det är inte DIN sak att döma mig

Det är nyttigt att ompröva sina värderingar. Det är nyttigt att våga ifrågasätta sina egna grunder och orsakerna till att de överhuvudtaget finns. Det är skitjobbigt att behöva utsätta sig för den totala, hänsynslösa kritiken. Ingen är nämligen bättre på att kritisera mig än jag själv. Men jag intalar mig hela tiden att det är så förbannat nyttigt.

alla är lika mycket värda - utom ni där borta!

François-Marie Arouet, som levde sitt liv som författare under stora delar av 1700-talet påstås ha sagt; "Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem." Då vet alla vem jag talar om. Det sägs också att han aldrig sa det utan att Evelyn Beatrice Hall skrev det som en sammanfattning av hans attityd i sitt verk om honom (Voltaires vänner) år 1906.

Jag kom att tänka på citatet idag när jag zappade förbi Mona Sahlins tal från S-kongressen på någon av dumburkens informativa kanaler. Det hon tydligt visade i sitt tal är hur långt ifrån tanken och attityden i citatet partiet Socialdemokraterna faktiskt är.

För mig personligen är citatet (oavsett vem som sagt det) en grundpelare. Acceptansen är viktig. Rättigheten att få välja sina egna åsikter är viktig, hur galna och felriktade de än är. Rätten att få ändra sina åsikter, inte för att andra talar om för en vad man måste/behöver/borde tycka och tänka utan för att man själv vill. Jag behöver inte dela din åsikt, jag behöver inte hålla med om den för fem jävla öre, jag behöver inte ens tycka att den är ok. Men jag måste ändå acceptera att det där är DIN åsikt. Jag behöver inte ens begripa varför du har den, bara acceptera att du har den.

Så när Mona står och talar om att det är fel på moderater oavsett vad de kallar sig och har kallat sig just för att de är moderater går jag i taket. Får man vara så trångsynt när man aspirerar på statsministerjobbet? Jag gillar egentligen inte moderater rent generellt. Jag gillar nog inte politiker rent generellt. Men att höra sånt skit från någon som förespråkar en rörelse som säger sig verka för ALLA människors lika rättigheter utifrån ALLA människors lika värde (jag kan iofs ha fått för mig att det är så och det visar sig att de inte alls verkar för det), gör mig bara förbannat irriterad och plötsligt vänligare inställd till Moderaterna. Kanske är det så att Monas uttalande i den form det var kan klassas som hets mot folkgrupp om vi vrider och vänder på lagtexterna tillräckligt mycket. Pajkastning bland politiker hör hemma på samma skolgård och i samma sandlåda som jag skrev om häromdan.

När Mona dessutom uttalar sig just om alla människors lika rättigheter, lika värden och i samma mening (tror inte ens hon tog ett extra andetag däremellan) aktivt exkluderar, utesluter och skjuter ifrån sig SD och alla de som står bakom SD (just för att de med sin åsikt tycker fel) förlorar hon all trovärdighet inför mig. Med det säger jag inte att jag ställer mig bakom SD och deras idéer. De har bara mitt stöd i sin rätt att få uttrycka sig, precis som alla andra. Dessutom anser jag att de har precis samma människovärde som alla andra. De har precis samma rättigheter, skyldigheter och värde som alla andra människor. Även med de åsikter och den människosyn de nu har, som jag inte begriper mig på för fem öre.

Däremot begriper jag att genom att anse dem ha ett lägre människovärde pga. sina åsikter, att inte anse de ha samma rätt att få synas och väsnas som alla andra pga sin människosyn så ställer jag mig på samma sida av barrikaderna - bland de som inte ser alla människors lika värde, ungefär som Mona.


Är det inte lite roligt hur demokrati inte är så värst demokratiskt egentligen. Utan bara är det när det går enligt vad de största skrävlarna anser att folket ska tycka, för nåde den som inte passar in men bygger sin idé på demokratins villkor.

tisdagsreflektioner

Det här är lite av mina ganska vanliga vardagsfunderingar..

Om ett glas faller i golvet kommer det gå sönder. Det är en sanning de flesta godtyckligt håller med om utan att det blir något bråk. Om glaset faller i golvet och faktiskt fortfarande är helt går det egentligen emot den där sanningen vi alldeles nyss slog fast, men vi lyckas ändå acceptera det för det är ju också sant. Glas MÅSTE INTE gå sönder när de faller i golvet även om vi menar att det är sant att de allt som oftast gör det. För visst finns det inga regler som inte har undantag.

