Det är inte ens en vecka kvar nu. I år har jag inte ens bett människor dyka upp, ses någonstans eller på annat vis fira. Förra årets #fail gör fortfarande ont. Svinet som lovade livet jag drömde om lovade också något alldeles extra bara för mig på min 30-årsdag. Hade han inte lovat hade jag planerat min dag annorlunda men, med anledning av det lät jag vännernas firande vänta till dagen efter.När dagen väl kom fick jag ett besked under eftermiddagen att svinet bestämt sig för ("var tvungen" trots att han enl. utsago alltid är den som bestämmer själv när han var tvungen och inte) att arbeta resten av dygnet och helgen. Men givetvis skulle det kompenseras senare. Jag behöver väl knappast nämna att det aldrig hände. Så min stora dag ägnade jag åt ingenting här hemma i soffan, som om den liksom jag var helt betydelselös på alla sätt.
Jag orkar inte med fler besvikelser. Jag orkar verkligen inte. Det ser bara ut som jag överlever ändå, reser mig och borstar av sanden för att sedan gå vidare som om ingenting har hänt. Men det är just det jag inte orkar längre, att ingenting har hänt.
Så tidigare omtalad önskan kvarstår, men mer orkar jag inte önska. Mer orkar jag inte ens hoppas på längre.
