alla är lika mycket värda - utom ni där borta!

François-Marie Arouet, som levde sitt liv som författare under stora delar av 1700-talet påstås ha sagt; "Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem." Då vet alla vem jag talar om. Det sägs också att han aldrig sa det utan att Evelyn Beatrice Hall skrev det som en sammanfattning av hans attityd i sitt verk om honom (Voltaires vänner) år 1906.

Jag kom att tänka på citatet idag när jag zappade förbi Mona Sahlins tal från S-kongressen på någon av dumburkens informativa kanaler. Det hon tydligt visade i sitt tal är hur långt ifrån tanken och attityden i citatet partiet Socialdemokraterna faktiskt är.

För mig personligen är citatet (oavsett vem som sagt det) en grundpelare. Acceptansen är viktig. Rättigheten att få välja sina egna åsikter är viktig, hur galna och felriktade de än är. Rätten att få ändra sina åsikter, inte för att andra talar om för en vad man måste/behöver/borde tycka och tänka utan för att man själv vill. Jag behöver inte dela din åsikt, jag behöver inte hålla med om den för fem jävla öre, jag behöver inte ens tycka att den är ok. Men jag måste ändå acceptera att det där är DIN åsikt. Jag behöver inte ens begripa varför du har den, bara acceptera att du har den.

Så när Mona står och talar om att det är fel på moderater oavsett vad de kallar sig och har kallat sig just för att de är moderater går jag i taket. Får man vara så trångsynt när man aspirerar på statsministerjobbet? Jag gillar egentligen inte moderater rent generellt. Jag gillar nog inte politiker rent generellt. Men att höra sånt skit från någon som förespråkar en rörelse som säger sig verka för ALLA människors lika rättigheter utifrån ALLA människors lika värde (jag kan iofs ha fått för mig att det är så och det visar sig att de inte alls verkar för det), gör mig bara förbannat irriterad och plötsligt vänligare inställd till Moderaterna. Kanske är det så att Monas uttalande i den form det var kan klassas som hets mot folkgrupp om vi vrider och vänder på lagtexterna tillräckligt mycket. Pajkastning bland politiker hör hemma på samma skolgård och i samma sandlåda som jag skrev om häromdan.

När Mona dessutom uttalar sig just om alla människors lika rättigheter, lika värden och i samma mening (tror inte ens hon tog ett extra andetag däremellan) aktivt exkluderar, utesluter och skjuter ifrån sig SD och alla de som står bakom SD (just för att de med sin åsikt tycker fel) förlorar hon all trovärdighet inför mig. Med det säger jag inte att jag ställer mig bakom SD och deras idéer. De har bara mitt stöd i sin rätt att få uttrycka sig, precis som alla andra. Dessutom anser jag att de har precis samma människovärde som alla andra. De har precis samma rättigheter, skyldigheter och värde som alla andra människor. Även med de åsikter och den människosyn de nu har, som jag inte begriper mig på för fem öre.

Däremot begriper jag att genom att anse dem ha ett lägre människovärde pga. sina åsikter, att inte anse de ha samma rätt att få synas och väsnas som alla andra pga sin människosyn så ställer jag mig på samma sida av barrikaderna - bland de som inte ser alla människors lika värde, ungefär som Mona.


Är det inte lite roligt hur demokrati inte är så värst demokratiskt egentligen. Utan bara är det när det går enligt vad de största skrävlarna anser att folket ska tycka, för nåde den som inte passar in men bygger sin idé på demokratins villkor.

en grå kladdig sörja

Politik har aldrig intresserat mig. Jag tycker det är rakt igenom tråkigt. Visst, jag förstår såklart att det påverkar och håller igång hela samhällsstrukturen och avgör en del i hur vi har möjlighet att leva våra liv. Men det blir inte roligare för det. Det tjafsas om en det ena och en det andra och pajkastning och syndabocksnomineringar verkar vara ständigt återkommande fenomen. Lite som på dagis!