Om vi istället byter ut glaset mot en människa och själva fallet mot tankar och åsikter blir det genast mycket mer spännande. Så länge människan har åsikter som stämmer överens med de vi anser vara rätt så är allt sant. När det sen visar sig att samma människa faktiskt kan se saker på andra sätt, speciellt sätt som vi själva har svårt att ta till oss, hantera eller hålla med om så är det inte längre sant. Då är det inte undantag som bekräftar regeln. Då glömmer vi gärna bort att det finns lika många subjektiva sanningar som det finns människor. Istället bestämmer vi oss för att den människan är en lögnare.

En lögn blir inte mindre lögn för att en kollektiv enhet ställer sig bakom den och ser allt i samma dunkla belysning. En subjektiv sanning blir inte mer sann för att den har fler röster än de som inte ser den i samma ljus. Det som är mest fascinerande är ändå människors behov av att blåsa upp mygg till ohanterbara dimensioner samtidigt som de försöker skyla över sina egna elefanter.

Så när jag någon gång ibland konstaterar att det vore principiellt bättre om människor hade intressantare egna liv, så handlar inte det om den kollektiva massans sanningar om VAD som är ett intressant liv. Det handlar helt enkelt om att människor borde ha en tillvaro de själva trivs i och därmed mindre tid över att vara elaka och rent ut sagt jävliga mot andra. Vicki skrev orden häromdan och det vore kanske bra om fler reflekterade över och "hade självdistansen nog att inse att jag inte var livsviktig hela tiden för alla andra.".

Jag vet när vem är viktig för mig även om jag väljer att inte tala om för resten av världen när de inte är det. Jag har inte tid med den sortens negativ detaljupplysning till människor som av samma sköna kvinna beskrivs så här. Jag har helt enkelt annat att göra.

gilla läget!

Igår skrev jag en tweet som löd

Som singel är det ju bara att konstatera att jag drömmer om att möta någon som står ut med mig lite mer än vad folk gör normalt.

och även om en del reaktioner på det inte var helt logiska så fanns det ändå några som förstod vad jag faktiskt menade. Poängen är egentligen inte ens svår, det handlar om att accepteras i sin nuvarande form. Att inte utsättas för tvång om förändring av utseende, åsikter, värderingar osv. Att inte tvingas bli någon annan. Det är en av mina grundbultar, att inte tvingas in i någon form av förändring för att tillfredställa någon annan.

Förändringar kommer trots allt ändå alltid att ske. Men för mig är det viktigt att om jag finns i en situation där jag inte trivs så måste jag ändra mig eller ta mig ur den. Jag kan inte tvinga någon annan att ändra sig för att anpassas till mig. Jag kan inte tvinga! Jag kan möjligen servera tankar, frågor, reflektioner, ge någon annan lite mer att fundera kring. Men jag kan inte bestämma att någon annan ska ändra sina åsikter. Jag kan inte tvinga.

Det är verkligen inte min sak att bestämma vad andra ska tycka och tänka, lika lite som det är andras sak att bestämma vilka av mina åsikter som är rätt och fel. Mina åsikter är just det, MINA! Den enda som har rätt att ändra dem är jag. Du behöver inte dela dem, du behöver inte ens gilla dem. Men gilla läget!

inte alltid rätt och riktigt

Jag är medveten om att mina tankar, åsikter och yttringar inte alltid når hela varvet runt. Jag vet om att de ibland är lätta att slå sönder och visa på felaktigheter i, samtidigt som de egentligen alltid är hållbara utifrån att vara MINA tankar. Alltså inte så ofta en objektiv verklighet.

Men det är lite det som är poängen. Att tänka FEL är också på många sätt att TÄNKA och jag gör hellre det. Jag tänker hellre fel än att inte tänka alls. För om jag aldrig någonsin tänker själv, kommer jag heller aldrig riskera att tänka rätt.

Tänk på det!

föräldrarkurs vore kanske bättre än samhällets björntjänster

Det kanske är bra att jag inte är förälder ändå. Just för att när jag ser sånna här saker blir jag mer ilsk och irriterad än tycker det är ett bra tillvägagångsätt för att skydda dagens ungdom, eller vilken lam ursäkt det nu är som används. Samma sak gäller frågestunderna i TV4s nyhetsmorgon där föräldrar ringer och frågar om minsta lilla utvecklingsfas de inte känner igen hos sitt barn. Läs en bok om barns utveckling (om du nu inte har någon koll) och använd sunt förnuft för helvete!

