teh internet is 4 pr0n

Svenskarna har aldrig varit kåtare och nyhetsmedierna har aldrig haft större nyhetstorka än nu. Så tolkar åtminstone jag det jag läser.

Enligt webmastern.se blir svenskarna allt kåtare och det är inte på något sätt förvånande, ALLT växer (många tjejer kommer bli besvikna om de tror det är så) med internet. SvD har hängt på och skriver om hur fler sexsurfar idag jämfört med 2003. Att kvinnor sexsurfar är tydligen extra spännande (och säkerligen också orsaken till att det inte benämns som porrsurfande). Att det ens trycks lite extra på det får mig mest att inse hur långt vi har kvar i jämställdhetsdebatten. Det dras i jämlikförklaringar och alla möjliga konstiga teorier.

Ska vi dessutom tro pollen i Borås Tidning är uppgifterna felaktiga, i den har i skrivandets stund drygt 73% av läsarna svarat ja på frågan om de någon gång sexsurfat. Förvisso är det ett litet antal som svarat, men endera innebär det att de flesta med hög libido bor i Boråstrakten eller att större delen av svenska folket fortfarande inte vill ge ett uppriktigt svar på frågan. Jag tror nämligen inte att det handlar om att fler sexsurfar, utan snarare om att fler vågar stå för att de gör det.

Ungefär som det där med kvinnor och deras sexleksaker. Efter att ha jobbat ett tag i en butik med det sortimentet och sett den stora variationen på kunder där så tror jag inte att det någonsin varit fråga om att fler köper sexleksaker nu än för 10 år sedan, utan det är snarare fråga om att fler vågar berätta att de har en vibrator hemma. Att det dessutom har blivit så OK att de numera även säljs på Apoteket är något som gjort det lättare att stå för. Med tiden kommer det säkert kunna gå åt samma håll även med porrsurfandet (jag ids inte vara pk och kalla det sexsurfande), om nu inte moralhäxorna sätter stopp för det förstås.

Förr många år sedan läste jag någonstans att internet aldrig skulle tagit de proportionerna de har idag om det inte varit för porrindustrin. Huruvida det är sant eller inte tänker jag inte ens gå in djupare på här, men skulle det vara så är jag inte det minsta förvånad. Är du?

Internet utan porr skulle säkert anses vara trevligt av många, men att förvänta sig det är ungefär som att förvänta sig matvarubutiker utan godishyllorna närmast kassan. Sen tror jag nog att de flesta egentligen tycker det är rätt så ok som det, även om de väljer att inte prata högt om det.

Kan vi få lite fler sunda förebilder?

Jag vägrar se skiten på TV. En trailer räckte för att jag skulle konstatera att jag inte är vare sig intresserad eller underhållen av den sortens hjärntvättande idioti. Att ens skriva om det är att skjuta sig själv i foten en smula,men med tanke på att det ändå sipprar över i de kanaler av sociala media som jag använder så kan jag inte låta bli. Sen spelar det inte så stor roll om det är sant eller inte, men det finns. Det finns också människor som kommer suga åt sig av det som svampar. Jag vet! Vi går i samma klass, läser samma utbildning.

Just nu är jag irriterad, ledsen, upprörd, gråtfärdig, förbannad, ja allt som inte är positivt. Spånet Anka vill vara en förebild för svenska kvinnor. Tack det var snällt, men du är sisådär 2-300 år försent ute. Såvida du inte menar att vi svenska kvinnor ska leva upp till den (i mitt tycke) lyxprostituerade och hjärndöda kvinnorollen som du, Victoria Silverstedt och uppenbarligen en del andra svenska kvinnor är ambassadörer för ute i världen!

Det kan säkert tyckas att det är lätt för mig att sitta här hemma i trygga lilla Sverige och skriva det jag gör. Visst, jag har ganska dålig koll på just USA. Under en vecka där hann jag bara bli bemött av den sortens fördomar att antal gånger och då är jag inte ens blond - vilket gjorde att min nationalitet ändå ifrågasattes. Men när den väl var fastställd var det inte ont om skamliga förslag och förhoppningar om diverse sexuell akrobatik som jag då SJÄLVKLART skulle gilla och gå med på.

