Så skönt att O-ljudet är borta..

Jag lyckades få ordning på det. Ljudet lämnade min dator i mitten på juni och då hade jag varken tid eller ork att leta efter det. Sedan dess har jag levt med alternativa lösningar för den musik som normalt pryder min vardag. Det har varit i form av iPod Shuffle, iPod Nano, gamla CD-skivor i DVD-spelaren med ljud strömmande ur TVn och en och annan FM-kanal i mobilen. Det var en lättnad att äntligen ha hittat rätt inställning och återknyta bekantskapen med iTunes och till viss mån även YouTube (Spotify har jag än så länge aldrig ens hälsat på och än mindre bekantat mig med).

I den återfunna sinnesron som musiken ändå ger faller sig tankarna lättare på plats och bildar de strömlinjeformade funderingarna jag trivs med. Efter att ha klättrat på lite länkar och läst Erik Laaksos ord "Människor har inte rötter, de har fötter." börjar funderingarna gå till mina egna fötter, mitt eget liv och vart det har fört mig under de 30 år som hittills passerat. Det finns en del flyttande och en och annan resa i bagaget, och även i de stora beskrivningarna som omvärlden oftast får höra finns det små delar, minnen, människor, situationer som jag håller närmast hjärtat.

Ett spår av Tenacious D fångas upp av iTunes och jag återvänder till den lilla husfesten i Ballincollig, vid Carrigrohane Rd, väster om Cork i Irland. Det var ungefär tre veckor efter att jag landat på ön 2004 och en av mina nya arbetskamrater bjöd hem några av oss till fest.

Värdinnans pojkvän och hans kamrater turas om med gitarren, och någon som vill få damerna att rodna, tar sig ton och sjunger Tenacious D's "Fuck her gently". Det fungerar, minst tre av flickorna i rummet rodnar, dock är jag lite för svensk för att lyckas med det. Istället sitter jag där tyst, sneglar lite förstulet på den av grabbarna jag finner mest intressant, spännande och attraktiv. En nonchalant byggd man, silvergrått kort hår, varma ögon och ett pojkaktigt leende.

Kvällen går, festen blir sådär som fester brukar. Människor blir mer eller mindre berusade, en del röker något som jag inte ens bryr mig om att fråga vad det är, jag vet redan och jag är inte intresserad av det. En kontakt med tidigare nämnt span uppstår vid pianot som står i köket. Vi hittar noterna till Abbas "Fernando" i en bok som ligger där. Mitt försiktiga klinkande för att hitta tonerna kompletteras med hans färdigheter i att faktiskt spela instrument. Vi sjunger lite av den, jag fyller i det jag minns av de svenska orden. Emellanåt hittar jag på vad som helst som låter passande, han har ju ändå inte en aning. Energierna sprakar i luften.

Det visar sig att han är jämngammal med mig, kanske t.o.m. året yngre, trots hårfärgen. Energierna sprakar. Vinet är uppdrucket. Kvar inom räckhåll finns bara spännande, fuktiga, åtråvärda läppar. Jag testar gränserna. Det slår gnistor och jag tänker i tysthet att det är då för väl att alla andra sitter i vardagsrummet.

Resten av minnena är dimmiga, och vore de inte det hade jag behövt censurera. Jag vaknar nästa morgon i huset. Jag for aldrig hem. Frukosten genomfördes med största försiktighet och respektfullt planterad obekvämlighet. En snabb kyss utanför innan jag tog taxin hem och ett kort löfte om att vi skulle höras var slutet på den romansen. Veckan efter flyttade han till London.

Idag minns jag inte ens vad han heter. Jag minns bara hettan, spänningen och spelandet på min svaghet för gråhåriga män. Skulle jag kunnat uppleva situationen igen hade jag inte gjort något annorlunda. Om jag hade fått chansen att älska honom en dag och aldrig någonsin igen så hade jag nog tagit den, och som nu, bevarat det som ett vackert minne.

Upp och hoppa!

