lite kroppsfixerade tankar

Ibland blir jag rädd när jag ser vilken enorm inverkan kroppsfixering har på människor. Plastikkirurgerna började sändas i någon av TV4-kanalerna härom veckan och samtidigt som jag emellanåt undrade om alla deltagare verkligen hade alla bestick i lådan blev jag illa berörd och ledsen. Det senare för att barn deltog och var utsatt för den inverkan kroppsfixeringen har på människor.

Jag har så svårt att förstå hur föräldrar, vuxna människor, viker sig för den allmänna fixerade bilden av vad som är normalt, vackert, avvikande osv. så till den grad att de utsätter barn för kosmetisk kirurgi. Pojken i programmet hade lätt utstående öron, och ”ville själv” utföra ingreppet för att han blev retad i skolan. Barnen blir retade i skolan för allt möjligt, det som hade behövts hade snarare varit en trygg förälder och långa samtal om det som händer, inte en hint om att det egentligen ÄR fel på dig och det GÅR att rätta till. När läkaren började trycka öronen närmare skallen för att i spegeln visa hur det kunde se ut tyckte pojken själv att han såg ut som en flicka. Samtidigt förstår jag att det är svårt att förvänta sig att föräldrar är förnuftiga och sunt tänkande människor när man ser hur många vuxna det ändå är som tar till plastikkirurgi för att duga till.

Själv är jag inte så där perfekt utformad som kroppsidealet i samhället ständigt propagerar att man ska vara. Till att börja med är jag för kort. Med mina 155 cm räknas jag knappt som en fullvuxen människa för klädtillverkare och annat som påverkar modet och stramar åt det påhittade kroppsidealet. Skulle jag följa idealet med den längd jag har (alltså passa i de kläder som är längdmässigt anpassade till mig) skulle jag behöva gå ner sisådär 15-20 kilo och därmed satsa på ett liv med anorexia. Inte så att jag är speciellt tjock. När jag någon enstaka gång konstaterar att jag behöver tappa några kilo (vilket sällan är fråga om mer än 3-4 kilo) får jag mest sura miner från människor som absolut menar att jag har en snedvriden kroppsyn och inte alls är så tjock som jag tror osv.

Jag kan säga direkt att när de enstaka gångerna dyker upp handlar det inte om att jag tror mig vara tjock, trånar efter någon modellkropp, eller på annat sätt har dåligt samvete över att ha ätit sånt som samhällsidealet anser vara ”dålig mat” som man MÅSTE må dåligt över att ha stoppat i sig. Jag har ALDRIG efter att ha tryckt i mig en hel pizza själv uttryckt ”Nä usch, nu måste jag ut och springa för att bli av med det här!” Har aldrig och kommer aldrig. Äter jag pizza, så är det för att jag tycker det är gott, var sugen på det just då och antagligen var väldigt hungrig.

Behovet av viktnedgång ibland handlar om att jag nått gränsen för vad den storlek jag har i mina kläder kan hantera. Jag är student. Jag har inte råd att köpa en ny garderob varenda gång vikten rör på sig 3-4 kilo åt något håll. Det är helt enkelt en praktiskt, ekonomisk fråga och har inget med snedvriden kroppsyn att göra.

Visst skulle det vara häftigt att ha en välsvarvad kropp som hela omvärlden åtrår och är avundsjuk på, men samtidigt skulle jag nog tröttna på det häftiga i det ganska snabbt. Jag föredrar helt enkelt att trivas med mig som jag är, lägga mer fokus på den betydligt mer intressanta och dynamiska relationen till andra människor.

Av nyfikenhet ställde jag en fråga på twitter och bad människor tala om vad (om något) på sin kropp de skulle vilja ändra på om de inte behövde ta hänsyn till kostnader, ingreppets omfattning och annat som annars kan hindra en. Några svar var fantasifulla och drog mer åt superhjälteegenskaper, andra var fullt nöjda med vad de hade precis som det var och några där emellan hade någon liten förändring de skulle kunna tänka sig. På det stora hela verkade de flesta av de jag väljer att spendera tid med (via webben och/eller vardagsverkligheten) ha en sund inställning till sin kropp.

Tänk så skönt det skulle vara om fler resonerade som Philip. Om det kunde smitta av sig på de som försöker påverka oss med reklam och snedvridna kroppsideal.

inte vad jag brukar lyssna på, men texten har en poäng - något vi kanske behöver påminna den yngre generationen om...

Jag vill lämna in fötterna på lagning.

Nu när fåfängan fått lite större utrymme i tillvaron har jag än en gång (säkert sjuttioelfte gången i ordningen men vem räknar) bestämt mig för att komma i form. Inte för att jag är direkt tjock eller så utan helt enkelt för att jag ÄR ohälsosam i mitt nuvarande tillstånd. Jag röker förvisso inte, har aldrig lärt mig hur man gör, men jag dricker en del alkohol emellanåt och äter dåligt. När jag väl äter något är det oftare extremt ohälsosamt än tvärtom. Med en oförklarad anemi i grunden är det dessutom något som brukar märkas, jag orkar sällan något alls. Dags att rycka upp sig med andra ord.

