femtio tusen ord

Förrförra året var jag ruskigt kaxig. Jag hade bestämt mig för att jag skulle. Det skulle dessutom bli en baggis, en lagom lätt utmaning i en inte alltför brant uppförsbacke. Jag kan väl konstatera att allt som kunde gå fel gick fel. Jag försökte att samtidigt läsa in en massa kurser på komvux, vilket visade sig vara minst en för mycket. Det som skulle bli så lätt. Jag hade ju en del spännande uppslag, intressanta idéer. Det var bara att skriva.

I år tror jag inte jag kommer försöka. Men jag kan erkänna att jag hemskt gärna skulle vilja. Samtidigt ser jag, med studierna som de ser ut idag att jag har inte en snöbolls chans i helvetet att lyckas. Femtio tusen ord är ganska mycket, inget som ramlar ur en i sömnen direkt. Så hur gärna jag än vill.

Hur gärna jag än önskar att jag hade idéer, tid och motivation att delta i årets NaNoWriMo så kommer jag låta bli. Men jag hoppas att många av er andra låter bli att göra det jag gör och istället deltar. Jag tror nämligen det är en spännande utmaning som ger en betydligt mer ifråga om utveckling än det tar av en ifråga om tid. Det kanske inte automatiskt blir en bestseller, eller så gör det det. Oavsett vilket så tror jag det ger något åt de som drömmer om att skriva men som jag har lite svårt att få ändan ur vagnen.

Det börjar första november, så än finns det tid att bestämma sig för att delta. Jag önskar jag hade tid.

Tänk snabbt!

Jag får höra det med jämna mellanrum. Människor reagerar på att jag ger snabba svar på tal. De är dessutom inte bara snabba utan slår på någon av de strängar som spelats ut av den som först yttrat sig. Ibland kan det ta en stund för andra att se hela tankekedjan att komma fram till den punkten där jag valde att stanna, plocka upp och leverera ett svar. Jag tror nog att jag kan skylla det här på pappa.

Ofta och många gånger under uppväxtåren, kunde han slänga ur sig; "Tänk snabbt!" och kort därefter kom ett objekt farande mot en i hastigheter som man inte alltid räknat med. Han var helt enkelt ute efter att jag skulle fånga. Vet inte om han hoppades att jag skulle bli fotbollsmålis där ett tag, men insåg väl så småningom att det bara var att ge upp. Jag fångade i stort sett ALDRIG.

Så länge det bara var ett gosedjur eller något annat mjukt var det kanske inte så mycket att hetsa upp sig kring. Men så var det ju inte alltid, ibland var det nycklar jag bett om, bollar eller något annat otympligt objekt som skulle gjort ont att få på sig.Då jag så sällan fångade utvecklades istället två andra strategier. Endera hoppa åt sidan för att inte bli träffad eller att helt enkelt slå tillbaka på volley.

Om jag tar det här ett steg längre så är det ofta det jag gör språkmässigt. Du skickar en kommentar åt mitt håll, eller rakt ut i luften i sammanhang med flera deltagare och jag slår den på volley innan så många av de andra reagerat. Med det inte sagt att jag alltid träffar rätt, men jag har åtminstone tänkt snabbt.

Tack pappa!

dags att bekämpa lite rättvisor

Slarvar man bort gymnasietiden kan det hända att man får ta igen delar av det på komvux. Under min tid på komvux läste jag bl a en kurs i svenska som bland sina uppgifter hade med att skriva en akademisk uppsats och sedan skulle vi dessutom opponera på varandras skriverier. Kan konstatera att 80% av oss hade ingen koll på vare sig första eller andra momentet, men utan att ha koll på det kan jag ändå tycka det är viktigt att ha koll på språket och vad ord har för innebörd.