I artikeln jag först pekade på skrivs det om oroliga föräldrar, som om det vore synd om dem. Mycket skulle säkert gå att få ordning på tidigt om föräldrar hade någon sund livsinställning som de faktiskt kunde förmedla till sina barn. Vad sägs om "Använd huvudet!"

Men alltså, pratar inte föräldrar med sina barn? Ser de inte att de har en hel del att göra med barnens och ungdomarnas inställning till och värderingar kring i stort sett allt de möter i samhället. Förstår de verkligen inte att det faktiskt därmed inte bara går att skyffla över allt på omgivningen!

Människor som skaffar barn utan att faktiskt inse ansvaret som följer med det skrämmer mig. Visst, samhället kan säkert hjälpa till med mycket men genom den här sortens åtgärder tycker jag samhället faktiskt skickar fel signaler. Jag kan lova dig, samhället valde inte att skaffa dina barn! Det gjorde DU! Ta ditt ansvar!

Det kanske inte vore så dumt med licens för barnavlande ändå. En liten kurs i barns utvecklingsfaser, en del praktiska moment och framförallt ansvarstagande - och därtill direkt sterilisering för de som inte klarar slutprovet!

det där med att träna bort kräkreflexen

Ämnet dök upp igår innan eftermiddagens litteraturseminarium. I sitt sammanhang fanns det dessutom ett resonemang i det som varken handlade om ätstörningar eller sex, men då twitter inte är så generös med omskrivningar blev min formulering av det hela där betydligt mer kortfattad.

Samtidigt var det ett medvetet drag just för att jag finner det intressant att se vilken innebörd och vilka tankar och värderingar andra lägger i en del begrepp. Det som tydligt kom fram var ett det endera borde handla om sex (och då kunde det kanske var en bra sak) medan om det istället handlade om att kräkas på kommando var det uppenbart tal om en ätstörning och rakt igenom sjukt. Det faller inom ramen för hur människor tror att andra förväntar sig att de ska tänka och resonera. Dock hade inget av det någon relevans i min utgångspunkt.

Den egentliga diskussionen (med andra blivande sjuksköterskor) handlade om att undvika att reflexmässigt kräkas, eller ens se ut att vara på väg att kräkas, utifrån åsynen av sån't som får en att må illa. Vi pratade alltså en hel del om blod, olika former av slem, spyor och annat omysigt och för en del av oss innebar det en lätt reaktion i svaljet av blotta tanken på väl valda delar.

Alltså finns det en konkret orsak och därmed ett behov av att träna bort den där kräkreflexen som i dagsläget står på överkänslig. Det vore direkt respektlöst mot den patient man möter om man visade sig må illa utifrån något man såg där. Det är i den rollen trots allt något viktigt att inte klampa på en annan människas värdighet.

Någon dag ska jag starta en egen sekt..

Jag ville egentligen skriva om sociala media, men orden vill sig inte riktigt. Formuleringarna sätter sig inte där jag vill och istället surfas det på nyhetssidor. När jag springer förbi "Scientologer ljuger" undrar jag lite för mig själv varför det på något vis är en nyhet. De är väl som vilken annan sekt som helst och fångar upp människor som är lätta att manipulera?

Året var 1997, jag var 18 och Au Pair i Dun Laoghaire, då de försökte fånga upp mig. På min lediga dag hade jag tagit bussen in till Dublin och strosade runt där, tittade lite i butiker, fikade någonstans, bara söp in atmosfären och uppmärksammade vad som fanns i min omgivning. På Abbey Street, möttes jag av en ganska ung man som frågade om jag hade en stund över, om han fick störa mig en smula. Leenden växlades och istället för att skyndsamt rusa vidare valde jag att lyssna på vad han hade att säga.

Det visade sig att han inte hade så mycket att säga just där och då, men jag erbjöds svara på några frågor för att få en profil över min personlighet presenterad för mig. "Några frågor" visade sig vara närmare 200 frågor med olika nivåer av stämmer/stämmer inte som svarsalternativ om jag minns rätt, det tog en dryg timme att svara på. Efteråt en stunds analys av svaren satte han sig med mig och talade om hur jag mådde, hur jag upplevde mig själv och hur jag uppfattade att min omgivning upplevde mig. Visade ett fint diagram med kurvor som förklarade det han just berättat. (Självklart fanns det en bottennotering där i resultaten, något att påverka, trycka lite extra på och manipulera utifrån.)

