Panic Light - snart i en Beta nära dig

Jag vill flytta. Någon väckte tanken redan i somras och den har grott sen dess. Jag vill att det ska räcka med newyn.se för att komma till mig. Det skulle det dessutom kunna göra, om jag bara kunde trolla. Jag kan inte trolla. Senaste jag trollade något alls på nätet var 2001. Då satt jag hemma och trollade med Homesite 1.2 (någon som minns den?). Inte för att den var fenomenal på koder utan för att koderna jag skrev blev färgglada när de var rätt vilket gjorde de lättare att urskilja från själva texten.

Nu har jag laddat ner Wordpress. Samtidigt som jag gjorde det inser jag att jag behöver ta in på hotell, "get a room", alltså hyra in mig någonstans och lägga sakerna jag vill visa upp för världen. För alla geeks är det där en självklarhet, själv har jag missat så många steg i utvecklingen att jag inte tänkt på det hur självklart det än månne vara. Dags att leta upp något lämpligt alltså. Panic Light 1.2 sätter igång.

Nåja, under tiden jag letar kan jag försöka bestämma mig för hur jag vill att det jag visar för världen ska se ut också. Jag är medveten om att allt det här är busenkelt, och framför allt självklart, för den som redan är insatt och redan vet hur man gör. Jag har inte en susning. Som det ser ut här är en kompromiss mellan viljan att skriva och bristen på bättre vetande ifråga om layout. Panic Light 1.3 är igång.

Under en lång tid önskar jag att jag kunnat trolla in bakgrunden från min twittersida även på bloggen, använda färgskalan och bli lite mer unison. Samtidigt blir jag, efter att ha bläddrat igenom drygt 40 sidor av Wordpress Themes lätt tveksam. Det jag vet att jag vill ha är tre kolumner, en för texterna, en för mina länkar, arkiv och vad som nu hör till och en för länkar till resten av världen. Att ställa en fast bild på högkant äter säkert upp lite för mycket utrymme. Å andra sidan vet jag inte om jag har någon bild i rätt format som jag vill använda istället. Photoshop ligger i datorn som inte längre vill vakna till liv. Paint gör inga underverk. Panic Light 1.4 har inletts.

Jag vet dessutom att jag har en hel värld full av människor som gärna hjälper mig. Problemet är att jag inte ens vet vilka frågor jag ska ställa. Ransakar jag mig ytterligare kanske det t.o.m. är så att det här inte är ett heltidsprojekt jag kan ta mig tid åt att lösa just nu. Det finns annat som ger mig en attack av Panic Light 2.0 innan det ens har startat. Så flytta får bli en annan dag.

[PANIC-KNAPPEN ÄR LÅNAD PÅ HTTP://PREPAREDNESSPRO.FILES.WORDPRESS.COM]

kort om dagen

Tiden bara rinner iväg. Dagarna går alldeles för fort och grannarna för så mycket oväsen att det är svårt att fokusera på skolarbetet. Ska man verkligen behöva gå hemifrån för att kunna läsa en bok? Det känns mer än lovligt galet.

Idag blir det en del hemifrån ändå, vila öronen minst sagt. Funderar lite på om det inte borde bli kostym idag då jag lovat möta upp kvinnan bakom sjumilakliv.se och hennes idé om Stockholm verkar gå i kostymernas tecken. Vore dumt att uppröra den bilden, men vi får se, kostymen kanske inte passar längre.

Efter det blir det en försmak av Bröllopsfotografen med en vän vilket gör att jag än en gång tvekar på kostymfrågan. Han skulle nog undra en del och möjligen tycka min förklaring vore torftig. Men går allt sen enligt planerna kommer jag somna med kinden mot sidan om gramnegativa kocker eller något lika spännande. En alldeles lagom planerad dag alltså.

Var tog tiden vägen?

Sommaren är slut. Åtminstone tolkar jag det så då de börjat samla in stadens Alvedoncyklar. Min sommar har i stort varit ett slöseri, även om delar av den har varit riktigt ljuvlig. Jag lämnade åtminstone länet tre gånger sedan maj. Vilket i sig givit en total frånvaro från hemmet på strax under fjorton dagar, men bättre det än inget resande alls.