Det uppblåsta kacklet om Mona Sahlin och kyrkovalet är också något jag inte orkar sätta mig in i. Jag kan absolut tänka mig att tycka att hon får leva sitt liv precis som hon vill och jag kan också hålla med om kyrkan väl ändå har fått egna ben att stå på och att hennes brist på inblandning där kanske inte borde vara livsavgörande för något alls. Det är det inte heller.

Under sommaren började jag mer och mer luta åt att rösta grönt nästa år. Samtidigt kommer jag så väl ihåg något jag lärde mig under en akvarellkurs när jag var 10 år. Om man blandar rött och grönt, så blir det grått. En grå kladdig sörja, vilket jag tycker många gånger är vad som visats upp av samarbetet. Sitter dessutom Mona på toppen av en den grå sörjan så.. Sorry, men jag tror inte på konceptet.

Man kan tycka hur illa som helst om det blå, vilket jag många gånger gör, men är det enda alternativet för att garanterat slippa en grå sörja ledd av en kvinna jag inte har något förtroende för ifråga om att styra landet jag bor i, så finns det en överhängande risk att det blir så.

Men visst, jag har ett år på mig att ändra åsikt - många gånger.

[BILD LÅNADES HOS HTTP://ZIMBABWEWILDDOGS.WILDLIFEDIRECT.ORG]

"and 12 points go to Eritrea" - eller nästan så..

Jag såg inte skrapet, jag hörde om det genom twitter och texter från bloggare som har förmågan att formulera sig. En utvisningshotad man från Eritrea har skrapat fram vinsten 10'000:- varje månad i 10 år (alltså 1,2 miljoner) i direktsänd TV och det har visst berört och säkerligen också upprört på en del håll i landet.

Efter att ha skummat igenom vad andra bloggat om artikeln kan jag snabbt konstatera att det drar lite åt olika håll ifråga om glädje eller missunnsamhet. Själv tycker jag Joshen skriver träffsäkert och binder samman det andra bara sneglar åt, men inte riktigt verkar ha mod att uttrycka.

Min egen triss var för övrigt en nitlott i vanlig ordning.

Har man satt F*N i båten..

Just nu känner jag mig som en praktikantapa. Jag hade tänkt ägna dagens tankar åt språkvårdsanhängarna men efter det som nyligen utspelat sig får det bli en annan dag. Istället blir det lite mer stolthet, eller pride åtminstone.

Söta, mysiga Anders Wallner såg jag första gången på Miljöpartiets mingel under Almedalsveckan i Visby. Senare samma kväll fann jag honom i twitterhörnan inne på Burmeister, nu pratar vi 5-6 personer som satt i ett hörn med varsinn mobiltelefon och twittrade, säkerligen minst lika mycket med varandra som resten av omvärlden. Oavsett allt det här har jag inte lyckats bli vare sig miljöpartist eller homosexuell. Däremot twittras det en del, men som sagt, annan story.

Häromdan blev jag uppjagad av min närmsta väninna med frågan om jag ville motionera mitt körkort den första augusti. Då jag frågade vart hon vill bli skjutsad fick jag svaret att det inte var hon utan Anders som behövde en chaufför i Pridetåget, "B-körkort det enda som krävs, inte ens hbt-kompetens..." vilket jag fann både roande och tja, mest roande faktiskt. Dock vet jag också att krypköra med en manuellt växlad bil (kan inte tänka mig att den är så lyxig att det är en automat) den sträckan är påfrestande (mest för nerverna) och meddelade väninnan att jag tänkte samla kyssar vid kanten av paraden (en ofrivillig vana från tidigare år).

Som twittrare går det ändå inte att låta bli att twittra lite till och kolla upp läget så jag frågade sötpojken om det löst sig med bilen. Då det inte gjort det slängde jag våghalsaktigt ut erbjudandet att om han såg till att Mr. Pride President i egen hög person kysste mig så kunde jag säkert köra bilen åt honom.

Idag fick jag minst sagt svar på tal; @neovletta Kom till Pride House-invigningen på måndag kl 11 så ska jag se till att @claesnyberg kysser dig

Så om det inte vore för att jag är uppbokad fram till klockan 13.30 på måndag så hade det varit en utmaning jag inte kunnat backa ur. Men är det ett snyggt sätt att backa ur på, eller borde jag kanske be honom om ett alternativ till måndagen?

