jag går min egen väg

Igår var det IDOL-hysteri på twitter. Åtminstone kändes det så då flertalet av de jag har i mitt flöde twittrade om det. Glada tillrop, sura kommentarer över juryn och en massa annat som jag tror de som gör programmet skulle ha intresse av att läsa. För mig var det totalt ointressant. Jag följer inte IDOL. Då jag yttrade det blev jag snabbt förklarad IDOL-hatare, vilket fortfarande förvånar mig samtidigt som jag fascineras över hur snabba människor är att döma andra att vara antingen för eller emot utifrån små korta kommentarer som får plats på 140 tecken.

För egen del handlar det om att jag inte är intresserad. Jag tycker programmet, idén och fenomenet i sig är ointressant. Har aldrig förstått hysterin som skapats kring det. Visst det ger något att prata om i fikarummet på jobbet. Men på den tiden då jag hade ett jobb, ett fikarum och arbetskamrater var jag hellre tyst och funderade på det som var viktigt för mig när de drog igång IDOL-pratet eller vilken annan dokusåpa det nu var som slaviskt skulle följas.

Igår kväll fastnade jag istället på SVT2 där K special hade ett program om Juliette Binoche rullande. I min högst personliga tillvaro är hon intressant, någon jag ser upp till. En människa som fascinerar mig, som jag beundrar och som jag lite i smyg ibland önskar att jag fick chansen att lära känna. Första gången jag såg henne var när jag var 12 år. Sent en kväll när familjen gått och lagt sig, hemma i den lilla byn i småland, smög jag upp och satt mig i vardagsrummet och tyst, tyst lät jag "Varats olidliga lätthet" rulla i videon.

Kan kanske anses lite väl snuskig för en 12-åring, men för mig då var hela filmen vacker. Hon var otroligt vacker, berättelsen i sig var på något udda vis vacker och någonstans i allt det är blev jag säkert en liten del av vad jag är idag. Programmet igår kändes alldeles sådär som jag förväntar mig att Juliette ska vara, enkel, klok, ärlig och hur trött, sliten, gammal hon än må börja bli är hon ändå vacker. Jag uppfattar henne framför allt som en kvinna som går sin egen väg. Jag beundrar hennes syn på livet, åldrandet och individens förmåga, så som det beskrevs i programmet. Oavsett vad som trycker på från samhället, omgivningen, ideal så är den egna vägen det viktigaste.

"Om åldrandet vore accepterat skulle det knappt märkas." ~ Juliette Binoche

För mig är det också så. Den egna vägen är viktigast. Sen måste inte alltid den egna vägen vara precis tvärtemot vad alla andra gör, radikala steg åt sidan från andra människors vägar. När jag var yngre tänkte jag att nu när så många människor genom så lång tid har gått på den här planeten borde det inte finnas någon plats kvar där ingen har gått. Vart jag än går kommer jag alltid kliva i någon annans fotspår.

Den viktigaste lärdomen för mig i den insikten var att förstå själv att när jag går efter dig handlar det inte om att jag ständigt vill gå i dina fotspår, utan att jag vill gå där just då. När jag sedan viker av åt ett annat håll är det inte för att göra mig fri från dina fotspår eller hävda något i protest mot dig, utan det handlar bara om att det är just där jag vill - just då.

För mig handlar inte "min egen väg" om att vara för eller emot, med strömmen eller mot strömmen, på ena eller andra sidan. Det handlar inte ens om att gå där ingen annan har gått förrut. Det handlar helt enkelt om att förstå varför jag är där jag är, väljer det jag väljer och går där jag går just då. Att jag följer det som väcker min nyfikenhet och mitt intresse oavsett hur många (eller få) andra som delar det intresset eller den frågan med mig.

Du behöver inte förstå varför jag går där jag går. Det räcker att jag gör det.

[BILDEN AV JULIETTE BINOCHE LÅNADE JAG AV HTTP://JUSTFORTRAIN.FILES.WORDPRESS.COM ]

lite kroppsfixerade tankar

Ibland blir jag rädd när jag ser vilken enorm inverkan kroppsfixering har på människor. Plastikkirurgerna började sändas i någon av TV4-kanalerna härom veckan och samtidigt som jag emellanåt undrade om alla deltagare verkligen hade alla bestick i lådan blev jag illa berörd och ledsen. Det senare för att barn deltog och var utsatt för den inverkan kroppsfixeringen har på människor.

