föräldrarkurs vore kanske bättre än samhällets björntjänster

Det kanske är bra att jag inte är förälder ändå. Just för att när jag ser sånna här saker blir jag mer ilsk och irriterad än tycker det är ett bra tillvägagångsätt för att skydda dagens ungdom, eller vilken lam ursäkt det nu är som används. Samma sak gäller frågestunderna i TV4s nyhetsmorgon där föräldrar ringer och frågar om minsta lilla utvecklingsfas de inte känner igen hos sitt barn. Läs en bok om barns utveckling (om du nu inte har någon koll) och använd sunt förnuft för helvete!

I artikeln jag först pekade på skrivs det om oroliga föräldrar, som om det vore synd om dem. Mycket skulle säkert gå att få ordning på tidigt om föräldrar hade någon sund livsinställning som de faktiskt kunde förmedla till sina barn. Vad sägs om "Använd huvudet!"

Men alltså, pratar inte föräldrar med sina barn? Ser de inte att de har en hel del att göra med barnens och ungdomarnas inställning till och värderingar kring i stort sett allt de möter i samhället. Förstår de verkligen inte att det faktiskt därmed inte bara går att skyffla över allt på omgivningen!

Människor som skaffar barn utan att faktiskt inse ansvaret som följer med det skrämmer mig. Visst, samhället kan säkert hjälpa till med mycket men genom den här sortens åtgärder tycker jag samhället faktiskt skickar fel signaler. Jag kan lova dig, samhället valde inte att skaffa dina barn! Det gjorde DU! Ta ditt ansvar!

Det kanske inte vore så dumt med licens för barnavlande ändå. En liten kurs i barns utvecklingsfaser, en del praktiska moment och framförallt ansvarstagande - och därtill direkt sterilisering för de som inte klarar slutprovet!

en dag i tidernas begynnelse föddes internet

Helgen i familjens närhet var alldeles lagom på alla sätt och vis. Jag tycker om att träffa min familj och prata med de som ingår i den. Det händer så sällan att jag faktiskt kan uppskatta det varje gång det inträffar.

Tillfället som just passerade blev en balansgång mellan umgänget och studerande, det senare med en del informationshämtning från skolan via internet. Utifrån datorns närvaro och den nästan självklara uppkopplingen (för en dator utan internet är väl knappast en dator i dagsläget) följde en diskussion om den ytterligare dimensionen av verklighet som internet på något vis ändå står för. Pappa och jag diskuterade och reflekterade en del i det hela och funderade också på hur det skulle vara om man kopplade ur och stängde ner världens samtliga servrar datorer och enheter som nu är uppkopplade. Skulle internet på ett sätt sluta existera då eftersom ingen längre var kopplad till det?

Vidare kom samtalet att handla om början av internet, detta då jag och pappa båda har hunnit leva en del år utan att ha varit uppkopplade i någon större utsträckning. Vi kan minnas en tid när man ringde hem till varandra, på det där som numera kallas fast telefoni, om man ville något och var det ingen som svarade fick man helt enkelt försöka senare.

Under hela det här samtalet har min kära lillasyster, nu 17 år gammal med allt vad det innebär, suttit med och lyssnat. Så när jag (eller om det nu var pappa) ställde den mer exakta frågan "Vem uppfann egentligen internet?" utbrister hon glatt och självsäkert

"Meh, det började väl med Napster!"

varpå vi båda tystnar och stirrar på henne som ett par helylleidioter. Tystnaden (och våra utslätade ansiktsuttryck) får henne så klart att inse att hon är fel ute, samtidigt som jag själv hinner reflektera över hur gammal jag har blivit.

Hon är så underbar!

Tågbiljetterna är bokade och betalda. På fredag och söndag får vi se hur bra SJ och VEOLIA lyckas samarbeta med varandra. Jag ska för ovanlighetens skull lämna ön jag bor på. I Hultsfred är det marknad och någonstans i ryggraden finns en familjetradition som baseras på att närvara. Framför allt bor mormor där och det blir lite av en inofficiell släktträff när så många som möjligt råkar försöka närvara samtidigt. Marknad kan tyckas larvigt. Marknad i sig är ganska larvigt. Det var spännande som barn, det var fortfarande lite roligt i början av tonåren och i vuxen ålder har det bara varit samma gamla knallar och samma bråte år ut och år in. Det enda jag ser fram emot där är Mariannelundskaramellerna.