Liknande har det varit under mina levnadsår i Irland. Alltså inte ens utanför Europa, men idén om kåta, blonda, (helst storbystade) svenska Helga finns även närmare och då jag arbetade i multinationella lag var det bara att inse att den bilden verkligen finns. Jag hade ändå tur! Min snabbt adopterade irländska dialekt och mitt inte alls så stereotypt svenska utseende fick människor att se mig som individ och faktiskt lyssna till det jag hade att säga. Behövde jag uppge nationalitet i mer informella sammanhang var det bättre att säga att jag var norsk!

Victoria Silverstedts assistent fick en smärre chock när hon frågade människor i Stockholm vad de tyckte om Viktoria och ständigt blev bemött med stora skämskudden. Själv drog jag en lättnadens suck av att se svenska kvinnors reaktion. Vi vill inte ses på det sättet!

Det finns säkert en kategori även ibland oss om VILL bli sedda på det sättet. Som vill få allt serverat på silverfat, slippa använda hjärnan överhuvudtaget, serva sin man i ryggläge i utbyte mot att slippa lyfta ett finger. Men jag tror inte de är många. Jag tror faktiskt att vi är något fler som insett att livet handlar om något mer än "Flest prylar, dyrast hund, när hen dör vinner!".

Om jag mot all förmodan skulle behöva/vilja ha en svensk kvinna i USA som förebild, vilket jag inte känner mig lockad av, så skulle det vara Malin Åkerman. Men som jag redan sagt, jag lockas inte av det.

Vi har gott om kvinnliga förebilder i Sverige, några av dem nämnde jag redan igår. Kvinnor som inte har fastnat i ett annat sekel. Kvinnor som inte nöjer sig med att vara välspacklade, tomma skal som ingen skulle ta på allvar om de öppnade munnen. Kvinnor som faktiskt förväntar sig att bli behandlade med respekt och tagna på allvar i de situationerna där det krävs. Samtidigt vill jag gärna se fler!

Så kan vi få lite fler sunda, underbara förebilder! Om inte för min skull så för alla de unga kvinnor som än så länge inte vet hur de ska orka.

Vi gör ett litet experiment här nedan;

säg, tog ni mig på allvar nu?

när vem är viktigare än vad

Jag har ännu inte riktigt fått grepp om grundinställningen bakom, orsakerna till den eller hur det egentligen ens är logiskt, men konstaterat ÄR det. Egentligen är det inte ens något nytt, fenomenet (om det ens är ett fenomen) har funnits länge. Jag stötte själv på det på en tidigare arbetsplats då alla mina arbetseffektiviserande förslag bara var bra förslag när de kom från någon annan.

När det gäller smaklöst, meningslöst dravel är det ungefär samma sak. I mina ögon blir det inte mer eller mindre smaklöst beroende på vem det kommer ifrån, smaklöst är fortfarande alltid smaklöst. Men tydligen är det inte så, det finns nyanser där också. Det handlar helt och hållet om vem som yttrar sig snarare än vad som yttras.

Att det sen blir ett jävla kackel när någon som av en eller annan anledning inte anses vara rätt person att yttra sig gör det på fel ställe har Niclas redan konstaterat, ett flertal gånger.

Och som någon så vänligt (i ett, för egen vinning, utbildande syfte) försökte banka in i skallen på mig "Så länge du håller det på DIN sida och plaskar runt där är det ok, men sen när du yttrar dig i samma rum som andra.."

A ja, vi får väl se hur länge det här är OK

Det där med att handla män på postorder.

Igår yppade jag ett önskemål på twitter om att kunna handla sambo via postorder. Någon föreslog Jula, jag kontrade med RealDoll och jag fick någonstans känslan av att det som utlästes ur min originalönskan var ett rop efter sex. För visst är det väl det enda jag och de flesta svenskar tänker på, i synnerhet när det gäller interaktion med andra.

Just igår var det inte alls det jag önskade. Att handla sambo på postorder handlade om en önskan att komma hem till en tillvaro där det finns någon som väntar på en. Någon som jag kan krypa nära intill i soffan till 22-nyheterna. Inte så mycket för att kolla på nyheter, inte för att slita av varandra kläderna för ännu ett sexmaraton, utan helt enkelt för att bara känna av närheten, landa i tillvaron och må bra av tryggheten.

Är det någon enda gång bara tal om sex finns det redan alternativ så det räcker och blir över, tråkiga som få men klart villiga och alltid redo! Inte undra på att det känns mer motiverat att låta bli helt och hållet.