Jag har så svårt att förstå hur föräldrar, vuxna människor, viker sig för den allmänna fixerade bilden av vad som är normalt, vackert, avvikande osv. så till den grad att de utsätter barn för kosmetisk kirurgi. Pojken i programmet hade lätt utstående öron, och ”ville själv” utföra ingreppet för att han blev retad i skolan. Barnen blir retade i skolan för allt möjligt, det som hade behövts hade snarare varit en trygg förälder och långa samtal om det som händer, inte en hint om att det egentligen ÄR fel på dig och det GÅR att rätta till. När läkaren började trycka öronen närmare skallen för att i spegeln visa hur det kunde se ut tyckte pojken själv att han såg ut som en flicka. Samtidigt förstår jag att det är svårt att förvänta sig att föräldrar är förnuftiga och sunt tänkande människor när man ser hur många vuxna det ändå är som tar till plastikkirurgi för att duga till.

Själv är jag inte så där perfekt utformad som kroppsidealet i samhället ständigt propagerar att man ska vara. Till att börja med är jag för kort. Med mina 155 cm räknas jag knappt som en fullvuxen människa för klädtillverkare och annat som påverkar modet och stramar åt det påhittade kroppsidealet. Skulle jag följa idealet med den längd jag har (alltså passa i de kläder som är längdmässigt anpassade till mig) skulle jag behöva gå ner sisådär 15-20 kilo och därmed satsa på ett liv med anorexia. Inte så att jag är speciellt tjock. När jag någon enstaka gång konstaterar att jag behöver tappa några kilo (vilket sällan är fråga om mer än 3-4 kilo) får jag mest sura miner från människor som absolut menar att jag har en snedvriden kroppsyn och inte alls är så tjock som jag tror osv.

Jag kan säga direkt att när de enstaka gångerna dyker upp handlar det inte om att jag tror mig vara tjock, trånar efter någon modellkropp, eller på annat sätt har dåligt samvete över att ha ätit sånt som samhällsidealet anser vara ”dålig mat” som man MÅSTE må dåligt över att ha stoppat i sig. Jag har ALDRIG efter att ha tryckt i mig en hel pizza själv uttryckt ”Nä usch, nu måste jag ut och springa för att bli av med det här!” Har aldrig och kommer aldrig. Äter jag pizza, så är det för att jag tycker det är gott, var sugen på det just då och antagligen var väldigt hungrig.

Behovet av viktnedgång ibland handlar om att jag nått gränsen för vad den storlek jag har i mina kläder kan hantera. Jag är student. Jag har inte råd att köpa en ny garderob varenda gång vikten rör på sig 3-4 kilo åt något håll. Det är helt enkelt en praktiskt, ekonomisk fråga och har inget med snedvriden kroppsyn att göra.

Visst skulle det vara häftigt att ha en välsvarvad kropp som hela omvärlden åtrår och är avundsjuk på, men samtidigt skulle jag nog tröttna på det häftiga i det ganska snabbt. Jag föredrar helt enkelt att trivas med mig som jag är, lägga mer fokus på den betydligt mer intressanta och dynamiska relationen till andra människor.

Av nyfikenhet ställde jag en fråga på twitter och bad människor tala om vad (om något) på sin kropp de skulle vilja ändra på om de inte behövde ta hänsyn till kostnader, ingreppets omfattning och annat som annars kan hindra en. Några svar var fantasifulla och drog mer åt superhjälteegenskaper, andra var fullt nöjda med vad de hade precis som det var och några där emellan hade någon liten förändring de skulle kunna tänka sig. På det stora hela verkade de flesta av de jag väljer att spendera tid med (via webben och/eller vardagsverkligheten) ha en sund inställning till sin kropp.

Tänk så skönt det skulle vara om fler resonerade som Philip. Om det kunde smitta av sig på de som försöker påverka oss med reklam och snedvridna kroppsideal.

inte vad jag brukar lyssna på, men texten har en poäng - något vi kanske behöver påminna den yngre generationen om...

Kan vi få lite fler sunda förebilder?

Jag vägrar se skiten på TV. En trailer räckte för att jag skulle konstatera att jag inte är vare sig intresserad eller underhållen av den sortens hjärntvättande idioti. Att ens skriva om det är att skjuta sig själv i foten en smula,men med tanke på att det ändå sipprar över i de kanaler av sociala media som jag använder så kan jag inte låta bli. Sen spelar det inte så stor roll om det är sant eller inte, men det finns. Det finns också människor som kommer suga åt sig av det som svampar. Jag vet! Vi går i samma klass, läser samma utbildning.

Just nu är jag irriterad, ledsen, upprörd, gråtfärdig, förbannad, ja allt som inte är positivt. Spånet Anka vill vara en förebild för svenska kvinnor. Tack det var snällt, men du är sisådär 2-300 år försent ute. Såvida du inte menar att vi svenska kvinnor ska leva upp till den (i mitt tycke) lyxprostituerade och hjärndöda kvinnorollen som du, Victoria Silverstedt och uppenbarligen en del andra svenska kvinnor är ambassadörer för ute i världen!

