ett sätt att slippa besvikelser

Det är inte ens en vecka kvar nu. I år har jag inte ens bett människor dyka upp, ses någonstans eller på annat vis fira. Förra årets #fail gör fortfarande ont. Svinet som lovade livet jag drömde om lovade också något alldeles extra bara för mig på min 30-årsdag. Hade han inte lovat hade jag planerat min dag annorlunda men, med anledning av det lät jag vännernas firande vänta till dagen efter.

När dagen väl kom fick jag ett besked under eftermiddagen att svinet bestämt sig för ("var tvungen" trots att han enl. utsago alltid är den som bestämmer själv när han var tvungen och inte) att arbeta resten av dygnet och helgen. Men givetvis skulle det kompenseras senare. Jag behöver väl knappast nämna att det aldrig hände. Så min stora dag ägnade jag åt ingenting här hemma i soffan, som om den liksom jag var helt betydelselös på alla sätt.

Jag orkar inte med fler besvikelser. Jag orkar verkligen inte. Det ser bara ut som jag överlever ändå, reser mig och borstar av sanden för att sedan gå vidare som om ingenting har hänt. Men det är just det jag inte orkar längre, att ingenting har hänt.

Så tidigare omtalad önskan kvarstår, men mer orkar jag inte önska. Mer orkar jag inte ens hoppas på längre.

när tekniken sätter gränser

Februari 1999 skrev jag min första dagbok på nätet. Då var det inte tal om snygga bloggverktyg och annat lullull. Det som fanns att tillgå var grundläggande html. Säkert också lite mer avancerade saker än så men jag höll mig till grunderna. En nackdel av det idag är att en sån sida inte har de funktioner bloggar numera har. Det funkar inte att med en knapptryckning exportera innehållet och sedan importera det på ett valt utrymme. Det blir inte så att allt faller in i kalendern på just de dagar den skrivna texten motsvarar. Som användare snarare än vara initierad i något geekformat är det en begränsning.

Ytterligare en del finns, dock inte så mycket på nätet längre. Istället ligger den och ruvar i en bärbar dator som inte längre vill starta. Samma problem där. Det är inte en användarvänlig process att kittla igång den eller kirurgiskt länsa hårddisken på vad information den hade.

Kontot där texterna ligger är sedan länge eliminerat, dock ligger texterna kvar. Sidan finns som ett spöke från förr. Jag tror andra delar av livet tog över mitt i. Jag ser spår av fyra olika utformningar när jag harvar runt ibland ruinerna. Oavsett hur det en gång såg ut är det ändå orden jag hade önskat att jag kunde bära fram, lägga till sina nya småsyskon av inlägg och ord.

Men om jag visste hur, hade det redan varit gjort. På samma sätt som om jag visste hur, och hade koll på processerna bakom, så hade den här texten funnits på en ny adress.

En bild från spöksidan;

"Allt är inte alltid som det verkar, och jag är inte alltid den du tror..."

jag har en elefant att svälja

Det är uppenbart att jag inte är klar med den än. Det är uppenbart i en del situationen att den står där, framför mig, och blockerar. Kristina skrev om det tidigare idag och metaforen fastnade. Så här kan det inte fortgå, inte varenda gång situationen uppstår, så det är lika bra jag sätter mig och försöker äta upp eländet, en liten bit i taget...

ett tyst litet eko från förr

Det kanske hör till vanligheterna att man slänger gamla skriv- och ritblock när de är fullklottrade. Jag har alltid haft svårt för det. Helt enkelt för att mina block oftast innehåller lite mer än vad de egentligen var avsedda för. Någon tanke, någon känsla, något som jag har burit med mig men inte kunnat berätta har fastnat där, i ord. Ibland i bilder, men oftast i ord. Så har det alltid varit.

Ett ritblock jag köpte i Cork 2004 bar följande sida med sig.

Mannen ifråga är sedan länge avvecklad och bortglömd, jag saknar honom inte ens. Jag minns vad han hette men namnet betyder inget längre. Det som fortfarande betyder något när jag läser är det jag ser av mig själv, revan i mig som skapades då. Spåret av vem jag var då och samtidigt vem jag egentligen innerst inne alltid är.

Kanske är det därför det är så svårt att kasta bort.

Hamstrar du också?

Varför är det så svårt att slänga saker? Sån’t där som man ändå inte använder, ändå aldrig ser eller ens letar efter för att man knappt minns att man har det. Saker som inte fyller någon funktion överhuvudtaget, varför är det så svårt att kasta när det inte finns något som talar för att behålla dem? Ett litet minne? En halv idé om vart prylen kom ifrån eller varför den hamnade just här till att börja med? Det verkar alldeles för lätt att behålla saker som inte gör något annat än tar plats och samlar damm. Vet bara inte hur jag ska lösa detta. Lägga allt som heter ’behåll’ i en kartong och resten i svarta sopsäckar kanske kan vara en idé. Butikschefen var ändå snäll och skickade med lite sopsäckar för att jag skulle komma igång, så varför inte.