Den där jakten på trygghet kommer jag skriva mer om en annan dag, när jag orkar. Nu är det dags att göra sig redo för dagens studier.

det är inget förutsättningslöst samhälle vi lever i, även om vi kanske vill tro det..

Jag tycker riktigt illa om när folk förutsätter att det är på ett visst sätt, inte utifrån att de har frågat, undersökt saker och ting eller på något annat sätt samlat kunskap i hur situationen ser ut, men ändå förutsätter utifrån vad de inte har den blekaste aning om.

Det stör mig att någon förutsätter..

.. att bara för att jag inte öppet och detaljrikt redovisat för relationer, umgänge med män, kan presentera en partner och X antal barn, så måste det vara så att jag är ute efter varenda man som går i ett par skor. I vilket sammanhang? Tja, något så enkelt som att tacka ja till att ta en öl i solen med ett sällskap som redan består av minst två deltagare där den ena råkar vara man, antagligen också upptagen sådan. För inte fan kan jag väl som kvinna sitta i solen och uppskatta en öl i sällskap av andra utan vidare baktankar?! Enda gången det är ok, är tydligen om man är gift och därmed har basunerat ut sitt ointresse för vad det nu är som folk tror man primärt är ute efter.

.. att jag antas vara förälder utifrån att jag (på ett uteställe där människor umgås) emellanåt tittar åt en av mina närmsta vänners barnvagn där det sitter en liten och sover. När det sedan rör på sig i vagnen och barnets far, som jag suttit och pratat med en stund, är den som reser sig och går dit medan jag själv ägnar mig åt resterande sällskap anses jag vara en dålig mor. Detta är så klart inget som uttalas men märktes tydligt på den kvinna som surt påtalade att barnet vaknat, vilket var i samma ögonblick som faderskapet reagerade och tog hand om situationen. Tydligen är detta tillräcklig grund för att försöka stirra sönder mig med arga leken resten av kvällen. Bara att hon står där i en dryg timme och skickar onda blickar åt mitt håll (nästan så att man kan höra de helvetesramsor hon tänker) får mig att tycka riktigt illa om folk som förutsätter och dömer utifrån det de int har en aning om.

.. att mina medmänniskor förutsätter att jag som boende i huvudstaden har ett SL-kort i jackfickan 24-7 och därmed kan hoppa på/av vilken buss eller vilket transportmedel som helst för att vi "inte orkar gå" hela den där vägen, som oftast inte är mer än 3 kvarter. Jag åker sällan kollektivt, jag rör mig sällan längre än dit fötterna bär mig, vilket ändå kan vara en ganska bra bit.

.. att bara för att jag uttrycker en önskan om att umgås, så innebär det automatiskt (iaf för den som lyssnar) att det handlar om en intim, fysisk aktivitet. Bara för att jag inte talar högt om vem jag visar mig naken för, när eller under vilka överenskommelser så innebär det faktiskt inte att det inte händer. Att jag sedan faktiskt vill umgås med människor jag tycker är intressanta att PRATA med, och ägna tid åt i former som innebär allt annat än det som förutsätts av omvärlden verkar vara något som inte uppfattas. Tydligen kan man inte göra så utan att, som redan förutsatts i första läget, ha en inrutad väl utannonserad relation som ger signalen av ett egentligt ointresse för andra människor, åtminstone på det sättet som utgör ett hot. Hot för vad vet jag inte riktigt, men det finns väl de som förutsätter att jag faktiskt är så begränsande och vet allt sånt.

Det som ändå stör mig mest är att det jag upplever, det jag märker av att andra förutsätter om mig utan att ha den blekaste aning, utan ens visa det minsta intresse i att ta reda på grundfakta men gärna förutsätter och dömer leder till något jag inte uppskattar det minsta.

Det leder till att JAG förutsätter att människor omkring mig är fullkomliga IDIOTER och det är något jag verkligen inte vill förutsätta.

Någon dag ska jag starta en egen sekt..

Jag ville egentligen skriva om sociala media, men orden vill sig inte riktigt. Formuleringarna sätter sig inte där jag vill och istället surfas det på nyhetssidor. När jag springer förbi "Scientologer ljuger" undrar jag lite för mig själv varför det på något vis är en nyhet. De är väl som vilken annan sekt som helst och fångar upp människor som är lätta att manipulera?