Det kan säkert tyckas att det är lätt för mig att sitta här hemma i trygga lilla Sverige och skriva det jag gör. Visst, jag har ganska dålig koll på just USA. Under en vecka där hann jag bara bli bemött av den sortens fördomar att antal gånger och då är jag inte ens blond - vilket gjorde att min nationalitet ändå ifrågasattes. Men när den väl var fastställd var det inte ont om skamliga förslag och förhoppningar om diverse sexuell akrobatik som jag då SJÄLVKLART skulle gilla och gå med på.

Liknande har det varit under mina levnadsår i Irland. Alltså inte ens utanför Europa, men idén om kåta, blonda, (helst storbystade) svenska Helga finns även närmare och då jag arbetade i multinationella lag var det bara att inse att den bilden verkligen finns. Jag hade ändå tur! Min snabbt adopterade irländska dialekt och mitt inte alls så stereotypt svenska utseende fick människor att se mig som individ och faktiskt lyssna till det jag hade att säga. Behövde jag uppge nationalitet i mer informella sammanhang var det bättre att säga att jag var norsk!

Victoria Silverstedts assistent fick en smärre chock när hon frågade människor i Stockholm vad de tyckte om Viktoria och ständigt blev bemött med stora skämskudden. Själv drog jag en lättnadens suck av att se svenska kvinnors reaktion. Vi vill inte ses på det sättet!

Det finns säkert en kategori även ibland oss om VILL bli sedda på det sättet. Som vill få allt serverat på silverfat, slippa använda hjärnan överhuvudtaget, serva sin man i ryggläge i utbyte mot att slippa lyfta ett finger. Men jag tror inte de är många. Jag tror faktiskt att vi är något fler som insett att livet handlar om något mer än "Flest prylar, dyrast hund, när hen dör vinner!".

Om jag mot all förmodan skulle behöva/vilja ha en svensk kvinna i USA som förebild, vilket jag inte känner mig lockad av, så skulle det vara Malin Åkerman. Men som jag redan sagt, jag lockas inte av det.

Vi har gott om kvinnliga förebilder i Sverige, några av dem nämnde jag redan igår. Kvinnor som inte har fastnat i ett annat sekel. Kvinnor som inte nöjer sig med att vara välspacklade, tomma skal som ingen skulle ta på allvar om de öppnade munnen. Kvinnor som faktiskt förväntar sig att bli behandlade med respekt och tagna på allvar i de situationerna där det krävs. Samtidigt vill jag gärna se fler!

Så kan vi få lite fler sunda, underbara förebilder! Om inte för min skull så för alla de unga kvinnor som än så länge inte vet hur de ska orka.

Vi gör ett litet experiment här nedan;

säg, tog ni mig på allvar nu?

vem är ouppnåelig för dig?

Visst är det lite roligt ändå hur vi gör skillnad på människor och människor. Kom inte och säg något annat. Det är lite grann som att vara starstruck men kanske inte alltid av de mest uppenbara orsakerna. Samtidigt handlar det oftast om att vi upplever andra att finnas i en annan dimension, på ett högre steg än oss själva i omvärldstrappan och därmed blir det nästan ouppnåeliga. För min del blir det lite skrämmande och jag hinner ofta tänka; "Varför skulle han/hon överhuvudtaget vilja prata med mig? Jag som är så liten och obetydlig i jämförelse."

Jag märker också att det sällan finns någon logik i vilka människor som fastnar i respektive skikt. Jag kan ta några tydliga exempel i som finns i min medvetandesfär genom sociala media. Där finns en hel rad med människor jag ser upp till, skräms av och beundrar på ett respektfullt avstånd, för inte ska väl jag komma och tränga mig på där.

I samma sfär finns där också de jag tycker om. De som jag av olika orsaker ser ur ett, för mig, närmare perspektiv och därmed inte är lika rädd för att röra mig nära. Det senare handlar kanske egentligen om att jag känner människorna från andra ställen, har sett mer av dem på flera sätt runt om i verkligheten och har i något format lyckats skapa en personligare relation till dem.

Så samtidigt som Christina Olsson, Sofia Mirjamsdotter, Joakim Jardenberg, John Mellqvist, Ulrika Good och Karin Friberg känns som supermänniskor vars respekt jag å ena sidan känner att jag nog aldrig riktigt kommer att förtjäna. Så har jag på andra handen Niclas Strandh, Iwanca Hansson, Mark Comerford, Sjumilakliv och Troed som jag utan djupare betänkligheter skulle krama om bara för att jag tycker de är underbara människor och kramar är - typ det jag gör..