Samtidigt kanske det bär emot att slänga just för att det påminner en om hur lätt det är att bli ratad, bortkastad och glömd. Det i sin tur behöver man å andra sidan inte slänga saker för att bli påmind om. Det räcker att avregistrera sig på ett enda ställe på nätet (även om man håller igång på 7-8 andra också) så märker man snart hur de människorna slutar prata med en på samtliga ställen där man kan bli nådd av dem. Att behöva vara den drivande kraften för samtliga moment av kontakt känns också sorgligt, inte så mycket för att jag har något emot att lägga energi på att kontakat de jag tycker om utan mer för att det får mig att undra varför det inte är ömsesidigt. Varför det inte kommer något enda litet eko därifrån om jag inte ropar först. Kanske för att det enda eko som egentligen kommer, även de första gångerna, är mitt eget?

Det finns förvisso några få livlinor kvar så jag känner mig inte helt bortglömd, men många av de jag trodde skulle finnas har försvunnit. Även en del av de jag hoppades skulle finnas visade sig vara bristfälliga i sitt innehåll jämfört med vad förpackningen utlovade. Enda fördelen jag sett än så länge med att nätet är tråkigt är att man börjar se sig om efter annat som kan roa och underhålla. Det tråkigare med det är att det mesta kostar pengar på ett eller annat sätt. Kanske borde blunda för den sidan och satsa på att bli underhållen ändå, för den egna mentala hälsans skull om inte annat. Borde nog rensa ur dåliga vanor också, när det nu egentligen var tal om att rensa och städa bort sån’t som inte behövs. Väntar på att katten ska hämta ’Sound’ så att jag slipper se den. Samtidigt inser jag så klart att jag måste tömma den på allt som går först, och för att kunna göra det måste jag ha gjort plats någon annanstans. Så det hela blev genast ett mycket större projekt. Kanske är lika bra att nätet är tråkigt ändå och att människor är så upptagna med sina egna liv som de är. Får jag bara fart på det här så kanske jag inte ens har tid att fundera på hur det verkligen känns att vara bortslängd.

Försvunnen i en snårskog av tid

"För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut,
ser man allt med lite andra ögon.
Man övar sig, och långsamt blir man bättre på att se
skillnad mellan sanningar och lögner."


Jag kan bara konstatera att de har försvunnit. Även de flesta av de som menade sig fortfarande finnas där. De som inte tålde sanningen när den sved och när de hade någon annan att luta sig på som substitut för en själv gjorde det lätt för sig att kasta bort en. Nu när substituten försvunnit är frågan om de egentligen tyckte det var så bra. Antagligen är det fortfarande frågan om att vara för egenkär för att tåla den sanning man fått presenterad tidigare och därmed förblir vänskaperna tillintetgjorde över struntsaker.

Visst skulle jag kunna ta smällen, IGEN, och plocka upp där det fortfarande gick att laga.. men jag vill inte. En del av mig vill inte, en annan säger att det kanske du borde ändå. Den delen som inte vill har underligt nog starkast inflytande i dagsläget. Kanske är det ålder, kanske är det ett förberedande för nästkommande rotuppryckning och smått plannerade flytt vidare igenom livet, men samtidigt är det bara att inse att det hela lämnar mig ensam.

Tills för ett tag sedan fanns ett litet hörn på nätet, där människor kände varandra eller åtminstone hade kommit dit via någon de kände som i sin tur kände de andra på stället. Tills för ett tag sen fanns en tillvaro där att finnas i, en tillvaro att småprata i och vara skämtsam med andra människor i. Det här var en plats som ändå hade en mening, hade fått del i rutinerna och var på väg att få mer utrymme. Istället för att bli en delad glädje slog den tillbaka med ett genuint ovälkomnande. De få som motargumenterade det fick nog se hur fel de haft, hur torra deras argument varit. Det fanns inget där att välkomna någon med, finns du inte redan i den glada färgklicken, i klubben för inbördes beundran då har du verkligen ingen plats där och ingen rätt att yttra dig heller, åtminstone inte utan att ha fråga minst fem människor om lov. En outhärdlig atmosfär i sanning, så varför älta den? Jag saknar inte alls atmosfären, men visst.. jag saknar någonstans att förspilla de där tre fyra extra inläggen där det finns ämnen att stöta och blöta och där det finns svar att få utan att det blir bortsvamlat i ett regn av obegripligheter. Med lite tur så hittar jag ett nytt, när jag väl lärt mig hur man letar.