Detta fortsatte sedan med en uppmålad drömbild över hur jag skulle kunna ha det istället, hur jag skulle kunna må bättre, trivas med livet betydligt bättre, få vackrare hy, tjäna stora pengar, bo i drömvillan med den perfekta familjen, ja listan var oändlig.

Efter alla vackra visioner presenterades jag för en 20 minuter lång hjärntvättarfilm med bland annat Jon Travolta, Tom Cruise och en hel del fler höjdare som talade varmt om Scientologerna. Under 98% av filmen satt jag och funderade på om någon skulle upptäcka om jag smet ut därifrån, kände mig nästan en smula tillfångatagen. Avslutningsvis följde också en uppmaning att köpa deras bok "Dianetics", vilket jag inte gjorde. Au Pair och lägga 7 pund på en bok var inte riktigt vad som föreföll sig logiskt för mig där och då. Tydligen var jag inte ens lättpåverkad i den åldern. När jag sedan gick förbi lokalerna igen tre veckor senare var de borta. Fanns ingenting som antydde att de ens funnits där.

Många år senare har jag ändå införskaffat boken. Jag är vetgirig, jag vill se hur andra tolkar världen. Därför läser jag ibland saker som förefaller sig ologiskt för andra. Inte för att helt gå in i det själv och bli totalentusiast, utan för att se ytterligare ett perspektiv. Just den här boken verkar dock ha en väldig effekt på människor, jag har fortfarande inte orkat ta mig tid att läsa den. Men bara att ha den med ibland folk framkallar spännande reaktioner.

Samma dag jag hämtat ut boken på postutlämningen landade jag med den i torsdagssällskapet på en av Söders pubar. Ibland vänner och bekanta fanns en kvinna som utmärkte sig. Hon såg den, hittade snabbt kopplingen till scientologerna och ifrågasatte varför jag överhuvudtaet hade den. Då jag enkelt förkunnade att "Jag tänkte läsa den och se vad det är för något." var hon snabb att deklarera att jag skulle bli totalt hjärntvättad av den. En kommentar som fick mig att ifrågasätta henne mer än bokens innehåll.

Endera kallade hon mig dum i huvudet och lättpåverkad eller så tror hon på fullaste allvar att det finns böcker med hjärntvättsgaranti. Jag tror varken eller så jag ignorerade resten av det samtalet, har i stort ignorerat henne sedan dess och kanske läser den där boken någon gång framöver, när jag orkar.


Så även om scientologer nu ljuger kan jag inte låta bli att undra ibland. Behöver de ens anstränga sig när de gör det med tanke på hur lättledda människor oftast verkar vara?

"Han ska heta Helfabrikat"

"Det var det första ordet jag slog upp i ordlistan och det verkar väl passande om något, så det får sonen heta."

För så var det ju det där med namn än en gång. Är det verkligen så farligt att heta något som faktiskt är ett egennamn, ett substantiv enligt alla konstens regler? Är det inte hur barn uppfostras som faktiskt är det avgörande i deras identitet och synen de har på sig själva och omgivningen?

Föräldrarna har fått avslag, dottern får inte heta Änglalik och det är då för väl det! Det är illa nog, tycker jag själv att bekanta har döpt sina döttrar efter karaktärer i Star Wars och Sagan om Ringen, jag ryser bara av att veta om det. Sen finns det det könsneutrala fallet med barnet som heter Pop för att ingen ska kunna avgöra om det är en pojke eller flicka. Undrar om barnet själv någonsin får kännas vid sin könstillhörighet. Samtliga fall gör mig mer och mer övertygad om att det behövs en licens likt körkort för att få skaffa barn överhuvudtaget. Visst det sista fallet kan vara intressant sett ur ett genusperspektiv, men har de verkligen tänkt två gånger på hur barnet påverkas i det hela?