Samtidigt känns marknad som en helt ok ursäkt att slita sig från stan och hälsa på mormor. Min underbaraste mormor i hela världen. Jag vet att jag inte säger det så ofta, men jag är så innerligt glad att hon finns och så oerhört tacksam över att hon alltid funnits där under min uppväxt. Jag har så många minnen redan nu kring mormor, så många tidpunkter då jag fått ha mormor alldeles för mig själv och så många tillfällen när jag fått känna mig speciell just med mormor.

Kopplingen har alltid varit stark och funnits med redan från ett tidigt stadie. Det var i mormors kök jag åt mina första hårspolar. Det var hos mormor jag var ett flertal veckor varje sommar, utan mina föräldrar och en del år även utan min bror. Det var i mormors knä jag kröp upp och gömde mig på julafton när tomten visade sig vara alldeles för läskig. Det var ute i Berget (huset där mormor är född och uppvuxen) med omgärdande skog, ett par mil utanför Hultsfred, vi spenderade mycket tid med vad som än behövde göras och passade årstiden. Oavsett situation så kändes det alltid som det var MIN mormor mest av allt.

Hon är så underbar min mormor och jag kan inte annat än beundra hur hon lyckats förmedla det i kaoset av fem egna barn, en uppsjö av barnbarn och latmasken till morfar jag hade som mest satt och rökte och inte gjorde mer än nödvändigt hemma. Inget ont om morfar egentligen, han gjorde säkert det han kunde utifrån den förmågan han hade, men nu är han borta och mormor är kvar. Barnen är dessutom vuxna, barnbarnen är så gott som vuxna allihop (en och annan sladdis som har några år kvar till dess) och det finns några små redan i nästa generation.

Lite chockad blev jag då hon kort efter morfars begravning, en helg när jag var där, suckade och slängde ur sig; "Nä du, skaffa inga ungar. Det är bara en massa elände ändå!" Kort därefter förstod jag vad hon menar och upprörs emellanåt av det fortfarande. Förhoppningsvis har de lugnat sig sen dess, men det lär jag bli varse om i helgen.

Det jag upprörs över är trångsyntheten hos mormors barn, alltså min egen mor, mostrar och morbröder både biologiska och även en del ingifta. Just synen på vad gamla människor bör göra, hur de ska bete sig och vad de ska ägna sin sista tid i livet åt. Man kan tycka att mormor inte ska behöva serva och lobba alla dessa människor längre, nu när de vuxit upp och är fullt kapabla att klara sig själva. Hon har dessutom inte längre någon grinig gubbe till make som håller henne tillbaka. Dessutom är hon fortfarande klar i huvudet och har ork att göra saker, kanske inte lika mycket som förr, men ändå ork och inga större utsvep av ohälsa som skapar hinder. Alltså gör hon saker hon vill och har velat i flera år. Hon reser. Jag jublar!

Resten av hennes familj klagar. De gnäller, surar och "fattar inte vad hon ska ut å ravla för". Mormors ravlande har så vitt jag har hört handlat om lite bussresor ut i världen, utflykter hon aldrig tidigare gjort då hon fick sitt första barn 19 år gammal och varit "fast" sedan dess, var behjälplig i lokala pensionärsföreningens kaffestuga under evenemang och en del middagar med sina egna systrar (de som fortfarande är i livet). Hade jag kunnat förmå henne att flyga hade jag tagit med henne ännu längre ut i världen, men hon vill inte, tycker inte om flyg och jag kan bara acceptera att så är det. Jag tjatar inte, hon förtjänar den respekten, att slippa tjatet.

På fredag tänker jag krama om henne ordentligt. Just bara för att hon är MIN allra underbaraste mormor.

det är inget förutsättningslöst samhälle vi lever i, även om vi kanske vill tro det..

Jag tycker riktigt illa om när folk förutsätter att det är på ett visst sätt, inte utifrån att de har frågat, undersökt saker och ting eller på något annat sätt samlat kunskap i hur situationen ser ut, men ändå förutsätter utifrån vad de inte har den blekaste aning om.

Det stör mig att någon förutsätter..

.. att bara för att jag inte öppet och detaljrikt redovisat för relationer, umgänge med män, kan presentera en partner och X antal barn, så måste det vara så att jag är ute efter varenda man som går i ett par skor. I vilket sammanhang? Tja, något så enkelt som att tacka ja till att ta en öl i solen med ett sällskap som redan består av minst två deltagare där den ena råkar vara man, antagligen också upptagen sådan. För inte fan kan jag väl som kvinna sitta i solen och uppskatta en öl i sällskap av andra utan vidare baktankar?! Enda gången det är ok, är tydligen om man är gift och därmed har basunerat ut sitt ointresse för vad det nu är som folk tror man primärt är ute efter.