Hon är så underbar!

Tågbiljetterna är bokade och betalda. På fredag och söndag får vi se hur bra SJ och VEOLIA lyckas samarbeta med varandra. Jag ska för ovanlighetens skull lämna ön jag bor på. I Hultsfred är det marknad och någonstans i ryggraden finns en familjetradition som baseras på att närvara. Framför allt bor mormor där och det blir lite av en inofficiell släktträff när så många som möjligt råkar försöka närvara samtidigt. Marknad kan tyckas larvigt. Marknad i sig är ganska larvigt. Det var spännande som barn, det var fortfarande lite roligt i början av tonåren och i vuxen ålder har det bara varit samma gamla knallar och samma bråte år ut och år in. Det enda jag ser fram emot där är Mariannelundskaramellerna.

Samtidigt känns marknad som en helt ok ursäkt att slita sig från stan och hälsa på mormor. Min underbaraste mormor i hela världen. Jag vet att jag inte säger det så ofta, men jag är så innerligt glad att hon finns och så oerhört tacksam över att hon alltid funnits där under min uppväxt. Jag har så många minnen redan nu kring mormor, så många tidpunkter då jag fått ha mormor alldeles för mig själv och så många tillfällen när jag fått känna mig speciell just med mormor.

Kopplingen har alltid varit stark och funnits med redan från ett tidigt stadie. Det var i mormors kök jag åt mina första hårspolar. Det var hos mormor jag var ett flertal veckor varje sommar, utan mina föräldrar och en del år även utan min bror. Det var i mormors knä jag kröp upp och gömde mig på julafton när tomten visade sig vara alldeles för läskig. Det var ute i Berget (huset där mormor är född och uppvuxen) med omgärdande skog, ett par mil utanför Hultsfred, vi spenderade mycket tid med vad som än behövde göras och passade årstiden. Oavsett situation så kändes det alltid som det var MIN mormor mest av allt.

Hon är så underbar min mormor och jag kan inte annat än beundra hur hon lyckats förmedla det i kaoset av fem egna barn, en uppsjö av barnbarn och latmasken till morfar jag hade som mest satt och rökte och inte gjorde mer än nödvändigt hemma. Inget ont om morfar egentligen, han gjorde säkert det han kunde utifrån den förmågan han hade, men nu är han borta och mormor är kvar. Barnen är dessutom vuxna, barnbarnen är så gott som vuxna allihop (en och annan sladdis som har några år kvar till dess) och det finns några små redan i nästa generation.

Lite chockad blev jag då hon kort efter morfars begravning, en helg när jag var där, suckade och slängde ur sig; "Nä du, skaffa inga ungar. Det är bara en massa elände ändå!" Kort därefter förstod jag vad hon menar och upprörs emellanåt av det fortfarande. Förhoppningsvis har de lugnat sig sen dess, men det lär jag bli varse om i helgen.

Det jag upprörs över är trångsyntheten hos mormors barn, alltså min egen mor, mostrar och morbröder både biologiska och även en del ingifta. Just synen på vad gamla människor bör göra, hur de ska bete sig och vad de ska ägna sin sista tid i livet åt. Man kan tycka att mormor inte ska behöva serva och lobba alla dessa människor längre, nu när de vuxit upp och är fullt kapabla att klara sig själva. Hon har dessutom inte längre någon grinig gubbe till make som håller henne tillbaka. Dessutom är hon fortfarande klar i huvudet och har ork att göra saker, kanske inte lika mycket som förr, men ändå ork och inga större utsvep av ohälsa som skapar hinder. Alltså gör hon saker hon vill och har velat i flera år. Hon reser. Jag jublar!

Resten av hennes familj klagar. De gnäller, surar och "fattar inte vad hon ska ut å ravla för". Mormors ravlande har så vitt jag har hört handlat om lite bussresor ut i världen, utflykter hon aldrig tidigare gjort då hon fick sitt första barn 19 år gammal och varit "fast" sedan dess, var behjälplig i lokala pensionärsföreningens kaffestuga under evenemang och en del middagar med sina egna systrar (de som fortfarande är i livet). Hade jag kunnat förmå henne att flyga hade jag tagit med henne ännu längre ut i världen, men hon vill inte, tycker inte om flyg och jag kan bara acceptera att så är det. Jag tjatar inte, hon förtjänar den respekten, att slippa tjatet.

På fredag tänker jag krama om henne ordentligt. Just bara för att hon är MIN allra underbaraste mormor.