Visst är det lätt för mig att säga, jag har ju inga egna barn. Det må vara sant, men den dagen det händer kommer mina tellningar få lära sig att de är speciella för de individer de faktiskt är, inte p.g.a. vad de heter för att verka märkvärdiga inför sin omgivning. För visst kan väl barn få känna sig värda något, få känna att de är speciella som individer, även om de heter Agnes, Björn, Johanna, Lillian, Markus, Jonas eller Kim? Vill de sen trots det byta namn till något eget, exklusivt och märkvärdigt, får de göra det själva när de fyllt 18.

Men storebror Helfabrikat och lillasyster Nyrealism är väl innovativt och spännande så det förslår. Tycker inte du också det?

Är du också heteronormativ monogamist?

Årets upplaga av Stockholm Pride är i antågan och än en gång ställs allt på sin spets. Än en gång upplever jag att det piskas åt höger och vänster för ett mer komplext ställningstagande än acceptans. Nu är det heteronormen som ska piskas tills vi alla skäms om vi inte är åtminstone lite bi eller homo. Varsågod! Piska på, jag blir inte ett dugg mindre hetero för det. Å andra sidan har jag aldrig haft en tanke på att piska dig för att du INTE är det, så varför ska du piska mig?

De som känner mig vet att min grundsyn handlar om att acceptera alla precis så som de är och vill vara. Inte så att jag behöver förstå varenda en eller för den sakens skull DELA deras ståndpunkt, men åtminstone respektera och acceptera den.

Detta innebär att jag har väldigt svårt för antingen/eller-mentaliteten. Antingen står du utanför heteronormen eller så är du ett med den (och just i de här kretsarna är du i så fall någon att rynka på näsan åt). Utifrån vad jag sett av just heteronormen så stannar den inte vid sexuell läggning och könstillhörighet utan rör sig vidare i det normativa tänkandet. Kärnfamilj anses vara normen, men jag ser väldigt lite i av den i samhället.

I mina innersta krestar finns en hel del som enligt det heteronormativa tänkandet faller utanför, polyamorösa nätverk där barnfamiljer ingår, homosexuella, på flera eller andra sätt avvikande. Det som håller oss samman i allt det här är acceptansen och respekten för varandra och varandras val. Jag måste inte vara som de för att de ska acceptera och respektera mig. De måste inte vara som jag för att jag ska acceptera och respektera dem. Det handlar inte om att värdera eller döma andras val, det handlar om att uppskatta individerna.

Lite intressant i sammanhanget är ändå att jag ser ett "vi och dom"-tänkande hos mina vänners ytterligare vänner och bekanta när jag har förmånen att träffa dem. Vi möts, vi presenteras, allt är artigt och respektfullt. En viss nyfikenhet kan komma att uppstå och den håller i sig, åtminstone så länge som jag inte talar om att jag är monogamt heteronormativ. Ett utspel vid förra årets polypicknick, dit mina vänner valt att bjuda in mig just för att jag accepterar och respekterar, var ett lysande exempel på den bakvända trångsyntheten som ändå finns (men mer om det vid ett annat tillfälle).

Den trångsyntheten är å andra sidan något som ligger farligt nära att mata mina fördomstroll med att de som inte är heteronormativa inte är ett dugg bättre ifråga om acceptans än de som är det. Jag vill helst undvika fördomar, men det är bättre att acceptera att de finns än att förneka dem, på så vis går de åtminstone att förebygga. I den groende fördomen ligger ett korn som säger mig att polygamister (kanske inte just polyamorösa men de övriga) tror att det är fritt fram med allt och alla så länge de delar deras uppfattning. Så istället för att säga Nej (vilket tyvärr är ett ord som inte tas på allvar, också något jag tänker återkomma till) är det lättare för mig att använda heteronormativiteten som en försvarssköld. Det verkar nämligen fungera bättre att säga; "Jag är heteronormativt monogam." än att säga "Nej, jag är inte intresserad av dig!".

Är ditt namn tillräckligt spännande?

Det där med namn är ju lite spännande, för visst är det så att man måste heta något som sticker ut, som avviker och märks för att man ska kunna vara "någon". Tydligen verkar det ha blivit trendigt att byta efternamn lite hipp som happ nu också, tillräckligt mycket trend för att jag ska ha slutat fundera på det. Det fanns en period när jag var yngre då jag övervägde det, mest för att jag inte trivdes med mitt efternamn. Dessutom börjar det på samma ljud som förnamnet slutar vilket inte riktigt funkar i den språkliga melodin. Men så bestämde jag mig för att det jag inte ÄR mitt namn, det må vara en del av mig men inte mer än så. Den som i första hand dömer mig för mitt namn snarare än ser mig som den individ jag är har inte mycket i min närhet att göra.