.. att jag antas vara förälder utifrån att jag (på ett uteställe där människor umgås) emellanåt tittar åt en av mina närmsta vänners barnvagn där det sitter en liten och sover. När det sedan rör på sig i vagnen och barnets far, som jag suttit och pratat med en stund, är den som reser sig och går dit medan jag själv ägnar mig åt resterande sällskap anses jag vara en dålig mor. Detta är så klart inget som uttalas men märktes tydligt på den kvinna som surt påtalade att barnet vaknat, vilket var i samma ögonblick som faderskapet reagerade och tog hand om situationen. Tydligen är detta tillräcklig grund för att försöka stirra sönder mig med arga leken resten av kvällen. Bara att hon står där i en dryg timme och skickar onda blickar åt mitt håll (nästan så att man kan höra de helvetesramsor hon tänker) får mig att tycka riktigt illa om folk som förutsätter och dömer utifrån det de int har en aning om.

.. att mina medmänniskor förutsätter att jag som boende i huvudstaden har ett SL-kort i jackfickan 24-7 och därmed kan hoppa på/av vilken buss eller vilket transportmedel som helst för att vi "inte orkar gå" hela den där vägen, som oftast inte är mer än 3 kvarter. Jag åker sällan kollektivt, jag rör mig sällan längre än dit fötterna bär mig, vilket ändå kan vara en ganska bra bit.

.. att bara för att jag uttrycker en önskan om att umgås, så innebär det automatiskt (iaf för den som lyssnar) att det handlar om en intim, fysisk aktivitet. Bara för att jag inte talar högt om vem jag visar mig naken för, när eller under vilka överenskommelser så innebär det faktiskt inte att det inte händer. Att jag sedan faktiskt vill umgås med människor jag tycker är intressanta att PRATA med, och ägna tid åt i former som innebär allt annat än det som förutsätts av omvärlden verkar vara något som inte uppfattas. Tydligen kan man inte göra så utan att, som redan förutsatts i första läget, ha en inrutad väl utannonserad relation som ger signalen av ett egentligt ointresse för andra människor, åtminstone på det sättet som utgör ett hot. Hot för vad vet jag inte riktigt, men det finns väl de som förutsätter att jag faktiskt är så begränsande och vet allt sånt.

Det som ändå stör mig mest är att det jag upplever, det jag märker av att andra förutsätter om mig utan att ha den blekaste aning, utan ens visa det minsta intresse i att ta reda på grundfakta men gärna förutsätter och dömer leder till något jag inte uppskattar det minsta.

Det leder till att JAG förutsätter att människor omkring mig är fullkomliga IDIOTER och det är något jag verkligen inte vill förutsätta.

"Han ska heta Helfabrikat"

"Det var det första ordet jag slog upp i ordlistan och det verkar väl passande om något, så det får sonen heta."

För så var det ju det där med namn än en gång. Är det verkligen så farligt att heta något som faktiskt är ett egennamn, ett substantiv enligt alla konstens regler? Är det inte hur barn uppfostras som faktiskt är det avgörande i deras identitet och synen de har på sig själva och omgivningen?

Föräldrarna har fått avslag, dottern får inte heta Änglalik och det är då för väl det! Det är illa nog, tycker jag själv att bekanta har döpt sina döttrar efter karaktärer i Star Wars och Sagan om Ringen, jag ryser bara av att veta om det. Sen finns det det könsneutrala fallet med barnet som heter Pop för att ingen ska kunna avgöra om det är en pojke eller flicka. Undrar om barnet själv någonsin får kännas vid sin könstillhörighet. Samtliga fall gör mig mer och mer övertygad om att det behövs en licens likt körkort för att få skaffa barn överhuvudtaget. Visst det sista fallet kan vara intressant sett ur ett genusperspektiv, men har de verkligen tänkt två gånger på hur barnet påverkas i det hela?

Visst är det lätt för mig att säga, jag har ju inga egna barn. Det må vara sant, men den dagen det händer kommer mina tellningar få lära sig att de är speciella för de individer de faktiskt är, inte p.g.a. vad de heter för att verka märkvärdiga inför sin omgivning. För visst kan väl barn få känna sig värda något, få känna att de är speciella som individer, även om de heter Agnes, Björn, Johanna, Lillian, Markus, Jonas eller Kim? Vill de sen trots det byta namn till något eget, exklusivt och märkvärdigt, får de göra det själva när de fyllt 18.

Men storebror Helfabrikat och lillasyster Nyrealism är väl innovativt och spännande så det förslår. Tycker inte du också det?