Året var 1997, jag var 18 och Au Pair i Dun Laoghaire, då de försökte fånga upp mig. På min lediga dag hade jag tagit bussen in till Dublin och strosade runt där, tittade lite i butiker, fikade någonstans, bara söp in atmosfären och uppmärksammade vad som fanns i min omgivning. På Abbey Street, möttes jag av en ganska ung man som frågade om jag hade en stund över, om han fick störa mig en smula. Leenden växlades och istället för att skyndsamt rusa vidare valde jag att lyssna på vad han hade att säga.

Det visade sig att han inte hade så mycket att säga just där och då, men jag erbjöds svara på några frågor för att få en profil över min personlighet presenterad för mig. "Några frågor" visade sig vara närmare 200 frågor med olika nivåer av stämmer/stämmer inte som svarsalternativ om jag minns rätt, det tog en dryg timme att svara på. Efteråt en stunds analys av svaren satte han sig med mig och talade om hur jag mådde, hur jag upplevde mig själv och hur jag uppfattade att min omgivning upplevde mig. Visade ett fint diagram med kurvor som förklarade det han just berättat. (Självklart fanns det en bottennotering där i resultaten, något att påverka, trycka lite extra på och manipulera utifrån.)

Detta fortsatte sedan med en uppmålad drömbild över hur jag skulle kunna ha det istället, hur jag skulle kunna må bättre, trivas med livet betydligt bättre, få vackrare hy, tjäna stora pengar, bo i drömvillan med den perfekta familjen, ja listan var oändlig.

Efter alla vackra visioner presenterades jag för en 20 minuter lång hjärntvättarfilm med bland annat Jon Travolta, Tom Cruise och en hel del fler höjdare som talade varmt om Scientologerna. Under 98% av filmen satt jag och funderade på om någon skulle upptäcka om jag smet ut därifrån, kände mig nästan en smula tillfångatagen. Avslutningsvis följde också en uppmaning att köpa deras bok "Dianetics", vilket jag inte gjorde. Au Pair och lägga 7 pund på en bok var inte riktigt vad som föreföll sig logiskt för mig där och då. Tydligen var jag inte ens lättpåverkad i den åldern. När jag sedan gick förbi lokalerna igen tre veckor senare var de borta. Fanns ingenting som antydde att de ens funnits där.

Många år senare har jag ändå införskaffat boken. Jag är vetgirig, jag vill se hur andra tolkar världen. Därför läser jag ibland saker som förefaller sig ologiskt för andra. Inte för att helt gå in i det själv och bli totalentusiast, utan för att se ytterligare ett perspektiv. Just den här boken verkar dock ha en väldig effekt på människor, jag har fortfarande inte orkat ta mig tid att läsa den. Men bara att ha den med ibland folk framkallar spännande reaktioner.

Samma dag jag hämtat ut boken på postutlämningen landade jag med den i torsdagssällskapet på en av Söders pubar. Ibland vänner och bekanta fanns en kvinna som utmärkte sig. Hon såg den, hittade snabbt kopplingen till scientologerna och ifrågasatte varför jag överhuvudtaet hade den. Då jag enkelt förkunnade att "Jag tänkte läsa den och se vad det är för något." var hon snabb att deklarera att jag skulle bli totalt hjärntvättad av den. En kommentar som fick mig att ifrågasätta henne mer än bokens innehåll.

Endera kallade hon mig dum i huvudet och lättpåverkad eller så tror hon på fullaste allvar att det finns böcker med hjärntvättsgaranti. Jag tror varken eller så jag ignorerade resten av det samtalet, har i stort ignorerat henne sedan dess och kanske läser den där boken någon gång framöver, när jag orkar.


Så även om scientologer nu ljuger kan jag inte låta bli att undra ibland. Behöver de ens anstränga sig när de gör det med tanke på hur lättledda människor oftast verkar vara?

Är du också heteronormativ monogamist?

Årets upplaga av Stockholm Pride är i antågan och än en gång ställs allt på sin spets. Än en gång upplever jag att det piskas åt höger och vänster för ett mer komplext ställningstagande än acceptans. Nu är det heteronormen som ska piskas tills vi alla skäms om vi inte är åtminstone lite bi eller homo. Varsågod! Piska på, jag blir inte ett dugg mindre hetero för det. Å andra sidan har jag aldrig haft en tanke på att piska dig för att du INTE är det, så varför ska du piska mig?