Imorgon börjar det. Jag är mer än måttligt nervös av flera orsaker än jag i dagsläget vågar skriva ut här. Personliga funderingar kring diverse olika saker anser normen uppenbarligen att man ska hålla för sig själv. Nu, frukost!

Antagen!

Nu i dagarna är det tid för första antagningen till höstens studier på högskola och universitet. Jag hade en plan redan förra hösten som jag då satte i verket alldeles försent, helt enkelt för att jag inte förstått den accepterade - men för mig fullkomligt ologiska - turordningen vid ansökan, så istället fick jag se till att sätta planen i verket i år.

Jag minns att mamma ringde i april och var måttligt stressad över att jag inte skulle hinna söka i tid. Detta då jag månaden tidigare lite lätt presenterat min framtidsvision för mina föräldrar, mest för att jag ville att de skulle sluta stressa mig om mitt liv. Jag har en plan. Detta informerade jag också moderskapet om då hon stressade i april. Vid det laget hade min ansökan redan funnits i systemet sedan en månad tillbaka.

Ikväll passade jag på att logga in på studera.nu för att se hur långt deras processer hunnit. Efter en liten omväg lyckades jag logga in på mitt konto och det är med skräckblandad förtjusning jag konstaterar att jag blivit antagen till mitt förstaval. Mitt högskoleprov visade sig tillräckligt! Jag blev antagen!

Orsaken till de kluvna reaktionerna bottnar delvis i att jag i mars inte var säker på vilken utbildningsplats jag ville ha som första alternativ, den som var närmast kontra den som verkade ha bäst rykte i fråga om anställning efter utbildning. Samtidigt bestämde jag mig då för att ryktet verkade vara marginellt och avståndet mellan hemmet och skolan fick därför ha en större betydelse. Därutöver handlar en del av kluvenheten i den där förbaskade självkänslan som är så söndertrasad att jag knappt vill kännas vid den alls i dess nuvarande tillstånd. Ytterligare något att ta itu med så snart som möjligt, och det ska gudarna veta att jag jobbar med dagligen.

I det stora hela kommer att accepterande av studieplatsen innebära en ordentlig omställning i vardagen då jag vet att min nuvarande livsstil inte kan hantera tre års studier, åtminstone inte av den karaktären. Jag behöver få vara frisk, jag behöver få känna mig motiverad och jag behöver få trivas i tillvaron. Jag behöver helt enkelt må bra för att kunna bli bra i det jag ämnar utbilda mig till. Det känns samtidigt skönt att det just nu dyker upp människor omkring mig som verkar beredda att stötta och coacha där det behövs.

Samtidigt känns det fortfarande lite läskigt. Jag blev antagen! Ska jag verkligen tacka ja?

Jag kanske ska bli elektriker ändå..

För många herrans år sedan klev en liten tjej på 155 cm in i lokalerna som tillhörde gymnasieskolans Elprogram och såg den världen framför sig. Fjorton år senare är hon varken elektriker eller utbildad till något annat av värde. Trakasserierna då fick henne att sluta, tappa suget på skolan helt och upptäcka världen på andra sätt istället. Efter det har livet blivit alltmera surt. Akademiska utbildningar tar tid och kostar pengar. Yrkesutbildningsalternativen har överhuvudtaget inte existerat på samma sätt som de gjorde då, när hon var 15 och började på gymnasiet.

Men visst ser det ut som regeringen har förstått vad det är som håller på att hända. Jag kan bara tycka att det var då fasen på tiden! Även om flickan från då kanske inte längre ser ett yrkesliv som elektriker framför sig utan är mer intresserad av samhällsstrukturen, att arbeta med frågor som rör flera människor än henne själv och de tre kunder som vill ha snygga strömbrytare i sina fastigheter ute på Lidingö, så är det skönt att politikerna har vaknat.

Det låg en skrämmande vision om framtiden här för bara några veckor sedan. Alla är kulturvetare, läkare, professorer osv. men ingen jävel vet hur man byter en lysrörsarmatur. En liten del av mig suktar efter att få bli elektriker ändå, så vem vet. En dag kanske det händer.