Den som söker han letar..

Nyligen mötte jag honom. Mannen jag bytt en del ord med på nätet. Mannen som i text, till viss del, fängslat mig. Mannen som trots våra olikheter i livsstil och umgänge delar mina tankar om mycket, då främst önskan om framtidens form.

En och annan bagatell höll på att resultera i att vi aldrig skulle komma att träffas. Men då jag anser att bagateller är det man verkligen ska se förbi för att istället fokusera på det som känns viktigt i ens liv såg jag till att åtminstone få träffa honom. För mig var det viktigt. Jag behövde få sätta en verklig person på identiteten jag lärt känna. Jag behövde få se hela bilden istället för att låta mina vildaste fantasier skapa en egen som ingen levande människa på något vis kan leva upp till i verkligheten.

Vi sågs i all enkelhet. En liten promenad, lugna gator, varvade tystnad med några få ord om ditten och datten. Några små frågor om vad som hänt sedan vi sist talades vid och hur det såg ut framöver. När jag berättade att jag blivit antagen till en tre år lång utbildning på heltid och att jag avsåg att fullfölja den såg jag framför mig, även om det bara var något han tänkte, hur han mentalt strök mig från sin lista över någon att möjligen skapa en framtid med.

Orsak? Mannen är några år äldre än jag, lever som en ungdom fortfarande, vill slå sig till ro och bli pappa. Det är något som framgått samtidigt som jag ibland i tysthet undrat om han verkligen är redo för det. Den tydligaste känslan var att 3 års ytterligare väntan på föräldrarskap inte ingick i hans plan, att den säkert kan ta honom lika lång tid till att hitta rätt och komma till skott må så vara. Jag är inte ens säker på att han kommer vänta till det att han har hittat rätt.

För min egen del är det inte ens svårt. Visst drömmer jag om familj, gränslös kärlek, barn som är lika odrägliga som jag själv var (nej då, jag var en ängel hela tiden) och den där tråkiga vardagen som de flesta suckar över. Men nyckelordet i mina drömmar är kärlek, vilket i sig är farligt och något man kan stirra sig blind på. För visst är det lätt att man blir så kär i kärleken att man väljer att inte se efter så noga vem man applicerar den på? Jag har lyckats, men jag har också lyckats vakna tidigt nog för att kunna lämna det. Det är så mycket lättare att vara efterklok.

Så visst hoppas jag att jag någon gång möter någon som blir lika förtrollad och fängslad av mig som jag blir av honom. Sen, när vi fastnat i varandras nät så kanske det kan vara så väl att resten av drömmen också får liv.

Jag hoppas också att det egentligen är så den här mannen också resonerar innerst inne. För om det bara är konceptet han söker och vill åt är jag inte säker på om vare sig han eller övriga som kommer ingå i det kommer att bli lyckliga. För hans egen lyckas skull önskar jag att han vore mindre fartblind. Jag hade lust att fråga honom; Hur tänkte du hitta kvinnan du älskar, när du inte ens ser på henne utan bara kollar om hon passar in i mallen?"

Är du också heteronormativ monogamist?

Årets upplaga av Stockholm Pride är i antågan och än en gång ställs allt på sin spets. Än en gång upplever jag att det piskas åt höger och vänster för ett mer komplext ställningstagande än acceptans. Nu är det heteronormen som ska piskas tills vi alla skäms om vi inte är åtminstone lite bi eller homo. Varsågod! Piska på, jag blir inte ett dugg mindre hetero för det. Å andra sidan har jag aldrig haft en tanke på att piska dig för att du INTE är det, så varför ska du piska mig?

De som känner mig vet att min grundsyn handlar om att acceptera alla precis så som de är och vill vara. Inte så att jag behöver förstå varenda en eller för den sakens skull DELA deras ståndpunkt, men åtminstone respektera och acceptera den.

Detta innebär att jag har väldigt svårt för antingen/eller-mentaliteten. Antingen står du utanför heteronormen eller så är du ett med den (och just i de här kretsarna är du i så fall någon att rynka på näsan åt). Utifrån vad jag sett av just heteronormen så stannar den inte vid sexuell läggning och könstillhörighet utan rör sig vidare i det normativa tänkandet. Kärnfamilj anses vara normen, men jag ser väldigt lite i av den i samhället.