De som känner mig vet att min grundsyn handlar om att acceptera alla precis så som de är och vill vara. Inte så att jag behöver förstå varenda en eller för den sakens skull DELA deras ståndpunkt, men åtminstone respektera och acceptera den.

Detta innebär att jag har väldigt svårt för antingen/eller-mentaliteten. Antingen står du utanför heteronormen eller så är du ett med den (och just i de här kretsarna är du i så fall någon att rynka på näsan åt). Utifrån vad jag sett av just heteronormen så stannar den inte vid sexuell läggning och könstillhörighet utan rör sig vidare i det normativa tänkandet. Kärnfamilj anses vara normen, men jag ser väldigt lite i av den i samhället.

I mina innersta krestar finns en hel del som enligt det heteronormativa tänkandet faller utanför, polyamorösa nätverk där barnfamiljer ingår, homosexuella, på flera eller andra sätt avvikande. Det som håller oss samman i allt det här är acceptansen och respekten för varandra och varandras val. Jag måste inte vara som de för att de ska acceptera och respektera mig. De måste inte vara som jag för att jag ska acceptera och respektera dem. Det handlar inte om att värdera eller döma andras val, det handlar om att uppskatta individerna.

Lite intressant i sammanhanget är ändå att jag ser ett "vi och dom"-tänkande hos mina vänners ytterligare vänner och bekanta när jag har förmånen att träffa dem. Vi möts, vi presenteras, allt är artigt och respektfullt. En viss nyfikenhet kan komma att uppstå och den håller i sig, åtminstone så länge som jag inte talar om att jag är monogamt heteronormativ. Ett utspel vid förra årets polypicknick, dit mina vänner valt att bjuda in mig just för att jag accepterar och respekterar, var ett lysande exempel på den bakvända trångsyntheten som ändå finns (men mer om det vid ett annat tillfälle).

Den trångsyntheten är å andra sidan något som ligger farligt nära att mata mina fördomstroll med att de som inte är heteronormativa inte är ett dugg bättre ifråga om acceptans än de som är det. Jag vill helst undvika fördomar, men det är bättre att acceptera att de finns än att förneka dem, på så vis går de åtminstone att förebygga. I den groende fördomen ligger ett korn som säger mig att polygamister (kanske inte just polyamorösa men de övriga) tror att det är fritt fram med allt och alla så länge de delar deras uppfattning. Så istället för att säga Nej (vilket tyvärr är ett ord som inte tas på allvar, också något jag tänker återkomma till) är det lättare för mig att använda heteronormativiteten som en försvarssköld. Det verkar nämligen fungera bättre att säga; "Jag är heteronormativt monogam." än att säga "Nej, jag är inte intresserad av dig!".

Ilska!!!

Idag vet jag inte om jag är mest arg eller ledsen. Det kändes som blodet kokade i morse och var på väg att bubbla över helt. Det gör det fortfarande emellanåt. Samtidigt är jag inte för våldsamheter på något sätt, så jag sväljer det igen och mår illa istället. Utöver det ligger det någon form av skuldkänsla bakom illamåendet, en sån där som inte går att bli av med riktigt. Mina tankar säger mig inget annat än "vad var det jag sa", "du borde ha lärt dig vid det här laget", "du är pinsam som ens ville försöka tro något annat".

Det är nog så, jag är direkt pinsam för att jag verkligen vill tro att det finns vettiga människor i närheten (även om jag inte lärt känna dem ännu). Att tro gott om folk verkar vara det bästa sättet att bli nerslagen, hånad och förlöjligad på överhuvudtaget. Det i sig skulle förklara helvetet under första två tredjdelarna av livet så här långt. Bara genom att visa att jag tyckte någon var intressant fick pöbeln en ursäkt att förlöjliga och sparka lite till. Det i sig gör mig samtidigt bara förbannad. Blodet bubblar igen.

Jag vet å andra sidan redan vad det innebär. Det här är inget nytt längre. Jag kommer sluta bry mig helt och hållet. Stålhandskarna åker på, iskronan och snötäcket får en ny form. Likgiltigheten (den jag hatar mest av allt) kommer bli min bästa vän.

Folk kan säga vad fan de vill, smöra utav bara helvete.. Jag kommer ändå inte att tro ett ord av det. Oddsen att den som säger det bara är ute efter att se hur långt det kan få mig medgörlig för att sen sitta och garva åt mig med sina polare är alldeles för stor. Jag vet ingen som förtjänar att utsättas för något sån't oavsett om det är på lågstadienivå eller i vuxen ålder. Har lust att flå var och en, som använder sig av de metoderna, levande men samtidigt är det inte lönt. Det tjänar ingenting till. De skulle ändå bara fortsätta..

