiviteter till när maken går på toaletten. Åtminstone kan man misstänka det sista när man ser resten av hennes företagsamhet.

Hon är så gott som alltid politiskt korrekt, tycker precis rätt saker om precis allt oavsett om det är svältande barn i Afrika eller om det är fråga om vilken version av Kalles Kaviar man ska ha på frukostmackorna och rynkar på näsan åt den som avviker det minsta lilla från hennes synsätt. Den som inte tycker som hon är helt enkelt dum i huvudet.

Hon är extremt noga med att sortera ut människor som enligt henne inte hör till gruppen och på ett sinnrikt sätt se till att de förstår att de inte hör till, utan att på något icke-PK sätt behöva säga eller visa det. Oftast är hon den centrala punkten i alla grupper hon deltar i, de som ses som "vänner" och står henne nära är de som dansar efter hennes pipa oavsett hur falskt hon spelar. Visst har ni mött henne?

Jag brukar roa mig med att identifiera henne i de flesta grupper jag får insyn i. Att säga att jag hatar henne skulle vara att ge henne mer creds än hon förtjänar. Jag är inte tillräckligt intresserad för att engagera mig med så starka känslouttryck. Jag brukar sällan ödsla tid på att störa mig på henne även om jag tycker hon är sorglig i sitt sätt att vara. Det finns dock en enda sak som gör henne fullständigt olidlig att ha med att göra. Inte så att hon är sorglig i sitt sätt att vara ifråga om hur hon hanterar sig själv.

Det är snarare så att hon är sorglig (och direkt obehaglig) i sitt sätt att likt en väckelsepredikant, sektledare eller vad fanatiker som helst, envist trycker på sin moral, sina värderingar och sitt sätt att vara på hela sin omgivning. För nåde den som inte tycker som hon! Nåde den som inte äter det hon anser är rätt att äta, eller tittar på det hon anser är intressant att se på TV. Nåde den som inte...! Den som inte efter bästa förmåga tar till sig hennes sätt, anpassar sig till hennes falska toner och gör allt för att bli en kopia av henne, den personen har enligt henne inget människovärde! Och de nyligen omsminkade lopporna som följer henne tar efter, även det.

Bara den punkten gör henne sorglig på riktigt. I övrigt låter jag henne gärna vara precis som hon är.

tisdagsreflektioner

Det här är lite av mina ganska vanliga vardagsfunderingar..

Om ett glas faller i golvet kommer det gå sönder. Det är en sanning de flesta godtyckligt håller med om utan att det blir något bråk. Om glaset faller i golvet och faktiskt fortfarande är helt går det egentligen emot den där sanningen vi alldeles nyss slog fast, men vi lyckas ändå acceptera det för det är ju också sant. Glas MÅSTE INTE gå sönder när de faller i golvet även om vi menar att det är sant att de allt som oftast gör det. För visst finns det inga regler som inte har undantag.

Om vi istället byter ut glaset mot en människa och själva fallet mot tankar och åsikter blir det genast mycket mer spännande. Så länge människan har åsikter som stämmer överens med de vi anser vara rätt så är allt sant. När det sen visar sig att samma människa faktiskt kan se saker på andra sätt, speciellt sätt som vi själva har svårt att ta till oss, hantera eller hålla med om så är det inte längre sant. Då är det inte undantag som bekräftar regeln. Då glömmer vi gärna bort att det finns lika många subjektiva sanningar som det finns människor. Istället bestämmer vi oss för att den människan är en lögnare.

En lögn blir inte mindre lögn för att en kollektiv enhet ställer sig bakom den och ser allt i samma dunkla belysning. En subjektiv sanning blir inte mer sann för att den har fler röster än de som inte ser den i samma ljus. Det som är mest fascinerande är ändå människors behov av att blåsa upp mygg till ohanterbara dimensioner samtidigt som de försöker skyla över sina egna elefanter.

Så när jag någon gång ibland konstaterar att det vore principiellt bättre om människor hade intressantare egna liv, så handlar inte det om den kollektiva massans sanningar om VAD som är ett intressant liv. Det handlar helt enkelt om att människor borde ha en tillvaro de själva trivs i och därmed mindre tid över att vara elaka och rent ut sagt jävliga mot andra. Vicki skrev orden häromdan och det vore kanske bra om fler reflekterade över och "hade självdistansen nog att inse att jag inte var livsviktig hela tiden för alla andra.".