I mina innersta krestar finns en hel del som enligt det heteronormativa tänkandet faller utanför, polyamorösa nätverk där barnfamiljer ingår, homosexuella, på flera eller andra sätt avvikande. Det som håller oss samman i allt det här är acceptansen och respekten för varandra och varandras val. Jag måste inte vara som de för att de ska acceptera och respektera mig. De måste inte vara som jag för att jag ska acceptera och respektera dem. Det handlar inte om att värdera eller döma andras val, det handlar om att uppskatta individerna.

Lite intressant i sammanhanget är ändå att jag ser ett "vi och dom"-tänkande hos mina vänners ytterligare vänner och bekanta när jag har förmånen att träffa dem. Vi möts, vi presenteras, allt är artigt och respektfullt. En viss nyfikenhet kan komma att uppstå och den håller i sig, åtminstone så länge som jag inte talar om att jag är monogamt heteronormativ. Ett utspel vid förra årets polypicknick, dit mina vänner valt att bjuda in mig just för att jag accepterar och respekterar, var ett lysande exempel på den bakvända trångsyntheten som ändå finns (men mer om det vid ett annat tillfälle).

Den trångsyntheten är å andra sidan något som ligger farligt nära att mata mina fördomstroll med att de som inte är heteronormativa inte är ett dugg bättre ifråga om acceptans än de som är det. Jag vill helst undvika fördomar, men det är bättre att acceptera att de finns än att förneka dem, på så vis går de åtminstone att förebygga. I den groende fördomen ligger ett korn som säger mig att polygamister (kanske inte just polyamorösa men de övriga) tror att det är fritt fram med allt och alla så länge de delar deras uppfattning. Så istället för att säga Nej (vilket tyvärr är ett ord som inte tas på allvar, också något jag tänker återkomma till) är det lättare för mig att använda heteronormativiteten som en försvarssköld. Det verkar nämligen fungera bättre att säga; "Jag är heteronormativt monogam." än att säga "Nej, jag är inte intresserad av dig!".

Snorig kalksten upphittad!

Solen skiner. Vädret är varmt. Näsan rinner. Ögonen kliar som aldrig förr. Den här ön är helt enkelt inte bra för min hälsa. Det är mer här som inte känns bra för min hälsa, men det är lite svårt att sätta fingret på exakt vad. Mycket av det handlar säkert om att jag inte var riktigt klar med det jag kände att jag ville göra, med människor jag kände att jag ville möta, innan jag for hemifrån i fredags. Det är bara fråga om en vecka till, jag vet det, en vecka går så otroligt fort. Samtidigt har den här veckan bestämt sig för att vara extremt långsam, vilket nog mest hänger ihop med den där näsan som reagerar på allt och inte låter mig känna mig det minsta mänsklig överhuvudtaget.

Har ännu inte hunnit med att bada. Det blåser för mycket på den här sidan ön. Jag tog med badkläder i överflöd. Alla de där fula jag samlat på mig under åren, plus något mindre gräsligt par till. Men i nuläget vet jag inte ens om det blir något bad utomhus. I så fall är det kanske ytterligare ett år att lägga till räkneverket sedan det senaste utomhusbadet.

Tidigare såg jag till att åtminstone ha klivit i något vilt vatten en gång varje sommar, mest för att för min egen skulle bekräfta att det var sommar det året också. Senast jag gjorde det var 2004. Endera innebär det att det har slutat vara sommar sedan dess, eller så är det bara så att jag tappat greppet om de egna traditionerna också, precis som med alla andra traditioner och högtider som en gång fanns.

De senaste åren har jag knappt firat jul och än mindre nyår, påsk, midsommar, nationaldagar, pingst eller något annat som enligt almanackan normalt leder till att man samlar sig med familj och/eller vänner och umgås. Samtidigt som jag ser hur jag varken pyntar, firar eller tar vara på de där dagarna ser jag också hur jag förlorar perspektivet på min omgivning. Jag vet knappt var i tiden jag befinner mig. Högtiderna var tidigare alltid avstamp i årets planering som gav en helhetsbild och fungerande rytm i tillvaron. Jag har tappat bort allt det där, rytmen, perspektivet, synen framåt också. Hur jag dessutom hamnade i den här tanken utifrån en snorig näsa, kliande ögon och en hel dags studerande vet jag inte, men det är kanske dags att släppa den tanken för stunden, se om det behövs någon hjälpande hand i köket och förbereda för kvällens parti Mah Jong.