Samtidigt finns det ju en baksida på det där. En hel del byter till vanliga, alldagliga, svenska efternamn helt enkelt för att undgå de fördomar och den diskriminering de annars möts av. Att det ens ska behövas är både tragiskt och allvarligt. Så hur kommer framtiden se ut? Kan det möjligen bli så att barnen till de av oss som fötts och vuxit upp med traditionellt svenska efternamn får heta märkvärdighetsvarianter som hälften av befolkningen inte kan vare sig stava till eller uttala. Medan barnen till de som immigirerat vid en eller annan tidpunkt och fört med sig ett utländskt namn är de som istället för våra traditionella svenska efternamn vidare i sin strävan att passa in.

Visst skulle det vara lite underligt? Åtminstone tills dess att vi har vant oss.

En tanke från 2004-03-10

Ibland är det sunt att reflektera över 'gamla' tankar.

Vart f-n är alla ord när man behöver dem? Varför finns det helt plötsligt inte ett enda som passar när kroppen håller inne så mycket som bara måste få komma ut för att man inte ska implodera. På vägen hem idag var första gången jag tänkte att jag nog borde följa min morfar, gå till den plats han nu befinner sig på, och samtidigt bevara lugnet. Normalt sett brukar den typen av tankar bokstavligen skrämma skiten ur mig, och om inte det så får det mig åtminstone att klättra runt i min kropp likt en katt kravlar omkring längs väggarna i ett försök att inte bli tillfångatagen. Det mest skrämmande nu var det totala lugnet som infann sig och bestämdheten i tanken. Vad som fick mig att låta bli? Egentligen inget mer än tanken på att jag kanske skulle ångrat mig imorgon.

Det visade sig också vad den tredje olyckan var igår. Förvisso ingen som hade dött, men något som skar så mycket djupare i hjärtat på mig. Värst för att jag dragit den olyckan på mig själv och kan därför inte skjuta den ifrån mig, åtminstone inte utan att förskjuta någon jag egentligen vill ha mycket närmare än jag för stunden har möjlighet. Befarar dessutom att det kommer bli en väldigt lång stund. Den ömsesidiga viljan ser ut att ha aggerat ut sitt och ensidigt blir det aldrig bra.

En av mina käraste hjärtan i min närhet sa till mig igår att jag är ett själsligt plåster. Finns på plats så och ser till att ingen smuts kommer i såret tills det har läkt och ner läkeprocessen är över – bortsliten och kastad. Då när hon sa det log jag, svarade henne att jag vet min roll och tog den till mig med värme och omtanke om min söndriga och sårade omgivning. Idag undrar jag om det verkligen fungerar, trasiga plåster lär inte göra så stor nytta. Hur lagar man en söndrig själ med trasiga verktyg? Hur ska man få vatten ur brunn när kedjan gått av och hinken ligger i brunnsdjupet och skvalpar?

Jag tycker inte om att be om något från andra, speciellt inte när jag verkligen behöver det. Vet inte varför men att stå själv och vara stark är viktigare än alldeles för mycket ibland. Kan jag kanske lura mig själv att det är en styrka att erkänna när det inte längre går på egen hand? Antagligen har jag inget val. Mitt sinne är välförslutet i en lufttät ask och känslorna verkar dessutom ligga i singelpack också de väl inplastade för att ingen ska komma åt dem. Jag är stum, matt, totalt utschasad och det gör bara ont. Så om någon vred på kranen, slet ur korken, krossade glaset, tryckte på knappen eller rev fördämningen som får hela skalet att spricka – så vore det att göra mig en tjänst.

Varför jag helt enkelt bara inte gråter och låter tårarna skölja ur allt? Jag har troligen inte mod nog för det, fruktar att de inte tar slut och kommer inte heller ha kraft nog att stoppa dem.

Ingenting på nätet är på riktigt!

Jag behöver vakna fick jag höra. Kanske är det så. Eller så är det så att jag än en gång konstaterade att det första påståendet inte stämmer. Idioter finns det gott om på nätet och de är uppenbarligen på riktigt också. Människor som manipulerar människor har jag väldigt svårt för, fortfarande. Det är nog inget jag någonsin vill ta med en klackspark å andra sidan så det känns hyfsat bra att ha svårt för just den gruppen idioter.

