här är ditt liv på 140 tkn

Under veckan som gått har jag fått lära mig helt nya saker om twitter. Mycket av det är så sorgligt att man inte kan annat än skratta åt det och resten, det som verkligen får en att gråta, skickar mig återkommande signaler att det är hög tid att skriva den där bloggposten om ankdammar, den som funnits i periferien sedan i somras. Den som förtydligar fenomenet som man inte alltid ser när man är upptagen med att vara/försöka vara den största ankan i dammen och dessutom har tappat grepp om vad som verkligen spelar roll i livet.

För det är nämligen så, twitter inom Sverige är en ankdamm. Förvisso uppdelad i mindre pölar där olika högsta höns råder och domderar spelet, men ändå inte större än vilken virtuell ankdamm som helst. På många håll finns en hel del underbara deltagare och allt är inte problematiskt. Problematiken uppstår först när det börjar presenteras ankdammsregler som godtyckligt bestämts av någon men som överhuvudtaget inte nämns förrän samma någon anser att det finns de som avviker, som inte håller sig till reglerna - som f ö inte offentliggjorts.

Att dessutom tro att man verkligen känner någon, kan börja ställa diagnoser på folk (varför man nu öht ska ge andra diagnoser vet jag inte) och har full koll på hur en annnan människa är utifrån 140 tecken x 2000 tweets borde vara varningslampa nog. Ett läge när det är dags att vakna en smula och ifrågasätta vad man håller på med.

Men mer om det senare. Istället för att förundras över hur människor jämför, vems framfart som är acceptabelt och inte, hur man avgör vem som har fått sina följare på "rätt" sätt eller inte, vilka som räknas och inte, tänker jag ägna en stund åt att lära mig historia. Den andra dumburken visar något om den tiden när Preussen fortfarande ansågs mäktigt och den stora fienden hette Frankrike.

dags att bekämpa lite rättvisor

Slarvar man bort gymnasietiden kan det hända att man får ta igen delar av det på komvux. Under min tid på komvux läste jag bl a en kurs i svenska som bland sina uppgifter hade med att skriva en akademisk uppsats och sedan skulle vi dessutom opponera på varandras skriverier. Kan konstatera att 80% av oss hade ingen koll på vare sig första eller andra momentet, men utan att ha koll på det kan jag ändå tycka det är viktigt att ha koll på språket och vad ord har för innebörd.

En av de uppsatser jag fick i min hand handlade om feminism och hur kvinnor i olika generationer definierar det. Jag kan inte påstå att jag själv är feminist, mest för att jag inte riktigt har koll på vad som faktiskt ingår i definitionen. Dock är jag helt övertygad om att en sak jag läste på flera ställen i den här uppsatsen INTE ligger i linje med vare sig feminism eller någon form av jämställdhetsfrågor. Det stod nämligen att feminismen handlade om att bekämpa rättvisorna i samhället.

Ursäkta men så här jävla rättvist vill vi inte ha det! Eller? Då jag tog upp felaktigheten i det här när det tillfället gavs blev författaren av uppsatsen rakt igenom tvärsur och vägrade lyssna på vad det var jag faktiskt sa. För visst är det väl så att man bekämpar orättvisor och kämpar FÖR rättvisor? Jag insåg där någonstans att hon tyckte bekämpa var ett ord med mycket tyngd och slagkraft och därför valde att använda det. Att hon sedan inte hade den minsta koll på vad det egentligen innebar spelade visst ingen roll.

Jag är inte alltid språkmässigt perfekt själv, men visst är jag helt och hållet för slagkraftiga ord och uttryck som verkligen framhäver en poäng. Men det får gärna vara RÄTT poäng i sammanhanget!

Ranelid svarar ALLA - utom mig

I början av maj dök Björn Ranelid upp i min TV-ruta. Jag minns faktiskt inte vem som då förde samtal med honom, kan ha varit Kattis, kan ha varit Malou, spelar inte jättestor roll. Det jag där emot minns är hur den skrytsamma skåningen med vida dramatiska rörelser satt och skrytsamt berättade att han minsann svarar ALLA som tar kontakt med honom, brev, mail osv. Alla minsann? Alla för mig exkluderar inte någon, inte ens mig själv.

Den 14 maj fick jag ett av mina spontana infall och just i det här fallet en extra stark ingivelse att testa sanningshalten i hans skrävlande, storartade uttalande. Jag mailade honom. Jag berättade t.o.m. vad som fått mig att ta kontakt med honom. Imorgon är det 5 månader sedan. Jag har fortfarande inte fått något svar. Inte ens ett sån't där automatiserat svar som säger "Tack för din uppmärksamhet, den är nu mottagen.. " osv. Han kanske borde börja med det, för att inte verka fullt lika uppblåst och falsk.

Så endera är gubben en lögnhals eller så betyder alla något annat än just ALLA.