En av de uppsatser jag fick i min hand handlade om feminism och hur kvinnor i olika generationer definierar det. Jag kan inte påstå att jag själv är feminist, mest för att jag inte riktigt har koll på vad som faktiskt ingår i definitionen. Dock är jag helt övertygad om att en sak jag läste på flera ställen i den här uppsatsen INTE ligger i linje med vare sig feminism eller någon form av jämställdhetsfrågor. Det stod nämligen att feminismen handlade om att bekämpa rättvisorna i samhället.

Ursäkta men så här jävla rättvist vill vi inte ha det! Eller? Då jag tog upp felaktigheten i det här när det tillfället gavs blev författaren av uppsatsen rakt igenom tvärsur och vägrade lyssna på vad det var jag faktiskt sa. För visst är det väl så att man bekämpar orättvisor och kämpar FÖR rättvisor? Jag insåg där någonstans att hon tyckte bekämpa var ett ord med mycket tyngd och slagkraft och därför valde att använda det. Att hon sedan inte hade den minsta koll på vad det egentligen innebar spelade visst ingen roll.

Jag är inte alltid språkmässigt perfekt själv, men visst är jag helt och hållet för slagkraftiga ord och uttryck som verkligen framhäver en poäng. Men det får gärna vara RÄTT poäng i sammanhanget!

så jävla klämkäckt

De finns överallt. Världen är full av dem. Vi älskar dem. Vi hatar dem. Säkerligen älskar vi att hata dem.

De används av klämkäcka, glada människor som sannolikt inte vågar bemöta en svår eller negativ tanke om man så tryckte ner den i halsen på dem. Snarare slängs det fram ytterligare floskler så fort något jobbigt uppdagar sig. Slängs upp för att skapa ett filter, ett avstånd, mota bort det jobbiga. Ungefär på samma sätt som vi har lärt oss att vigvatten, kors och vitlök håller vampyrer på avstånd. Så visst är det väl praktiskt, om än inte det minsta hjälpsamt. Världens alla jävla floskler, för när vi väl sitter där och inte kan mota bort det där svåra så vet vi att det verkligen bara är floskler.

Vad sägs om följande (de jag nu vet att ni avskyr);

Ryck upp dig!

Alla som är rika är olyckliga.

Äh, gaska upp dig, det blir bättre!

Det går över när du gifter dig.

För att det ska bli bättre måste det först bli sämre.

Man har inte roligare än man gör sig.

Eller varför inte den jag själv avskyr mer än alla de andra, inte för att jag tycker de andra är bättre men den här får mig i det närmsta att bli förbannad, hornen växer fram och jag vill slå varenda jävel som kommer dragandes med den på käften. "Ensam är stark!" Sug på den ni. Känn hur illa den ligger i munnen. Känn hur vämjeligt den smakar.

Egentligen vet vi, ni likaväl som jag, att ensam aldrig är starkare än den svagaste länken i vilken kedja som helst. Den stora skillnaden är att ensam inte har något annat alternativ. Ensam kan inte luta sig mot någon och få stöd när världen tynger ner så till den grad att det knappt går att andas. Ensam kan inte dela sin glädje med andra så att den växer, blir större, fyller upp ett helt rum och skapar en härlig atmosfär.

Ensam kan förvisso göra en hel del av allt det där som andra gör gemensamt, men inte för att ensam är stark, utan för att ensam inte har några andra alternativ - såvida lägga sig ner och dö nu inte är ett alterntiv. För det går ju förstås.

De som inte håller med mig har nog aldrig på riktigt mött ensam, i alla fall inte under tillräckligt lång tid och under tillräckligt svåra förhållanden för att förstå innebörden av det. Själv har jag bara en föraning, men det räcker.