Bakom mina solglasögon

Jag känner mig en smula isolerad fastän det inte ens gått ett dygn. Det enda jag kan gömma mig är kurslitteraturen. Kanske är det bra på sitt sätt. Solen skiner, Gotland är varmt, här ute är mest åker och öde. Väl på plats insåg jag att jag glömde solglasögonen hemma. Fyraåringen ryckte på axlarna och sa "Då får du väl åka hem och hämta dom då." Jag förklarade ingående varför det inte var så lätt. Enkel resa från dörr till dörr skulle innebära ungefär sex timmar, så att resa tolv timmar för ett par solglasögon skulle vara så länge att jag i så fall skulle välja att stanna hemma. För ett kort ögonblick lät det som en tillräcklig orsak att åka hem, ett par kvarglömda solglasögon.

Mina orsaker att vilja vara där snarare än här är av en helt annan karaktär. Jag kan inte riktigt släppa honom med tanken, även om det nog är det enda sättet jag kommer ha fått möta honom på. När jag någon enstaka gång vet vad jag är nyfiken på, och det tidigare flaggats med grönt ljus, varför ska jag då sitta och vänta? Att jag samtidigt är rädd, slår knut på mig själv, säger de där dumma sakerna som bara rädslan skulle få för sig att häva ur sig, det gör mig inte mindre nyfiken. Men visst, när rädslan sagt sitt så är det gröna ljuset borta, även om ingen satt upp en stoppskylt på väl synlig plats. Så det är kanske lika bra att jag är där jag är, med kurslitteraturen och familjen som verkar ha försvunnit någonstans utan att säga något. De dyker förhoppningsvis upp igen framåt matdags, vilket jag hoppas är snart. Jag börjar bli hungrig.

När är det tänkt att man ska skaffa barn?

Unionens medlemstidning Kollega 03/2008 har en artikel som gav upphov till eftertanke idag. Ser vi till hur verkligheten förhåller sig i arbetslivet så är nog svaret; "Aldrig!". Eller möjligen när som helst så länge man har någon annan som står för försörjningen och man inte behöver bekymra sig över att ha ett jobb som säkerhet för den egna överlevnaden. Visst har även jag en förståelse för att småföretagare som behöver expandera sin verksamhet och ta in ytterligare arbetskraft kanske inte ser det som idealiskt att ta in någon som, om man nu ska vara nitisk och se det ur ett riskperspektiv, löper risk att försvinna redan efter ett år för att påbörja en föräldraledighet. Men nog känns det oerhört påfrestande att känna sig särbehandlad som kvinna, i synnerhet vid nuvarande ålder och fortfarande utan barn. Det känns lite som om det förväntas att man ska explodera vilken dag som helst, bli tre gånger så stor och börja spruta ut ungar åt höger och vänster.

Själv har jag i dagsläget ändå inte rätt förutsättningar för att skaffa barn. Åtminstone inte enligt de normer jag själv vill se ska infinna sig i samband med ett så stort beslut. Alltså är risken långt ifrån stor att det överhuvudtaget blir några. Visst har jag tänkt tanken att det vore idealiskt att klämma ur sig ungar under studietiden. Det skulle å andra sidan kräva en högavlönad man i andra änden för att det ens skulle ha en tillstymmelse till chans att fungera någorlunda bra rent praktiskt. Det verkar ju onekligen lättare att låta bli helt, för när är det egentligen tänkt att det är ok att skaffa barn?

Tomgång

Underligt hur alla orden bara försvinner ibland. Finns mängder med tankar kvar som bara vill bli formulerade och noterade, men just nu vet jag inte hur. Den stora bubblan där allt i normala fall far runt och studsar fram och tillbaka är tom. Det finns inga tankar att plocka ner och ge liv till.

Men det kanske är just vad det handlar om. Jag behöver förlika mig med tanken på att jag inte ska ge liv till något nytt, någonsin. Istället kan jag fundera på om jag ska ha den där grå färgen som heter Anis på väggarna, eller kanske Troll. När man ser hur de döpt de olika färgnyanserna går det inte att låta bli att undra hur mycket vederbörande på Alcro har rökt på innan det gjordes. Men å andra sidan, det är väl inget att fundera på något som antagligen är fullt normalt. Jag borde nog bara lära mig att ge mig hän till riktiga, destruktiva beteenden. Släppa taget och bli som alla andra, trasiga och med en destruktiv last att skylla på..

Var är alla pappakandidater?

Kanske är det en ålderskris som spökar med mig ikväll, eller så är det bara en stilla undran jag haft länge. Vart är alla de där förträfligt bra blivande papporna någonstans? För visst vill jag också ha barn, en egen familj att älska, även om jag kan ha verkat motsträvig till det hitentills. Det å andra sidan handlar nog mer om att jag har en bild om hur jag vill att min familj ska se ut. Med andra ord inte alls som den jag vuxit upp i, och samtidigt ligger mitt eget ideal kvar i den gamla kärnfamiljen. Jag vill att alla mina barn ska ha samma pappa, trist kanske men enkelt och utifrån det kaos jag själv upplevt vet jag att det ändå fanns en trygghet i att mina syskon var mina och inga som bodde lite hemma och lite någon annanstans osv.