Idag önskar jag att jag hade vaknat vid 7 och klivit upp istället för att vända på kudden och somna om. Kanske börjat med en rask promenad runt stadsdelen innan frukost. Men om jag nu inte var tillräckligt pigg för det så åtminstone slå igång kaffebryggaren, kliva in i duschen och ta sig igenom efterföljande morgonrutin före frukost.

En lagom skål med hallonkräm och mjölk, ett glas juice, knäckemackor och kaffe hade gjort sig ypperligt bra till en lagom skvalig radiokanal och möjligen någon form av papperstryckt media att bläddra i. Det hade varit en rätt så hygglig start på dagen. En sån där start jag skulle kunna tänka mig att leva med flera gånger om.

Nu blev den inte så. I vanlig ordning blev den inte överhuvudtaget. Jag har tappat bort alla vardagliga rutiner, vilket jag börjat notera är mer stressande än rofyllt. Helt plötsligt har hela dagen tappat bort sig och färdriktningen är ungefär lika överskådlig som en skock myror över utspilld läsk.

Men kanske kan den bli imorgon.

Får jag lov?

Nu svänger det i Malung och även om många har starka aversioner mot musikstilen så kan jag inte bli annat än glad. Dansa är alltid roligt och nu menar jag verkligen DANSA. Alltså inte stå och vicka på rumpan och åla sig på ett dansgolv fullt med andra överpubertala människor som ännu önskar de vore tonåringar till något poppigt som det för övrigt inte går att ta ett grundsteg till ens en gång.

Fascinationen för dans började tidigt. När jag var 13 såg jag med tindrande ögon fram emot att äntligen bli 25, för på den tiden var det så att alla över 25 var till synes dansanta och hade i sämsta fall koll på grundstegen i allt vad foxtrot, bugg, tango och vals nu hette. Som 25-åring var det med stor besvikelse jag konstaterade att min generation var den som vägrade växa upp, och att lära sig någon form av systematisk styrdans verkade innebära att behöva bli vuxen. Nu, flera år senare verkar mentaliteten hålla i sig. Så jag förmodar att de dansanta herrarna i dagsläget är sisådär 40-45+ och gömmer sig ute i Sveriges alla skogar där ekot av dansbandsmusik inte är så lätt att vare sig upptäcka eller kritisera.

Sluta genast med det (gömma er alltså)! Det glädjer mig enormt att det dansas någonstans, även om det inte är jag som får dansa. Men visst, finns det någon herre där ute med lite tålamod och taktkänsla så står här en dam och skrapar med foten i gruset i väntan på ett; "Får jag lov?"

En tanke från 2004-03-10

Ibland är det sunt att reflektera över 'gamla' tankar.

Vart f-n är alla ord när man behöver dem? Varför finns det helt plötsligt inte ett enda som passar när kroppen håller inne så mycket som bara måste få komma ut för att man inte ska implodera. På vägen hem idag var första gången jag tänkte att jag nog borde följa min morfar, gå till den plats han nu befinner sig på, och samtidigt bevara lugnet. Normalt sett brukar den typen av tankar bokstavligen skrämma skiten ur mig, och om inte det så får det mig åtminstone att klättra runt i min kropp likt en katt kravlar omkring längs väggarna i ett försök att inte bli tillfångatagen. Det mest skrämmande nu var det totala lugnet som infann sig och bestämdheten i tanken. Vad som fick mig att låta bli? Egentligen inget mer än tanken på att jag kanske skulle ångrat mig imorgon.

Det visade sig också vad den tredje olyckan var igår. Förvisso ingen som hade dött, men något som skar så mycket djupare i hjärtat på mig. Värst för att jag dragit den olyckan på mig själv och kan därför inte skjuta den ifrån mig, åtminstone inte utan att förskjuta någon jag egentligen vill ha mycket närmare än jag för stunden har möjlighet. Befarar dessutom att det kommer bli en väldigt lång stund. Den ömsesidiga viljan ser ut att ha aggerat ut sitt och ensidigt blir det aldrig bra.