Jag inser någonstans också att för att kunna klara det här behöver jag vara snäll mot de delar av min kropp som får utstå de mesta av påfrestningarna, vilket jag i dagsläget inte är. Mina små fötter. Ett par ypperliga trettiosjuor som idag torteras med högklackat, förhårdnader, blåsor, sår och allmänt misshandlas där nere på sin bottenplacering i hierarkin. Nu när jag dessutom läst och redan visste om att fina fötter går längre så borde jag nog göra något åt saken. Men vem vågar jag utsätta för de här hemska ursäkterna till fötter? Att jag tycker det är pinsamt att visa upp deras miserabla tillstånd är tillräcklig orsak att låta bli och istället fortsätta plåga de i tysthet.

Inre vs. yttre

Vad är egentligen viktigast? Hur mycket kan vi egentligen tänka oss att försaka det ena till förmån för det andra? I mitt eget sökande efter någon att dela vardagen, livet och möjligen skapa familj med har jag ofta framhävt, och gör fortfarande, att inre kvalitéer är viktigast. Varför? De är helt enkelt de svåraste att korrigera i efterhand. För att vara lite krass, fördomsfull och vad annat som kan tänkas passa in så är yttre skönhet något som går att fixa så länge man har råd med det. Det inre är däremot betydligt svårare att efterkonstruera.

Nyligen bytte jag tankar med en man som levde upp till den inre skönheten, charmen och det som ändå känns viktigt i livet. Samtidigt kändes det som han tyckte att jag levde upp till det han sökte i just den kategorin. Det som sedan kändes mer tveksamt var hans uttryck i fråga om att kvinnor som är överspacklade osv. ändå visar att de bryr sig om sitt yttre också, man borde inte behöva välja antingen eller. Han kanske har rätt, man behöver nog inte välja antingen eller. Frågan är bara var man drar gränsen om vad som är tillräckligt när det gäller det yttre, är det vid ett vårdat yttre med bra hygien eller är det vid plastikkirurgi?

Jag är ännu inte säker på var han drar gränsen, kanske får jag aldrig veta, men jag vet å andra sidan var jag drar min. Min gräns går där kassan skriker i vånda och talar om att jag endera har mer räkningar att betala eller faktiskt behöver äta något nästkommande tre veckor för att inte tuppa av. Under dagen som just passerade spenderade jag inte mindre än 21% av min månadsinkomst på mitt yttre. Jag köpte kanske inte upp en hel arsenal utan bara några produkter jag hade slut på, men resten gick till direkta skönhetsbehandlingar. Det är ganska krasst när man lever på gränsen till existensminimum (tror jag lever en bit under den egentligen, har inte kollat) att fokusera så mycket på det yttre när det finns annat som en tänkade människa troligen skulle anse viktigare. Det som egentligen gjorde ont var nog mannens antydningar om att jag inte brydde mig om mitt yttre, just för att jag inte talade högt om det. Bara för att man inte basunerar ut exakt mängd smink, antirynkkrämer, vaxsessioner, manikyrer man använder sig av när man fokuserar lite mer på att söka efter en TÄNKANDE människa så betyder det väl ändå inte per automatik att man skiter i allt sånt? Kanske i din, och möjligen hans värld men inte i min!

Mönster

Beslutsfattar-Tess (d.v.s. den inre drivkraften som till slut sparkar mig i baken så att jag kommer igång) har börjat ta över min tillvaro. Kanske låter konstigt men för mig är hon välkommen. Hur jag upplevs av andra och hur jag vill upplevas av andra är så vitt skilda begrepp att det inte ens är roligt längre. Mina försök att synkronisera bilderna har inte heller varit framgångsrika, snarare tvärtom. Det har blivit dags att byta strategi. Detta gjordes i och för sig redan för ett par veckor sedan. Tess tog beslutet att skala bort en stor del av 'andra' för att minska trycket utifrån. Med färre människor vars intryck behöver analyseras ges mer tid åt att bearbeta och stärka grunden. Hon var dessutom smart nog att skära bort en infekterad sektor, något som verkligen behövdes just nu. Idag har hon skurit igen, huruvida det är bra eller dåligt får vi se framöver. Bäst just nu verkar vara att inte tänka mer på det utan istället fokusera på de små 'delmålen' som stundar inom kort. Ett betygsgrundande prov är inget att ta så lätt på och med mindre än 30 timmar kvar tills startpunkten är det dags att lägga band på sig och lägga om energin där den gör mest nytta.

I övrigt rör sig funderingen runt mönster, viljan/önskan att passa in, avsaknaden av ständigt återkommande mönster som kan signalera till andra. Bara små saker som gör det enklare för omvärlden att 'ta till sig' och inte avfärda. Visst är det egentligen det stora hela som måste justeras och jämkas för att passa in i mallen. Jag är inte redo för den sammanslagningen än, finns inget Tess kan uttrycka för att få mig att gå i den riktning. Däremot har små, kanske för andra totalt obetydliga, ting fått visa vägen till mönster och rutinbildande bekvämligheter. Du undrar säkert vad jag menar. Bara enkla saker som att en parfym kommer får styra i fortsättningen, samma schampoo kommer att få finnas i duschen (inget mer flackande bland olika tillverkare osv.) Hyllan av alla sorter och varianter av hudvårdsprodukter har länsats och nu ersatts av två flaskor, de kanske får sällskap i framtiden men då efter inrådan av hudvårdsterapeuten..
Utrensningen av 'använder aldrig' och 'passar inte in i tillvaron' pågår fortfarande för fullt. Fram tills nu trodde jag dock bara att det gällde mina fysiska 37 kvm. Det verkar som jag har haft fel, Tess vill att jag ransakar och rensar mer än så..