Det är väl det som gör det så normalt. Det enda vettiga jag hört någon säga idag, på TV ironiskt nog, var att människor måste sluta betrakta sig själva som freaks of nature som inte passar in med resten. Alla är normala.

Sen visar det sig att dessa normala människor som uttrycker det är av sorten som sätter upp post-it-lappar i hemmet där det står "Du är så underbar!", "Idag är du snyggast i stan!", "Dina läppar är så heta!" för att tala om för sig själva att de duger. Samma människor som har krävt alla terapiformer som finns för att andra ska få tala om för dem att de duger så att de vågar skriva sina små lappar till att börja med. Maskrosbarn har de visst kallats också. Jag har svårt att se hur det blir rätt, ens som definition, när man tagit till sig så mycket draghjälp man kan för att nå dit. Senast jag kollade var en maskros något som trängde igenom asfalt och tog sig upp på egen hand.

På egen hand är mantrat för det kommande året. Det är lika bra att inse att familjedrömmen aldrig kommer vara mer än en dröm. Kärlek är en lam ursäkt människor klänger sig fast vid för att slippa vakna ensamma. Men om det är lycka att leva i det där rutmönstret där alla är tänkta att passa in för att inte samhällsekonomin ska kollapsa är en helt annan fråga. Jag tänker inte besvara den åt dig, däremot tänker jag leva min del av livet så att jag känner mig nöjd med mig själv fram till sista andetaget. Jag är fortfarande på den nivån där jag ångrar det jag INTE gjorde snarare än det jag har gjort. Så kommer det alltid vara. Så om ett år, när krisen sägs ska vara som mest påtaglig tänker jag gömma mig på Mauritius ett par veckor och hoppas att världen glömt bort att jag finns.

"Tänk dig för innan du säger något"

Jag vet inte rikigt vilken ände jag vill börja i den här gången men det blir nog hyfsat kronologiskt ändå. Det finns lite fler ljusglimtar i tillvaron igen. Samtidigt finns det minst lika många hinder och bromsklossar, emellanåt t.o.m. fler men det verkar vara så livet fungerar.I synnerhet den svenska tillvaron, man får bara inte glida igenom tillvaron på en räkmacka utan måste få en hel del svårigheter. Om ingen annan ser till att lämna dem åt en så finns alltid myndigheter och det statliga verket där för att försvåra det som går. Jag förstår inte varför de har så svårt att ha ett system som hjälper folk när det behövs istället för att vänta tills människor är så utblottade att det kommer kosta staten massor att vara hjälpsam, och än mer krånglar till det när människor visar att "nu, om jag får släppa taget om ert stöd lite lite grann för att se hur balansen är så kanske jag faktiskt kan klara mig själv om en månad eller två" genom att endera hålla dem tillbaka eller helt enkelt sparka ut dem ur sitt välfärdssystem eftersom personen ifråga uppenbarligen visar en svag tendens till att eventuellt kunna klara sig själv. Många gånger är det just den där knuffen som gör att allt går åt helvete.

Själv har jag en husläkare som vägrar ta sitt ansvar i 'ärendet' som jag nu är. Inom sjukvården och försäkringskassans ämbete är jag nu inte längre en människa utan ett ärende. Ett problem på papper som måste lösas på ett eller annat sätt. Min husläkare har menat att från i måndags skulle jag kunna jobba normalt fram tills psykiatrin har gjort sin bedömning (vilket sker först om 3 veckor!) om huruvida jag mår dåligt eller inte. Informationen jag fick utifrån telefonkontakten på psykiatrin när jag frågade "Hur ska jag bete mig fram tills dess? Vad ska jag göra? Vilka måsten har jag förutom att försöka motivera mig att äta för att inte helt tyna bort?" var inte svårare än att utifrån den processen som var beslutad skulle min husläkare kunna förlänga sjukskrivningen fram tills dess då hon fortfarande har ansvaret över mig tills det att jag träffat någon på psykiatrin i fysisk form. Efter att ha skällt ut husläkaren över hennes bristfälliga bedömning i att jag skulle "kunna arbeta som vanligt tills jag får en bedömning" och tydligt klargjort att jag nog inte hade sökt hjälp alls om jag faktiskt klarat av att arbeta som vanligt och två veckors stress över att få hjälp inte direkt ändrar läget så suckade hon tungt och sjukskrev mig på halvtid. Jag vill inte ha mer med den här husläkaren att göra. Hur beter man sig för att byta? Anmäla henne så att hon tvångsförflyttas kanske? Jag orkar snart inte försöka 'bli frisk' heller längre. Det tar för mycket energi som jag inte har, för mycket tjafs för att inte ens ta sig framåt.