Det räcker verkligen för att jag ska uppskatta alla härliga, underbara människor jag möter. En del stannar i mitt liv en kort stund, andra lite längre. Några stannar i flera år medan somliga bara vinkar lite hastigt då de far förbi. Oavsett vilket så uppskattar jag alla de jag får möta, alla har något att visa mig, alla har något annat och betydligt viktigare än floskler att dela med sig av. Även om jag just idag fått en hel del floskler från er underbara twittrare. Tack ska ni ha! <3

Ranelid svarar ALLA - utom mig

I början av maj dök Björn Ranelid upp i min TV-ruta. Jag minns faktiskt inte vem som då förde samtal med honom, kan ha varit Kattis, kan ha varit Malou, spelar inte jättestor roll. Det jag där emot minns är hur den skrytsamma skåningen med vida dramatiska rörelser satt och skrytsamt berättade att han minsann svarar ALLA som tar kontakt med honom, brev, mail osv. Alla minsann? Alla för mig exkluderar inte någon, inte ens mig själv.

Den 14 maj fick jag ett av mina spontana infall och just i det här fallet en extra stark ingivelse att testa sanningshalten i hans skrävlande, storartade uttalande. Jag mailade honom. Jag berättade t.o.m. vad som fått mig att ta kontakt med honom. Imorgon är det 5 månader sedan. Jag har fortfarande inte fått något svar. Inte ens ett sån't där automatiserat svar som säger "Tack för din uppmärksamhet, den är nu mottagen.. " osv. Han kanske borde börja med det, för att inte verka fullt lika uppblåst och falsk.

Så endera är gubben en lögnhals eller så betyder alla något annat än just ALLA.

Muffins vs. Cupcakes

När jag var liten fanns inte cupcakes. Då hette det muffins och inte heller var de stora som en hel jävla sockerkaka. Idag finns tydligen både det ena och det andra och dessutom är det väldigt noga med vilket som är vad. Jag bestämde mig för att rådfråga twitter och se om jag kunde utröna vad som skiljer de åt. Det mest framträdande svaret på väldigt kort tid är att cupcakes har glasyr. Alltså är cupcakes inget mer än förklädda muffins? Bevis på det går att finna här. Den teorin håller!

Att cupcakes skulle vara mindre än muffins var också något som dök upp och i min mening är det inget annat än blaj påverkat av influenser från USA som äter upp vår egen standard. Gör att vi börjar fira Halloween så att våra barn tror att det är något vi alltid har gjort, äta sockerkaksstora muffins och snart kommer vi säkerligen diskutera vem vi ska välja till president. Blondinbella är en het kandidat har jag förstått! Spontant vill jag nog påstå att det är den här damen som står för mycket av språkbristerna i svenskan när det gäller bakverk och maträtter numera.

Själv tänker jag fortsätta kalla det muffins oavsett de är dekorerade eller inte, stora som en hel Schwarzwaldtårta eller vad som en gång i tiden ansågs vara normalt i Sverige - vilket var ungefär sisådär tre tuggor.

"Han ska heta Helfabrikat"

"Det var det första ordet jag slog upp i ordlistan och det verkar väl passande om något, så det får sonen heta."

För så var det ju det där med namn än en gång. Är det verkligen så farligt att heta något som faktiskt är ett egennamn, ett substantiv enligt alla konstens regler? Är det inte hur barn uppfostras som faktiskt är det avgörande i deras identitet och synen de har på sig själva och omgivningen?

Föräldrarna har fått avslag, dottern får inte heta Änglalik och det är då för väl det! Det är illa nog, tycker jag själv att bekanta har döpt sina döttrar efter karaktärer i Star Wars och Sagan om Ringen, jag ryser bara av att veta om det. Sen finns det det könsneutrala fallet med barnet som heter Pop för att ingen ska kunna avgöra om det är en pojke eller flicka. Undrar om barnet själv någonsin får kännas vid sin könstillhörighet. Samtliga fall gör mig mer och mer övertygad om att det behövs en licens likt körkort för att få skaffa barn överhuvudtaget. Visst det sista fallet kan vara intressant sett ur ett genusperspektiv, men har de verkligen tänkt två gånger på hur barnet påverkas i det hela?

