Årets upplaga av Stockholm Pride är i antågan och än en gång ställs allt på sin spets. Än en gång upplever jag att det piskas åt höger och vänster för ett mer komplext ställningstagande än acceptans. Nu är det heteronormen som ska piskas tills vi alla skäms om vi inte är åtminstone lite bi eller homo. Varsågod! Piska på, jag blir inte ett dugg mindre hetero för det. Å andra sidan har jag aldrig haft en tanke på att piska dig för att du INTE är det, så varför ska du piska mig?
De som känner mig vet att min grundsyn handlar om att acceptera alla precis så som de är och vill vara. Inte så att jag behöver förstå varenda en eller för den sakens skull DELA deras ståndpunkt, men åtminstone respektera och acceptera den.
Detta innebär att jag har väldigt svårt för antingen/eller-mentaliteten. Antingen står du utanför heteronormen eller så är du ett med den (och just i de här kretsarna är du i så fall någon att rynka på näsan åt). Utifrån vad jag sett av just heteronormen så stannar den inte vid sexuell läggning och könstillhörighet utan rör sig vidare i det normativa tänkandet. Kärnfamilj anses vara normen, men jag ser väldigt lite i av den i samhället.
I mina innersta krestar finns en hel del som enligt det heteronormativa tänkandet faller utanför, polyamorösa nätverk där barnfamiljer ingår, homosexuella, på flera eller andra sätt avvikande. Det som håller oss samman i allt det här är acceptansen och respekten för varandra och varandras val. Jag måste inte vara som de för att de ska acceptera och respektera mig. De måste inte vara som jag för att jag ska acceptera och respektera dem. Det handlar inte om att värdera eller döma andras val, det handlar om att uppskatta individerna.
Lite intressant i sammanhanget är ändå att jag ser ett "vi och dom"-tänkande hos mina vänners ytterligare vänner och bekanta när jag har förmånen att träffa dem. Vi möts, vi presenteras, allt är artigt och respektfullt. En viss nyfikenhet kan komma att uppstå och den håller i sig, åtminstone så länge som jag inte talar om att jag är monogamt heteronormativ. Ett utspel vid förra årets polypicknick, dit mina vänner valt att bjuda in mig just för att jag accepterar och respekterar, var ett lysande exempel på den bakvända trångsyntheten som ändå finns (men mer om det vid ett annat tillfälle).
Den trångsyntheten är å andra sidan något som ligger farligt nära att mata mina fördomstroll med att de som inte är heteronormativa inte är ett dugg bättre ifråga om acceptans än de som är det. Jag vill helst undvika fördomar, men det är bättre att acceptera att de finns än att förneka dem, på så vis går de åtminstone att förebygga. I den groende fördomen ligger ett korn som säger mig att polygamister (kanske inte just polyamorösa men de övriga) tror att det är fritt fram med allt och alla så länge de delar deras uppfattning. Så istället för att säga Nej (vilket tyvärr är ett ord som inte tas på allvar, också något jag tänker återkomma till) är det lättare för mig att använda heteronormativiteten som en försvarssköld. Det verkar nämligen fungera bättre att säga; "Jag är heteronormativt monogam." än att säga "Nej, jag är inte intresserad av dig!".
Alla tjatar om iPhone. Nästa gång jag ska köpa en ny telefon ska jag istället köpa en sån här! Den är hopplöst egen i sin klass och appropå det kan man fråga sig i vilken klass, eller kanske årskurs (vad kör de för system nuförtiden) det är lämpligt för barn att gå runt med egna telefoner. För att det inte är ett dugg lämpligt för 4-åringar borde väl inte vara en nyhet. Kvinnan som ifrågasatte varför i hela friden man lämnar barn i den åldern utan tillsyn är något på spåren. Jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad, men visst har hon en poäng! 