Min viktigaste grundtanke vad gäller mina barn, och vad som än så länge hindrat mig från att faktiskt skaffa några, är inte så svår men kanske krävande? Först och främst är barn något man ska vara två om, tycker jag. Mina barn ska ha två föräldrar som älskar dem och som ALDRIG skulle utsätta dem för ens tanken på att de skulle vara oönskade. Man kan tycka att det är en självklarhet för varje förälder. Min egen barndom skvallrar om motsatsen, det är inte så självklart som det borde vara. Det finns barn som fått lära sig leva med vetskapen att världen hade varit bättre om de inte funnits.

Det svåra verkar vara att hitta killar som vill ha barn och faktiskt vara där resten av den tid det tar att fostra dem till vuxna 'egna' människor. Däremot finns det gott om idioter (har jag märkt) som gärna kan tänka sig att hjälpa till att göra barn, men sånna har jag inget för. Satt och diskuterade det här med barn med vänner ute på krogen i torsdags. Mitt i allt det här fanns det så klart en idiot som kunde infiltrera att han gärna ställde upp och kunde tänka sig att hjälpa till med den biten. När jag vänligt avspisade honom (på samma sätt som han fått nobben 2 veckor tidigare) kom den där dräpande kommentaren "Du vill alltså inte ha sex med mig?!" och bara det är ett lysande på den typen av män jag inte ens kan tänka mig finns med på listan över tänkbara pappakandidater.

Så varför är de så svåra att hitta? Är det för att de redan har löst det hela på annat håll, har minst två barn någonstans i världen och är inte längre nödvändigtvis så värst sugna på fler. Till saken hör nog också att jag inte ser det som idealiskt att börja familjebildandet vid 40, mest för de risker det för med sig rent biologiskt. Samtidigt verkar det inte finnas så mycket att göra åt läget..

Det får bli en barnlös framtid helt enkelt. Bara att finna sig i det och digga refrängen.

"Tänk dig för innan du säger något"

Jag vet inte rikigt vilken ände jag vill börja i den här gången men det blir nog hyfsat kronologiskt ändå. Det finns lite fler ljusglimtar i tillvaron igen. Samtidigt finns det minst lika många hinder och bromsklossar, emellanåt t.o.m. fler men det verkar vara så livet fungerar.I synnerhet den svenska tillvaron, man får bara inte glida igenom tillvaron på en räkmacka utan måste få en hel del svårigheter. Om ingen annan ser till att lämna dem åt en så finns alltid myndigheter och det statliga verket där för att försvåra det som går. Jag förstår inte varför de har så svårt att ha ett system som hjälper folk när det behövs istället för att vänta tills människor är så utblottade att det kommer kosta staten massor att vara hjälpsam, och än mer krånglar till det när människor visar att "nu, om jag får släppa taget om ert stöd lite lite grann för att se hur balansen är så kanske jag faktiskt kan klara mig själv om en månad eller två" genom att endera hålla dem tillbaka eller helt enkelt sparka ut dem ur sitt välfärdssystem eftersom personen ifråga uppenbarligen visar en svag tendens till att eventuellt kunna klara sig själv. Många gånger är det just den där knuffen som gör att allt går åt helvete.

Själv har jag en husläkare som vägrar ta sitt ansvar i 'ärendet' som jag nu är. Inom sjukvården och försäkringskassans ämbete är jag nu inte längre en människa utan ett ärende. Ett problem på papper som måste lösas på ett eller annat sätt. Min husläkare har menat att från i måndags skulle jag kunna jobba normalt fram tills psykiatrin har gjort sin bedömning (vilket sker först om 3 veckor!) om huruvida jag mår dåligt eller inte. Informationen jag fick utifrån telefonkontakten på psykiatrin när jag frågade "Hur ska jag bete mig fram tills dess? Vad ska jag göra? Vilka måsten har jag förutom att försöka motivera mig att äta för att inte helt tyna bort?" var inte svårare än att utifrån den processen som var beslutad skulle min husläkare kunna förlänga sjukskrivningen fram tills dess då hon fortfarande har ansvaret över mig tills det att jag träffat någon på psykiatrin i fysisk form. Efter att ha skällt ut husläkaren över hennes bristfälliga bedömning i att jag skulle "kunna arbeta som vanligt tills jag får en bedömning" och tydligt klargjort att jag nog inte hade sökt hjälp alls om jag faktiskt klarat av att arbeta som vanligt och två veckors stress över att få hjälp inte direkt ändrar läget så suckade hon tungt och sjukskrev mig på halvtid. Jag vill inte ha mer med den här husläkaren att göra. Hur beter man sig för att byta? Anmäla henne så att hon tvångsförflyttas kanske? Jag orkar snart inte försöka 'bli frisk' heller längre. Det tar för mycket energi som jag inte har, för mycket tjafs för att inte ens ta sig framåt.