Visst är det lätt för mig att säga, jag har ju inga egna barn. Det må vara sant, men den dagen det händer kommer mina tellningar få lära sig att de är speciella för de individer de faktiskt är, inte p.g.a. vad de heter för att verka märkvärdiga inför sin omgivning. För visst kan väl barn få känna sig värda något, få känna att de är speciella som individer, även om de heter Agnes, Björn, Johanna, Lillian, Markus, Jonas eller Kim? Vill de sen trots det byta namn till något eget, exklusivt och märkvärdigt, får de göra det själva när de fyllt 18.

Men storebror Helfabrikat och lillasyster Nyrealism är väl innovativt och spännande så det förslår. Tycker inte du också det?

Är ditt namn tillräckligt spännande?

Det där med namn är ju lite spännande, för visst är det så att man måste heta något som sticker ut, som avviker och märks för att man ska kunna vara "någon". Tydligen verkar det ha blivit trendigt att byta efternamn lite hipp som happ nu också, tillräckligt mycket trend för att jag ska ha slutat fundera på det. Det fanns en period när jag var yngre då jag övervägde det, mest för att jag inte trivdes med mitt efternamn. Dessutom börjar det på samma ljud som förnamnet slutar vilket inte riktigt funkar i den språkliga melodin. Men så bestämde jag mig för att det jag inte ÄR mitt namn, det må vara en del av mig men inte mer än så. Den som i första hand dömer mig för mitt namn snarare än ser mig som den individ jag är har inte mycket i min närhet att göra.

Samtidigt finns det ju en baksida på det där. En hel del byter till vanliga, alldagliga, svenska efternamn helt enkelt för att undgå de fördomar och den diskriminering de annars möts av. Att det ens ska behövas är både tragiskt och allvarligt. Så hur kommer framtiden se ut? Kan det möjligen bli så att barnen till de av oss som fötts och vuxit upp med traditionellt svenska efternamn får heta märkvärdighetsvarianter som hälften av befolkningen inte kan vare sig stava till eller uttala. Medan barnen till de som immigirerat vid en eller annan tidpunkt och fört med sig ett utländskt namn är de som istället för våra traditionella svenska efternamn vidare i sin strävan att passa in.

Visst skulle det vara lite underligt? Åtminstone tills dess att vi har vant oss.

Ord, ord och mera ord..

Om några minuter är det dags för årets utmaning. När klockan väl slagit tolv är november här och 50'000 ord ska helst infinna sig i samma dokument och dessutom ha en story innan sista november nått sitt slut. Det känns lite tungt redan nu, borde kanske ta fram word, vänta med fingrarna på tangenterna och bara vräka ur sig alla tankar som dyker upp för att nå dagens 1667 och inte börja med att halka efter. Samtidigt finns det lite mer på måstelistan framöver och att gå och lägga sig känns som ett minst lika bra alternativ.

Har dessutom börjat släppa lite på spärrarna, vilket jag inte riktigt vet om det var bra eller inte. Lite känns svårt och mellanvägen är så balanserad att jag kommer ramla av innan jag ens nått de första stegen ut i verkligheten. Att av princip ha nekat till eventuella förslag har varit en enkel väg, inga bekymmer, inga samvetskval, inga tankar dagen efter som ifrågasatt om jag verkligen borde ha gjort som jag gjorde. Min vän har i och för sig rätt när han menar att det är att hårddra det lite väl mycket, samtidigt börjar jag undra om det inte är lika bra. De skruvar jag lossat på än så länge för att få ett nytt flöde av aromer verkar ha varit de bärande, och utan dem brister allt. Tankar, känslostormar, uttryck tar form på sätt och i situationer där jag annars kanske hade varit mer reserverad. Å ena sidan är det skönt att inte begränsa sig utan låta allt komma spontant, å andra sidan ger det inget bra resultat. Helt enkelt och främst för att världen runt omkring inte fungerar så, den är fortfarande reserverad. Var sak har sin tid och allt ska göras i en viss ordning, utifrån en dold lag om uppförande som jag fortfarande inte fått ta del av. Kanske bättre att dra åt skruvarna igen och istället fokusera på något enkelt.. som 50'000 ord.