en annan typ av sorg

Jag är egentligen inte så mycket för att följa riktlinjer ifråga om vad som är veckans ämne eller annat sånt där som viskar trend lite i smyg. Men det där med sorg naglade sig ändå fast kring mig som en våt ylletröja. Kanske just för att sorg är så mångfasetterat och därför svårt på fler sätt än många orkar hantera.

Visst skulle jag kunna berätta om sorgen efter min yngre syster som togs ifrån oss. Om flickan vars kvarlevor jag satt med i famnen och grät över när jag var 11 år. Begravning och hur jag som Kristina berättar var helt oförstående till den skämtsamma lätta stämningen som rådde efteråt, när alla satt och betedde sig som om inget svårt hade hänt.

Visst skulle jag kunna berätta om andra människor i mitt liv som funnits nära och gått bort, eller sorgen över vänner som valt att sluta vara vänner. Men jag tänkte hoppa det helt. För jag kan inte riktigt se på något av det med enbart sorg. Istället finns så mycket tacksamhet, ibland över mer men ibland också över det lilla. För min syster, som inte ens blev två dygn gammal, hyser jag en enorm tacksamhet för att jag fick möta henne, för det hon hade att visa mig. Utan henne hade jag inte haft så mycket av de värderingar jag har idag. Utan henne hade jag inte sett så mycket av det jag ser omkring mig. Istället för att fastna i den sorgen har jag i de stunderna valt tacksamheten.

Därmed inte sagt att jag är utan sorg. Med den möjligheten jag fick att se världen omkring mig startade också en livssorg. Inte för livet i sig, men för alla de dagarna jag bara låter passera utan att omfamna det liv jag har. Det är alltså inte galna upptåg, spännande möten med människor, uppdrag som leder till ökat självinsikt, kärlek till omvärlden som jag sörjer. Att fastna för mycket i "vad andra ska tycka och tänka" är sådant som gör att man på ett sätt lite grann struntar i att leva. Oavsett vad andra tycker och tänker utgår mitt liv ifrån mig och det är jag själv som till slut ska vara nöjd med det liv jag har levt.

Däremot finns det många dagar däremellan när jag bara existerar, när jag väljer att INTE följa stundens ingivelse även om den har kraft nog att slå omkull mig. Samtidigt är jag ytterst medveten om att jag måste vara min innersta drivkraft i de situationerna, ingen kommer göra det åt mig. Ingen kan fylla mina dagar med liv utan mitt aktiva deltagande och min kosmiska tillåtelse. Det är de gångerna när jag bara observerar vardagen utifrån som jag sörjer.

Det är när jag fyller mitt liv med dagar, istället för att fylla mina dagar med liv, som jag har sorg.