Hur som helst, halvtidssjukskrivningen har nu lett till arbetslöshet då min arbetsgivare inte har någon nytta av mig på halvtid. Hon kan inte hyra ut personal på 50% eftersom det inte är vad företag letar efter. Jag gråter inte direkt över det. Jag fick i början på veckan mitt kontrakt som sträckte sig från första februari(!!) fram tills den sista mars så att jag åtminstone har papper på att jag nog ändå trots allt var anställd under den tiden. Emellanåt kunde jag inte låta bli att undra. Nu känns livet lite lugnare igen. Något som inte ska misstolkas, jag VILL ändå jobba. Jag vill kunna stå på mina egna fötter, plannera framåt och arbeta mot de mål jag har satt upp. Jag går dock hellre arbetslös än att ha ett jobb där jag inte känner någon som helst trygghet och inte kan se framåt. Att behöva sitta den 31:a och gissa sig till om man verkligen ska jobba dagen efter eller inte är acceptabelt, i alla fall inte för mig.

Mamma ringde igår. Hon ville först och främst tala om att de satt in lite matpengar på mitt konto, eller det var åtminstone hennes ursäkt för att ringa. Det visade sig så klart senare att vad hon egentligen ville var något helt annat. Under veckorna som gått har jag inte ens orkat "hålla upp en snygg fasad" över telefon och låtsats att allt flyter på som vanligt och är lika tråkigt som alltid för att slippa tjafsa med henne om saker jag inte vill tjafsa om. Istället har jag talat om vad som pågått, utan att gå in på detaljer och samtidigt klartgjort ungefär så många gånger som behövts och därefter några till att jag inte vill tjafsa om det.

Jag märkte nu senast när hon åter igen frågade om vad för kön det var på min psykolog att det var något mer som låg där och tryckte. Efter att tydligt ha talat om för henne att jag inte lägger så stor vikt vid vad för kön min läkare nu skulle ha eftersom det är persons förmåga att hjälpa mig tillrätta som är viktigt kom nästa slag och något jag antagligen bara satt och väntade på. Hon talade om att de frågar om precis ALLT man gått igenom i livet, även uppväxten och sa åt mig, just så där förmanande och hotfullt som mamma ofta gör, att jag skulle passa mig en del och tänka mig noga för när jag berättade om den delen av mitt liv för psykologen. Jag vet inte om jag ska bli arg eller bara än mera matt av det. Innan vi avslutade samtalet försökte jag ändå klargöra att det handlar inte om vad som hänt, hon har gjort och inte. Det handlar om HUR jag upplevt det och jag kommer att berätta om de upplevelser jag behöver klarlägga för att kunna få hjälp att komma vidare. Jag vet dock inte hur hon tog det, jag tror att hon tolkade det som att "jag kommer visst berätta vilken dålig jävla mamma du har varit!" och just nu orkar jag inte bry mig om det nu är så hon tror att det är.

Så än en gång till de små och även inte så småljusglimtarna i tillvaron.
Ett globalt företag hörde av sig igår om en ansökan och CV jag skickade till dem i tisdags. Tyvärr hann jag inte svara och idag ska jag bara sluta vara nervös och ringa tillbaka till dem.
Någonstans i tillvaron av att känna sig 'frisläppt' igår hittade jag lite energi att få lite ordning omkring mig. Om en dag eller två i samma takt kanske lägenheten t.o.m. kan anses välstädad.

Jag skulle egentligen ha skrivit mer, men datorn säckade ihop. Dagen har varit fylld med telefonsamtal på utrikiska och förhoppningarna är ganska höga nu fram till tisdag tillsammans med nervositeten. Jag är så nervös, men på ett bra sätt när det är blandat med att vara uppspelt och sprudlande, så att jag t.o.m. ringde hem och surrade en stund. Skriver mer senare. Nu får vinet göra sitt och sen får vi hoppas på lite sömn.