Jag vet när vem är viktig för mig även om jag väljer att inte tala om för resten av världen när de inte är det. Jag har inte tid med den sortens negativ detaljupplysning till människor som av samma sköna kvinna beskrivs så här. Jag har helt enkelt annat att göra.

gilla läget!

Igår skrev jag en tweet som löd

Som singel är det ju bara att konstatera att jag drömmer om att möta någon som står ut med mig lite mer än vad folk gör normalt.

och även om en del reaktioner på det inte var helt logiska så fanns det ändå några som förstod vad jag faktiskt menade. Poängen är egentligen inte ens svår, det handlar om att accepteras i sin nuvarande form. Att inte utsättas för tvång om förändring av utseende, åsikter, värderingar osv. Att inte tvingas bli någon annan. Det är en av mina grundbultar, att inte tvingas in i någon form av förändring för att tillfredställa någon annan.

Förändringar kommer trots allt ändå alltid att ske. Men för mig är det viktigt att om jag finns i en situation där jag inte trivs så måste jag ändra mig eller ta mig ur den. Jag kan inte tvinga någon annan att ändra sig för att anpassas till mig. Jag kan inte tvinga! Jag kan möjligen servera tankar, frågor, reflektioner, ge någon annan lite mer att fundera kring. Men jag kan inte bestämma att någon annan ska ändra sina åsikter. Jag kan inte tvinga.

Det är verkligen inte min sak att bestämma vad andra ska tycka och tänka, lika lite som det är andras sak att bestämma vilka av mina åsikter som är rätt och fel. Mina åsikter är just det, MINA! Den enda som har rätt att ändra dem är jag. Du behöver inte dela dem, du behöver inte ens gilla dem. Men gilla läget!

en annan typ av sorg

Jag är egentligen inte så mycket för att följa riktlinjer ifråga om vad som är veckans ämne eller annat sånt där som viskar trend lite i smyg. Men det där med sorg naglade sig ändå fast kring mig som en våt ylletröja. Kanske just för att sorg är så mångfasetterat och därför svårt på fler sätt än många orkar hantera.

Visst skulle jag kunna berätta om sorgen efter min yngre syster som togs ifrån oss. Om flickan vars kvarlevor jag satt med i famnen och grät över när jag var 11 år. Begravning och hur jag som Kristina berättar var helt oförstående till den skämtsamma lätta stämningen som rådde efteråt, när alla satt och betedde sig som om inget svårt hade hänt.

Visst skulle jag kunna berätta om andra människor i mitt liv som funnits nära och gått bort, eller sorgen över vänner som valt att sluta vara vänner. Men jag tänkte hoppa det helt. För jag kan inte riktigt se på något av det med enbart sorg. Istället finns så mycket tacksamhet, ibland över mer men ibland också över det lilla. För min syster, som inte ens blev två dygn gammal, hyser jag en enorm tacksamhet för att jag fick möta henne, för det hon hade att visa mig. Utan henne hade jag inte haft så mycket av de värderingar jag har idag. Utan henne hade jag inte sett så mycket av det jag ser omkring mig. Istället för att fastna i den sorgen har jag i de stunderna valt tacksamheten.

Därmed inte sagt att jag är utan sorg. Med den möjligheten jag fick att se världen omkring mig startade också en livssorg. Inte för livet i sig, men för alla de dagarna jag bara låter passera utan att omfamna det liv jag har. Det är alltså inte galna upptåg, spännande möten med människor, uppdrag som leder till ökat självinsikt, kärlek till omvärlden som jag sörjer. Att fastna för mycket i "vad andra ska tycka och tänka" är sådant som gör att man på ett sätt lite grann struntar i att leva. Oavsett vad andra tycker och tänker utgår mitt liv ifrån mig och det är jag själv som till slut ska vara nöjd med det liv jag har levt.

Däremot finns det många dagar däremellan när jag bara existerar, när jag väljer att INTE följa stundens ingivelse även om den har kraft nog att slå omkull mig. Samtidigt är jag ytterst medveten om att jag måste vara min innersta drivkraft i de situationerna, ingen kommer göra det åt mig. Ingen kan fylla mina dagar med liv utan mitt aktiva deltagande och min kosmiska tillåtelse. Det är de gångerna när jag bara observerar vardagen utifrån som jag sörjer.