Det gör bara lite extra ont att när jag för en gång skull valt att inte misstänka och såga längs fotknölarna, utan istället tro gott om någon eller några, så visar det sig vara just den typen av idioter. Klart jag blir ledsen som fan i det läget. Det hade väl du också blivit, eller? Sån't ska man säkert inte heller nämna så här eftersom det här inte heller kan vara på riktigt (det är ju på nätet, eller hur...) men jag blev riktigt ledsen, lite arg, mest frustrerad, nästan så att man känner sig utnyttjad och en del smutsig också. Man kanske kan gråta bort det helt och hållet? Räcker det med en helg tro..

Men visst, uppvaknanden är bra. Att återgå till att surt betrakta omvärlden och vara fullt medveten om att det varken finns snälla, seriösa eller vettiga människor där ute känns som mumma för... Jag vet inte ens vad. Jag står inte ens ut med mig själv i en så negativ atmosfär men varför inte göra det bästa av det. Nästa gång någon frågar efter ett nummer så kan han få ett "Far åt helvete!" tillbaka och den som vågar sig på att komma fram och kalla mig vacker kan få lomma vidare med ett blått öga. Varför stanna vid att gå runt och tro världen om ont när man kan ta det ett steg längre och slå tillbaka.

Den där 'mjuka' damen som var ute igårkväll, kramade om sina vänner och blev alldeles gråtmild över att ha en 1½ år gammal pojke i knät som bara satt där och trivdes, är lika bra att utrota. Finns väl ingen som vill ha henne ändå. Hon är säkert inte på rikigt.

Var är alla pappakandidater?

Kanske är det en ålderskris som spökar med mig ikväll, eller så är det bara en stilla undran jag haft länge. Vart är alla de där förträfligt bra blivande papporna någonstans? För visst vill jag också ha barn, en egen familj att älska, även om jag kan ha verkat motsträvig till det hitentills. Det å andra sidan handlar nog mer om att jag har en bild om hur jag vill att min familj ska se ut. Med andra ord inte alls som den jag vuxit upp i, och samtidigt ligger mitt eget ideal kvar i den gamla kärnfamiljen. Jag vill att alla mina barn ska ha samma pappa, trist kanske men enkelt och utifrån det kaos jag själv upplevt vet jag att det ändå fanns en trygghet i att mina syskon var mina och inga som bodde lite hemma och lite någon annanstans osv.

Min viktigaste grundtanke vad gäller mina barn, och vad som än så länge hindrat mig från att faktiskt skaffa några, är inte så svår men kanske krävande? Först och främst är barn något man ska vara två om, tycker jag. Mina barn ska ha två föräldrar som älskar dem och som ALDRIG skulle utsätta dem för ens tanken på att de skulle vara oönskade. Man kan tycka att det är en självklarhet för varje förälder. Min egen barndom skvallrar om motsatsen, det är inte så självklart som det borde vara. Det finns barn som fått lära sig leva med vetskapen att världen hade varit bättre om de inte funnits.

Det svåra verkar vara att hitta killar som vill ha barn och faktiskt vara där resten av den tid det tar att fostra dem till vuxna 'egna' människor. Däremot finns det gott om idioter (har jag märkt) som gärna kan tänka sig att hjälpa till att göra barn, men sånna har jag inget för. Satt och diskuterade det här med barn med vänner ute på krogen i torsdags. Mitt i allt det här fanns det så klart en idiot som kunde infiltrera att han gärna ställde upp och kunde tänka sig att hjälpa till med den biten. När jag vänligt avspisade honom (på samma sätt som han fått nobben 2 veckor tidigare) kom den där dräpande kommentaren "Du vill alltså inte ha sex med mig?!" och bara det är ett lysande på den typen av män jag inte ens kan tänka mig finns med på listan över tänkbara pappakandidater.

Så varför är de så svåra att hitta? Är det för att de redan har löst det hela på annat håll, har minst två barn någonstans i världen och är inte längre nödvändigtvis så värst sugna på fler. Till saken hör nog också att jag inte ser det som idealiskt att börja familjebildandet vid 40, mest för de risker det för med sig rent biologiskt. Samtidigt verkar det inte finnas så mycket att göra åt läget..

Det får bli en barnlös framtid helt enkelt. Bara att finna sig i det och digga refrängen.