En av mina käraste hjärtan i min närhet sa till mig igår att jag är ett själsligt plåster. Finns på plats så och ser till att ingen smuts kommer i såret tills det har läkt och ner läkeprocessen är över – bortsliten och kastad. Då när hon sa det log jag, svarade henne att jag vet min roll och tog den till mig med värme och omtanke om min söndriga och sårade omgivning. Idag undrar jag om det verkligen fungerar, trasiga plåster lär inte göra så stor nytta. Hur lagar man en söndrig själ med trasiga verktyg? Hur ska man få vatten ur brunn när kedjan gått av och hinken ligger i brunnsdjupet och skvalpar?

Jag tycker inte om att be om något från andra, speciellt inte när jag verkligen behöver det. Vet inte varför men att stå själv och vara stark är viktigare än alldeles för mycket ibland. Kan jag kanske lura mig själv att det är en styrka att erkänna när det inte längre går på egen hand? Antagligen har jag inget val. Mitt sinne är välförslutet i en lufttät ask och känslorna verkar dessutom ligga i singelpack också de väl inplastade för att ingen ska komma åt dem. Jag är stum, matt, totalt utschasad och det gör bara ont. Så om någon vred på kranen, slet ur korken, krossade glaset, tryckte på knappen eller rev fördämningen som får hela skalet att spricka – så vore det att göra mig en tjänst.

Varför jag helt enkelt bara inte gråter och låter tårarna skölja ur allt? Jag har troligen inte mod nog för det, fruktar att de inte tar slut och kommer inte heller ha kraft nog att stoppa dem.

Hamstrar du också?

Varför är det så svårt att slänga saker? Sån’t där som man ändå inte använder, ändå aldrig ser eller ens letar efter för att man knappt minns att man har det. Saker som inte fyller någon funktion överhuvudtaget, varför är det så svårt att kasta när det inte finns något som talar för att behålla dem? Ett litet minne? En halv idé om vart prylen kom ifrån eller varför den hamnade just här till att börja med? Det verkar alldeles för lätt att behålla saker som inte gör något annat än tar plats och samlar damm. Vet bara inte hur jag ska lösa detta. Lägga allt som heter ’behåll’ i en kartong och resten i svarta sopsäckar kanske kan vara en idé. Butikschefen var ändå snäll och skickade med lite sopsäckar för att jag skulle komma igång, så varför inte.

Samtidigt kanske det bär emot att slänga just för att det påminner en om hur lätt det är att bli ratad, bortkastad och glömd. Det i sin tur behöver man å andra sidan inte slänga saker för att bli påmind om. Det räcker att avregistrera sig på ett enda ställe på nätet (även om man håller igång på 7-8 andra också) så märker man snart hur de människorna slutar prata med en på samtliga ställen där man kan bli nådd av dem. Att behöva vara den drivande kraften för samtliga moment av kontakt känns också sorgligt, inte så mycket för att jag har något emot att lägga energi på att kontakat de jag tycker om utan mer för att det får mig att undra varför det inte är ömsesidigt. Varför det inte kommer något enda litet eko därifrån om jag inte ropar först. Kanske för att det enda eko som egentligen kommer, även de första gångerna, är mitt eget?

Det finns förvisso några få livlinor kvar så jag känner mig inte helt bortglömd, men många av de jag trodde skulle finnas har försvunnit. Även en del av de jag hoppades skulle finnas visade sig vara bristfälliga i sitt innehåll jämfört med vad förpackningen utlovade. Enda fördelen jag sett än så länge med att nätet är tråkigt är att man börjar se sig om efter annat som kan roa och underhålla. Det tråkigare med det är att det mesta kostar pengar på ett eller annat sätt. Kanske borde blunda för den sidan och satsa på att bli underhållen ändå, för den egna mentala hälsans skull om inte annat. Borde nog rensa ur dåliga vanor också, när det nu egentligen var tal om att rensa och städa bort sån’t som inte behövs. Väntar på att katten ska hämta ’Sound’ så att jag slipper se den. Samtidigt inser jag så klart att jag måste tömma den på allt som går först, och för att kunna göra det måste jag ha gjort plats någon annanstans. Så det hela blev genast ett mycket större projekt. Kanske är lika bra att nätet är tråkigt ändå och att människor är så upptagna med sina egna liv som de är. Får jag bara fart på det här så kanske jag inte ens har tid att fundera på hur det verkligen känns att vara bortslängd.