Det är när jag fyller mitt liv med dagar, istället för att fylla mina dagar med liv, som jag har sorg.

en grå kladdig sörja

Politik har aldrig intresserat mig. Jag tycker det är rakt igenom tråkigt. Visst, jag förstår såklart att det påverkar och håller igång hela samhällsstrukturen och avgör en del i hur vi har möjlighet att leva våra liv. Men det blir inte roligare för det. Det tjafsas om en det ena och en det andra och pajkastning och syndabocksnomineringar verkar vara ständigt återkommande fenomen. Lite som på dagis!

Det uppblåsta kacklet om Mona Sahlin och kyrkovalet är också något jag inte orkar sätta mig in i. Jag kan absolut tänka mig att tycka att hon får leva sitt liv precis som hon vill och jag kan också hålla med om kyrkan väl ändå har fått egna ben att stå på och att hennes brist på inblandning där kanske inte borde vara livsavgörande för något alls. Det är det inte heller.

Under sommaren började jag mer och mer luta åt att rösta grönt nästa år. Samtidigt kommer jag så väl ihåg något jag lärde mig under en akvarellkurs när jag var 10 år. Om man blandar rött och grönt, så blir det grått. En grå kladdig sörja, vilket jag tycker många gånger är vad som visats upp av samarbetet. Sitter dessutom Mona på toppen av en den grå sörjan så.. Sorry, men jag tror inte på konceptet.

Man kan tycka hur illa som helst om det blå, vilket jag många gånger gör, men är det enda alternativet för att garanterat slippa en grå sörja ledd av en kvinna jag inte har något förtroende för ifråga om att styra landet jag bor i, så finns det en överhängande risk att det blir så.

Men visst, jag har ett år på mig att ändra åsikt - många gånger.

[BILD LÅNADES HOS HTTP://ZIMBABWEWILDDOGS.WILDLIFEDIRECT.ORG]

ett tyst litet eko från förr

Det kanske hör till vanligheterna att man slänger gamla skriv- och ritblock när de är fullklottrade. Jag har alltid haft svårt för det. Helt enkelt för att mina block oftast innehåller lite mer än vad de egentligen var avsedda för. Någon tanke, någon känsla, något som jag har burit med mig men inte kunnat berätta har fastnat där, i ord. Ibland i bilder, men oftast i ord. Så har det alltid varit.

Ett ritblock jag köpte i Cork 2004 bar följande sida med sig.

Mannen ifråga är sedan länge avvecklad och bortglömd, jag saknar honom inte ens. Jag minns vad han hette men namnet betyder inget längre. Det som fortfarande betyder något när jag läser är det jag ser av mig själv, revan i mig som skapades då. Spåret av vem jag var då och samtidigt vem jag egentligen innerst inne alltid är.

Kanske är det därför det är så svårt att kasta bort.

vem är ouppnåelig för dig?

Visst är det lite roligt ändå hur vi gör skillnad på människor och människor. Kom inte och säg något annat. Det är lite grann som att vara starstruck men kanske inte alltid av de mest uppenbara orsakerna. Samtidigt handlar det oftast om att vi upplever andra att finnas i en annan dimension, på ett högre steg än oss själva i omvärldstrappan och därmed blir det nästan ouppnåeliga. För min del blir det lite skrämmande och jag hinner ofta tänka; "Varför skulle han/hon överhuvudtaget vilja prata med mig? Jag som är så liten och obetydlig i jämförelse."

Jag märker också att det sällan finns någon logik i vilka människor som fastnar i respektive skikt. Jag kan ta några tydliga exempel i som finns i min medvetandesfär genom sociala media. Där finns en hel rad med människor jag ser upp till, skräms av och beundrar på ett respektfullt avstånd, för inte ska väl jag komma och tränga mig på där.

I samma sfär finns där också de jag tycker om. De som jag av olika orsaker ser ur ett, för mig, närmare perspektiv och därmed inte är lika rädd för att röra mig nära. Det senare handlar kanske egentligen om att jag känner människorna från andra ställen, har sett mer av dem på flera sätt runt om i verkligheten och har i något format lyckats skapa en personligare relation till dem.

Så samtidigt som Christina Olsson, Sofia Mirjamsdotter, Joakim Jardenberg, John Mellqvist, Ulrika Good och Karin Friberg känns som supermänniskor vars respekt jag å ena sidan känner att jag nog aldrig riktigt kommer att förtjäna. Så har jag på andra handen Niclas Strandh, Iwanca Hansson, Mark Comerford, Sjumilakliv och Troed som jag utan djupare betänkligheter skulle krama om bara för att jag tycker de är underbara människor och kramar är - typ det jag gör..