Hur som helst, halvtidssjukskrivningen har nu lett till arbetslöshet då min arbetsgivare inte har någon nytta av mig på halvtid. Hon kan inte hyra ut personal på 50% eftersom det inte är vad företag letar efter. Jag gråter inte direkt över det. Jag fick i början på veckan mitt kontrakt som sträckte sig från första februari(!!) fram tills den sista mars så att jag åtminstone har papper på att jag nog ändå trots allt var anställd under den tiden. Emellanåt kunde jag inte låta bli att undra. Nu känns livet lite lugnare igen. Något som inte ska misstolkas, jag VILL ändå jobba. Jag vill kunna stå på mina egna fötter, plannera framåt och arbeta mot de mål jag har satt upp. Jag går dock hellre arbetslös än att ha ett jobb där jag inte känner någon som helst trygghet och inte kan se framåt. Att behöva sitta den 31:a och gissa sig till om man verkligen ska jobba dagen efter eller inte är acceptabelt, i alla fall inte för mig.

Mamma ringde igår. Hon ville först och främst tala om att de satt in lite matpengar på mitt konto, eller det var åtminstone hennes ursäkt för att ringa. Det visade sig så klart senare att vad hon egentligen ville var något helt annat. Under veckorna som gått har jag inte ens orkat "hålla upp en snygg fasad" över telefon och låtsats att allt flyter på som vanligt och är lika tråkigt som alltid för att slippa tjafsa med henne om saker jag inte vill tjafsa om. Istället har jag talat om vad som pågått, utan att gå in på detaljer och samtidigt klartgjort ungefär så många gånger som behövts och därefter några till att jag inte vill tjafsa om det.

Jag märkte nu senast när hon åter igen frågade om vad för kön det var på min psykolog att det var något mer som låg där och tryckte. Efter att tydligt ha talat om för henne att jag inte lägger så stor vikt vid vad för kön min läkare nu skulle ha eftersom det är persons förmåga att hjälpa mig tillrätta som är viktigt kom nästa slag och något jag antagligen bara satt och väntade på. Hon talade om att de frågar om precis ALLT man gått igenom i livet, även uppväxten och sa åt mig, just så där förmanande och hotfullt som mamma ofta gör, att jag skulle passa mig en del och tänka mig noga för när jag berättade om den delen av mitt liv för psykologen. Jag vet inte om jag ska bli arg eller bara än mera matt av det. Innan vi avslutade samtalet försökte jag ändå klargöra att det handlar inte om vad som hänt, hon har gjort och inte. Det handlar om HUR jag upplevt det och jag kommer att berätta om de upplevelser jag behöver klarlägga för att kunna få hjälp att komma vidare. Jag vet dock inte hur hon tog det, jag tror att hon tolkade det som att "jag kommer visst berätta vilken dålig jävla mamma du har varit!" och just nu orkar jag inte bry mig om det nu är så hon tror att det är.

Så än en gång till de små och även inte så småljusglimtarna i tillvaron.
Ett globalt företag hörde av sig igår om en ansökan och CV jag skickade till dem i tisdags. Tyvärr hann jag inte svara och idag ska jag bara sluta vara nervös och ringa tillbaka till dem.
Någonstans i tillvaron av att känna sig 'frisläppt' igår hittade jag lite energi att få lite ordning omkring mig. Om en dag eller två i samma takt kanske lägenheten t.o.m. kan anses välstädad.

Jag skulle egentligen ha skrivit mer, men datorn säckade ihop. Dagen har varit fylld med telefonsamtal på utrikiska och förhoppningarna är ganska höga nu fram till tisdag tillsammans med nervositeten. Jag är så nervös, men på ett bra sätt när det är blandat med att vara uppspelt och sprudlande, så att jag t.o.m. ringde hem och surrade en stund. Skriver mer senare. Nu får vinet göra sitt och sen får vi hoppas på lite sömn.