För visst är det väl värt en kyss av en attraktiv (gråhårig dessutom!) man oavsett läggning, och som väninnan så sympatiskt uttryckte sig när jag konstaterat att har man satt fan i båten får man snällt ro honom i land; Aja, då är det bara att ro! =)

För inte kan man väl bara knuffa honom över bord?

One-Night-Hangaround (mp)

Gårdagens vånda över författandet och det extra skrivandet som kurserna kräver avslutades med en kväll i Visby. Jag är fortfarande inte säker på om jag kan motivera mig själv tillräckligt för ett politiskt engagemang och då den här veckan bara verkar handla om politik, åtminstone i Visby, så var nog första intrycket att det skulle bli en avig kväll. Å andra sidan så var en kväll någon annanstans än vid huset och dessutom i vuxet sällskap uppskattad hur den än såg ut i övrigt. Så efter att ha lyssnat på ett grått (rödgrönt blir grått om man blandar det rätt) tal fortsatte kvällen med partimingel ett stenkast ifrån parken och talarstolen.

Bartendern där förtjänar endera ett nackskott eller en kyss, jag har fortfarande inte bestämt vilket, efter att ha ansett sig behöva kontrollera min ålder till förmån för ett glas rosévin. Visst är det kanske så att över en viss ålder ska man väl ta det som en komplimang, men då det ständigt ifrågasatts så känns det snarare som om det vore trevligt med en paus ifrån ifrågasättandet. Att någon helt enkelt accepterar att jag har åldern inne att själv fullt ut bestämma över mitt val av, i det här fallet, dryck. Det har gått mer än ett decennie sedan jag fick den rätten. Ska det behöva gå ett till innan den inte längre ifrågasätts?

Hur som haver, nog om tyken barpersonal nu. Utrustad med ett glas rosa vin och utan någon som helst koll på partiets ideologiska grunder och annat blev kvällens socialiserande över föväntan. Mycket av det jag observerade (för visst observerar jag mer än deltar när jag inte är ordentligt initierad i en grupp) kunde jag lägga till vågskålen för fördelar med grupptillhörighet, ställningstagande och gemenskap. Nästan så att jag hann lägga tillräckligt i den för att vilja vara delaktig oftare än sällan. Men så var det där med att behöva ta ställning i så många frågor och dessutom ta deras ställning? Jag vet ännu inte om jag är beredd på ett så stort steg, för mig är det gigantiskt, då jag inte alls är insatt i vare sig strukturen, ideologin eller något av det andra som ligger i grunden för aktiviteten i partiet. Aktivitet och delaktighet i den skulle för min del vara ett måste om jag tog steget. Passiva medlemskap oavsett vad det gäller gör mig nämligen inte till mycket mer än en hangaround.

Även små lampor skänker ljus ibland

Idag har merparten av min dag gått åt till att lyssna på TVs sammanfattningar från det demokratiska partikonventet i USA. Det är först på senare tid politik överhuvudtaget har intresserat mig. Kanske är det en åldersfråga ändå.

Jag ska väl erkänna att jag fortfarande är måttligt intresserad av vad som händer på andra sidan Atlanten men för första gången på många år tycker jag mig se något därifrån som kan ge något positivt. Det är sällan jag tycker så om något som är USA-relaterat. Men lite hopp i världsdepressionen och det globala mörkret kan inte vara fel, ens när det kommer därifrån. Hade jag varit amerikan hade han fått min röst, den där Obama.

Mer om våra egna interpellationer och pajkastningar, som jag finner större intresse i, någon annan dag.

Idioter!!!

Nog för att det var lite trevligt med en skattesänkning, tyckte säkert många, själv kan jag inte direkt påstå att jag har märkt av den alls. Däremot har jag märkt desto mer av följdåtgärderna i samband med den, ökade kostnade/utgifter för privatpersoner till bl.a. a-kassa så nu när jag ser följande artikel kan jag inte bli annat än förbannad. Än mer förbannad kommer jag bli om skiten dessutom klubbas igenom. De kunde lika gärna ha struntat i skattesänkningen i första läget istället.